På 90-talet var det vanligt att vissa webbplatser blockerades från skolors datorer med hänvisning till att elever utsattes för kränkningar där. Sedan dess har kunskapsläget förändrats radikalt och forskning har visat att den typen av åtgärder inte fungerar och att de i värsta fall fungerar i motsatt riktning.
Under hösten tycktes det dock bli en återgång till dessa gamla metoder när det rapporterades att ett antal skolor blockerat enskilda applikationer på skolans datorer. Åtgärderna vidtogs självklart med barnens bästa som mål men det är kortsiktiga lösningar som alltså riskerar att slå hårdare mot eleverna än om skolan inte alls hade agerat.
Nätet är en integrerad del av ungas liv och för de allra flesta överväger det positiva. Det finns dock risker, som till exempel kränkningar, desinformation och farliga kontakter. Forskare har studerat riskerna för att förstå vad som skyddar barn och varför vissa, men inte alla, råkar illa ut. Ett av de viktigaste resultaten från denna forskning är att barn som vågar berätta för någon om de råkar illa ut eller om de oroar sig för något generellt klarar sig bättre än de som inte känner förtroende för sin omgivning. Ett annat viktigt resultat är att erfarna nätanvändare har lättare att hantera oönskade situationer. De har lättare att navigera och sovra och de har lättare att söka hjälp.
Det är alltså viktigt hur de vuxna som finns kring barnen agerar. Om vi lyckas förmedla att vi är intresserade och vill ta del av deras berättelser, utan att fördöma, har barnen större chans till ett bra liv. Vi har följaktligen ett ganska bra utgångsläge; de risker som finns på nätet kan relativt lätt minskas om vi vuxna hanterar frågorna på ett bra sätt.
Om vi ser till att alla barn har någon vuxen att vända sig till med frågor, funderingar eller larm om att något hänt. Om vi ser till att alla barn får träna sig i att navigera potentiellt farliga miljöer och lär sig att undvika det som är riskabelt. Om vi ser till att alla barn förstår att det inte är deras fel att de blir kränkta. Då har vi chansen att ge alla barn ett bra liv, på och utanför nätet.
Om vi däremot fortsätter att försöka hindra barn från att ens komma åt visst innehåll, motverkar det syftet att skydda barnen. De får inte chansen att under ledning studera och förstå potentiella faror. Eftersom de kan komma åt det oönskade innehållet genom sina mobiler eller på icke blockerade datorer är risken stor att de tvingas utforska farorna utan vuxenstöd. Om vuxna dessutom är fördömande och oförstående ökar risken att barnen inte berättar ifall något som de skulle behöva vuxenstöd för inträffar.
Att blockera vissa applikationer på skolans datorer kan således verka som en vettig åtgärd men är egentligen en kortsiktig lösning som i det långa loppet riskerar att skada eleverna. Om en populär mötesplats är grogrund för kränkningar, borde eleverna få skolans hjälp att lära sig navigera på den platsen, eller få stöd att helt undvika den. De ska självklart inte lämnas ensamma med dessa svåra frågor.
Vi som är vuxna borde i stället nyfiket fråga oss varför detta är så intressant för barnen. Vi borde förvånat fråga dem hur det kommer sig att just denna nya app används så mycket, vad som driver fram användningen. Och sedan applicera vår livserfarenhet på de resonemang som växer fram. På så sätt kan vi förse unga med verktyg att undvika faror och att hantera de problem som uppstår i stället för att lämna dem att själva eller tillsammans med jämnåriga hitta lösningar.
Nätkulturer 