Kategoriarkiv: Öppenhet

Röntgenglasögon och googlehygien

Fortsättning från igår.

Hat har alltid funnits. Kvinnor som anmält män för övergrepp har alltid släpats i smutsen, den som sticker ut i skolan har alltid riskerat trakasserier från elever och lärare, den som avviker från majorieteten när det gäller utseende, sexuell identitet, etnisk bakgrund, social klass och annat riskerar att drabbas av förtal, bli motarbetad och hatad. De flesta av oss har sluppit konfronteras med detta så snart vi gått ut skolan och om vi haft turen att lyckas etablera oss i majoritetsvärlden. Nu när internet finns i våra liv måste vi se och höra hatet på ett annat sätt. Det är läskigt och man blir mörkrädd men kan vara början till slutet.

Jag blir djupt misstänksam här folk säger att ”det där är ju sånt som de knappast skulle stå för utanför nätet”. Hur vet vi det? För det första vet vi att folk i grupp kan begå de mest bestialiska handlingar. Och då handlar det inte bara om krig och den typen av pressade situationer, utan även på en svensk förskola eller ålderdomshem kan grupper av vuxna spåra ur fullständigt. I de flesta fall är det något vi läser om i tidningen och suckar lite över men inte berörs av mer än så. Nu är det verkligen så att vi måste konfronteras med såna här strömningar.

När det gäller att läsa eller inte läsa, tänker jag så här: Att folks innersta tankar och hat mot varandra kommer fram så tydligt i hatgrupper på Facebook eller i tidningarnas kommentarsfält gör att vi måste sansa oss lite. Vi kan inte vara överallt och läsa allt. Det är lite som om vi har fått röntgenglasögon allihop. Det skulle ju också innebära att vi måste vara försiktiga och tänka efter lite. Vi kan inte kasta oss ut och titta på allt hela tiden. Även om jag kan titta i mina jobbarkompisars väskor gör jag inte det. Dels för att jag inte vill kränka deras integritet, dels för att jag inte vill veta allt om alla. På samma sätt måste vi alltså skydda oss själva och den andra personen genom att inte läsa allt som går att läsa på internet.

Och för att tjata lite om googlehygien: Vi som tycker att vi är på den goda sidan måste ta ansvar för innehållet på nätet. Inte på det defensiva sättet som man gjorde förr i tiden, då man försökte stoppa det onda och ägnade sig åt extensivt listande av det fula, det olagliga, det oetiska. Vilket i sig är en sjuk aktivitet. Vilka var dessa skumma typer som skannade nätet efter vidrigheter och varför höll de på så? Och varför lät vi dem göra det? Nej, det rimliga sättet att ta ansvar för nätets innehåll är naturligtvis att bidra själv. Att översvämma nätet med information om sig själv, sina aktiviteter, sin organisation, goda tankar, stöd, hjälp, pepp, osv.

Don’t call us, we’ll call you

De senaste veckorna tror jag att jag har bidragit till två uteblivna tidningsartiklar. Det låter helt sjukt kaxigt att tro att jag verkligen har påverkat så mycket men jag kan inte se det på något annat sätt. Två olika tidningar har ringt och velat prata om näthat. I båda fallen har det handlat om särskilda händelser på respektive ort och journalisten som ringt har haft en särskild ton i rösten i början och en annan i slutet av samtalet. Den inledande tonen har något indignerat över sig, det är den där rösten som man har när man vet att alla i rummet delar ens uppbragda åsikter om något. Och i den tonen framförs redogörelsen för händelserna, näthatet som drabbat en person på orten. Jag har fått extremt fula uttalanden upplästa för mig, framförda som en sorts bevis på den underliggande tesen att unga idag inte har några gränser och att nätet har gjort oss till monster.

Att det sedan inte har blivit några artiklar beror kanske på att jag har problematiserat det hela och att det har tagit musten ur hela upplägget. Det finns inget att skriva om ifall man måste nyansera det. Journalisten har tackat för intervjun med den helt normala, neutrala rösten.

Några av mina huvudpoänger har varit

  • Vi uppför oss visserligen lite annorlunda vid datormedierade samtal, det har man kunnat visa och det finns det förklaringar till, men det är inget som utmärker unga utan gäller alla åldrar.
  • Vi vet fortfarande inte om det finns ett särskilt näthat i den bemärkelsen att det är grövre. Det kan vara så att de här kampanjerna i själva verket är en spegling av hur snacket går ute i stugorna.
  • Eftersom världen nu ser ut så här måste vi hitta sätt att förhålla oss till det. Man kan välja att inte läsa tidningskommentarerna om man tar illa upp av dem, som ett exempel.

Det är naturligtvis så att alla typer av kränkning och övergrepp är oacceptabla och att vi ständigt måste slåss mot dem. Alla människor har rätt att bemötas med respekt. Det vi däremot inte får göra är att tro att hatet uppstod eller ökade i och  med internet. Iallafall inte utan att ha på fötterna. Det kan se ut som att det ökade men vi vet verkligen inte att det förhåller sig så. Det kan vara så att vår indignation beror på att det här hatet syns mer tack vare internet. Alltså att det inte har ökat utan bara kommit upp till ytan. Och då måste vi tänka annorlunda, då blir det plötsligt inte enbart av ondo. För var vill man ha sin fiende? Jo, där man kan se den, så att man kan slåss mot den.

Det här blev ett långt inlägg så jag stannar här och fortsätter imorgon.

Att vara en förebild

Blev lite hastigt intervjuad om en sak jag gått och grubblat på ett par dagar. Läs artikeln i Nyheter 24. Det handlar om den lilla konflikt som blossat upp mellan Isabella Löwegrip och Quetzala Blanco. Egentligen kan jag inget om just denna konflikt men den speglar en större, mycket viktig fråga; vad är en god förebild?

I den gamla världen, där jag och många med mig växte upp, var det tydligt vem som var en bra förebild. Det var den som levde och förespråkade ett rent, lagligt och förnöjsamt liv. Lite som Löwengrip menar i den föreliggande konflikten. Det är en rimlig tanke; att om man bara ser glada och peppade människor påverkas man själv i samma riktning. Samtidigt är det en lite förlegad bild av hur påverkan sker. Med reservation för att jag varken är psykolog eller medievetare vågar jag påstå att vi inte längre har en så enkelspårig bild av vad påverkan är. Vi tror inte enbart på de behavioristiska teorierna längre. Karin Boye, Anna-Maria Lenngren, Wolfgang Goethe är alla exempel på folk som anklagats för att ha påverkat sina läsare negativt genom att de romantiserat döden och lidandet. Och det är klart att det framstår som en galet enkelspårig analys, att tro att påverkan sker så rakt och tydligt. Dessutom har vi idag en typ av användargenererat innehåll som ingen tidigare generation har haft att förhålla sig till.

Det skulle alltså kunna vara så att en god förebild är någon som Blanco istället; någon som vågar säga som det är. Och inte bara hur det borde vara. Det är klart att de flesta av oss vill att våra barn ska växa upp till äppelkindade entreprenörer med många vänner och en ljus framtid. Men vi kan också erkänna att alla inte har det så. Vi kan behöva spegla en annan verklighet, inte minst för att den som inte känner igen sig i entreprenöriell anda och en ständigt närvarande positiv livssyn.

Själv älskar jag serien The Osbournes som så tydligt skildrar en dysfunktionell familj där det ändå finns ögonblick av kärlek och gemenskap. Det är en skön kontrast till cupcakebak, baby-yoga, egentid, kvalitetstid och annat som familjen idag gödslas med. När familjen Osbourne skriker åt varandra blir jag en bättre mamma, inte för att jag är båttre än dem, utan för att jag känner igen mig i vissa delar och kan ta hjälp av de känslorna.

Det här handlar inte om att det är fel att vilja vara en förebild för unga. Det handlar om att ingen kan kräva av någon annan att de ska vara en klassisk god förebild. Jag är den första att försvara Löwengrips rätt att vara som hon är och jag kan definitivt se att hon kan peppa och stötta flickor, både de som har det svårt och de som har det lätt. Men lika starkt vill jag försvara Blancos rätt att skriva som det är. Och jag vill att vi erkänner att det finns olika  typer av förebilder.

Och, don’t get me started on genusaspekten av det hela. Blanco påpekar en mycket viktig sak: det är bara flickor och kvinnor som anses vara förebilder. Män ses som individer. Och det kan vi ju inte acceptera.

Att hänga ut eller dela med sig

Anna Svensson skriver i Expressen (tack för tipset, Hanna) om föräldrar som bloggar om sina barn.

Barnombudsmannen borde ta fram riktlinjer för vilken typ av material som det är ok att publicera på föräldrabloggar.

Jag tror att hela tanken är fel från början. Det minst allvarliga är hur hon tänker om vad som syns och vad som sker inne i huvudet på folk.

Skillnaden mellan dagens arbetsgivare och bloggbarnens framtida, är att de arbetsgivarna inte bara kommer hitta festbilder på Facebook och ett CV på Linkedin. Där kommer också finnas drösvis av pinsamma bilder, filmer och texter från barndomen.

Fast det fanns ju tidigare också. I den lilla, lilla byn visste man sånt här om varandra och nu har vi skapat en liten, liten by med hjälp av detta globala nätverk. Vi har bara att förhålla oss till detta, att allt finns därute och inte bara inne i våra huvuden. Och märkligt nog är den första reaktionen just den Svensson uttrycker: å, helsike så läskigt! Allt som har hänt kommer att finnas kvar!

Men tänk om det finns en tröst i detta faktum? Att allt som hänt finns kvar. Vi är ju generellt rätt intresserad av att samla på bevis på att vi har funnits; muséer, fotoalbum, berättelser,  biografier, historieböcker, …

Idag handlar det bara om att hitta ett förhållningssätt där denna evighet finns med som en parameter. Det handlar definitivt inte om att få panik och ropa på regler eller lagstiftning.

Men det var bara det minst allvarliga. Nu ska jag iväg och prata med elever om nätet så jag får ta det allvarligaste i nästa inlägg.