Kategoriarkiv: Sexism

Wayne 4 Ever

wayne_4_ever

Min dotter Maya Dunkels och jag skrev ett kapitel i antologin Invisible Girl, som finns utgiven som pdf-bok och som snart kommer även som pappersbok. Vårt kapitel heter Wayne 4 Ever – I trampstamp myself before someone else does och handlar om hur vi gjorde varsin svanktatuering med orden Wayne 4 Ever och varför vi gjorde det. det hela började för fler år sedan:

June 2009. A man and a woman in their early twenties walk into a tattoo parlor in Camden, London. They tell the receptionist that the woman would like a tattoo on her lower back, with the text Wayne 4 Ever. The woman seems happy and slightly nervous and says: “Isn’t it strange that a guy won’t pay for clothes and stuff you want, but if you tell him you want to get a tattoo with his name on, then he’s willing to pay for it!”

The boyfriend is not allowed into the tattoo room, so he stays in the waiting room and makes some phone calls. Each phone call is pretty much the same; he tells his friends that he and his girl friend had had a few drinks and now they are in a tattoo parlor because she wants to get a tattoo with his name on it – a tramp stamp.

Vi bestämde oss redan den dagen för att det var en bra idé att vi själva skulle skaffa en svanktatuering. För att sammanfatta helt kort hur vi tänkte kan man säga att det är ett sätt att skapa systerskap istället för konflikt men också ett sätt att desarmera idén om en svanktatuering med ett mansnamn. Att dessutom skriva om det hela ser vi som ett sätt att hitta terminologi för att kunna prata om kvinnors kroppar och vem som har rätt att tala om dem. I en mening: Hur kan det komma sig att termen tramp stamp har sådan laddning, utan att vi behöver säga mer än dessa två ord?

The tattooing of our bodies is a way of addressing suppressing mechanisms of sexist, or normal, society. The mechanisms are systematic factors that we have encountered as girls and women but that we had not talked about with anyone, in some cases because we lacked the terminology. The following is an attempt to put these mechanisms into words and as a starting point we have chosen the terms deprogramming, offerings, property, and reappropriation.

Resten av veckan tänkte jag gå igenom hur vi tänker oss de här fyra termerna: avprogrammering, hemgift, egendom och återtagande.

 

Kvinnlig röst skapade folkstorm 1938

Jag har med en dåres envishet hävdat att det underliggande problemet till näthatet är åsikter som är djupt förankrade i samhället. Inte hos alla individer i samhället men hos tillräckligt många för att det ska synas och höras. Det är också åsikter som tillåts förekomma; de är inte så märkliga eller upprörande att vi till vardags säger ifrån när någon uttrycker dem. Det finns alltså ett sätt att vara sexist, rasist och homofob som är relativt accepterat. Vi kanske blir lite sura på folk som uttrycker såna tankar men mer än så är det inte, om jag får generalisera lite.

När jag undervisar om sånt här tar jag ibland upp en folkstorm från 1938 som exempel på att det här handlar om tankar och åsikter som måste motarbetas. Folkstormen kom efter att Sverige fick sin första kvinnliga nyhetsuppläsare i radio, Astrid Kindstrand. Lyssna här hur folk ringde till Sveriges Radios växel och klagade. Lyssna på hatet i rösterna. De som ringer är mer belevade än man skulle vara idag men den förbittrade tonen, uppfattningen att det de själva tänker och känner är riktigt och den skamlöst stereotypa synen på könen är densamma.

Sen visade det sig att jag har sagt fel till studenter i 15 år. Jag har påstått att nyhetsuppläsaren tvingades sluta på grund av folkstormen men den källa jag använde hade fel. Här kan man nämligen höra Astrid Kindstrand själv berätta om det hela 11 år senare.

 

 

 

Funderingar kring skandalbilden

En skola i Luleå valsar runt i sociala medier, som vi brukar kalla det när en nyhet, som kanske inte ens är särskilt ny, får snabb spridning på nätet. Det handlar om en väggmålning på en personaltoalett, utförd av en elev förra året. Bilden är välgjord och jag hoppas att eleven i fråga fick bra betyg i bild. Problemet är att den är djupt sexistisk och att skolan aldrig borde ha tillåtit att den målades. Bilden stereotypiserar män och objektifierar kvinnor, något skolan har som uppgift att arbeta aktivt emot. Dessutom trivialiserar den sexuella övergrepp vilket är nog så allvarligt rent etiskt men förmodligen även olagligt. Det handlar alltså inte om huruvida det är möjligt att kika över båskanten, som rektor verkar tro.

Man borde ha tagit diskussionen med eleverna och förklarat att det som är ett roligt skämt mellan vänner inte alltid är det i offentligheten. Bilden är rolig, utan tvekan. På samma sätt som high schoolfilmer kan vara roliga; man flabbar lite skamset åt de unkna värderingar som skämten bygger på. Men det är något annat än en skolas värdegrundsarbete. En skola skulle aldrig visa en high schoolfilm utan att låta den följas av en diskussion om just värdegrund.

Det här har nämligen inget med humor att göra. Humor är väldigt individuellt och inget man kan fördöma. Däremot måste institutioner som en skola vara mycket tydlig med att inte legitimera brott mot diskrimineringslagen. Det är ju vanligt att humor bygger på just fördomar. Så här kan man säga: Man kan skratta åt blondinskämt med sina vänner om man gillar sånt men skolan kan inte sätta upp blondinskämt i klassrummen.

En ännu tristare sak är skolans hantering av det faktum att bilden fått uppmärksamhet i media. Bredvid målningen har man under rubriken Skolans kändaste målning satt upp citat från media, citat fån kommentarsfält och ”andra verk som fått uppmärksamhet i media och väckt debatt bland folk”. Under den rubriken tar man upp verk som Ecce Homo, Banksy – alltså verk som har fått uppmärksamhet för att de riktar udden mot rådande sjuka värderingar, inte för att de konserverar eller förstärker dessa. Det blir alltså ytterligare ett sätt att trivialisera det hela; det är väl inget att oroa sig för, folk har i alla tider irriterat sig på konst. Och dessutom, i rätt sammanhang hade bilden kunnat vara just kritik mot rådande sjuka värderingar. Nu har skolan dock effektivt tagit bort den tolkningsmöjligheten genom att klistra upp detta märkliga försvar bredvid bilden.

På väggen finns också något man kallar för Elevdemokrati, som  är en parodi på elevdemokrati och som väldigt smidigt lämpar över ansvaret på eleverna. (Jfr. Vaddå, hen tiggde ju om det! alternativt Jo men på den här arbetsplatsen är kvinnorna inte missnöjda med mindre lön.)

20130129_071030

Istället för att ta detta utmärkta tillfälle att diskutera värdegrund lämnar man hela ansvaret på eleverna. För att inte tala om den elev som gjorde väggmålningen, hen borde aldrig behövt utsättas för något av detta.

Att detta inte fått större spridning förrän nu kan tolkas som att det finns en sjuk tystnadskultur på skolan. Jag hoppas att det inte är så, att elever som protesterat har mötts av respekt snarare än referenser till Banksy. Vi får väl se under dagen om rektor tar tag i detta på ett vettigt sätt eller om hen bara är en ansvarslös vuxen som offrar barn för att klara sig själv.

Dags att gå till elefantkyrkogården?

Jag hoppas verkligen att jag kommer att förstå när det är dags att dra mig tillbaka och sätta mig under ett träd med mina sura tankar om hur världen utvecklas. Igår läste jag att barnläkaren Hugo Lagercrantz hade uttalat sig om att barn under tre år inte ska se på tv. Jag trodde att han var skändligen felciterad men sen hittade jag en intervju i Aktuellt där det visade sig att han hade sagt exakt allt det och lite till. Det kanske är taskigt att kritisera en så uppenbart frånsprungen gammal man men han ställde faktiskt upp i tv med sina groteska uttalanden. Mina huvudpunkter:

1. Har aldrig tidigare hört någon använda den där historien om bokens intåg i utbildningsväsendet så där! Att sensmoralen är att man ska vara rädd när man inför något nytt. Hur gick det till när han vände hela historien bak och fram?

2. Man ska akta sig för att romantisera sin egen barndom. ”Fjärilar ska ses i naturen, inte i en Ipad”. I den bästa av världar växer alla upp i Bullerbyn med kossor och fjärilar runt hörnet, vuxna som orkar och hinner se barnen, massor av kompisar, ingen som mobbas, långa sommarlov med frihet att utforska världen. Men det har aldrig varit så att alla barn haft en perfekt uppväxt, inte ens på den tiden när alla visste hur en ko luktar. Vi behöver alla medel för att ge barn stimulans och kunskap. Ett besök i naturen, ett ipad-spel där man lär sig hur djuren låter, en stund i knät. Listan kan göras hur lång som helst.

3. ”Pojkar ska skuggboxas och brottas – det tror jag är nyttigt”! Jag kommenterar inte ens den. Eller jo, jag måste! Varför skulle det vara särskilt nyttigt för pojkar att slåss? Lekslagsmål är ett bra sätt att dölja och bortförklara mobbning och det är ett perfekt sätt att hålla små pojkar inom en sexistisk ram som skadar både samhället och individerna. En person som uttalar sig så om pojkars och flickors olika behov ska inte företräda sitt yrke längre.

4. Varför skulle just surfplattan ta över den mänskliga kontakten? De vuxna som av olika skäl inte orkar med sina barn eller elever kommer att ta till vilka medel som helst för att slippa barnen ett tag. Och vilken teknik de väljer är egalt. Klart som fan att barn ska ha kontakt med människor, massor av kontakt. Men surfplattan eller tv:n är inte problemet. Den sociala utslagning som gör att några föräldrar inte orkar är ett problem. Den nedmontering av välfärden som gör att några lärare inte orkar med sitt jobb är ett problem. Den hets som gör att några föräldrar som har jobb ägnar sig för mycket åt jobbet och för lite åt barnen är ett problem. Den nybrutalitet som brer ut sig, som tillåter att barn behandlas som mindre värda är ett problem. För att ta några exempel på helt teknikoberoende hinder för barn att få ett bra liv.

5. Det är närmast kriminellt att slänga ur sig påståenden som att man kan se att de barn som tittar mycket på tv har ökad kriminalitet och sociala problem. Naturligtvis menar han inte att de barn som tittar mycket på tv drabbas av dessa problem men han la upp det som om det var så han menade. Kopplingen är, antar jag, att föräldrarna inte funnits där för sina barn och detta lett till en mängd saker: bland annat att barnen suttit mycket framför tv:n och att de senare har blivit kriminella och fått sociala problem. Han får fasen laxa upp forskningsresultat om det är nåt annat han menar!

Vem får prata om säkerhet?

I USA har det blossat upp en debatt kring en väldigt, väldigt mysko app. Girls around me heter den och den samlar data från Facebook och Foursquare och sammanställer den till en karta över kvinnor i närheten av den plats man befinner sig. Nej, det är inte ett skämt. För tillfället ska den vara nere men det intressanta är ju att det är möjligt att skapa en sån här applikation med hjälp av uppgifter vi lämnar ifrån oss. Och det måste naturligtvis diskuteras.

Det skumma med debatten kring just denna app är att den handlar om sexism i lika stor utsträckning som om teknik. Och på det sättet påminner den om olika diskussioner kring barns säkerhet. Kashmir Hill på Forbes menar att debatten har varit lika otäck som appen eftersom den har stereotypiserat kvinnor som sårbara och män som potentiella våldtäktsmän. Hon säger också att

“You’re too public with your digital data, ladies,” may be the new “your skirt was too short and you had it coming.”

Och så kan vi ju inte ha det. Precis som vi har diskussioner kring barns säkerhet på nätet som riskerar att landa i ett skuldbeläggande av barnen ifall något faktiskt skulle inträffa. ”Jag sa ju att du inte fick lägga ut bilder på nätet och kolla vad som hände!” eller skuldbelägga föräldrar ”Jaha, du har inte haft datorn i vardagsrummet/använt familjefilter/kollat igenom datorn med jämna mellanrum. Så ansvarslöst!”

Säkerhetsfrågor har med människosyn att göra. Det är viktigt att komma ihåg. Man får inte göra det enbart till en teknisk fråga. När frågor om internetsäkerhet reduceras till teknik dyker det upp lösningsförslag som inte är förenliga med en modern människosyn. Istället präglas de av sexism och childism; det är säkrast om dessa sårbara grupper inte till fullo utnyttjar nätets alla möjligheter, för sin egen skull. Och så uppstår råden att inte lämna ut personlig information på nätet, t ex.

Det är viktigt att diskutera teknisk säkerhet på nätet och de flesta av oss skulle på bra av en redig reality check. Men det betyder inte att vi får kringgå de viktiga demokratiska frågorna om allas lika värde. Alltså ska inte säkerhetsexperterna ha monopol på frågor om internetsäkerhet. Vi som arbetar med de här frågorna ur andra synvinklar; pedagogiska, sociologiska, psykologiska, sexologiska och allt vad det kan vara är extremt viktiga. Om vi inte är med och diskuterar är risken överhängande att vi offrar demokratiska värden för att vi låter skräcken för en oönskad teknisk utveckling ta över.

Vi som arbetar med den icke-tekniska delen av internetsäkerhet är lika mycket säkerhetsexperter. Det kanske är dags att vi börjar kalla oss det. Nya visitkort, kanske?