Roande och oroande: Ett heldagsseminarium om barn och datorspel, den 12 april

Barn spelar datorspel, allt oftare och allt mer. Det är ett dominerande fritidsintresse för väldigt många. Spelande sker på telefoner, tv-apparater och datorer, i onlinevärldar, vardagsrumssoffor och på skolgårdar. Inte minst svenska spelproducenter är drivande i att skapa nya populära arenor för barns fritidsliv.

Varför har datorspel en sådan problematisk position i barnkulturen, och håller den på att förändras? Kan relationen mellan barnkultur och datorspel säga oss någonting om hur vi ser på barndom? Har det någon betydelse att datorspel produceras av vuxna för barn, och vilka sorters spel och spelande kan vuxenvärlden acceptera och uppmuntra?

Dessa och många andra frågor kommer att diskuteras under detta heldagssymposium.

Inbjudna talare

Minna Ruckenstein (Helsingfors Universitet), Seth Giddings (University of Southampton), Chris Lindgren (Toca Boca) och Ulf Dahlqvist & Helena Dal (Statens Medieråd). Fler talare kommer att tillkomma.

Datum: 12 april 2016

Tid: kl 9.30 – 16.30 med gemensam lunch

Plats: Tekniska museet

Seminariet är en del av Tekniska museets fleråriga projekt Dataspelens världar. Läs mer

Seminariet möjliggörs av medel från Statens Kulturråd.

Anmäl dig senast 29 mars 2016.

Välkommen!

Bilden är från Monica Lewinsky-eventet i fredags. Jag var precis så sur som jag ser ut. Camilla Wagner är precis så proffsig och genomtänkt feministisk som hon ser ut.

Nu har jag turnerat en hel vecka i sträck, med ett kort uppehåll hemma för att tvätta kläder och krama familjen. (Och mer än en gång berättat om mina möten med prinsessan, prinsen och Ms Lewinsky.) Det har varit en vecka av koncentrerad kärlek och hat. Massor av kärlek från följare och deltagare i olika event, men också hat från både väntat och oväntat håll. Jag förbereder en serie inlägg om hatet men nu tänkte jag prata lite om kärleken. Och inte vilken kärlek som helst, utan den vänskapliga, omtänksamma kärlek som jag ofta kallar för nätkärlek men som även flyttat ut i rummet. Folk som tar sig tid att komma fram och säga att de läst min bok, eller som mailar och berättar om saker de förstått efter att ha läst det jag skriver, eller som bara säger att det jag gör är viktigt.

Det här betyder så mycket. Förmodligen mer än det borde. Det är ju bara tankar, åsikter och artigheter. Men som uppvägande kraft mot hatet och motståndet är det oslagbart. Lika sänkt som jag blir av förminskandet och förlöjligandet, lika upplyft blir jag av de peppande kommentarerna. Kärleken kommer dock aldrig att kunna uppväga hatet. Vi människor verkar inte funka så. Hatet äter sig in och kräver energi därför att jag måste förhålla mig till det. Varenda hatmail och fult menad kommentar pockar på uppmärksamhet och kräver av mig att jag funderar ut ett sätt att tänka om det med värdigheten och vettet i behåll. Kärleken däremot, bygger upp mig på ett okomplicerat sätt och helt utan krav på egen insats. När nån twittrar att de pratat normkritik med sina barn hela kvällen eller när nån kommer fram och tackar för att jag vågar göra det jag gör när den allmänna debatten ser ut som den gör, då stannar världen lite för mig. Det blir stilla inom mig och jag kan bara vara en liten stund. Så länge jag lyckas stanna i det där tillståndet, flödar energin: Det här grejar vi! Det går att göra det jag gör utan att gå under! Jag är lika mycket värd som alla andra!

Ja, men sen brakar det, när nån skriver eller säger nåt hatiskt. Men det jag ville säga är att det är viktigt med nätkärlek. Hellre ett vänligt ord som riskerar att uppfattas som fjantigt och fjäskigt än en tystnad som riskerar att uppfattas som medgivande till hatet.

Igår var Jack Werner och jag i Uppsala och pratade om källkritik, unga och nätet, som jag nämnde igår. Det var en fantastisk publik som kom dit, med många roliga frågor om ett av mina många favoritämnen. Ska nog ta och skriva lite om det där med specialist kontra generalist nån dag.

Hela samtalet filmades för er som inte var på plats.

Inför kvällens panelsamtal Ungas kritiska blick på nätet ringde P4 Uppland upp Jack Werner och mig för att prata lite. Det var bra uppvärmning inför kvällen så nu är jag peppad att prata om detta. Kom dit om du är i Uppsala! Här är klippet. Om länken inte hamnar på rätt tid, börjar det efter 1.06. Och vi har alltså inte sniffat helium, utan nånting måste ha hänt med ljudet i Skype. Jag låter som en 12-åring och Jack som en robot. Men det vi säger är bra.

SvD avslöjar idag att vi har fått ett nytt sjukdomstillstånd att skaffa oss. Fear of living offline, alltså rädsla att vara ouppkopplad. Enligt tidningen kan vissa bli nedstämda och känna sig ensamma när de inte är uppkopplade. Därför att de konfronteras med sitt riktiga jag, tydligen.

Jag tycker det är så intressant att det fortfarande är så vanligt att tänka i termer av virtuellt/verkligt. Många gånger är det ett slentriantänkande omkring detta, där ett filter av föreställningar ligger i vägen för att se att det självklart finns helt riktiga människor på nätet också. Det finns botar men de flesta är riktiga människor. Vi blir inte mindre riktiga för att vi inte kan ta på varandra. Sen är det utan tvekan så att vissa flyr ifrån något, kanske sig själva, kanske sina närmaste, kanske en stressig miljö, genom att avskärma från just det jobbiga. Och där erbjuder ju samtida medier fantastiska möjligheter; jag kan låtsas vara väldigt upptagen med min skärm för att slippa obekväma situationer, jag kan ha nåt trevligt i lurarna när jag tvingas vara på en plats som gör mig stressad eller utsatt, osv.  Personligen tar jag med tacksamhet emot den möjligheten men förstår samtidigt att det finns enstaka individer som skulle behöva en spark i baken för att ta tag i saker istället för att fly från dem. Men jag tror vi ska akta oss för att lägga moraliska aspekter på det faktum att vi flyr; det är väldigt ofta berättigat.

Och sen har vi den där idén om den förändrade personan på respektive utanför nätet. Förmågan att anpassa sitt beteende och språk efter sammanhang är helt naturlig hos människan. Att vi uppträder olika i olika sammanhang är inte i sig ett tecken på att vi är konstiga eller oäkta, kanske tvärtom faktiskt. Den som inte förmår läsa av kontexten och förstå vilka sociala koder som gäller, har generellt sett problem, med självbilden eller med sociala interaktioner.

Trots att jag alltså är kritisk till den här typen av populära hitte-på-diagnoser, slumpar det sig så att jag har en lösning på just det här problemet. Det beror såklart på att jag är internetdoktor. Så här kommer mitt råd:

Om du känner dig ensam och orolig när du inte är uppkopplad, finns det bara en lösning: Koppla upp sig och det snarast!

 

Idag blev jag invald i Wikimedias styrelse! Hurra! Äntligen har jag en riktig relation Wikipedia, som jag är sånt stort fan till. Ska berätta mer under våren men tills vidare vill jag bara uppmana er alla att bli medlemmar, för att stötta detta suveräna projekt. Pengarna behövs till alla ambitiösa projekt, men det är även bra att vara många, för att visa hur många vi Wikipediaanvändare verkligen är.

Igår var min plan att jag ikväll skulle skriva om den fantastiska dag som jag visste att det här skulle bli. Jag skulle prata näthat med Robert Aschberg på samma scen som Monica Lewinsky sen skulle stå på. Och jag skulle få lyssna till henne, live. En sån kämpe, en kvinna som vänt det hat hon utsattes för till sin fördel. Jag fick lyssna till hennes gripande berättelse, men inte förrän jag själv blivit utsatt för patriarkala härskartekniker på samma scen, inför 150 personer. Jag kan berätta om det nån gång, men tills vidare vill jag att ni ska veta att det inte var arrangörernas fel. De gjorde allt de kunde för att motverka det som hände på scenen, både i den panel jag deltog i och den efter. Vissa saker går inte att planera bort. I alla fall inte om det ska finnas män på scenen.

Jag flydde därifrån efteråt, bara för att jag visste att jag hade nånstans att fly. Mina jetsetfastrar hade dammiddag och jag stapplade in på den och fick all den debreifing man kan önska. Och sen champagne och middag med arrangörerna. Nu avslutar jag den här dagen, djupt tacksam för all den support och pingvinkraft som finns i världen. Glad för att vi kvinnor kan ha varandras rygg och stolt över det systerskap där vi faktiskt steppar upp. Imorgon är en annan dag och då kanske jag är mer förbannad igen över det patriarkala trampandet som vi hela tiden måste stå ut med. Och hantera själva. Gonatt.

På måndag ska Jack Werner och jag prata om ungas kritiska blick på nätet på Uppsala Stadsbibliotek. Det är seminarieserien Samtal om framtiden som nu lyfter upp unga och nätet. Läs mer på fb-eventet. Jag hoppas på proppfullt och många kritiska frågor.

Vill ni förbereda er genom att lyssna på mig och Jack, eller om ni inte kan ta er till Uppsala, kan jag tipsa om podcastavsnittet om källkritik där vi pratar lite om samma sak. Men på måndag ska vi skruva till det ännu mer, tänkte vi.

Idag mellan 9.30-11.30 kan man fråga mig om Periscope. Det är Telenor som har fått så många frågor om just denna app att de ringde och frågade om jag kunde ta ett frågepass. Dela gärna till alla ni vet har frågor om detta eller närliggande ämnen. Gå in på Telenors Facebook och fråga!

Nu har jag varit på slottet och träffat prinsessan Sofia och prins Carl Philip och pratat näthat.

Prinsparet startade en stiftelse i samband med sitt bröllop och tanken är att arbeta mot näthat och dyslexi. Just nu gör de research för att veta hur de ska kunna göra så mycket gott som möjligt. Det var ett väldigt roligt och intressant möte och tiden bara flög iväg. De berättade om sin stiftelse och jag om min forskning. Både prinsen och prinsessan var mycket insatta, nyfikna och öppna för tankar och idéer. Och extremt lättsamma att prata med, jag glömde helt bort att det var ett ganska officiellt sammanhang.

Plus att det var roligt och intressant att vara i slottet; anmäla sig i slottsvakten, vänta i besöksrummet och sen sitta i en guldkantad soffa. Och, inte minst, träffa två så offentliga personer på riktigt!

Jag förstår att jag gör många besvikna nu när jag faktiskt glömde fråga om det var ok att ta en bild, men nu är ögonblicket förbi. Frågan är ju om det ens har hänt om det inte finns bilder i sociala medier. Jag uppfyllde dock löftet att filma med Periscope när jag plingar på så här är två filmer med en tydligt pollensnuva: Elza på väg till kungliga slottet och när jag plingar på.