Kategoriarkiv: Debatt

Katedern som symbol

När skolminister Björklund i DN med emfas säger att det är ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” så menar han det symboliskt. Det handlar knappast om att läraren ska förskansa sig bakom katedern och regera därifrån. Han gör det på ett fult sätt och försöker göra kopplingar mellan kritiken mot auktoritära metoder och den svenska skolans dåliga resultat. Dels finns det inget skäl att göra den kopplingen, dels beror de dåliga resultaten på vilka mätningar man tror på. Om vi går efter Pisamätningarna ger jag inte mycket för påståendena, eftersom det är mätningar som görs utan att kontextualisera siffrorna. Länderna som jämförs är extremt olika och det är enbart hårt mätbara kunskaper som ingår. Går vi däremot efter siffror som säger att unga människor idag mår relativt dåligt, får mycket medicin utskriven och att ungefär en fjärdedel av alla elever lämnar grundskolan utan betyg i alla ämnen, då är jag med. Då pratar vi om landspecifika förhållanden och då blir det relevant. Däremot kan jag då ännu mindre se kopplingen mellan icke-auktoritära undervisningsmetoder och dessa förhållanden. Det måste vara annat som spelat in. Vad sägs om folkhemmets nedmontering? Ständiga och ökade neddragningar inom barnomsorg och skola sedan 80-talet? Det finns i alla fall fler förklaringar än den som Björklund biter sig fast i.

Men tillbaka till katedern. Trots att Björklund gör sig lite dum när han använder ordet kateder på det där sättet så menar han det självklart symboliskt. Och då blir det lite roligt när jag hos Jonas Hällebrand hittar en intervju med ordföranden i Lärarnas Riksförbund som faktiskt inte har förstått det utan försvarar katederundervisning rent konkret. Själva katedern hamnar i centrum för hennes röriga resonemang och hon flackar lite med blicken när hon försöker improvisera ihop lite indignation över att läraren inte skulle få ha någonstans att lägga sina böcker och pennor. Det är riktigt illa men kanske tog hon bara chansen att prata om lärare som nedvärderade. Jag skäms å hennes vägnar när hon trasslar in sig och visar hur lite hon vet om a) skolans verklighet och b) skolutveckling och utbildningsforskning.

Nog skulle man kunna ”låta katedern vara symbolen för undervisning, kunskap och kvalitet”. Det spelar väl ingen roll vilket ord vi använder för det. Men nu var det faktiskt inte så Björklund använde det. Han ville att vi skulle associera katedern med ordning och reda, med läraren som auktoritet.

Det kommer aldrig att hända. Även om Björklund får många röster genom dina populistiska utspel och genom att antyda att det var bättre förr så är det helt enkelt inte möjligt att gå bakåt i utvecklingen. Tack och lov har vi uppfostrat våra barn att inte ta skit och det går därför inte att lösa skolans problem med hjälp av hårdare tag. Sen är det ingen tvekan om att skolan mäste bli bättre på att ta hand om alla, att förmedla kunskap och att få alla att växa men det sker naturligtvis inte med hjälp av gamla metoder. Det behöver vi inte ens diskutera.

Läs mer om #merkateder på Twitter.

Vi borde inte bli bäst på it

Månadens krönika i Computer Sweden handlar om regeringens satsning på att bli bäst i världen på IT. Och om hur dumt jag tycker att det är. Ungefär.

Vi borde inte bli bäst på it

Jag råkade nämna vad jag trodde var en del av en ungdomskultur på nätet – nämligen förkortningen pos – för mina barn.

De tittade på mig med tom blick:

– Vadå pos? Vad skulle det betyda?

– Jamen, försökte jag, det är en förkortning: Parent Over Shoulder.

– Varför ska man skriva det?

– Ifall mamma står och tittar och man vill tipsa kompisen att inte skriva något olämpligt, sa jag med en min som säger att ”jag förstår hur ni ungdomar tänker”.

– Haha, om någon skrev så till mig skulle jag svara något i stil med ”jag har fixat det där knarket som du ville ha”. Parent over shoulder, vem bryr sig?

Det där lite otillfredsställande samtalet illustrerar vår tid rätt bra. En hel generation har hunnit bli vuxna och nya barn har hunnit sätta sig vid datorerna.

Att ha vuxit upp med irc och pos är en helt annan sak än att ha vuxit upp med Facebook och afk.

Det finns unga där ute som missade hela Lunarstormgrejen för att de var för små och ändå pratar vi väldigt ofta om unga och nätet i mycket svepande ordalag.

Jag kommer att tänka på den här händelsen när jag läser om it-minister Anna-Karin Hatt och hennes plan att Sverige ska bli bäst i världen på it.

Det låter ju ambitiöst och bra, men i 2000-talets konkurrensinriktade samhälle gäller det inte bara att vara bra, man måste vilja vara bäst. Så det är väl lika bra att satsa högt.

Sverige ska bli världens mest framgångsrika digitala samhälle, skriver regeringen om sitt nystartade arbete med en digital agenda.

Det agendan missar är att it är lite för brett för att man ska kunna vara bäst rakt över. It är inte ett kunskapsområde, utan en mängd kunskapsområden.

Faktum är att jag tycker att it-minister är en omöjlig post. Till och med utrikesministern har ett mindre ansvarsområde än it-ministern, för var i hela friden slutar området it?

Du kan ju inte ens knyppla i dag utan att det finns en it-koppling.

Vi borde således ha en mängd ministrar med särskilt ansvar för it, just för att det kan vara så mycket: teknik, kultur, kärlek, hat, utbildning, politik, sex, språk, integration, utslagning, vård, brottslighet och bistånd. Listan kan göras oändlig.

Att påstå att Sverige vill bli bäst på it är att visa hur lite vi egentligen har förstått. Det verkar onödigt att avslöja sig redan i början.

Eftersom Sverige tillhör de länder som brukar vara snabba på att anamma ny teknik har vi hunnit träna mycket. Våra barn har alltså sedan två generationer vant sig vid ett liv genomsyrat av datorer och internet.

Ett sätt för oss att behålla någon sorts tätposition skulle vara att erkänna att området är extremt diversifierat och inte går att hålla ihop som ett enda kunskapsområde. Vi skalar bort den enhetliga stämpeln it. Vi pratar inte längre om internet som något homogent.

Som första land utser vi en mängd it-ministrar: utbildningsminister med särskilt ansvar för it, socialminister med särskilt ansvar för it, kultur- och idrottsminister med särskilt ansvar för it, justitieminister med särskilt ansvar för it, barn- och äldreminister med särskilt ansvar för it.

Ja, ni fattar. Då skulle vi faktiskt kunna säga att vi är världens modernaste land.

Ta betalt!

På internationella kvinnodagen passar jag på att dubbelposta på två av mina bloggar eftersom jag har ett starkt behov av att skriva om kvinnors situation, i akademin och i allmänhet. Nu blev det inte så himla mycket könsvinkel på det, snarare en människovinkel. Nåja.

Ni skulle bli förvånade om ni visste vilka personer och organisationer som försöker få mig att jobba gratis åt dem. Det är inte småhandlarna som sliter på en skola eller en kommun som förklarar situationen och argumenterar för att jag ska komma dit och hjälpa dem helt gratis. Nej, det är utan undantag stora, relativt rika organisationer som förklarar för mig att de har en liten budget, att de andra inte tar betalt, att konferensen har ett vällovligt syfte. Jag tar argumenten ett och ett:

  • ”Vi har en liten budget”. Ja, det är trist att höra. De kanske vill öka på sin budget så att allt de önskar sig ryms? Alternativt sänka kraven? De som ställer frågan arbetar sällan gratis. De är ofta anställda och har en hygglig lön medan de ringer runt och ber andra arbeta gratis.
  • ”De andra föreläsarna tar inte betalt”. Ja, det är trist att höra. Men begripligt. Det finns två grupper som är pigga på att jobba gratis. Den ena är de oetablerade som blir väldigt glada och smickrade för frågan och som mer än gärna tar chansen att bli etablerade. Jag har varit där och gjort det och jag är enormt tacksam för de chanser jag fick. Idag är min situation en annan. Den andra gruppen är de som har finansiering från annat håll och som kan åka ut på arbetstid och göra gott. Sån är inte jag. När jag föreläser är det istället för annat jobb, jag måste ha inkomsterna. De professorer som ställer upp gratis är äldre, etablerade och män. Deras situation och min går inte att beskriva på samma dag. Jag har exakt noll kronor i forskningsfinansiering vilket betyder att om jag ska forska, vilket jag ju tycker att jag ska, måste jag dra in pengar till detta själv. Och just nu gör jag det genom att föreläsa. Något annat sätt finns inte. Och risken är stor att jag tacksamt tar emot chansen att stå på samma scen som de stora elefanterna, äta middag med dem, hoppas att lite stjärnglans dammar av sig på mig. Men det är bara dumt. Det kommer bara att ge mig en flashback från tonårstiden och det är ovärdigt för en vuxen människa.
  • Konferensen har ett vällovligt syfte. Ja, det är klart. Jag föreläser inte på konferensen med ondskefullt syfte så det behöver vi inte diskutera.

Min filosofi när det gäller att ta betalt ser ungefär ut så här: jobbet har jag för att försörja min familj. Sen har jag ett roligt jobb som jag har kämpat mig till men det ska inte blandas ihop med att göra saker frivilligt. Bara för att det är roligt ska man inte arbeta utan lön. Om jag ska jobba måste det ge pengar till familjen, annars är det djupt omoraliskt att vara borta från familjen. Självklart med undantag för egna aktiviteter som jag gör för min egen skull eller altruistiska aktiviteter. Men att arbeta gratis åt någon tar tid från det enda verkligt viktiga uppdrag jag har i livet; mig själv och min familj. Om jag då tar betalt kan pengarna jag få tillföra något till familjen (något till studion, en resa, hämtpizza). Alltför många akademiker är så uppfyllda av den bekräftelse de får på jobbet att de inte klarar av prioriteringarna. Och risken är ännu större för kvinnor för då får man lägga till att vi är uppfostrade att serva och tillfredsställa.

Förhoppningen är att alla människor ska växa upp och göra ungefär det som de vill göra. Att de flesta som vuxna slipper vara tonårens wannabe:s. För kvinnor i akademin tycks det vara så att wannabe-positionen är den enda som erbjuds. Fläng runt på alla möten, skicka in oändligt många forskningsansökningar, tacka ja, tacka ja, tacka ja. Har du tur blir du en av oss. Men nej, så blir det ju förstås inte. Istället kommer du att ha offrat allt som är viktigt i ditt liv och fått tillbaka… ingenting alls.

Så ta betalt! Det gäller naturligtvis både män och kvinnor. Ta betalt för det du är bra på och var stolt över det!

Önskar er alla en bra internationell kvinnodag. En spotifylista, kanske?

Det är inte ok

Vi är många som skrattat gott åt Stavros Loucas åsikter i en för övrigt rätt töntig intervju i Sydsvenska dagbladet härom dagen. Själv gick jag ett steg längre och ställde samma intervjufrågor till mig själv för att ironisera lite över Loucas ifrågasättande av evolutionen. Men det här är betydligt allvarligare än så, egentligen.

En allvarlig detalj är också att väldigt få av de personer jag pratat med om detta har funderat på om han menar allvar. Jag svalde intervjun omedelbart. Vad betyder det? Att det sipprar in såna här tankar även i Sverige? Det är en rätt stor bransch i de anglosaxiska länderna, något som Richard Dawkins har varit med att avslöja, bland annat genom sin bok Illusionen om gud och en väldigt bra tv-serie som finns som dvd-box. När jag på detta sätt nämner just Dawkins är det bara för att ha någon att hänvisa till och inte för att jag tror på allt han säger och gör. Det kan vara viktigt att påpeka för den som eventuellt kommer att reta sig på det här inlägget. Jag tycker till exempel inte att man behöver ta ställning i frågan om huruvida gud finns. Det är upp till var och en att fundera över livet och självständigt eller efter grupptryck välja tro. Det viktiga är att vi inte för in åsikter som grundar sig i tro i skolan.

Det finns vissa grunder för ett civiliserat samhälle som vi inte kan frångå utan mycket omfattande debatt. En av dem är att det offentliga livet, till exempel skolan, måste följa demokratiska principer. En annan är att i viktiga sammanhang, till exempel skolan, måste den kunskap man lutar sig mot följa vetenskapliga principer. Börjar vi nagga dessa principer i kanterna har vi ingen styrning längre och går per definition bakåt i utvecklingen. Om man nu anser att civilisation är framåt. I ett värderelativt samhälle kan det möjligen diskuteras men här förutsätter jag att vi har vissa värderingar gemensamt, exempelvis allas lika värde, en typisk följd av just civilisationen.

Vi får inte låta de här åsikterna få fäste i den svenska skolan. Det kan omöjligt vara förenligt med styrdokumenten att vi har lärare som jämställer bibelns beskrivningar av något över huvud taget med vedertagna eller omdiskuterade fakta. Vi har religionsfrihet i det här landet och det betyder inte bara att Louca får ha sin tro hur mycket han vill, det betyder också att jag ska slippa ha den. Han får gå i kyrkan eller synagogan eller källarlokalen och jag är beredd att göra mycket för att försvara hans rätt att göra det men han får inte arbeta i skolan om han går ut offentligt och visar att han inte följer samhällets grundprinciper.

Evolutionsteorin är inte en teori bland många andra. Det är den vi har att bygga på just nu. Kreationister är inte missförstådda vetenskapsmän i stil med till exempel de första strängteoretikerna. Naturligtvis vill kreationister, i likhet med till exempel rasister, gärna bli uppfattade så men det är vår plikt att inte låta dem ta det handlingsutrymmet.

Rundabordssamtal om it i skola och utbildning

IT-minister Hatt har samlat nyckelpersoner till rundabordssamtal om it i skola och utbildning. Samtalet ingår i en serie samtal inför en digital agenda. Det finns mycket att säga om detta. Jag har inte hört hela samtalet än, det rullar i bakgrunden när jag skriver detta, men det börjar inte särskilt insiktsfullt. IT-ministern blandar ihop saker, tycker jag. Man kan inte stirra sig blind på vad statistiken säger om vad elever kan och inte, t ex. Och snälla ministern, kan vi inte släppa verktygsmetaforen i det här sammanhanget? Det visar bara att man inte kan ha en IT-minister. Vem kan påstå att de har IT-kompetens? Ingen, förstås, eftersom IT inte är ett enda kunskapsområde utan ett kluster av kunskapsområden.

Uppdatering 60 minuter in i filmen: än så länge är det bara en deltagare som har levererat något utöver självskryt, gamla tankesätt, anglicismer och floskler: den enda inbjudna eleven. Han hade ju gjort en analys utifrån sin direkta erfarenhet. Varför bjuder man in folk som bara vill tala i egen sak?

Uppdatering 1:30 in i filmen: det blir nästan bara värre allt eftersom. Elevrepresentanten är fortfarande bäst och den uppfattningen delar jag med alla i panelen, uppenbarligen. Alla vill tala om att han är bra, vilket inte är så konstigt. Dels har han tänkt till, dels har han varit med om det samtalet handlar om. Men viktigast av allt, han utstrålar liv till skillnad från ett flertal av talarna där liklukten börjar sätta in redan. Bra sagt, Ann-Katrin Agebäck, att påpeka den höga snittåldern! Ålder i sig är väl inget problem men låt för fasen inte folk säga virituell (sic!) och molnet och approach och försöka sälja in sin egen produkt.

http://www.regeringen.se/content/1/c4/01/00/77175d61.swf

Flashbackhistorien

Det som känns svårast i en sån där tv-diskussion där man får 2-3 minuters taltid är att få fram att det handlar om att tänka annorlunda. Alltså att ställa om våra tankar och vårt sätt att se på den här händelsen. Vi kan inte diskutera vad internet har gjort med oss eller hur ungdomen av idag uppför sig. För det är totalt irrelevant. Vi måste prata om hur vi kan översätta nätet för att förstå det.

Som en av mina söner påpekade verkar programledarna i Nyhetsmorgon (jag har varit där förut och pratat med just det här paret) tagit på sig rollen som stora bebisar. De tittar på en med valpblicken och ställer frågor som man inte trodde vuxna människor kan ställa. Det är knappast för att de är korkade utan görs med en väl genomtänkt tanke – att frågorna ska spegla hur man tänker ute i stugorna. Och det sympatiserar jag med. Jag sa även till researchern som ringde dagen innan att jag gärna tar de där frågorna där man får chansen att arbeta emot en del fördomar. Nu inser jag hur naiv jag var – det är klart att man inte kan hoppas på att göra sånt på ett par minuter. Ett sånt där framträdande kan möjligen fungera som språngbräda för att nå ut med ett seriöst budskap en annan gång. Så jag skrev ihop något som sammanfattar det jag pratade med researchern om och det publiceras på Cybernormer idag.