Fortsättning från igår.

Hat har alltid funnits. Kvinnor som anmält män för övergrepp har alltid släpats i smutsen, den som sticker ut i skolan har alltid riskerat trakasserier från elever och lärare, den som avviker från majorieteten när det gäller utseende, sexuell identitet, etnisk bakgrund, social klass och annat riskerar att drabbas av förtal, bli motarbetad och hatad. De flesta av oss har sluppit konfronteras med detta så snart vi gått ut skolan och om vi haft turen att lyckas etablera oss i majoritetsvärlden. Nu när internet finns i våra liv måste vi se och höra hatet på ett annat sätt. Det är läskigt och man blir mörkrädd men kan vara början till slutet.

Jag blir djupt misstänksam här folk säger att ”det där är ju sånt som de knappast skulle stå för utanför nätet”. Hur vet vi det? För det första vet vi att folk i grupp kan begå de mest bestialiska handlingar. Och då handlar det inte bara om krig och den typen av pressade situationer, utan även på en svensk förskola eller ålderdomshem kan grupper av vuxna spåra ur fullständigt. I de flesta fall är det något vi läser om i tidningen och suckar lite över men inte berörs av mer än så. Nu är det verkligen så att vi måste konfronteras med såna här strömningar.

När det gäller att läsa eller inte läsa, tänker jag så här: Att folks innersta tankar och hat mot varandra kommer fram så tydligt i hatgrupper på Facebook eller i tidningarnas kommentarsfält gör att vi måste sansa oss lite. Vi kan inte vara överallt och läsa allt. Det är lite som om vi har fått röntgenglasögon allihop. Det skulle ju också innebära att vi måste vara försiktiga och tänka efter lite. Vi kan inte kasta oss ut och titta på allt hela tiden. Även om jag kan titta i mina jobbarkompisars väskor gör jag inte det. Dels för att jag inte vill kränka deras integritet, dels för att jag inte vill veta allt om alla. På samma sätt måste vi alltså skydda oss själva och den andra personen genom att inte läsa allt som går att läsa på internet.

Och för att tjata lite om googlehygien: Vi som tycker att vi är på den goda sidan måste ta ansvar för innehållet på nätet. Inte på det defensiva sättet som man gjorde förr i tiden, då man försökte stoppa det onda och ägnade sig åt extensivt listande av det fula, det olagliga, det oetiska. Vilket i sig är en sjuk aktivitet. Vilka var dessa skumma typer som skannade nätet efter vidrigheter och varför höll de på så? Och varför lät vi dem göra det? Nej, det rimliga sättet att ta ansvar för nätets innehåll är naturligtvis att bidra själv. Att översvämma nätet med information om sig själv, sina aktiviteter, sin organisation, goda tankar, stöd, hjälp, pepp, osv.

De senaste veckorna tror jag att jag har bidragit till två uteblivna tidningsartiklar. Det låter helt sjukt kaxigt att tro att jag verkligen har påverkat så mycket men jag kan inte se det på något annat sätt. Två olika tidningar har ringt och velat prata om näthat. I båda fallen har det handlat om särskilda händelser på respektive ort och journalisten som ringt har haft en särskild ton i rösten i början och en annan i slutet av samtalet. Den inledande tonen har något indignerat över sig, det är den där rösten som man har när man vet att alla i rummet delar ens uppbragda åsikter om något. Och i den tonen framförs redogörelsen för händelserna, näthatet som drabbat en person på orten. Jag har fått extremt fula uttalanden upplästa för mig, framförda som en sorts bevis på den underliggande tesen att unga idag inte har några gränser och att nätet har gjort oss till monster.

Att det sedan inte har blivit några artiklar beror kanske på att jag har problematiserat det hela och att det har tagit musten ur hela upplägget. Det finns inget att skriva om ifall man måste nyansera det. Journalisten har tackat för intervjun med den helt normala, neutrala rösten.

Några av mina huvudpoänger har varit

• Vi uppför oss visserligen lite annorlunda vid datormedierade samtal, det har man kunnat visa och det finns det förklaringar till, men det är inget som utmärker unga utan gäller alla åldrar.
• Vi vet fortfarande inte om det finns ett särskilt näthat i den bemärkelsen att det är grövre. Det kan vara så att de här kampanjerna i själva verket är en spegling av hur snacket går ute i stugorna.
• Eftersom världen nu ser ut så här måste vi hitta sätt att förhålla oss till det. Man kan välja att inte läsa tidningskommentarerna om man tar illa upp av dem, som ett exempel.

Det är naturligtvis så att alla typer av kränkning och övergrepp är oacceptabla och att vi ständigt måste slåss mot dem. Alla människor har rätt att bemötas med respekt. Det vi däremot inte får göra är att tro att hatet uppstod eller ökade i och  med internet. Iallafall inte utan att ha på fötterna. Det kan se ut som att det ökade men vi vet verkligen inte att det förhåller sig så. Det kan vara så att vår indignation beror på att det här hatet syns mer tack vare internet. Alltså att det inte har ökat utan bara kommit upp till ytan. Och då måste vi tänka annorlunda, då blir det plötsligt inte enbart av ondo. För var vill man ha sin fiende? Jo, där man kan se den, så att man kan slåss mot den.

Det här blev ett långt inlägg så jag stannar här och fortsätter imorgon.