Kategoriarkiv: Näthat

Hur jag kom ut som näthatare

vk_uppslag

I dagens Västerbottenskuriren har jag fått enormt mycket utrymme och en härlig rubrik. Själva reportaget ligger bakom betalvägg men den här länken ska fungera i 24 timmar och jag klistrar in texten nedan. Det var ett roligt samtal där jag får chans att försvara mig lite mot alla idioter som ju självklart inte är så många men desto mäktigare. Jag riktigt myser när jag tänker på hur de sätter kaffet i halsen när jag tar upp halva framsidan av morgontidningen. (Se där vilken hatare jag är!)

IMG_0018

Mest är jag glad att få lite gratisreklam för min bok som kommer i januari. Just nu trycks katalogen, omslaget växer fram och i eftermiddag får jag de sista ändringsförslagen. Köp den när den kommer! Det är kanske det viktigaste jag skrivit och nu är det fasen dags att räta upp hur vi pratar om näthat, nätmobbning och nätkärlek! Vill du veta när den finns ute kan du maila förlaget, se mer här.

***

”Det är vi som är näthatarna”

UMEÅ Elza Dunkels är den mest efterfrågade experten på sitt område: unga och nätet. Hon skriver på en ny bok om häthat och nätkärlek, och har själv fått känna på både ock.
– Näthatarna är inga speciella demoner. Näthatarna är vi, människor som tycker att de måste säga allt de tänker högt och kallar det för yttrandefrihet.

Detta är Elza Dunkels

Namn: Elza Dunkels.
Ålder: 55 år.
Familj: maken Johan Nordlander, som är språkforskare. Han är min inofficiella handledare, mitt bollplank och språkgranskare. Vuxna barnen Erik, Joel, Maya och Grim, deras respektive och tre barnbarn.
Bor: på Sofiehem i Umeå.
Intressen: jag älskar att laga mat, gärna traditionella bondrecept där man hushållar med råvarorna.
Läser: bra deckare, som av Lars Kepler. Lite motvilligt måste jag säga det, eftersom de är så vidriga.
Musik: Den som barnen gör. Och Dolly Parton, hon är min stora favorit.
Just nu: är delvis tjänstledig för att skriva klart manus till en bok med titeln Näthat, nätmobbning och nätkärlek.
I veckan kom också första avsnittet i en podcast-serie om unga på nätet, där finansiären Halebop har gett henne fria händer.

 

När Elza Dunkels doktorerade 2007 var hon inte beredd på ett sådant genomslag.

– Nej. Mycket av det jag upptäckte trodde jag att man inte kunde säga högt, säger hon.

Det är maktperspektivet hon talar om, som alltid har intresserat henne. Hon trodde inte att det inte var möjligt att tala om barn och makt i samma andetag.

Men det gick, och inte bara det: Elza Dunkels kunskap blev väldigt efterfrågad. Nuförtiden ger hon i snitt tre intervjuer i veckan om sitt ämne. Elza Dunkels medverkar i radio och tv, drar nu igång en podcast-serie, föreläser, forskar i två projekt, skriver böcker, driver forskningsbloggen Nätkulturer och är Net Nanny på sajten med samma namn.

Vi träffar Elza Dunkels på ett kafé i stan. Vi har försökt hitta en tid sedan ett par veckor, men en envis förkylning och sedan en jobbresa har gjort att det har dragit ut på tiden.

Hon dricker grönt te, ser avslappnad ut och tar tid på sig, funderar ett tag innan hon talar.

Som barn tyckte Elza att det var kul att gå i skolan.

– Det är såna som blir lärare, de som trivs jättebra i skolan.

Hon blev lärare på lärarutbildningen, och hade ingen tanke på att doktorera. På lärarutbildningen handlade It-utbildningen mest om det praktiska och tekniska, som att skapa hemsidor.

– Vi skapade ett moment om vad barn gör på Internet, men det fanns inte material att tillgå. Som utgångspunkt gjorde jag i stället intervjuer med mina fyra barn och använde det som kursmaterial, berättar Elza Dunkels.

Daniel Kallos, professor i pedagogik, sa: ”Det här är forskning”.

– Jag blev lite bluffad av honom att börja forska. Det är jag tacksam för, det passade mig så bra, det här är det roligaste jag någonsin har gjort.

Elza Dunkels säger att hon egentligen gav sig in i en bransch där kvinnor inte har en chans.

– Både i akademin och i it-branschen är det en klar nackdel att vara kvinna med många barn, säger hon.

Glastaket har hon slagit huvudet i, och visst finns det folk i universitetsvärlden som tycker att Elza Dunkels syns och hörs för mycket.

– Det är bara trams. Självklart döms jag hårdare för att jag är kvinna, medan män betraktas som seriösa när de tillfrågas om sin kunskap.

I universitetsvärlden får hon mycket stöd också, folk hejar på och undrar hur hon hinner med allt.

– Mitt ämne är högaktuellt. Men om man har ett smalt ämne är det kanske mer naturligt att inte popularisera det på samma sätt, resonerar hon.

Elza Dunkels påminner om att all forskning inte läses av så många människor.

– I snitt 1,7 personer läser varje avhandling. En av dem är doktorandens mamma, säger hon och skrattar.

Titlar är inget som hon fäster så mycket avseende vid.

– Min akademiska position ger mig en plattform. Men i min e-postfot har jag inte ens med min titel.

I VK var Elza Dunkels omskriven för första gången för 20 år sedan, då som stridbar förälder med barn på Kolbäcksskolan. Politikerna skulle spara pengar och omorganiserade skolorna på Ålidhem, Elza var en av dem som stred för att skolan skulle få mer resurser.

Fortfarande ger hon sig in i samhällsdebatten. I samband med att Niklas Lindgren släpptes i somras föreslog hon att en haverikommission skulle granska vad som gick fel i fallet Hagamannen. Debatten om EU-migranterna har Elza Dunkels också kastat sig in i. Hon ger politikerna i Umeå underkänt för hur de har agerat när det gäller tiggarna.

– Det är en skandal utan dess like, Våra folkvalda kan rimligen inte tillhöra dem som hatar dem som tigger. Men de skjuter ifrån sig empatin. När tonen mot tiggarna blir hårdare har politikerna ett ansvar för det, säger hon.

”Det är hatfest i min inbox ikväll och alla är välkomna.” skrev Elza på sin blogg en kväll i våras. Periodvis har hon drabbats hårt av hatet.

– När det var som värst kunde jag inte svara i telefonen, och andra i familjen fick öppna min mejl. Jag kunde inte fungera, berättar hon.

Elza blev sjuk, drabbade av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, Allra värst var näthatet efter att hon hade talat om småbarn och Internet tre gånger samma vecka i P1. För mig är det förvånande, P1-lyssnare som är näthatare?

– Jag försvarade småbarnsföräldrar som låter barn ha plattor och som själva hänger i mobilen, men det gick inte hem bland P1-lyssnarna, säger hon.

Under den här perioden drog hon sig undan offentligheten och ransonerade antalet intervjuer. Men Elza säger att näthatarna inte är någon speciell sorts onda människor, inga demoner.

– Det är vi som är näthatarna. Måste man säga allt man tänker högt? Vissa saker spyr folk bara ur sig, att drabbas av det var en intressant inblick.

Nu är det lugnare, säger hon, hon drabbas bara av det som hon kallar för ”normalhatet”, det som hon hela tiden utsätts för. Elza delar ofta hatinlägg för att få stöttning och peppning av andra.

– Det fungerar. Jag får stöd, och hatet lyfts från mig. Det är en oerhört bra metod. Unga använder sig också av det som en strategi. Om någon utsätts för mobbning på skolan och delar det får det andra att reagera.

Att motarbeta skräckpropagandan om nätet är en del av Elzas mission, och genomsyrar det hon gör. Den kommande boken handlar också om nätkärlek.

– Vi pratar nästan lika nedsättande om nätkärlek som om näthat. Men det finns lika mycket, om inte mer kärlek än hat på nätet. Och det är ju ett skäl till att så många hänger på nätet, de få ut så mycket av det, trots riskerna.

 

Det finns ingen quick fix mot näthat

Gothia, som ska ge ut min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek, bloggade om den senaste diskussionen efter att DN skrivit om frågan. Vill du få ett meddelande när boken kommer ut? Skicka ett mejl till hilda.widaeus@gothiafortbildning.se.

Elza Dunkels, en av Sveriges ledande experter på unga och internet, är kritisk mot snabba lösningar för att få stopp på nätmobbning.
– Att stoppa vissa sajter eller appar gör att man skjuter ifrån sig ansvaret och lämnar barnen utan vägledning, säger hon till DN i dag tisdag.

Elza Dunkels är forskare vid Umeå universitet och har under 15 år studerat ungas nätanvändning. Hon betonar att nätmobbning är ett komplext fenomen och att vi vuxna måste signalera att vi är nyfikna och intresserade av vad unga har att säga.

– Vi behöver byta regelsamlingen mot ett ständigt pågående samtal om hat, kärlek och kränkningar, på och utanför nätet. Skolor behöver arbeta med frågor som allas lika värde, att alla har rätt att känna sig trygga och att det inte är ok att kränka andra.

Vi ställde några frågor till Elza med anledning av intervjun i DN och hennes kommande bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek.

Hur ser du på att använda filter eller att blocka vissa sajter?
– Det är ett enormt resursslöseri. Även om själva blockeringsverktyget skulle vara gratis (vilket det oftast inte är) så måste skolan använda värdefulla resurser till att administrera dessa tekniska verktyg. Och vi vet att de inte fungerar, det går alltid att ta sig runt dem. Att blockera eller övervaka hjälper inte barnen att utveckla vettiga förhållningssätt utan lämnar dem tvärtom ensamma med problemen.

Skiljer sig mobbning på nätet från mobbning i rummet?
– Egentligen inte så mycket. I grunden handlar det om kränkningar, som ofta börjar i skolan och fortsätter på nätet. Däremot finns det vissa drag hos nätet som gör att vi vågar säga mer, både positivt och negativt, och att vi lättare kan sprida sådant som är kränkande. Men det här särdraget gör det också lättare att få stöd från andra på nätet – det finns mycket kärlek där också.

Vilken roll har man som vuxen?
– Det är viktigt att komma ihåg att det är vi vuxna som har ansvaret, såväl föräldrar som skola och andra vuxna. Men skolan har ett särskilt ansvar tycker jag, dels för att lagen säger att skolan ansvarar för sina elever, dels för att skolan är en så bra arena för den här typen av komplexa livsfrågor. I skolan finns lärare och annan skolpersonal som har – eller bör ha – utbildning inom den här typen av frågor. I en familj är det lättare att det blir känslomässigt och det kan vara svårt när det bara finns en eller max två vuxna som ska försöka lösa komplicerade saker.

Just nu färdigställer Elza Dunkels manus till sin kommande bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Boken belyser ungas vardag på nätet och ger verktyg för hur skolpersonal kan arbeta mot nätmobbning och näthat.

Vill du få veta när Elza Dunkels bok är klar?
Skicka ett mejl till hilda.widaeus@gothiafortbildning.se

Läs ”Blockera sajter för att stoppa näthatet” på DN.se

Hatfest ikväll!

Det är hatfest i min inbox ikväll och alla är välkomna. Jag vänder mig särskilt till dig som i övrigt inte har nån relation till mig men som av rimliga orsaker har en tydlig bild av vem jag är och vad jag står för. Känn efter! Nog finns det nåt irriterande hos en kvinna som mig? Nån som är så stor på sig utan att egentligen har åstadkommit nåt särskilt? Nån som uttalar sig så ensidigt om barn men som rimligtvis inte kan ha några själv, för varför skulle hon då säga som hon gör? Du kan säkert tänka ut fler skäl att kontakta mig.

Det är ju en DEMOKRATISK RÄTTIGHET att säga allt som far igenom ens huvud. Vi måste bevaka den rättigheten så att det inte plötsligt blir så att bara den som har nåt att säga får göra det. Jävla storebrorsfasoner! Nej, få ur dig det du grubblar på, helst direkt till den du irriterar dig på! Och snabbt, innan ilskan går över! Har vi inte YTTRANDEFRIHET i det här landet, eller? Jo, just det!

Och dessutom verkar ju kreti och pleti få uttala sig om vad som helst idag, så varför skulle inte du också få ha en åsikt? Tänk också på att det här är viktiga frågor. Mycket viktigare än att fira Valborgsmässoafton med nära och kära. Mycket viktigare än dina personliga problem. Faktum är att de kanske rent av bleknar när du börjar tänka på hur jävla dum jag är och på vilka sätt du kan göra livet lite svårare för nån som verkar ha glidit fram på en räkmacka hela livet och som dessutom är så JÄVLA FUL. Så ta dig samman, uppbåda all din ilska, skaka av dig eventuella tankar på att ditt liv har viktigare syften och börja peppa för en redig hatfest!

Glöm inte att den bästa kryddan för någon som verkligen vågar ta debatten är VERSALER och stora mängder utropstecken!!!!!!!!!!! Varmt välkommen efter Kulturnyheterna ikväll!*

* Ovanstående var ett omoget utbrott av ironi. Det provocerades fram av stora mängder adrenalin som rusat runt i min kropp under morgonen. Ikväll visar nämligen Kulturnyheterna en intervju som gjordes innan jag slutade prata med media. Så jag ägnar dagen åt stålsättning. Jag vet hur P1-lyssnarna tänker vid det här laget men Kulturnyhetstittarna vet jag inget om. Innan kvällen är över vet jag även det.

För den som vill veta hur jag verkligen tänker om de här frågorna finns ett par blogginlägg som jag också hann skriva innan jag blev sjukskriven: Hatet och dess konsekvenser och Vad gör vi åt hatet?

 

Vad gör vi åt hatet?

I förra inlägget skrev jag om hatet och dess konsekvenser. Några av de konsekvenser vi kan se är att vissa röster tystnar helt eller delvis. Det är kanske inget konstigt i sig, att alla inte hörs hela tiden, men det är allvarligt när vi ser att några tystnar på grund av hat och hot. Och det otäcka är att risken är överhängande att de som faller ifrån är de som inte heller fick talutrymme innan internet. Det är alltså en maktfråga, men som jag skrev igår måste jag återkomma till det i ett separat inlägg. Nu tänkte jag bli nästan lite praktisk.

För det första måste vi börja titta bortom de enkla förklaringarna. Det är inte någon annan som hatar. Vi har byggt in hat i vår samtalskultur, men det går att byta spår, det bestämmer vi själva. Om det gick att införa program som Idol och Robinson, som blev så hårt kritiserade i början men som nu är en etablerad del av myskvällen i folkhemmet, går det att ta bort program som Svt Debatt och Trolljägarna och införa program som inte lyfter fram det värsta hos oss. Klart det blir kritik i början; det här är inte bra tv! Men vad som är bra tv är inte bara en fråga för tv-producenterna, det är också en fråga för oss. Ett steg på vägen är alltså att se över vår kulturella miljö. Vad accepterar vi? Hur argumenterar vi? Vilka är utsatta? Ger vi dem stöd? Men det är naturligtvis en mycket större fråga än bara ett par tv-programformat. Det här handlar om genomgripande samhällsfrågor om utanförskap och tillhörighet. Vi behöver ett ständigt pågående samtal om begränsande normer. Då först kommer vi att få en förändring till stånd.

Samhällsnivå

Med samhällsnivå menar jag egentligen politik. På den här nivån behöver vi diskutera lagstiftning men också filosofiska resonemang om vår samtid, forskning som är relevant för att förstå vad som händer, osv. Eftersom så mycket av hatet styrs av diskrimineringsgrunderna, måste vi börja där. Normkritik är grunden till all samhällsförändring som kan minska hat. Ett tydligt inkluderande arbete finns på flera ställen, t ex älskar jag regeringens cyberfeminist och vad den titeln signalerar. Mycket, mycket mer såna tydliga ställningstaganden behövs, som motvikt till normaliseringen av sexism och rasism som vi sett på sista tiden.

Gruppnivå

Hit räknar jag utbildningsväsendet, vården, organisationer, företag, myndigheter, familjen, vänkretsar, osv. Alla sådana aktörer måste börja fundera på de här frågorna; hitta felen och lösningarna.

  • Hur pratar vi med varandra i den här gruppen?
  • Vilka har gruppens stöd och vilka står helt eller delvis utanför?
  • Har vi en plan för vad vi gör om någon blir utsatt?
  • Har vi en kultur där den som far illa kan berätta?
  • Har vi en kultur där vi går in och stöttar om nåt händer?

Både på samhälls- och gruppnivå måste vi se till att den som råkar ut för hat vågar berätta och att det finns en kultur av stöttande. Idag ser jag obehagliga tendenser att göra hatet till en personlig fråga, som jag berörde i mitt förra inlägg.

Här är det på plats att ta media i örat. Inte bara när det gäller programformat utan också vad de publicerar för att få till lite nerv. Varför ska det lilla fåtal som arbetar mot panikerna behöva jobba dygnet runt bara för att journalister väljer att föra fram tokiga tankar som faktiskt går att googla på och se att de är knasiga? Om inte det ständigt skedde skulle vi som är experter på området kunna få uttala oss om viktiga och riktiga frågor, som hur vi kan hjälpa de unga som faktiskt råkar illa ut. Just nu framstår det som om vi experter är nån sorts dårar vi också. Rosenkindade teknikoptimister som vill att alla bebisar ska vara på nätet hela tiden och som tycker att lite porr har väl aldrig skadat nån. Vi kan prata på andra sätt men vi hinner fan inte. Och då blir det helt fel. Det blir också helt fel att det går så mycket tid till nåt som faktiskt är skapat av medierna. Jag har så svårt att hålla mig när det talas illa om unga och då ställer jag upp fast jag varken hinner eller orkar. Och nu när jag har sagt nej, då faller det kravet på andra som kanske inte alls vill ha den rollen som jag har. För jag baxar gärna det här. Jag är sjukt bra på det och tycker att det är viktigt. Jag har en familj som stöttar mig i den tidvis rätt omfattande frånvaron, som inte tycker att jag är sämre för att jag svarar på en telefonintervju när jag gungar barnbarn i parken och som peppar mig att orka. Och så är det ju inte för alla. Det ska vara möjligt att vara internetforskare och sitta på sin kammare. Helst inte såklart eftersom det är viktigt att nå ut med sina resultat, men det kan göras på olika sätt. Att ta en radio- eller tv-debatt eller svara journalister i telefon i snitt två gånger i veckan (då slår jag ut det över hela året) är inte nåt alla vill eller bör vilja göra. Vilket för oss in på nästa nivå.

Individnivå

Individer måste tillåtas hitta strategier för att fungera. Det kan handla om att skydda sig själv, stötta andra och att inte bidra till hatet genom aktiva handlingar eller passivitet.

Att jag tar upp den här nivån betyder inte att jag gör hatet till en fråga som enskilda ska hantera. Tvärtom! Det är naturligtvis inte ett enskilt ansvar att tuffa till sig, att undvika vissa saker, att ge efter för hat och våld. Det är en samhällsfråga, inte en individfråga!

Men samhället, det är ju vi. Så om vi ska tänka praktiskt måste arbetet ske på många nivåer samtidigt. Och en av dessa är den personliga. Samtidigt som vi anlägger ett normkritiskt perspektiv på hatet, rättsväsendets funktion ses över, media tar sitt ansvar och så vidare, måste individen överleva dagen. Vi behöver skapa strategier och vi behöver prata om att alla har rätt att skydda sig. Praktiska saker som:

  • Det är inte ett etikettsbrott att blocka någon eller plocka bort någon från sin kontaktlista. Att inte följa någon tillbaka behöver inte vara ett statement, det kan lika gärna vara ett praktiskt ställningstagande.
  • Det är ok att tacka nej till Svt Debatt eller P1 Morgon eller nåt annat som erfarenhetsmässigt genererar hat. Att tacka nej betyder inte att en vägrar ta debatten.
  • Vi behöver diskutera när det är ok att använda nätets spridningspotential till sin egen fördel, t ex genom att outa nån som trakasserar en. Och när en behöver vara försiktig med det.
  • Var och en måste få bestämma nivå. Exempelvis när det gäller filtrering av t ex mail eller hur mycket en svarar i telefon. För den som är utsatt kan det vara ok att förlora vettiga mail och samtal mellan varven för att få ha tryggheten att våga öppna inboxen eller vakna på morgonen.

Och så vidare. Det finns strategier och alla behöver diskutera dem men alla behöver inte göra lika.

Men nu ska jag skriva klart boken om detta!

Hatet och dess konsekvenser

Jag har dragit mig ur det offentliga samtalet ett par veckor, därför att hatet blev lite för mycket för mig. Genom en olycklig slump blev det en sån stor mängd på en gång. Att få hat är annars vardag för mig, precis som det är för många, men nu hamnade jag i spärreld mellan hatiska P1-lyssnare, en före detta alfahanne som hela sitt yrkesliv oemotsagt fått sopa mattan med såna som mig och mina helt enormt oprofessionella chefer. Det var mer än jag pallade.

Eftersom det här blir ett långt inägg vill jag passa på att tacka för allt stöd redan här, eftersom alla inte kommer att läsa hela. Vartenda litet ord betyder massor! Några har tagit stöttandet till helt nya nivåer: enormt tack till er! Några har skickat ett gilla eller vänligt ord, på och utanför nätet: enormt tack till er! Och att vara helt tyst kan lätt tolkas som stöd för hatet. Det är viktigt att tänka på. Att vi är tydliga med vilken sida vi är på. Jag har ofta tänkt på det i samband med de som tigger; hur visar vi att vi inte hatar tiggare fast vi inte har pengar att ge i varje burk? Det är samma dilemma här, möjligen lite enklare att lösa eftersom det är snabbt gjort att klicka på gilla eller fyra av ett leende. Mer än så behövs inte.

Att jag drar mig undan betyder inte att ni slipper mig. Jag har flera redan genomförda intervjuer på väg ut tidningar och tv, som kommer att publiceras under våren. Här är en: panelsamtal om etik i sociala medier. Men jag pratar inte med media över huvud taget just nu. Jag gör vissa jobb men det blir mer på mina egna villkor. Ett av de jobben är mitt svårt försummade bokmanus med arbetsnamnet Nätkärlek, näthat och nätmobbning. Och som en del i det arbetet kommer här några tankar kring hatet och dess konsekvenser.

Vad är hat?

Vi kan ju börja fastställa att all kritik inte är hat. Att kritisera någon kan vara ett konstruktivt sätt att föra saker framåt och det är en väl etablerad del av akademin. Jag vill särskilt poängtera att Lagercrantz angrepp på mig inte heller faller under kategorin hat eftersom han angrep mig som forskare. Att han gjorde det så fult och dumt beror på andra saker. Så det är inte hat att kritisera min forskning, däremot är det hat att kritisera mig som person, att ifrågasätta mitt intellekt och andra ovidkommande saker. Det är inte heller hat att kritisera företag eller myndigheter. När fenomenet näthat började diskuteras var det en del företag som menade att de blev utsatta för hat. Den diskussionen dog snabbt ut, förmodligen för det vore att spä ut begreppet så att det blir oanvändbart. Men det kan bli hat om det drabbar enskilda anställda. Om enskilda företrädare som inte är i en sån position att det bör ingå i deras jobb blir angripna kan det räknas som hat.

Det finns ingen juridisk definition av näthat så det är nåt vi måste diskutera framöver. Och en viktig aspekt är då att den som utsätts måste vara den som sätter gränserna. Det är ingen tävling i vem som får mest hat. Vi är alla olika. Våra gränser är olika. Hat kan rinna av om förutsättningarna är de rätta men det ska inte vara ett krav att alla ska orka ta emot vad som helst. Här blir det viktigt att anlägga ett maktperspektiv, vilket jag ska återkomma till senare. Det är ohyggligt viktigt men får inte plats här.

Vilka är hatarna?

Hatarna är vi. Vem som helst kan bli hatare. Det är inte så att unga hatar mer. Kanske till och med tvärtom, om det skulle gå att mäta. Många av de konflikter som uppstår på nätet handlar om fullvuxna människor med jobb och familj, ofta även husdjur, som inte kan hålla sig. Konfliktfyllda områden är barn, föräldraskap och husdjur, förutom det uppenbara politik och livsåskådning där rasism, homohat, sexism, barnhat, funkhat och andra hatiska idéer göder mycket av de hatfulla uttrycken. Och då menar jag inte bara knasbollar som odlar sitt hat i ensamhet eller tillsammans med likatänkande. De finns också, men en stor del av hatet sköts av helt vanliga människor. Och inte bara på nätet. Hatet sipprar in i diskussioner på jobbet, på insändarsidorna, framför tv:n med barnen inom hörhåll.

Det här är viktigt att komma ihåg. Vi får inte demonisera hataren. Vi kan och bör vara mycket kritiska och avståndstagande till hatet, men vara försiktiga med att skjuta ifrån oss hatarna. Det är inte som i Trolljägarna där hataren är en ensam tokboll i Norrlands inland, isolerad på nån gård men med snabbt bredband och keps. Om vi gör hataren till en folkdjävul har vi skjutit ifrån oss problemet och erkänner inte att det finns strukturer bakom näthatet. Då blir det en speciell företeelse som vi inte behöver ta ansvar för.

Varför får hatet såna allvarliga konsekvenser?

Idag hamnar hatet på en personlig nivå. När jag blir utsatt är det mitt ansvar att ta hand om det. Det är dels mitt personliga ansvar att se till att orka, dels ska jag själv se till att det inte händer igen, till exempel genom att inte prata offentligt om provokativa saker. I mitt fall har jag pratat om provokativa saker som allas lika värde och rättigheter, ökad respekt för barn och småbarnsföräldrar, så det är inga dramatiska eller kontroversiella grejer jag säger.

Det handlar också om ett debattklimat. Det har alltid funnits hat mot den som uttalar sig offentligt. Innan internet klagades och hatades via telefonsamtal och brev men de flesta behöll sitt hat inom en mindre krets. I och med internet har fler chansen att snabbt få iväg sitt hat till den det berör. Det är den ena förändringen. Den andra stora förändringen är att fler upplever det som en rättighet att få säga sitt. Jag vet inte vad det beror på, kanske Svt-Debattifieringen av samhället, där det lyfts upp som intressant vad vem som helst har att säga. Och det är det, i grunden, men det finns en baksida. Fler verkar tycka att de har rätt att vara med i samtalet. De tänker förmodligen att deras ilska behöver få utlopp och då kontaktar de den de är arga på direkt. I praktiken får det konsekvensen att när jag har uttalat mig offentligt får jag höra många av de aggressioner som i vanliga fall skulle ha stannat vid köksbordet och tv-soffan. Men nu har de nått mig. Det finns en skönhet i detta, att saker kommer upp till ytan. För samhället är det en viktig demokratisk utveckling som vi ska vårda och hitta förhållningssätt till. Men det kommer att leda till att enskilda får betala ett högt pris och det kan vi inte acceptera. Vi måste hitta rutiner för att hantera problemen och dessa rutiner måste utarbetas på flera nivåer samtidigt.

Och det skriver jag mer om i nästa inlägg.

Etik i sociala medier

Det här är nåt av det roligaste och trevligaste jag har gjort! Det var ren och skär lyx att sitta där med tre proffsiga och empatiska kuratorer som i sin verksamhet möter barn, framförallt barn i svårigheter, och prata om de här viktiga frågorna. Många gånger när jag är ute och pratar får jag nästan börja  från början och förklara varför det är viktigt att barn respekteras och får en röst och då hinner samtalet inte komma in på viktiga frågor. Här var det så självklart och jag bara fyllde i med mina grejer. Så vi hann prata om viktiga och riktiga frågor. Här kan du läsa mer om Etik i sociala medier – ett samtal om barn och nätet, som spelades in i Tänktankens monter på SETT. Det är långt men det går att ladda ner som podcast på Itunes eller lyssna på Soundcloud, så du kan göra annat medans.

Och jag säger bara: lyllos de barn som får träffa de fina kuratorerna Jonas Söderlund, Olof Hedtjärn och Martin Brav!

 

Näthat – Trakasserier och hot på Internet

Juridiska institutionen vid Umeå universitet inbjuder till seminarium omkring

Näthat – Trakasserier och hot på Internet

Mobbing, kränkningar och förföljelser på Internet och i sociala medier har uppmärksammats alltmer under senare år. Näthat ses som ett stort samhällsproblem, och det förs en pågående diskussion omkring såväl rättsliga som andra åtgärder för att komma tillrätta med problemet. Under seminariet diskuterar de tre Umeå-forskarna docent Elza Dunkels, Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, professor Simon Lindgren, Sociologiska institutionen och juris doktor Therese Enarsson, Juridiska institutionen, bland annat näthat som fenomen och möjligheter till upprättelse för dess offer.

Onsdagen den 18 mars 2015, kl. 13:15 -16.00 i Hörsal D Samhällsvetarhuset Umeå universitet

Anmälan om deltagande görs till Sofia Strömgren, Juridiska institutionen, via e-post Sofia.Stromgren@jus.umu.se eller telefon 090 – 786 74 19, senast fredag den 13 mars 2015.

Välkomna!

Utredning om den personliga integriteten

Regeringen har utfärdat ett kommittédirektiv kallat Ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten. Det är ett utredningsuppdrag för att möta de krav som samtida teknik för med sig. Man skriver att samtida teknik har ”medfört att hot och andra former av kränkningar av den personliga integriteten tagit nya former.” Man har också identifierat att ”strafflagstiftningen på området till viss del ålderdomlig”. Direktivet innebär att utredaren ska ”göra en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar”.

Bred översyn är verkligen ledordet här. Utredaren är tydlig med att frågan är för stor och komplex för att bara handla om juridik. Jag har fått i uppdrag att samla in tankar från forskare från alla tänkbara discipliner. Så jag går ut med det här till alla forskare som finns i mitt flöde och uppmanar er att bidra till att den här utredningen och den förmodade lagändringen ska bli så bra som möjligt.

Det här är alltså en inbjudan till dig som är forskare. Läs igenom frågorna nedan och hör av dig till mig med dina funderingar. Det går självklart bra att höra av sig direkt till utredarna om du inte vill gå omvägen via mig men planen är att jag ska sammanställa och lämna över till dem. Och självklart: sprid gärna till forskare som kan vara intresserade av att bidra!

Specifika frågeställningar om kränkningar på internet och annan elektronisk kommunikation

  • Har ni någon uppfattning om omfattningen av problemet med hot, kränkningar och mobbning via internet(och annan elektronisk kommunikation)? Är det ett växande problem?
  • Skiljer sig hot, mobbning, kränkningar etc. som sker via internet från annan mobbning och dylikt? Hur sammanhänger de? Finns det särskiljande drag?
  • Har ni en bild av vilka typer av kränkningar, hot, förtal etc. som är vanligast förekommande på internet?
  • Finns det ”beteenden” på internet man inte tänker på direkt men som kan innefatta/användas till kränkningar och dylikt?
  • Har det skett några förändringar på senare tid – finns det ”trender” vad gäller sådana beteenden? Kan man förutse förändringar framöver?
  • Har ni uppfattning om vilka kränkningar som uppfattas som allvarligast, mest integritetskränkande etc. för de som drabbas?
  • Känner ni till beteenden/handlingar på internet som upplevs som kränkande men som inte är kriminaliserade eller där det är gränsfall huruvida de är olagliga eller inte?

Specifika frågeställningar gällande årgärder mot kränkningar på internet

  • Finns det brister i lagstiftningen idag? Otydligheter, beteenden som borde vara straffbara etc.?
  • Kan rättsväsendet hantera dessa frågor bättre (polis, åklagare, domstolar)?
  • Vilka andra åtgärder behövs för att motverka kränkningar på internet? Insatser från myndigheter, civilsamhället etc?

Näthat – hur hanterar vi det digitala hatet?

Mobbning och hat är tyvärr fenomen som allt för få människor slipper undan i livet. När även dessa delar av den dagliga kommunikationen tagit steget ut på nätet så skapar det nya frågor som måste besvaras. Är näthatet en ny form av hat, eller är det bara forumet som förändrats? Hur ska samhället hantera detta problem? Behöver det ens hanteras?

Under sommaren 2013 meddelandes domen i Instagrammålet i Göteborg. 2014 har det lanserats integritetsförsäkringar och digitalskyddsförsäkringar,det har lanserats en utredning med särskilt syfte att stärka lagen kring näthat. Gamergate har tagit sexismen och hatet i spelvärlden fram i rampljuset. Det är ett ämne som oroar många och engagerar fler därtill.

Kom till Fores den 14/11 och lyssna på en expertpanel som ger sina perspektiv på frågan, och delta i konversationen efteråt. Anmäl dig här. Se även Facebookeventet.

Vår panel består av:

Elza Dunkels – Docent och forskare vid Umeå Universitet, som har specialiserat sig på ungas användande av nätet och deras förhållande till faror på internet.

Thomas Myrup Kristensen – Director of Public Policy för Facebook i Norden, Östeuropa och Ryssland.

Frida Blomgren – Konsult hos Ström2, och arbetar med området Digital Integritet där de tillhandahåller lösningar för att minska trakasserier och hot på internet.

Fler panelister tillkommer.

Samtalet modereras av Jacob Dexe, forskningsassistent hos Fores.

Tid: 14 november kl 15.00-16:00 – med efterföljande mingel

Plats: Fores lokaler, Bellmansgatan 10

Anmälan: Formulär eller epost till jacob.dexe@fores.se
Hjärtligt välkommen!

No Hate-dagen 4 november

Statens medieråd är svensk nod för det europeiska samarbetet kring No Hate Speach Movement. Här är deras senaste nyhetsbrev:

Sprid nätkärlek på NoHate-dagen 4 november!

Kränkningar och hat på nätet är ett växande problem, särskilt bland unga. Statens medieråd driver kampanjen No Hate Speech Movement för att uppmärksamma och motverka spridning av näthat. Den 4 november arrangeras NoHate-dagen, då vi vill skapa ett digitalt fackeltåg mot näthat och istället kärleksbomba internet.

No Hate Speech Movement

Så här gör du för att delta under NoHate-dagen

Hat och mobbning på nätet blir ett allt större problem. No Hate Speech Movement vill tillsammans med Nyheter24 uppmana till att sprida nätkärlek. Den 4 november manifesterar vi för ett snällare och kärleksfullare internet, och vi vill ha din hjälp! Delta i NoHate-dagen den 4 november och dela med dig av din och andras kärlek. Gör så här:

Pedagogiskt paket kring näthat

Näthat tar varken rast, helg eller höstlov. Skolan har ett stort ansvar, eftersom kränkningarna ofta pågår både under skoltid och på fritiden. Använd NoHate-dagen 4/11 för att diskutera näthat i klassrummet. Vi har tagit fram ett pedagogiskt paket med övningar för att väcka diskussion och medvetenhet kring näthat.

No Hate Speech Movement