Kategoriarkiv: Juvenism

Om nyttan med att ha tråkigt 2

Detta är en fortsättning på mitt inlägg om tråkighet. Det finns tydligen så mycket att säga att det blir en hel serie inlägg.

Ett problem med debatten är att vi kanske menar olika saker. Att ha tråkigt kan betyda minst två saker. Jag har försökt bena upp:

  • Att inte ha något att göra, som i att vara uttråkad och inte kunna sysselsätta sig med något.
  • Att det man har att göra är så tråkigt att man inte står ut.

Den första punkten, att inte ha något att göra, verkar vara den vanligaste, åtminstone när debattens vågor går höga. Och här tror jag att vi ofta blandar ihop vuxnas och barns upplevelser. Jag frågade efter forskning om detta på Twitter, eftersom jag hittade så lite själv, och fick en hel del tips. Inte så mycket forskning dock, men den lilla som fanns ska jag berätta om senare. Men en väldigt populär podcast är tydligen Note to Self som har en kampanj som de kallar Bored and Brilliant. Den var ohyggligt tramsig så jag orkade inte lyssna på hela, så rätta mig om de byter spår mot slutet, men i princip handlade Bored and Brilliant om att skaffa sig en annan relation till sin telefon. Bara där slår jag bakut; jag har ingen relation till min telefon. Jag har en relation till de människor och de arenor och nyhetskanaler jag står i kontakt med genom min telefon. Men hur som helst, de var inne på att telefonen och människan har en osund relation och så kom det vittnesmål efter vittnesmål om hur telefonanvändningen skapat ett meningslöst tidsslöseri där man egentligen inte gör någonting vettigt och att lösningen var att våga lägga ifrån sig telefonen för att bli ”bored” och därigenom upptäcka hur fullkomligt livet blir när man egentligen inte gör någonting vettigt. När livet blir ett meningslöst stirrande ut i tomma intet och därigenom bra. Ja, ni fattar. Det jag inte fattar är att de inte upptäckte den logiska luckan innan de la ut programmet.

Men jag tror att just det här resonemanget illustrerar en viktig sak; att inte ha något att göra kan vara helt olika saker för vuxna och barn. De flesta vuxna sitter fast i ett ekorrhjul av jobb, utbildning, familj, städning, yttre krav på perfektion, räkningar och sömnbrist. Några kan ha gått kurs i mindfullness och jobbar som ekorrar för att få en lugnare tillvaro, men för många vuxna är det en ouppnåelig dröm att inte ha något att göra en liten stund. Medan det för många barn är en ohygglig plåga som varar i eoner och som måste motarbetas till varje pris.

Den andra punkten, att den föreliggande aktiviteten inte är stimulerande, dyker också upp i debatten. Särskilt om unga. Det är inte lika många som tycker att vuxna måste bita ihop och stå ut lite mer. Det kan ha att göra med att vuxna inte kan påstå med lika stor auktoritet att de själva står ut dagligen, medan det är hur enkelt som helst att påstå att ”när jag var barn, då hade vi det minsann inte så roligt alla gånger”. Klassiskt maktutövande, alltså.

Men varför anses det vara nyttigt att ha tråkigt? Vad är målet med den omhuldade tråkigheten? Jo, det är att bli kreativ, att hitta på saker, att stimulera fantasin. Och det är här jag efterfrågar vetenskapligt stöd. Vet vi verkligen att det förhåller sig så? Det tänkte jag ta upp i nästa avsnitt.

 

Om nyttan med att ha tråkigt 1

Jag stöter ofta på uttryck som att det är bra för barn att ha tråkigt. Gärna i samband med att folk pratar om hur det var att vara barn förr i relation till hur barn har det idag. Det har gnagt i mig. För att citera mig själv (älskar ni inte också den meningen?):

Jag tycker att det låter ociviliserat att påstå att en annan grupp mår bra av att ha det tråkigt. Ha tråkigt själv om det är så kul! Dessutom har jag aldrig sett några belägg för att det stämmer, det kan lika gärna vara en skröna att hjärnan mår bra av att ha tråkigt. Om det är möjligt att ha kul mest hela tiden, även när man lär sig saker, så tycker jag att det är något vi ska välkomna.

För det är just andra som ska ha tråkigt, oftast barn. De som själva bestämmer sig för att ha tråkigt ibland får självklart göra det. De har förmodligen upptäckt att de behöver vila hjärnan ibland men att uppmana andra kräver lite mer på fötterna.

Ett problem är ju att ”tråkigt” inte är ett väldefinierat och avgränsat koncept. En del kanske tänker mer i termer av att råka ut för mindre roliga saker, andra pratar om ren uttråkning, när inget händer och kroppen och hjärnan skriker efter stimulans. Jag tror också att det finns en risk att vi vuxna lägger in våra erfarenheter från vuxenlivet och glömmer barndomens känsla av att inte ha nåt at göra. För en stressad vuxen kan det verka som en dröm att bara sitta och göra ingenting, lite som när man nästan längtar efter att bli dunderförkyld för att det verkar så mysigt att ligga i sängen och läsa och dricka te. Varsågod och önska dig detta, men låt andra människor vara, tycker jag.

Det är också viktigt att vi som är forskare underbygger våra uttalanden med antingen forskningsstöd eller en deklaration av den människosyn som ligger bakom det vi säger. Beroende på vad vi säger, såklart. En forskare som går ut och säger att det är ju kul att ha lite kul ibland kanske inte behöver stötta detta uttalande alls. Det ligger i själva ordens betydelse att den meningen fungerar. Men om en forskare säger att det är bra att ha lite tråkigt ibland, då är det ett uttalande som behöver annan stöttning än att mamma sa alltid så eller att det vet man väl

Fortsättning följer.

 

Etik i sociala medier

Det här är nåt av det roligaste och trevligaste jag har gjort! Det var ren och skär lyx att sitta där med tre proffsiga och empatiska kuratorer som i sin verksamhet möter barn, framförallt barn i svårigheter, och prata om de här viktiga frågorna. Många gånger när jag är ute och pratar får jag nästan börja  från början och förklara varför det är viktigt att barn respekteras och får en röst och då hinner samtalet inte komma in på viktiga frågor. Här var det så självklart och jag bara fyllde i med mina grejer. Så vi hann prata om viktiga och riktiga frågor. Här kan du läsa mer om Etik i sociala medier – ett samtal om barn och nätet, som spelades in i Tänktankens monter på SETT. Det är långt men det går att ladda ner som podcast på Itunes eller lyssna på Soundcloud, så du kan göra annat medans.

Och jag säger bara: lyllos de barn som får träffa de fina kuratorerna Jonas Söderlund, Olof Hedtjärn och Martin Brav!

 

Lagom är bäst?

Jag har från flera håll fått höra att det finns en uppfattning att det här med skärmtid har med olika perspektiv att göra så jag tänkte reda ut lite hur det förhåller sig. Det sista jag vill göra är ju att sitta på mina höga akademikerhästar och slåss med andra akademiker. Det är verkligen inte planen. Att det blev så har med andra saker att göra, vilket jag kommer att återkomma till så snart jag hinner.

Det handlar så väldigt lite om olika perspektiv. Olika perspektiv är viktigt att ha, ibland även avgörande för om en fråga belyses seriöst eller inte. Att inta ett genusperspektiv eller ett barnperspektiv är oerhört viktigt. Dessvärre har idén om perspektiv börjat användas på ett slarvigt sätt när saker ska debatteras. När jag skulle kommentera sexuella övergrepp mot barn i Uppdrag granskning ville de ha med en skräckföreläsare också. ”För att få fler perspektiv än ett” som de sa. De ville alltså balansera forskningsperspektivet med ett cyniskt, okunnigt, kommersiellt perspektiv? Det är ju inte seriöst. Hela debatten lider av någon sorts Svt Debatt-sjuka där märkliga människor med märkliga åsikter ska debattera viktiga frågor med folk som faktiskt kan något. Det låter ju jättefint att anlägga olika perspektiv på en fråga, därför att det är det i grunden. Det här missbruket av ordet har dock ställt till mycket skada. Så jag tycker att vi ska vara väldigt noggranna med ord som perspektiv och inte använda det så slarvigt.

Inom vissa områden finns det fler än ett forskningsläger, alltså det finns forskare som har kommit fram till olika resultat som är motstridiga. I fallet om unga och nätet är det inte så. Det finns inte flera forskningsläger. Däremot finns det åsikter, till exempel de som framförs av barnläkarna Lagercrantz och Victorin. Ingen av dessa två forskar om unga och nätet. Det de skriver baserar sig på andra saker; kunskap om barns hälsa, känslor, åsikter. Därav min kritik mot dem. Jag kritiserar dem alltså inte i deras kapacitet som läkare utan för att de uttalar sig om sådant de inte har kunskap om. Det blir ju dessutom extra allvarligt när de har så fina titlar. Det låter som om man skulle kunna lita på dem. Jag skulle faktiskt säga att de har ett större ansvar just på grund av sina titlar. De borde vara försiktiga när de uttalar sig.

Det finns fina försök till att nyansera debatten, bland annat skrev Andreas Ekström en relevant krönika på ämnet. Men även han faller i fällan att prata om den här debatten som om den handlade om två läger med lika mycket på fötterna och att det för alla andra handlar om att välja läger. Nu är han långt ifrån ensam om att resonera så här, jag tar bara hans krönika som ett aktuellt exempel. När man resonerar så här jämställer man alltså forskning med åsikter. Nu låter det som om jag sätter forskning över allt annat men så är det inte. I många fall kan man behöva ta forskning med en nypa salt och gå på sin egen känsla och erfarenhet. Och det är ju precis vad väldigt många gör i just det här fallet, så varför är jag inte nöjd med det? Det beror på att just detta område – unga och nätet – är så svårt att bedöma utifrån gammal erfarenhet. Jag har beskrivit det närmare i min bok Vad gör unga på nätet? men i korthet handlar det om att tekniken står i vägen för att vi ska kunna se klart i den här frågan. Det är lätt att fastna i dystopiska tankar om teknik som tar makten över människan, om dagens ungdom som antingen inte klarar nåt alls eller som hotar samhället med sitt agerande. Och eftersom dessa känslomässiga argument så lätt tar över behöver vi forskningen. Vi behöver nåt rationellt som kan ge oss tankeverktyg för att förstå vår samtid. Så att vi inte offrar barn på vägen. Eller föräldrar i just detta fall.

Det är också lite slarvigt att slänga sig med floskler som att lagom är bäst. Jag älskar vårt svenska lagom och håller, precis som alla andra, med om att i allmänhet är lagom alltid bäst. Men i så här allvarliga frågor går det inte att säga så, för då balanserar man på gränsen till särskilda förhållningssätt för nätet, vilket direkt öppnar för tankar om generella gränser för exempelvis skärmtid. Observera att jag skriver att generella gränser är av ondo. Det är alltså inte gränser överlag jag vänder mig emot. Självklart ska föräldrar begränsa sina barns skärmtid! Det är befängt att tro att det är det debatten handlar om. Debatten handlar om att vissa menar att skärmtid i sig när något negativt som ska balanseras av annat. Och att det här andra är riktigt och viktigt. Till skillnad från skärmtid. Däri ligger problemet, eftersom sådana tankar enbart bygger på fördomar och känslor. Forskningen visar något annat. Till exempel: För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. Och de barnen ska också rymmas i debatten. Det ska inte bara vara den någorlunda bildade etniska majoritetens medelklass och deras barn som ska diskuteras. Och för övrigt finns de barn jag pratar om även där. Så det går inte att säga (som jag faktiskt på allvar har hört): jo men mina barn, som inte har några problem, de behöver begränsningar. Vi tar stora risker när vi pratar om nätet och skärmar som en särskild företeelse. Mycket stora risker. Och om vi pratar om att balansera skärmtid och riktigt liv, då tar vi ännu större risker. Lagom är bäst gäller ju inte misshandel och kränkningar, till exempel. Om nätet är ett sätt att komma bort från sånt, går det inte att säga att lagom är bäst. Ja, bara som ett exempel.

Är inte all barnforskning relevant?

Jo, det är den. Men forskning om unga och nätet är inte detsamma som medicinsk forskning. Det går inte att ställa olika typer av forskning mot varandra på det sättet. Alla forskare följer en vetenskaplig process och forskningen blir därmed relevant för sitt sammanhang, men vi studerar olika saker. Jag har till exempel tittat på ungas nätanvändning i en kontext där de unga själva fått berätta om sitt användande och utifrån det dragit slutsatser om hur vi vuxna kan förhålla oss till det. Medicinska forskare kan exempelvis studera barns kroppsliga utveckling i relation till skärmtid. Kriminologer kan studera barn som råkar ut för förövare på nätet. Båda är exempel på viktig och relevant forskning, men när vi ska diskutera skärmtid kan vi inte bara titta på detta ur en enda synvinkel.

Det finns två huvudsakliga problem med de påståenden om unga och nätet som jag kritiserat nyligen:

  1. Kontext. De sätter inte skärmtiden i en relevant kontext. Istället isolerar de den från andra omständigheter som styr en människas liv, på ett väldigt olyckligt sätt. För även om det vore sant att barns språkutveckling hämmas (vilket det ju alltså inte är) om de leker med plattor, måste vi ta hänsyn till att plattor finns och att de kommer att finnas i barns liv framöver också. Att iaktta försiktighetsprincipen som Lagercrantz förordar skulle vara att utsätta barn för ett gigantiskt experiment med en hel generations välmående som insats. Barn kommer att utsättas för skärmar, idag och i framtiden. Att som förälder eller skola inte vara med på det tåget är detsamma som att låta barn själva identifiera problem och hitta motstrategier. Som det faktiskt har varit länge redan och som jag och andra forskare varnar för. Internet är en salig blandning av livsviktigt och livsfarligt och allt däremellan och barn behöver systematiskt stöd för att navigera. Att erkänna det är ett sätt att kontextualisera barns skärmtid och vi behöver mer sånt. Inte resonemang som isolerar skärmtid utan att se till barns liv som helhet.
  2. Relevans. När mina motståndare använder uttryck som ”bra balans mellan digitalt och verkligt liv” och att barn behöver mänsklig kontakt istället för att peka på skärmar, visar det på en djup okunskap om vad som pågår vid en skärm. De är inte inlästa på den senaste forskningen om barns liv och vad samtida medier används till. De går på sin ytliga uppfattning, baserad på det de egna iakttagelserna i den egna praktiken. Och när det gäller de medicinska delarna har de självklart på fötterna. Det är sambandet mellan skärmtid och ohälsa de borde läsa in sig på. Precis som de måste läsa in sig om de stöter på en tidigare okänd sjukdom eller om det kommer nya medicinska rön.

Det finns inte tid eller plats för mig att i detalj berätta för dem hur deras resonemang blir felaktiga och vilka källor de istället bör gå till. Det är inte heller mitt jobb om jag ska vara ärlig. Det är deras professionella skyldighet att ha koll på nya rön som berör deras verksamhet. Eller avstå från att uttala sig.

Men finns det då inga problem med skärmar?

Jo, massor! Det finns de som sitter mer än vad som är hälsosamt för dem, det finns hat och hot och övergrepp, det finns ergonomiska problem som är akuta att ta tag i, det finns risker med desinformation och extremisering. Men som debatten har varit på sista tiden har jag haft fullt upp med att avfärda de allra grövsta uttalanden att jag inte hunnit ner till nån sorts nyansering. Och det är ett problem med alla dessa okunniga men namnkunniga som uttalar sig om unga och nätet – vi som kan något får inget talutrymme. Vi används som kanonmat i en enda jättestor Svt Debatt och de stora förlorarna är barnen.

Det är inte någon lek att se till att barn får en bra uppväxt, så mycket vet vi idag. Och i den kunskapen ingår att vi ska vara försiktiga med att lyssna till varningar. Vi ska istället vända vår omsorg om barnen mot just barnen. Vad får dem att må bra? Inte: vad säger de svarta rubrikerna? Utan: vad säger mitt barns ögon? Lyssna till barn och lyssna noga, det är vårt ansvar. Och inget slafsigt, tendensiöst lyssnande som Åse Victorin gör sig skyldig till:

På min mottagning möter jag dagligen barn och ungdomar som spenderar mer än heltid efter skolan framför skärmen. De söker mig för allt från nackproblem, sömnsvårigheter, nedstämdhet, ensamhet, övervikt och vad värre är, ofta en känsla av meningslöshet. När jag frågar om dataspelen ger dem mycket får jag alltid samma svar. ”Nej, de ger mig inget, men de är kul.”

Den här typen av slappt lyssnande gynnar ingen, varken de unga eller samhället i stort. Det måste vi sluta med, till förmån för seriöst, djupt och respektfullt lyssnande.

 

#skärmtid

elza_alexanderson

Foto: Kristina Alexanderson

Här kommer en sammanfattning av debatten kring skärmtid. Det finns en hashtag om nån vill läsa själv på Twitter. Jag går inte in och diskuterar med enskilda (vilket jag förklarar i ett särkilt inlägg) men det finns en del åsikter för och emot under #skärmtid.

Allt började med ett par radioinslag som var inplanerade långt innan debatten startade. Först handlade det om föräldrar och mobiltelefoner. Där fick jag diskutera med en psykolog som inte alls kunde området. Sen gick pensionerade barnläkaren ut med ett larm om unga och skärmar, som gick som stor nyhet i Ekot hela dagen. Någon dag senare var jag med från en studio i Umeå och diskuterade skärmtid med en psykolog som inte heller hon hade på fötterna (det visade sig vara samma psykolog som inte hade passat på att läsa in sig). Allt hon sa om unga och nätet var känslomässigt och ogrundat. För att inte tala om det hon sa om skolan! Det är så märkligt att de som arbetar inom helt andra fält ändå får för sig att uttala sig om ungas nätanvändning. Barn, skola och föräldraskap tycks vara öppet för allas åsikter.

Lagercrantz gick också ut med en debattartikel där han krävde att Statens medieråd borde läggas ner om de inte utfärdade rekommendationer med tidsgränser för barn och skärmar. Eva Thorslund, chef på Statens medieråd, förklarade att det inte kommer att hända därför att det inte finns någon grund för sådana rekommendationer. Och jag svarade med en debattartikel på SVT Opinon: Skärmtid är ett förlegat begrepp. Istället för att bemöta mina argument (vilket såklart beror på att det inte finns några motargument) satsade Lagercrantz på att misskreditera mig som forskare i en debattartikel. Först hade jag inte tänkt svara eftersom han avslöjade sina argument som oerhört svaga när han valde att försöka ta ära och redlighet av mig istället för att diskutera. Men jag blev övertygad av kloka människor att alla kanske inte vet att han bara pratar strunt. Det kanske fanns läsare som gick på hans fula knep. Så jag svarade med slutrepliken Jag har en fördel över Lagercrantz.

Det kan tyckas som att de här märkliga vuxna som är rädda för skärmar är rätt många men så är det knappast. De är för det första en utdöende art eftersom de stretar emot en utveckling de inte kan stoppa. För det andra är det en lättare ståndpunkt att ta och därför hörs de mer. Det är svårare att stå upp och försvara sitt barns skärmtid eftersom det finns såna moraliska och känslomässiga dimensioner på frågan. Därför tror jag att det är viktigt att dra lans för ungas (och föräldrars) rättigheter och inte bidra till den vidriga, moraliserande bild av unga som pumpas ut av såna som psykologen och barnläkaren.

Det finns fler konstiga debattartiklar men också folk som går på den ickemoraliserande och vetenskapliga linjen: ledarskribenten Sofia Mirjamsdotter, journalisten Emanuel Karlsten i GP, krönikören Marika Rasmusson och filmvetaren Tommy Gustavsson i SvD.

Fler artiklar om frågan: Aftonbladet, ETC och från UNT förra året. Och så ett radioinslag igen: Flickor mer självkritiska om skärmtid.

Förslag inför 8 mars

Idag rapporterar DN att en vuxen som hade sex med ett barn som stod i beroendeställning till honom får sitt straff sänkt av Svea hovrätt. Han hade först blivit dömd för våldtäkt mot barn men nu döms han istället för sexuellt utnyttjande av barn. Han får därmed sitt fängelsestraff förkortat till mer än halva tiden och barnets skadestånd sänks till hälften.

Den här typen av domar får alltid mycket uppmärksamhet och man kan tycka olika om att det blåses upp i media och att det även poängteras att förövaren är präst. Och vi kan diskutera rättssäkerhet och slå fast att män inte ska behöva oroa sig för att en frivillig sexuell handling i efterhand ska bedömas som våldtäkt. Och den som har kunskap om lagen och dess tillämpningar kan berätta för oss att enligt gällande lag är detta den enda tänkbara domen. Men jag köper det inte!

Lagar ska följas men lagar måste också tolkas. Det finns inte en tydlig lag för varje enskilt tillfälle, utan de måste läsas utifrån vad som var tanken med lagen. Vad är då tanken med den lag som säger att vuxna inte får utföra sexuella handlingar mot barn? Tanken är att skydda barn. Inget annat. Vi behöver dessvärre skriva in det i lagen eftersom det finns vuxna som våldtar barn. Därför reglerar vi detta med en lag. Samtidigt har alla människor, oavsett ålder, rätt till en så kallad rättssäker behandling av sitt agerande. Det betyder att vi ansluter oss till ett system där vi inte dras iväg av känslor och fördomar, utan ser till att alla som hamnar inför domstol får en rättvis behandling; deras förehavanden ska bedömas mot lagen och inte mot våra känslor. Det är viktigt och fullkomligt avgörande för vår civilisation.

Men det finns ett viktigt men: En dom kommunicerar också något till medborgarna. Det vore naivt att tro att det finns människor som liksom robotar bara läser om en dom och torrt konstaterar att ”jaha, så där är det”. Istället fungerar vi människor så att vi försöker göra mening av det vi erfar. Vi skapar mönster i tillvaron och drar slutsatser av den. När Hovrätten enligt DN väger in ”att konfirmanden snart skulle fylla 15 år och att det inte är bevisat att det inte fanns ”frivillighet och ömsesidighet” i relationen” är det en signal som vi kommer att använda i vårt meningsskapande. Det är en signal som säger att ett barn kan ha en frivillig och ömsesidig sexuell relation med en vuxen. Visserligen är det lite fult att utnyttja sin position för att få ha sex med ett barn men inte så illa att det ska räknas som våldtäkt. Det viktigaste med den här domen är denna signal och vi inte får negligera det! Vi får inte låta sånt här passera!

Jag som jobbar med såna här frågor stöter skrämmande ofta på argumentation för våldtäkt mot barn som bygger på just de signaler som Hovrätten sänder ut i den här domen. Folk som inte förstår vuxnas ansvar och som gärna skriver under på den väldigt sjuka manssynen som domen baserar sig på. Synen på mannen som ett vilddjur, en naturkraft som inte kan kontrollera sig när något lockar honom sexuellt.

Vore jag man skulle jag välja att ta illa upp. Jag skulle säga ifrån på allvar. Jag skulle protestera mot en kränkande manssyn som riskerar att spilla över på alla goda män också. Om jag vore man skulle jag dra igång nåt stort inför 8 mars. Jag skulle använda den dagen till att ta över lite av kampen från kvinnor och flickor och tydligt visa att män inte behöver skyddas av lagen därför att de styrs av hormoner och inte av hjärna!

Ja, det var bara ett tips.

 

Så vacker utan spackel

Igår ringde en journalist och ville prata om den diskussion som uppstått kring kroppar och vikthets på nätet. Nu blev det inget samtal i radio om de här sakerna. Precis som många gånger tidigare tycker journalister att mina frågor och resonemang är intressanta, men hur gör man en nyhet av det? Frågorna är alldeles för luddiga för det. Och jag håller med. Jag vill inte göra mig skyldig till att avhandla ungas kroppsångest på 30 sekunder. Så även om det är synd att jag inte får prata om det här i radio idag, är jag egentligen lika glad för det. Och då tänkte jag använda den tid jag redan satt av till intervjun till att skriva lite om det istället.

En rad företag, kändisar och privatpersoner har gått ut på nätet och förklarat att man får se ut som man vill, som en reaktion mot den mycket utbredda vikt- och skönhetshetsen. Företag lanserar produkter med hjälp av att ta avstånd från begränsade ideal, kändisar lägger ut oredigerade bilder på hur hy och kropp ser ut och så internetfenomenet Killar som vill tala om för tjejer att de duger som de är.

Hurra, kan man tänka. Och det gör många. Men alla de här reklamkampanjerna och temana möter också kritik. En viktig kritik är att företag bara hakar på en trend som de snappat upp för att få sälja mer. Och så är det naturligtvis. Det gjorde de ju även innan de växlade spår, men då kanske det var ännu mer cyniskt. Så visst förtjänar företagen kritik för att de exploaterar människors osäkerhet men alla vi som delar den typen av reklam, för att den är så fin, kanske förtjänar allra mest kritik.

För det är ju inte ett dugg finare att visa upp en lite mulligare kropp och säga att alla duger som de är. Det är bara att flytta idealen en liten, liten bit. Ideal har alltid förändrats och vi kanske rent av står inför en förskjutning till ett rundare kroppsideal för kvinnor, vad vet jag? Men det kommer inte att hjälpa oss. Även om en tjock kvinna idag kan romantisera tiden då Anders Zorn ritade av rundhyllta kvinnor, så var det inte lättare att vara kvinna då. Det var lättare för den som såg ut som idealet då, men inte för den som var mager och eländig. Så vi ska inte sträva efter en förskjutning av idealen. Vi ska sträva efter att inte ha några ideal alls.

Och då kommer vi in på kritiken mot Killar som vill tala om för tjejer att de duger som de är. Det är jättefint att vilja ställa sig på tjejernas sida, att identifiera vilken osäkerhet många av tjejerna tampas med och vilja hjälpa till. Ett tidigt exempel är Joakim Hillsons Så vacker utan spackel. Och idag är nätet fullt av killar och män som håller upp en välment skylt med samma budskap ”Du är fin som du är och du behöver inte sminka dig”. Det de inte förstår är att de blir en del av det patriarkala systemet bara genom att lägga sig i. Och motreaktionen lät inte vänta på sig; ”Snälla, säg inte åt mig vad jag ska göra

Den enskilda personen eller handlingen kan uppfattas som god men sett i ett strukturellt perspektiv arbetar den för sexism och mot flickors och kvinnors frigörelse från sjuka ideal. Eftersom den inte egentligen bryter mot idealen, utan ersätter ett ideal med ett annat. Budskapet blir i förlängningen att den som sminkar sig (bär höga klackar/har kort kjol/fixar hår och naglar/tänker på vikten) är sämre än den som frigjort sig från sådant. Idealen är utbytta men själva idén med ideal och normer finns kvar.

Men framförallt upprätthåller bilderna med uppmaningar från killar den patriarkala traditionen att objektifiera tjejer. Det är han som ska tala om för henne hur hon ska vara. Han behöver inte lyssna på henne. Hans jobb är att tänka ut ett bra sätt för henne att vara. Och det som är destruktivt här är alltså objektifieringen. När en kille eller man tittar på en tjej eller kvinna på detta sätt, är det att objektifiera henne. Hon blir ett objekt för hans tankar och idéer. Sen kan de tankarna och idéerna vara hur bra som helst. Det är själva objektifieringen som är problemet, eftersom det underordnar henne.

Det går att bryta sånt här. Det går att träna sig i att inte objektifiera. Det är inte lätt men det går. Och det här gäller naturligtvis inte bara män. Alla kön måste lära sig att inte objektifiera kvinnor. Och det gäller inte heller bara kön, det gäller även andra parametrar för över- och underordning. Ett rätt aktuellt exempel är Friends hashtag #unselfie som objektifierade barn på ett otillbörligt sätt, fast tanken bakom det hela var att göra gott.

Samtidigt som vi för de här resonemangen får vi inte glömma att enskilda individer har rätt att handla precis som de vill. Att titta in i kameran med valpblicken och säga nåt snällt till alla tjejer är inte en handling som vi andra har rätt att kritisera. Vi kan tala om att den bidrar till objektifiering av tjejer och sätta den i ett strukturellt sammanhang, men vi kan inte fördöma varken killen eller hans handling. Den, precis som Hillson, kan ge många tjejer den positiva knuff de behöver. Och de tjejer som blir peppade av sådana uppmaningar har rätt att bli det.

Det är alltså möjligt att agera på en personlig nivå utan att för den skull avfärda eller ens motarbeta den strukturella eller samhälleliga nivån. Det här har jag, Gun-Marie Frånberg och Camilla Hällgren skrivit om under namnet tårtmetaforen. Vi tänker oss de olika nivåerna som bottnarna i en tårta. Det kan vara den personliga nivån, gruppnivåer av olika slag, samhällsnivån eller en strukturell nivå. Och, precis som bottnarna i en tårta, finns alla nivåerna samtidigt. De utesluter inte varandra. Det är alltså möjligt att agera på en nivå ibland och på en annan ibland, eller på flera samtidigt. Vi har bara svårt att prata om det där hoppandet.

layer_cake

Bild: Camilla Hällgren. Från Young People and Online Risk, IGI (finns som e-bok på många bibliotek, annars maila mig om du vill läsa).

Exempelvis har många under sommaren gått ut med olika sätt att markera att de är trötta på att skämmas för sin vikt och nu vill känna sig stolta över sin kropp och visa det öppet. En del har då kritiserats för att inte vara tjocka nog för att få uttala sig på det sättet. Det kallas för att de tjocklajvar, alltså spelar tjocka. Och på en strukturell nivå kan den kritiken ha sitt berättigande, men knappast på den personliga. Den som har 10 kilos övervikt och inte mår bra av det kanske får avsevärt högre livskvalitet av att peppa sig själv att det är ok att se ut precis så. Hennes ställningstagande kanske inte för jämställdheten framåt, det kanske till och med försämrar förutsättningarna, men varje människa måste försöka leva sitt liv så bra som möjligt. Vi har ju som bekant bara ett sådant.

Och det där hoppandet mellan nivåerna, det behöver vi prata om mer. Vi behöver prata om att det är ok att göra så. Vi behöver vara mindre fördömande mot varandra, oavsett kön, vikt eller annat oväsentligt, och arbeta tillsammans för att få bort ideal och normtänkande. Individer gör ofta så gott de kan, det är grupp- och strukturnivåerna som är viktig att teoretisera omkring.

Jag tror att det är viktigt att se det hysteriska samtalet om tjockheten som ännu ett uttryck för det patriarkala förtrycket. Det finns ju inget i själva fetman som skulle göra den mer objektivt provocerande än andra saker. Så jag tror snarare att fetma har fått representera vår avsky för det okontrollerade och naturliga. Vår tid kännetecknas av kontroll eller åtminstone drömmen om kontroll. Jag ser det inom mitt forskningsfält där den ökade kontrollen av barn har varit tydlig de senaste 10 åren. Skamvrå i skolor och hem, böcker som Hur barnen tog makten (kan inte låta bli att le lite över den djupt symboliska titeln – skräcken att mista kontrollen). Och vad kan symbolisera brist på kontroll mer än en vällustigt fet kropp? Medan den som kan hålla sig inom ett rimligt kaloriintag i förhållande till sin aktivitetsnivå är den nya idealmänniskan; hon som svalt förhåller sig lite lagom till livets lekamliga glädjeämnen.

Vi behöver inte tala om för tjejer hur de ska vara eller hur de inte ska vara, inte ens för att vara snälla. Istället ska vi lyssna på hur de tänker kring sina uttryck. Och med lyssna menar jag att också ta in, inte bara samla vittnesmål för att missbruka dem och vända dem emot tjejerna. Det är nämligen ett mycket vanligt sätt att förhålla sig till flickors kroppsliga och kulturella uttryck. Att lyssna istället för att berätta är svårt. Det är mycket svårt när det gäller unga eftersom vi är så vana att vuxna ska bestämma över barn. Men det är ännu svårare när det handlar om tjejer, eftersom vi är så hjärntvättade att tjejer ska kontrolleras, formas och skyddas. Men det går, för den som verkligen vill!

Se gärna min föreläsning Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på min Youtubekanal.

Mer läsning om denna fråga: Lady Dahmer, Hej Blekk, Ann-Charlotte Palmgrens avhandling Göra ätstörd – om flickskap, normativitet och taktik i bloggar och Invisible Girl.

 

Öppen föreläsning om flickor, makt och nätet

maya_selfie

Idag kl 14 ger jag en kort föreläsning kallad Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på Youtube.

Förra veckan gav jag den här föreläsningen på barnkultursymposiet Synas, höras, finnas – plats för barnkultur! vid Stockholms universitet. Min plan var att streama föreläsningen eftersom den visade sig ligga skrämmande bra i tiden. Men något krånglade med mikrofonen och mitt i detta hade jag tydligen tryckt på av-knappen. Men jag ger den på Youtube istället.

Omslagsbilden är en selfie som jag fick låna av min dotter Maya.

Du är hjärtligt välkommen att lyssna live eller titta i efterhand på min Youtubekanal. Det finns även ett Facebookevent.

 

#unselfie

Häromdagen gick Friends ut med en kampanj som de lite olyckligt kallade för #unselfie (olyckligt därför att det redan finns en helt annan kampanj med samma namn) som går ut på att alla ska ta bort sin profilbild och ersätta den med en svart ruta för att markera att det är insidan som räknas. Så snart kampanjen fick spridning blev många mycket upprörda över de antaganden som ligger bakom kampanjen: Att det är selfies som är problemet och att potentiella offer kan göra annorlunda så slipper de bli mobbade. En av de första som reagerade var Christina Stielli som skriver:

Självklart räknas insidan men det gör utsidan också. Det är liksom utsidan som SYNS mest och oftast. Lär istället våra barn och ungdomar att stå för den de är, både på insidan och utsidan. Nu lär Friends ut, i någon kampanj som sprids på facebook och som man utan att tänka efter i ett extra steg sprider, att vi ska dölja eller inte visa vår utsida för då går ungarna ”säkra”? Hur många fel gör Friends i ett enda slag?!

Hej Blekk skrev ett skarpt och kunnigt inlägg:

Friends verkar tro att kränkningarna slutar i samma sekund som att profilbilderna försvinner. I min mening har kränkningarna aldrig handlat om utseende, det har handlat om systematiskt hat mot tonårstjejer oberoende av deras utseende. Unga tjejer blir kränkta för att det finns en kultur idag där unga tjejer systematiskt blir hatade. Tjejer blir kallade för ”fitta”, ”hora”, ”slyna”, ”duckface”, ”feministfitta”, ”fetto” m.m. Det beror inte på hur tjejerna ser ut, tro mig. Tjejer har blivit kallade för ovan ord utan någon som helst koppling till deras utseende i många, många år.

Tjejer kränks på nätet, överallt, även i sociala medier där inga profilbilder är inblandade. Jag ser det varje dag, på twitter, ask.fm och tumblr. Att unga tjejer blir kränkta på nätet ”pga. sitt utseende” är väldigt långt från sanningen. Tjejerna blir kränkta enbart i egenskap av att vara tjejer.

Nu har Friends i två texter gått ut och försvarat sin kampanj. Först med ett eget pressmeddelande: Utmana utseendenormen i samhället och så idag i Aftonbladet Debatt. Inte med ett enda ord visar de att de tar till sig kritiken om att lägga skulden på de unga. Istället får de det att låta som om alla som kritiserar dem har missuppfattat budskapet. Friends generalsekreterare Arrhenius skriver: 

Det har stormat hårt kring #unselfie den här veckan vilket tyder på att många bryr sig om frågan om ungas trygghet på nätet. Tonen har bitvis varit väldigt hård och även det är ett bevis på att vi behöver lyfta frågan om hur vi kommunicerar mot varandra i sociala medier.

Nu låter den formuleringen som om det var lite bra att det blev en debatt. Och det är ju ett klassiskt retoriskt grepp, att hävda att ens egna argument är viktiga för debattens skull. Men debatten efter #unselfie har ju inte handlat om sakfrågan, alltså hur vi samtalar på nätet eller hur vi behandlar varandra på nätet. Istället har kritiken mot Friends handlat om att de skuldbelägger offren, så kallad victim blaming.

Och vad gäller tonen, är det inte så att vi som kritiserar Friends har en hård ton för att vi skriver på nätet. Vi skriver så här för att de har begått ett allvarligt övertramp.

Att Friends inte tar ansvar för vad de ställt till med, utan bara berättar om och om igen hur de tänkte när de tänkte fel, är helt vansinnigt. Det är vansinnigt ur pr-synpunkt eftersom de bara gräver sig djupare och djupare ner i ett träsk av självrättfärdigande. Men det är också vansinnigt ur verksamhetssynpunkt. Friends verksamhet handlar om att skydda barn från kränkningar. Om de då inser att de riskerar att kränka barn genom sin kampanj, borde de ju backa. De borde be om ursäkt, ta in experter och lära sig något av sitt misstag. Det är ju samma sak som gäller för barn och vuxna: Det är inte farligt att göra fel. Livet går vidare och det smärtsamma går över. Det viktiga är att lära sig något av sina misstag.

Det är ingen tvekan om att Friends menar väl. De vill skydda barn. Men de har inte kompetensen att göra det. De måste knyta till sig experter, som till exempel Hej Blekk och andra med genuin kunskap om de här frågorna. Det gäller verkligen inte bara Friends. Tiden har sprungit förbi många av de traditionellt goda krafterna i samhället, som från början byggde sitt engagemang på medkänsla snarare än kunskap. Idag går inte det längre och även de ideella, goda aktörerna behöver bara professionella. En mycket bra analys av vad som hände finns hos Deeped Strandh.

Det finns mycket mer att säga om detta. Några saker sa jag i en intervju i Expressen innan allt det här hände:

Elza Dunkels menar att självexponeringen på nätet generellt är något bra. Dessutom har hon en teori om att selfies kan öka förståelsen för både sig själv och för sin omgivning. Selfies kan också bidra till att könsrollerna snabbare kan luckras upp.

– Vi vet att vi människor behöver jobba med relationer och identitet. Men alldeles särskilt under ungdomsåren, och där har bland annat selfies blivit ett viktigt verktyg. Att vi för en diskussion om hur vanliga selfies tas, där killarna spänner musklerna och tjejerna plutar med läpparna, kan också bidra till att stereotyperna lättare löses upp, säger hon.

Och ännu lite mer säger jag i min föreläsning Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på onsdag kl 14 i min Youtubekanal.

 

Skriv det inte på nätet om du inte skulle säga det öga mot öga

Nästa floskel som behöver problematiseras (den förra hittar du här) är ett vanligt förekommande råd:

Skriv det inte på nätet om du inte skulle säga det öga mot öga

Det kan vara en bra sak att tänka igenom vad man skriver och vad det kan få för konsekvenser. Det gäller alla – vuxen som barn – att man måste kunna stå för vad man säger och gör. Men det finns en risk med att inpränta detta som något generellt. Det finns situationer då man behöver komma förbi det sociala trycket och göra något man egentligen inte vågar.

Några exempel:

Du känner dig illa behandlad av någon du känner men har svårt att säga det när ni ses. Du testar att antyda lite via nätet och ni får igång ett samtal om denna svåra fråga. När ni ses öga mot öga har samtalet kommit lite längre och ni kan prata på ett sätt som du inte vågade innan.

***

Du mår dåligt men har ingen att prata med. Det är till och med så att du inte vågar säga vad du tänker på eftersom det verkar så galet. I ett anonymt forum kan du ställa frågor och få veta att du inte alls är galen och du vågar ta steget att söka hjälp.

Det finns mängder av akuta och viktiga områden där det är funktionellt att använda den känsla av anonymitet som nätet kan ge. Vi behöver prata om de här sakerna och låta barn veta att man inte alltid behöver stå för det man säger på nätet, att det är ok att söka hjälp anonymt, att man ibland behöver gömma sig bakom en skärm för att våga och så vidare.

Det får inte bli ett mantra som upprepas för att det känns bra för de vuxna. Självklart känns det rakryggat och ärligt att säga till barn att de ska stå för det de säger och gör, men då bortser vi från att det finns situationer där barn kan fara mer illa av att vara ärliga. Världen är inte alltid den vackra plats där alla gör som de borde och vi måste erkänna att det är så. Risken är annars att vi lämnar barn som behöver stöd åt sitt öde. När vi formulerar mantran som Skriv det inte på nätet om du inte skulle säga det öga mot öga har vi möjligen hjälpt några barn med uppförandet men sannolikheten är stor att dessa barn ändå hade klarat sig bra. Det enda de behövde var lite goda råd kring hur man uppför sig mot varandra. För andra barn kan det handla om betydligt viktigare saker än uppförande; att ta sig ur ett destruktivt förhållande, att våga vara den man är, att larma om övergrepp.

Så självklart ska vi prata om hur man uppför sig mot varandra, på och utanför nätet, men vi ska inte göra det i form av entydiga regler som gäller för alla i alla situationer.