Ibland får jag för mig att det inte händer nåt, att vi står och stampar på samma ställe, att jag och mina kollegor har åkt runt och pratat om samma sak sedan slutet av 1990-talet, utan framgång. Ibland tänker jag att jo, det rör på sig. Men så grävde jag lite i arkivet. Och det visade sig att för sex år sedan (!) skrev jag nedanstående text som tyvärr går att recycla idag. Själva föremålet för diskussionerna varierar såklart. Idag kanske vi pratar om näthat och Periscope, men kärnan i resonemangen är desamma. En kvalificerad bedömning är att fler är med på tåget idag än för sex år sedan, men att många journalister och en stor allmänhet (som får sin huvudsakliga information via media) fortfarande är peppade på att lägga skulden där den inte hör hemma.

Det handlar alltså om Bjästa och kopplingen till sociala medier. Jag var imponerad och förvånad efter Uppdrag granskning i onsdags. Tyckte att de hade undvikit den spektakulära kopplingen till nätet mycket bra (även om hon gjorde ett lamt försök i inledningen av programmet; ni vet såna där inslag då reportern sitter vid en dator och tittar allvarligt in i kameran och säger att HÄR, på NÄTET kan vad som helst hända). Sen var nätet rätt osynligt i reportaget, eller ungefär lika synligt som andra viktiga platser i den här historien. Skoltoaletten och kyrkan, t ex.

Det här fallet är en bra illustration av det jag och andra har försökt säga i några år nu – att nätet visserligen kan sägas ha förändrat våra liv men inte så mycket som man ibland kan tro. Och att mycket av det nya bara är nytt på ytan. Det ser annorlunda ut när man först tittar på det men granskar man det lite ser man snabbt att det liknar sånt vi känner igen.

Vi kan ta ryktesspridningen som ett exempel. De personer som framträdde i reportaget var bland andra en massa kvinnor, 51 år, som hade hört av en bekant till en bekant att offret hade ljugit om händelsen. Ingen av dessa kvinnor tillhör de grupper man brukar anklaga för att hänga på Facebook och smäda folk. Inte heller rektorn eller prästen framstod som socialt kompetenta, varken vid eller borta från ett tangentbord. Så vad har internet med det hela att göra? Den ryktesspridningen som reportaget visade skulle nog ha haft styrfart även utan internet. Det är masspsykosen som är boven i dramat. Det är de mekanismerna, som Jan Guillou beskriver så bra i Häxornas försvarare, som drev på processen. Självklart har internet spelat en roll men inte så stor roll att det förtjänar någon vidare uppmärksamhet.

Sen har vi pojkens familj. Det verkade av reportaget vara de som har startat FB-grupp och blogg och det tycker jag låter alldeles sunt och självklart. Om 15-åringen i familjen har våldtagit ett barn är det ett svårt trauma för familjen och något de behöver hjälp att komma igenom. Det är alltså inte konstigt att de som är berörda reagerar aggressivt och förnekande. Det konstiga är att omvärlden gör det. Att de professionella i familjens närhet dras med i en häxprocess är inget annat är sjukt. Att fritidsledaren, rektorn och prästen inte orkade ta den jobbiga konflikten med familjen är naturligtvis tjänstefel och att de andra vuxna runt omkring inte gjorde det är en skam de får leva med nu.

Men vi kan inte start FB-grupper som vänder sig mot prästen och rektorn. Visserligen sjuder aggressiviteten i mig när jag tänker på deras tomma ögon och halvöppna munnar men jag vet att det här är en långt krångligare fråga än att två klåpare har jobb de inte klarar av. I själva verket ska både rektorn och prästen har vårt stöd eftersom de är offer för en sjuk struktur. Ja, inte stöd i den meningen att de har gjort något bra. De måste få stöd att leva med att de har betett sig illa men de måste få hjälp att avlasta sitt samvete – de har dragits med i något som är större än de själva.

De har dragits med i en process som vi alla bidrar till varje dag. De har gett patriarkatet ett ansikte, det är allt. Det är patriarkatet som gör att vi sviker barn för att skydda vuxna och det är patriarkatet som gör att vi sviker flickor för att skydda pojkar. Vi orkar inte se hur illa det ligger till och tar den enkla vägen. De är mycket lättare att svika ett barn eftersom de flesta barn inte säger ifrån och om man sviker dem tillräckligt ofta blir de helt tysta. Och det är mycket lättare att svika en flicka eftersom hon är van och man slipper se pojkarnas anklagande och besvikna miner.

Och då blir det lättare att försöka hitta en syndabock än att gå in i oss själva och tänka på att vi är kuggar i ett stort, sjukt maskineri. Att utan vårt medlöperi skulle patriarkatet förtvina. Att just jag spelar roll, att just jag sviker varje dag. Det är en otroligt jobbig process och då är det enklare att hitta en syndabock som till exempel internet. Då kan vi ägna oss åt att diskutera hur unga förhåller sig till information på nätet fast det inte på något sätt är de unga som har varit värst här. Dessutom spelar det väl mindre roll hur de unga agerat när vuxenvärlden så uppenbart har struntat i sitt ansvar? Eller så kan man använda pojkens familj som syndabockar. Eller gå med i en hata-prästen-grupp.

Det här handlar inte om internet. Det handlar om livet. Livet är sjukt farligt. Det finns jätteknäppa människor och i slutet dör man. På riktigt. Det är något vi måste prata om. Livet är också fruktansvärt orättvist och premierar den som är vuxen, man, vit och rik. Och det är fel. Det är något vi måste prata om.

I februari hade novellfilmen En sällsynt vanlig dag premiär på Svt. Det är en 18 minuter lång resa genom alla våra värsta och mest kränkande fördomar om vem som är normal och hur den som befinner sig utanför normen kan behandlas. Se den och ditt liv blir aldrig detsamma! Här är en teaser om du tvekar att lägga 18 minuter:

Diskussionen tangeras av KIT som gjorde den här filmen om saker som transpersoner fått höra. På riktigt. Och precis som i En sällsynt vanlig dag, är frågorna inte menade som kränkningar. De blir bara det därför att den som ställer frågan är fast i ett sätt att tänka som delar upp människor i normal och icke normal.

Jag är glad att vi kan prata om det här nu. Att vi har fått termer och tankeverktyg för att närma oss ett normkritiskt, normkreativt och normutmanande samhälle. Äntligen!

Maria Wetterstrand skriver debattartikel om skärmtid och lyfter fram det märkliga i begreppet som ska innehåll allt mellan himmel och jord.

Ordet skärmtid är fördummande och omodernt. Tänk dig ”skrivbordstid”. Om vi jobbar eller leker med hålslagaren spelar ingen roll. ”Köksbordstid”. Mat, brädspel, fika med varm choklad och mackor, bordssupande, julpyssel, tårtkalas – det gör detsamma. Eller ”sängtid”. Sak samma om vi sover, har kuddkrig eller sex.

Läs hela artikeln i tidningen Syre: Skärmtid – vad är det för trams?

Jag får ofta frågor från elever och studenter och i alla år har jag alltid tagit mig tid att svara eller vad de nu vill ha hjälp med, men de sista två åren har jag varit så fruktansvärt upptagen att jag inte alltid hunnit. Den här veckan slumpade det sig så att jag hann svara på frågor från några elever som jobbar med skoltidningen Frågvisa. De ville ställa några frågor om kränkningar på nätet och så här blev resultatet: Skriv några extra extra rader.

Om några veckor stänger Kickstarter för OLO – världens första 3D-skrivare för Iphone. Då får vi veta om det blir nåt projekt. Om de har nått upp till målet, dras pengar från kontona och vi som backar projektet är med på tåget. Själv har jag backat med 99 dollar, vilket betyder att jag får en skrivare i september om allt går som det ska. Jag ser fram emot detta så mycket! Gå in och backa du också! Om du inte vill köpa skrivaren, går det bra att skänka 19 dollar som stöd och få lite klistermärken och annat som tack.

 Roande och oroande: Ett heldagsseminarium om barn och datorspel, den 12 april

Barn spelar datorspel, allt oftare och allt mer. Det är ett dominerande fritidsintresse för väldigt många. Spelande sker på telefoner, tv-apparater och datorer, i onlinevärldar, vardagsrumssoffor och på skolgårdar. Inte minst svenska spelproducenter är drivande i att skapa nya populära arenor för barns fritidsliv.

Varför har datorspel en sådan problematisk position i barnkulturen, och håller den på att förändras? Kan relationen mellan barnkultur och datorspel säga oss någonting om hur vi ser på barndom? Har det någon betydelse att datorspel produceras av vuxna för barn, och vilka sorters spel och spelande kan vuxenvärlden acceptera och uppmuntra?

Dessa och många andra frågor kommer att diskuteras under detta heldagssymposium.

Inbjudna talare

Minna Ruckenstein (Helsingfors Universitet), Seth Giddings (University of Southampton), Chris Lindgren (Toca Boca) och Ulf Dahlqvist & Helena Dal (Statens Medieråd). Fler talare kommer att tillkomma.

Datum: 12 april 2016

Tid: kl 9.30 – 16.30 med gemensam lunch

Plats: Tekniska museet

Seminariet är en del av Tekniska museets fleråriga projekt Dataspelens världar. Läs mer

Seminariet möjliggörs av medel från Statens Kulturråd.

Anmäl dig senast 29 mars 2016.

Välkommen!

Bilden är från Monica Lewinsky-eventet i fredags. Jag var precis så sur som jag ser ut. Camilla Wagner är precis så proffsig och genomtänkt feministisk som hon ser ut.

Nu har jag turnerat en hel vecka i sträck, med ett kort uppehåll hemma för att tvätta kläder och krama familjen. (Och mer än en gång berättat om mina möten med prinsessan, prinsen och Ms Lewinsky.) Det har varit en vecka av koncentrerad kärlek och hat. Massor av kärlek från följare och deltagare i olika event, men också hat från både väntat och oväntat håll. Jag förbereder en serie inlägg om hatet men nu tänkte jag prata lite om kärleken. Och inte vilken kärlek som helst, utan den vänskapliga, omtänksamma kärlek som jag ofta kallar för nätkärlek men som även flyttat ut i rummet. Folk som tar sig tid att komma fram och säga att de läst min bok, eller som mailar och berättar om saker de förstått efter att ha läst det jag skriver, eller som bara säger att det jag gör är viktigt.

Det här betyder så mycket. Förmodligen mer än det borde. Det är ju bara tankar, åsikter och artigheter. Men som uppvägande kraft mot hatet och motståndet är det oslagbart. Lika sänkt som jag blir av förminskandet och förlöjligandet, lika upplyft blir jag av de peppande kommentarerna. Kärleken kommer dock aldrig att kunna uppväga hatet. Vi människor verkar inte funka så. Hatet äter sig in och kräver energi därför att jag måste förhålla mig till det. Varenda hatmail och fult menad kommentar pockar på uppmärksamhet och kräver av mig att jag funderar ut ett sätt att tänka om det med värdigheten och vettet i behåll. Kärleken däremot, bygger upp mig på ett okomplicerat sätt och helt utan krav på egen insats. När nån twittrar att de pratat normkritik med sina barn hela kvällen eller när nån kommer fram och tackar för att jag vågar göra det jag gör när den allmänna debatten ser ut som den gör, då stannar världen lite för mig. Det blir stilla inom mig och jag kan bara vara en liten stund. Så länge jag lyckas stanna i det där tillståndet, flödar energin: Det här grejar vi! Det går att göra det jag gör utan att gå under! Jag är lika mycket värd som alla andra!

Ja, men sen brakar det, när nån skriver eller säger nåt hatiskt. Men det jag ville säga är att det är viktigt med nätkärlek. Hellre ett vänligt ord som riskerar att uppfattas som fjantigt och fjäskigt än en tystnad som riskerar att uppfattas som medgivande till hatet.

Igår var Jack Werner och jag i Uppsala och pratade om källkritik, unga och nätet, som jag nämnde igår. Det var en fantastisk publik som kom dit, med många roliga frågor om ett av mina många favoritämnen. Ska nog ta och skriva lite om det där med specialist kontra generalist nån dag.

Hela samtalet filmades för er som inte var på plats.

Inför kvällens panelsamtal Ungas kritiska blick på nätet ringde P4 Uppland upp Jack Werner och mig för att prata lite. Det var bra uppvärmning inför kvällen så nu är jag peppad att prata om detta. Kom dit om du är i Uppsala! Här är klippet. Om länken inte hamnar på rätt tid, börjar det efter 1.06. Och vi har alltså inte sniffat helium, utan nånting måste ha hänt med ljudet i Skype. Jag låter som en 12-åring och Jack som en robot. Men det vi säger är bra.

SvD avslöjar idag att vi har fått ett nytt sjukdomstillstånd att skaffa oss. Fear of living offline, alltså rädsla att vara ouppkopplad. Enligt tidningen kan vissa bli nedstämda och känna sig ensamma när de inte är uppkopplade. Därför att de konfronteras med sitt riktiga jag, tydligen.

Jag tycker det är så intressant att det fortfarande är så vanligt att tänka i termer av virtuellt/verkligt. Många gånger är det ett slentriantänkande omkring detta, där ett filter av föreställningar ligger i vägen för att se att det självklart finns helt riktiga människor på nätet också. Det finns botar men de flesta är riktiga människor. Vi blir inte mindre riktiga för att vi inte kan ta på varandra. Sen är det utan tvekan så att vissa flyr ifrån något, kanske sig själva, kanske sina närmaste, kanske en stressig miljö, genom att avskärma från just det jobbiga. Och där erbjuder ju samtida medier fantastiska möjligheter; jag kan låtsas vara väldigt upptagen med min skärm för att slippa obekväma situationer, jag kan ha nåt trevligt i lurarna när jag tvingas vara på en plats som gör mig stressad eller utsatt, osv.  Personligen tar jag med tacksamhet emot den möjligheten men förstår samtidigt att det finns enstaka individer som skulle behöva en spark i baken för att ta tag i saker istället för att fly från dem. Men jag tror vi ska akta oss för att lägga moraliska aspekter på det faktum att vi flyr; det är väldigt ofta berättigat.

Och sen har vi den där idén om den förändrade personan på respektive utanför nätet. Förmågan att anpassa sitt beteende och språk efter sammanhang är helt naturlig hos människan. Att vi uppträder olika i olika sammanhang är inte i sig ett tecken på att vi är konstiga eller oäkta, kanske tvärtom faktiskt. Den som inte förmår läsa av kontexten och förstå vilka sociala koder som gäller, har generellt sett problem, med självbilden eller med sociala interaktioner.

Trots att jag alltså är kritisk till den här typen av populära hitte-på-diagnoser, slumpar det sig så att jag har en lösning på just det här problemet. Det beror såklart på att jag är internetdoktor. Så här kommer mitt råd:

Om du känner dig ensam och orolig när du inte är uppkopplad, finns det bara en lösning: Koppla upp sig och det snarast!