Igår blev jag uppringd av en osedvanligt påläst jouranlist för att ge kommentarer till en fall med en 22-årig man som manipulerat pojkar att skicka nakenbilder. Så här skriver Svt Nyheter Småland:

Flickor ses ofta som offer och pojkar som förövare. Det är ett svek mot alla, menar forskaren Elza Dunkels.

Jag fick just mitt fjärde barnbarn. Fantastiska Michelle födde ett litet barn för bara några timmar sedan. Jag är så stolt och tacksam nu att jag saknar ord. Tur att det finns <3!

Sänd gärna en tanke till alla fantastiska kvinnor som bär och föder barn. Och en särskild tanke till alla kvinnor som riskerar sina liv varje gång därför att sjukvården inte är utvecklad. Att föda barn på sjukhus i Kongo kostar 150 kr och kan rädda mammans och barnets liv.

Igår blev jag intervjuad av P3 Nyheter om det faktum att Lad Bible faktiskt bad Wentworth Miller om ursäkt för att de drog ett skämt om hans viktuppgång, eller skammade hans kropp, som det egentligen borde heta. Det var en rolig intervju och vi pratade nästan en timme. Nedklippt till 1,5 minuter hittar ni det här.

Nu har jag fått ett sånt där roligt uppdrag igen! Jag ska få vara med och tänka kring en serie om källkritik, som sen ska användas i undervisningen. Det är under Read Me! som några av oss ska avvika en stund för att workshoppa fram ett temanummer av Bamse som ska användas i undervisningen. Det här är så stort för mig! Jag är stort seriefan och vi har garderobsvis och kartongvis med serier hemma, både tidningar och böcker. Alla mina barn och, verkar det som, barnbarn är lika intresserade. Och Bamse har ju en särskild plats i mitt hjärta. Så ni förstår att jag är peppad!

Ibland får jag för mig att det inte händer nåt, att vi står och stampar på samma ställe, att jag och mina kollegor har åkt runt och pratat om samma sak sedan slutet av 1990-talet, utan framgång. Ibland tänker jag att jo, det rör på sig. Men så grävde jag lite i arkivet. Och det visade sig att för sex år sedan (!) skrev jag nedanstående text som tyvärr går att recycla idag. Själva föremålet för diskussionerna varierar såklart. Idag kanske vi pratar om näthat och Periscope, men kärnan i resonemangen är desamma. En kvalificerad bedömning är att fler är med på tåget idag än för sex år sedan, men att många journalister och en stor allmänhet (som får sin huvudsakliga information via media) fortfarande är peppade på att lägga skulden där den inte hör hemma.

Det handlar alltså om Bjästa och kopplingen till sociala medier. Jag var imponerad och förvånad efter Uppdrag granskning i onsdags. Tyckte att de hade undvikit den spektakulära kopplingen till nätet mycket bra (även om hon gjorde ett lamt försök i inledningen av programmet; ni vet såna där inslag då reportern sitter vid en dator och tittar allvarligt in i kameran och säger att HÄR, på NÄTET kan vad som helst hända). Sen var nätet rätt osynligt i reportaget, eller ungefär lika synligt som andra viktiga platser i den här historien. Skoltoaletten och kyrkan, t ex.

Det här fallet är en bra illustration av det jag och andra har försökt säga i några år nu – att nätet visserligen kan sägas ha förändrat våra liv men inte så mycket som man ibland kan tro. Och att mycket av det nya bara är nytt på ytan. Det ser annorlunda ut när man först tittar på det men granskar man det lite ser man snabbt att det liknar sånt vi känner igen.

Vi kan ta ryktesspridningen som ett exempel. De personer som framträdde i reportaget var bland andra en massa kvinnor, 51 år, som hade hört av en bekant till en bekant att offret hade ljugit om händelsen. Ingen av dessa kvinnor tillhör de grupper man brukar anklaga för att hänga på Facebook och smäda folk. Inte heller rektorn eller prästen framstod som socialt kompetenta, varken vid eller borta från ett tangentbord. Så vad har internet med det hela att göra? Den ryktesspridningen som reportaget visade skulle nog ha haft styrfart även utan internet. Det är masspsykosen som är boven i dramat. Det är de mekanismerna, som Jan Guillou beskriver så bra i Häxornas försvarare, som drev på processen. Självklart har internet spelat en roll men inte så stor roll att det förtjänar någon vidare uppmärksamhet.

Sen har vi pojkens familj. Det verkade av reportaget vara de som har startat FB-grupp och blogg och det tycker jag låter alldeles sunt och självklart. Om 15-åringen i familjen har våldtagit ett barn är det ett svårt trauma för familjen och något de behöver hjälp att komma igenom. Det är alltså inte konstigt att de som är berörda reagerar aggressivt och förnekande. Det konstiga är att omvärlden gör det. Att de professionella i familjens närhet dras med i en häxprocess är inget annat är sjukt. Att fritidsledaren, rektorn och prästen inte orkade ta den jobbiga konflikten med familjen är naturligtvis tjänstefel och att de andra vuxna runt omkring inte gjorde det är en skam de får leva med nu.

Men vi kan inte start FB-grupper som vänder sig mot prästen och rektorn. Visserligen sjuder aggressiviteten i mig när jag tänker på deras tomma ögon och halvöppna munnar men jag vet att det här är en långt krångligare fråga än att två klåpare har jobb de inte klarar av. I själva verket ska både rektorn och prästen har vårt stöd eftersom de är offer för en sjuk struktur. Ja, inte stöd i den meningen att de har gjort något bra. De måste få stöd att leva med att de har betett sig illa men de måste få hjälp att avlasta sitt samvete – de har dragits med i något som är större än de själva.

De har dragits med i en process som vi alla bidrar till varje dag. De har gett patriarkatet ett ansikte, det är allt. Det är patriarkatet som gör att vi sviker barn för att skydda vuxna och det är patriarkatet som gör att vi sviker flickor för att skydda pojkar. Vi orkar inte se hur illa det ligger till och tar den enkla vägen. De är mycket lättare att svika ett barn eftersom de flesta barn inte säger ifrån och om man sviker dem tillräckligt ofta blir de helt tysta. Och det är mycket lättare att svika en flicka eftersom hon är van och man slipper se pojkarnas anklagande och besvikna miner.

Och då blir det lättare att försöka hitta en syndabock än att gå in i oss själva och tänka på att vi är kuggar i ett stort, sjukt maskineri. Att utan vårt medlöperi skulle patriarkatet förtvina. Att just jag spelar roll, att just jag sviker varje dag. Det är en otroligt jobbig process och då är det enklare att hitta en syndabock som till exempel internet. Då kan vi ägna oss åt att diskutera hur unga förhåller sig till information på nätet fast det inte på något sätt är de unga som har varit värst här. Dessutom spelar det väl mindre roll hur de unga agerat när vuxenvärlden så uppenbart har struntat i sitt ansvar? Eller så kan man använda pojkens familj som syndabockar. Eller gå med i en hata-prästen-grupp.

Det här handlar inte om internet. Det handlar om livet. Livet är sjukt farligt. Det finns jätteknäppa människor och i slutet dör man. På riktigt. Det är något vi måste prata om. Livet är också fruktansvärt orättvist och premierar den som är vuxen, man, vit och rik. Och det är fel. Det är något vi måste prata om.

I februari hade novellfilmen En sällsynt vanlig dag premiär på Svt. Det är en 18 minuter lång resa genom alla våra värsta och mest kränkande fördomar om vem som är normal och hur den som befinner sig utanför normen kan behandlas. Se den och ditt liv blir aldrig detsamma! Här är en teaser om du tvekar att lägga 18 minuter:

Diskussionen tangeras av KIT som gjorde den här filmen om saker som transpersoner fått höra. På riktigt. Och precis som i En sällsynt vanlig dag, är frågorna inte menade som kränkningar. De blir bara det därför att den som ställer frågan är fast i ett sätt att tänka som delar upp människor i normal och icke normal.

Jag är glad att vi kan prata om det här nu. Att vi har fått termer och tankeverktyg för att närma oss ett normkritiskt, normkreativt och normutmanande samhälle. Äntligen!

Maria Wetterstrand skriver debattartikel om skärmtid och lyfter fram det märkliga i begreppet som ska innehåll allt mellan himmel och jord.

Ordet skärmtid är fördummande och omodernt. Tänk dig ”skrivbordstid”. Om vi jobbar eller leker med hålslagaren spelar ingen roll. ”Köksbordstid”. Mat, brädspel, fika med varm choklad och mackor, bordssupande, julpyssel, tårtkalas – det gör detsamma. Eller ”sängtid”. Sak samma om vi sover, har kuddkrig eller sex.

Läs hela artikeln i tidningen Syre: Skärmtid – vad är det för trams?

Jag får ofta frågor från elever och studenter och i alla år har jag alltid tagit mig tid att svara eller vad de nu vill ha hjälp med, men de sista två åren har jag varit så fruktansvärt upptagen att jag inte alltid hunnit. Den här veckan slumpade det sig så att jag hann svara på frågor från några elever som jobbar med skoltidningen Frågvisa. De ville ställa några frågor om kränkningar på nätet och så här blev resultatet: Skriv några extra extra rader.

Om några veckor stänger Kickstarter för OLO – världens första 3D-skrivare för Iphone. Då får vi veta om det blir nåt projekt. Om de har nått upp till målet, dras pengar från kontona och vi som backar projektet är med på tåget. Själv har jag backat med 99 dollar, vilket betyder att jag får en skrivare i september om allt går som det ska. Jag ser fram emot detta så mycket! Gå in och backa du också! Om du inte vill köpa skrivaren, går det bra att skänka 19 dollar som stöd och få lite klistermärken och annat som tack.