Nationella proven och människohandel

Idag ska jag prata om it i skolan för bland andra it-minister Anna-Karin Hatt och imorse hittade jag lämpligt nog ett mycket talande exempel på problemet med att utbildningsväsendet är så dåligt på it. Det handlar om Skolverkets miss med nationella proven i engelska för skolår 6. Aftonbladet rapporterar att det i provet ingick att skriva ner en webbadress. På ett papper som jag förstår det, bara för att kolla att de kunde uppfatta vad som sades. Det fanns alltså ingen egentlig it-koppling till uppgiften. Hur som helst blev en del elever nyfikna och knappade in adressen i sin webbläsare efter provet och den visade sig gå till något som Aftonbladet kallar för sexsajt. Skandalen är naturligtvis ett faktum och Skolverkets GD Anna Ekström säger

När provet gjordes så kontrollerade vi att adressen inte gick till någon hemsida.

Nu vill jag genast påpeka att jag inte tror att eleverna har farit illa av detta. Inte heller tror jag att Skolverket eller provmakarna vid Göteborgs universitet är klåpare. Det här handlar om något annat, som går långt förbi alla inblandade i den här historien. Lösningen på det här problemet är inte att upprätta kontrollstationer eller att det blir något Skolverksgate av den här händelsen. Istället handlar det här om en av de viktigaste orsakerna till att it för en så tynande tillvaro i skola och lärarutbildning, något som exempelvis Berner Lindström har visat.

Det finns helt enkelt inga krav på att den som arbetar professionellt med utbildning ska ha kompetens på it-området. Och då pratar jag inte om att alla ska kunna allt. Den tiden är sedan länge förbi, då vi trodde att det gick att behärska it, liksom. Inte heller handlar det om att kunna vissa grunder. Den tiden är också sedan länge förbi. Att försöka lista grunderna och lära ut dem höll vi på med på 90-talet. Och jag vill här passa på att be så mycket om ursäkt för det! Det var ett enormt feltänkande som ledde till ett enormt resursslöseri.

Istället handlar det om att varje pedagog behöver kunna det som hen behöver kunna. Vi kommer alla att kunna olika saker men vi måste ha förmågan att bedöma vilka it-relaterade kunskaper och förmågor vi behöver. Att skaffa sig dem är inte problemet. Alla som arbetar professionellt med lärande har lång utbildning på just utbildning och kan därför identifiera och täppa igen sina egna kunskapsluckor. Om rätt förutsättningar gives, såsom tid och ett fungerande kollegium.

Men om den som ska konstruera en uppgift i ett nationellt prov i engelska inte vet att det inte räcker att kolla att adressen inte leder nånstans, då är det allvarligt. Då har den personen inte kompetens att konstruera uppgiften. 

Jag går inte in närmare på hur den här kompetensutvecklingen ska ske. Det gör jag gärna i något sammanhang men det leder för långt just här och just nu. Men jag måste bara få påpeka vad konstruktörerna skulle ha gjort. Om adressen nu ledde till ingenting den dag de kollade, skulle de naturligtvis ha köpt adressen omedelbart. Och fyllt den med innehåll. Åtminstone med en tom sida men allra helt med en förlängning av provet. Några roliga uppgifter som knyter an till det eleverna just lärt sig genom att göra nationella.

Och en sak till: när det nu gick så här fel kan vi alla lära oss något av det, som läraren Jacob Möllstam påpekade på Twitter imorse. Lärdomen för oss är att lägga in en växel och kräva relevant it-kompetens av alla som arbetar med skola och lärarutbildning. Lärdomen för eleverna kan ju handla om att vi tvingas prata om människohandel och vådan av att skriva in adresser eller klicka på länkar en fått från otillförlitliga källor.

Nu kommer min taxi snart. Mot storstan och Digitaliseringskommissionens seminarium i eftermiddag!

 

En digital agenda i människans tjänst – en ljusnande framtid kan bli vår

Imorgon åker jag ner till Stockholm för att prata om it i skolan inför lärarstuderande och it-minister Anna-Karin Hatt bland andra. Seminariet är öppet för allmänheten, se nedan hur du anmäler dig. Kom dit! Det blir kul. De försöker få till streamning eller eftersändning men det är inte klart ännu hur det blir. Följ på Twitter via årets hittills vackraste hashtag #ljusframtid (som iofs används av andra också).

Digitaliseringskommissionen lämnar delbetänkande till it-minister Anna-Karin Hatt vid seminarium om it i skolan inför lärarstudenter på Södertörns högskola

Den 13e mars kommer Digitaliseringskommissionen lämna över sitt delbetänkande ”En digital agenda i människans tjänst – en ljusnande framtid kan bli vår” (SOU 2014:13) till it-minister Anna-Karin Hatt. Då huvudfokus i delbetänkandet ligger på hur vi kan få bättre användning av it i skolan kommer överlämnandet ske i samband med ett litet seminarium om fördelarna med och förutsättningarna för bra it-pedagogik. Samtalet kommer ske inför och med lärarstudenter på Södertörns högskola. Seminariet kommer också vara öppet för press och andra intresserade.

Medverkande:

Jan Hylén, medlem i Digitaliseringskommissionens expertgrupp, fristående konsult i skolfrågor.

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete och lärarutbildare och forskare vid Umeå universitet.

Åke Grönlund, professor vid Örebro universitet och ansvarig för forskningsprojektet Unos uno, om 1:1-satsningar i tio svenska kommuner.

Britt-Marie Hagman, lärare på Nödingeskolan i Ale kommun, med lång erfarenhet av att använda it-pedagogik i undervisningen.

I samtalet deltar också Jan Gulliksen, ordförande i Digitaliseringskommissionen, som kommer presentera Digitaliseringskommissionens delbetänkande och förslag för bättre it i skolan, och it-minister Anna-Karin Hatt. Efter samtalet kommer det att finnas utrymme för individuella intervjuer.

Tid: 13/3 13-15

Plats: Södertörns högskola, lokal MD521,

Alfred Nobels allé 7 i Flemingsberg. http://webappl.web.sh.se/ (för vägbeskrivning)

Anmälan till Isobel Hadley-Kamptz isobel.hadley-kamptz@regeringskansliet.se 072-521 29 70

Och där slog jag i glastaket

Idag blev en märklig dag. På eftermiddagen har jag pratat på ett seminarium om forskare och mediebevakning. Jag fick äran att vara den som pratade om sociala (och lite även om asociala) medier. Arrangörer var, förutom Umeå universitet, forskningsråden Formas, Forte, Vetenskapsrådet och VINNOVA samt Vetenskap & Allmänhet. Fint värre kändes det att få frågan. Jag gillar ju att fundera på de där frågorna och jag har lång erfarenhet av att använda nätet för att nå ut med min forskning.

På förmiddagen hade jag ett möte med min prefekt och studierektor där de meddelade lite i förbigående att från och med 1 juli får jag inte längre vara tjänstledig på deltid. Jag har varit tjänstledig i varierande omfattning i flera år, främst för att kunna göra just det där jag skulle prata om på eftermiddagen. Det tar tid att nå ut med sin forskning och den tiden finns inte i bemanningsplanerna. Men det är inte hela sanningen. Jag orkar inte jobba heltid på grund av att jag har en sjukdom som begränsar mig fysiskt. Därför är det bra att ha ett jobb där jag bara använder hjärnan. En bra kompromiss har varit tjänstledighet på deltid så att jag kan ligga hemma i soffan och blogga eller svara när journalister ringer.

Och nu är det slut.

Jag har skrutit om min arbetsgivare i alla dessa år. De förstår att jag är en tillgång och ger mig därför rätt fria händer, har jag sagt. När andra klagat på att deras lärosäte inte ser med blida ögon på tjänstledighet och frånvaro för att göra annat, har jag berättat att min varit med på tåget. Att de förstod värdet av att ha en modig forskare som syns och hörs. Jag har på min egen bekostnad kuskat land och rike kring och representerat Umeå universitet och vi har båda haft glädje av det. Det berömda glastaket har lyst med sin frånvaro. Senast igår berättade jag för någon att jag har så goda kontakter med pressavdelningen på universitetet, något som faktiskt inte gäller alla. Men till slut slog jag också i glastaket. Eller flög för nära solen kanske.

Hur som helst är det slut med tjänstledighet för min del. Jag blev erbjuden att gå ner i tjänst, alltså att säga upp mig på deltid. Det var väl ett erbjudande, det!

Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Det susar i huvudet efter den hårda smällen och jag är glad att jag tog mig igenom eftermiddagen och fick göra det jag är bäst på. Men nu när jag kom hem, kom verkligheten tillbaka. Från och med 1 juli  kommer det inte att finnas tid att åka på intressanta möten, föreläsa, skriva böcker, debattartiklar och hitta på grejer.

Jag har hur som helst haft 10 fantastiska år som det närmaste en rockstjärna en forskare kan komma. Det kan ingen ta ifrån mig!

Pedofilen i appen

De senaste veckorna har det seglat upp en mycket, mycket otäck historia kring barn och internet. Det handlar om Talking Angela – en ganska populär app. Nu har det spridits ett rykte att pedofiler kan ta över ens telefon om man installerar appen. Det är väl inget konstigt i sig att rykten uppstår och särskilt inte när det handlar om omdiskuterade företeelser. Det otäcka i den här historien är att barn är de stora förlorarna.

Själva ryktet

Den som skrev om detta först, åtminstone på ett informerat och kunnigt sätt, var journalisten Jonas Redin på VK. Först skrev han en kort notis om att ryktet finns men att det inte är sant. Det som hände då var att han blev kontaktad av barn som ville prata om det här, både för att bli lugnade men också för att påpeka för Redin att ryktet visst var sant. Redin kontaktade då mig och Jack Werner och skrev ett längre reportage om Talking Angela och moderna myter i allmänhet. Jack Werner är, för den som missat det, Sveriges stora folkbildningsstjärna när det gäller företeelser på nätet. Han fick nyligen ett hedersomnämnande av Sveriges grävande journalister. Werner skriver om Talking Angela i Internet World.

Så här skriver Redin:

En kille mejlade mig just, och frågade hur vi kan veta att ryktet är falskt.

Frågan som borde ställas är den motsatta: varför skulle så otroliga rykten vara sanna?

Situationen sätter fokus på en viktig fråga: på nätet kan vad som helst skrivas, skickas, delas. Osanningar får enorm spridning, när fakta läggs fram är skadan redan skedd. Jag vet att barn och ungdomar får lära sig om källkritik i skolan när de arbetar med internet. Men det gäller att komma ihåg att källkritiken måste användas även på fritiden, när man hänger runt i sociala medier och läser varningar som skickas runt. Dela inte vidare, ifrågasätt och fundera istället: kan det verkligen stämma?

Och Werner uttrycker det så här:

Pedofiler och hackare blir i det sammanhanget vår tids tomtar och troll. Historien om Talking Angela är i allt väsentligt vår tids ”Råttan i pizzan”. Den ger lika mycket uttryck för vad vi som befolkning fruktar, och var vår kunskap om vår omvärld tar slut.

Sanningshalten

Självklart är det här ett falskt rykte. Det är inte praktiskt möjligt att en grupp pedofiler skulle skapa och administrera ett system som gör att de kan ta över barns mobiltelefoner. Det är inte heller överensstämmande med de metoder som är vanligast bland sexuella förövare som söker sina offer på nätet. Med andra ord är det inte rimligt att ryktet skulle vara sant och då är det ganska lämpligt att avfärda det. Utöver dessa enkla kontroller som vem som helst kan göra, går det ganska snabbt att söka på nätet och inse att det inte är första gången det här ryktet uppstår. Vilket då ger ännu bättre stöd för tanken att ryktet är en bluff.

Paniken som uppstår

Det som skrämmer mig mest i den här historien är två saker. För det första tycker jag att det är mycket sorgligt att alla dessa barn kontaktar en för dem okänd journalist när de oroar sig över något sånt här. De borde rimligen prata med sina föräldrar eller andra vuxna som finns omkring dem. Men det ver vi sedan tidigare att många barn saknar förtroende för att vuxna ska kunna hjälpa dem med de problem som uppstår kring nätet. Som jag beskriver i min föreläsning om säkerhet på nätet har vi med våra ogrundande varningar skapat en farligare situation för barnen. Dels genom att det blir så mycket svårare att berätta om något verkligen har hänt ifall barnen känt sig tvingade att bryta mot de konstiga reglerna om att inte lägga ut bilder, etc. Dels genom att många barn blir väldigt oroliga, helt i onödan. För det är ett problem att hoten vi pratar om är så diffusa. Det handlar om nån sorts förövare, med okända metoder, kanske är de organiserade, kanske är det grannen med jobb och familj, vi läser om dem i media, kanske kan de ta över telefonen, osv. Det är inga klara besked vi kan ge våra barn. Inte som att det är farligt att springa ut i gatan utan att se sig för eller att gå ut på svaga isar. Istället liknar de här hoten  gamla tiders varningar för troll och skogrå; det är motsägelsefulla historier med enbart anekdotiska bevis som grund.

Vuxnas ansvar

Det kan lätt upplevas som ansvarsfullt att vara lyhörd för rykten om faror på nätet. Alla har nån gång hört att en ansvarfull vuxen har koll på vad barnen gör på nätet. Exakt vad det här ”ha koll” betyder är däremot lite oklart. För tio år sedan handlade det om att vara vuxen på nätet, ungefär som vuxen på stan. Hänga på ungas mötesplatser, lägga sig i bråk, finnas till hands, kolla vilka fester som är på gång. För fem år sen handlade det om att installera programvara i datorn, filtrera och använda säkra sökverktyg. Tills sådana metoder avslöjades som ännu mer osäkra än att inte göra något alls. Idag skulle jag säga att det handlar mer om att kunna alla orden, veta vad de olika apparna är och att inte bli tagen på sängen. Ingen vill vara den där rektorn på en skola i Göteborg som råkade haspla ur sig att hen inte visste vad Instagram var. Och den känslan är en riktigt bra grogrund för rykten. Ingen vill vara den där föräldern som inte visste vad Talking Angela var den dag det visar sig att pedofiler har tagit över alla barns telefoner.

I själva verket är vuxnas ansvar i den här soppan att vara just vuxna. Att inte tillåta sig att rusa åstad och få panik, utan stå stadig med fötterna på jorden och vara den där trygga punkten barnen behöver när mardrömmarna om pedofilen i appen härjar. Vi har inte rätt att lämna våra barn ensamma med de här ohyggliga funderingarna. Vårt ansvar är att applicera normalt kritiskt tänkande på det vi får höra talas om och förmedla detta till alla som inte har vår livserfarenhet. Jag skulle vilja påstår att innan internet och efter att vi slutade tro på troll fanns en gyllene ålder så just detta var vuxnas roll; lunga, försäkra, berätta att livet går vidare. Idag ser jag många likheter med det irrationella skyddandet av barn som tron på det övernaturliga tvingade fram. Pedofiler och appar är så abstrakta och främmande att vi hellre varnar en gång för mycket. Och ger våra barn mardrömmar. Helt i onödan.

För visst vet väl alla att barn inte löper större risk att bli våldtagna på nätet än i de miljöer där det alltid har skett övergrepp? Det är bara media som målar upp en bild av en epidemisk utveckling. Det är fortfarande så att de flesta barn som blir våldtagna blir det av en person i sin fysiska närhet. Och en person som de borde kunna lita på; en förälder, en styvförälder, en tränare, personal eller partner.

Och det mest motsägelsefulla är att på tomtar- och trolltiden fanns det inga vettiga sätt att informera sig. Men det gör det idag. Mycket bra sätt. Så om vuxna kunde lära sig att söka och kritiskt granska information, som ju ändå finns på nätet, skulle barns vardag bli mycket, mycket bättre.

 

Ny antologi om kränkningar i skolan

År 2011 publicerade Skolverket en utvärdering av olika metoder för att motverka mobbning vilket väckte debatt och gav upphov till frågor. Nu har forskare vid olika lärosäten, bland annat Umeå universitet, gjort uppföljande studier som publicerats i antologin Kränkningar i skolan – analyser av problem och lösningar.

Antologin omfattar åtta kapitel som utvecklar kunskaper till stöd för skolornas arbete mot diskriminering, trakasserier och kränkande behandling. För två av kapitlen svarar Gun-Marie Frånberg och Elza Dunkels från institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet. De har lämnat bidrag som handlar om könsskillnader i mobbning i skolan och vad som särskiljer kränkningar på nätet.

Situationen för de elever som under lång tid utsätts för mobbning präglas av komplexitet och om mobbningen inte upphör förvärras situationen och eleven påverkas på allt fler områden. Forskarna menar att sociala relationer har stor betydelse för att motverka de problem mobbningen medför och att det är viktigt att de utsatta kommer in i den sociala gemenskapen utan att mobbare ”straffas”. Insatser som förbättrar relationerna mellan offer och mobbare har visat sig effektiva för dem som utsatts under längre eller kortare tid.

Flickor, pojkar och kränkningar

Gun-Marie Frånberg, professor i pedagogiskt arbete söker i sitt kapitel svar på frågan varför mobbning av flickor respektive pojkar påverkas olika av skolors insatser. Studien beskriver könsskillnader på gruppnivå, till exempel om reaktioner på utsatthet, och refererar forskning som beskriver generella könsskillnader i relation till kränkningar och mobbning.

– Insatser mot mobbning har olika effekt på mobbning av flickor och pojkar. En förklaring är att mobbning av flickor oftare är social och mobbning av pojkar oftare är fysisk. En annan är att samhällets normer om kvinnligt och manligt också finns i skolan, och kommer till uttr yck till exempel i lärarnas för väntningar på eleverna.  Elever utvecklar ofta sin identitet i förhållande till vad de uppfattar som ideal för sitt kön. En enskild individ kan inte förstås utifrån vilket kön den tillhör, men kunskaper om generella könsmönster kan bidra till en bredare förståelse för vad som utspelar sig i skolan, säger Gun-Marie Frånberg.

Kränkningar på nätet 

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete, fokuserar i sitt kapitel på vad som särskiljer kränkningar via nätet. Dunkels refererar till intervjuer med lärare, skolledare och elever och annan forskning för att beskriva upplevelser av kränkningar på nätet.

– Unga som utsätter andra för mobbning på nätet ser det ofta som rättfärdigade svar eller motattacker, inte som angrepp.  Det verkar också vara lättare att ge igen när mobbningen sker på nätet än i skolan, säger Elza Dunkels.

I hennes kapitel framkommer att tekniska lösningar inte är vägen för att få stopp på kränkningarna på nätet. Däremot är det viktigt med en ständig och öppen kommunikation mellan vuxna och barn om allt som händer på nätet. Det kan hjälpa barnen att självständigt välja att agera etiskt.

Avslutningsvis diskuterar hon hur kränkningar på nätet kan motverkas.

– Lärare behöver skaffa sig ett mer komplext förhållningssätt till kränkningar på nätet genom att lära sig mer om sociala relationer på nätet.

Antologin som kom ut i tryckt form i mitten av januari, har också kapitel som handlar om hur kränkningar uppstår i skolan, om långvarig utsatthet, om elever som utsätts av skolpersonal och om vilken omfattning och effekt skolans insatser har mot mobbning och kränkningar på nätet, vad det är som särskiljer elever som kränker och mobbar, samt vad det är som kännetecknar skolor som är framgångsrika i arbetet mot mobbning.

Ladda ner antologin.

Internetsemlan™

semla-

Jag vet att vi har pratat till leda om internetberoende men det blir dessvärre skrämmande aktuellt med jämna mellanrum. En av de senaste gångerna skrev jag och Marcin de Kaminski Kvacksalveri om dataspelsmissbruk i Aftonbladet. Idag skriver Sofia Mirjamsdotter Ryktet om internets farlighet är betydligt överdrivet på ledarplats i Sundsvalls Tidning. Och så sent som för några dagar sen skrev jag om Internet Addiction här i bloggen. Men inget händer. I princip samma frågor och farhågor kvarstår, där fokus ligger på, som Mirjamsdotter påpekar, de infrastrukturella elementen snarare än hur de används.

I ett radioprogram, som jag antar att rätt många har lyssnat på, berättar en företrädare för Internetakuten (nej, det är inte snabb tekniksupport) om sin satsning på kalasknasiga saker som mobildetox, stimulansfasta och vit månad. Och det låter ju roligt när jag skriver det så här eftersom det är så påhittat från början till slut men det är verkligen allvarliga saker. Jag hoppas, men har svårt att tro det, att den här kliniken har på fötterna när de tar bort stimulans, t ex. Att de förstår att stimulans i grunden är något vi måste ha. Jag hoppas att det är på nivån ”ta en promenad i skogen och andas djupt” men namnet antyder att det skulle vara nyttigt att avstå från stimulans. Vilket det naturligtvis inte är. Och jag hoppas verkligen att de bara tar sig an människor som har tappat kontrollen över sina liv och inte, som programmet antyder, vem som helst som använder sig mycket av internet.

Självklart finns det de som inte klarar av spel, mobiler, datorer, sociala medier, nätsex, shopping och spel (några av de saker Internetakuten kallar missbruk) men det betyder inte att de måste a) sluta med det helt och hållet eller b) att någon nödvändigtvis ska måla upp det som ett allmänt problem och tjäna pengar på det. Istället får vi tänka på de här problemen som vi tänker när någon i vår omgivning inte kan skilja mellan arbete och fritid, t ex. Lösningen är mycket sällan att detoxa eller fasta eller sluta på jobbet. Det handlar om att hitta balans i livet.

Och balans i livet är exakt det internet ger de allra, allra flesta av oss. Vi kan hålla kontakt, vi kan dela glädje och sorg, vi kan bli peppade och peppa andra, vi kan se dem vi inte kan vara fysiskt nära och vi kan stimulera våra ständigt törstande hjärnor med kunskap och underhållning. Så jag vill kontra de här dumheterna med fasta och detox med att lansera internetsemlan™ som får stå som symbol för det härliga livet där nätet är en oumbärlig del. Visst skulle vi klara oss utan nätet men fy tusan vilket trassel det skulle bli. Istället vill jag se nätanvändning som att moffa i sig semlor; det blir varmt och gott i själen av allt fett och socker och ibland mår en lite illa efteråt (t ex efter att ha lyssnat på radioprogrammet om internetberoende) men det går snabbt över och sen vill en ju gärna ha en semla till.

Ja ok, det var jättelöjligt! Men inte löjligare än mobildetox, stimulansfasta och vit månad!

Juvenism

Juvenism means prejudice or discrimination against the young. Also, the term refers to systemic conditions that promote stereotypes of the young. The term is used to describe a power structure that is based on age, just like we have identified power structures based on for example gender and ethnicity.

So why would we want to identify yet another way in which people are discriminated? Isn’t it bad enough as it is? Well, we try to identify social restraints with the goal to include more people into society. The more we know about power structures, the more we can counteract historical injustice and make the world a better place for everyone, not only for the privileged.

Juvenism (which is called childism in English, juvenism is my own word for it) is a complicated power structure. If we look at sexism and racism, it is in fact arbitrary who is superior and inferior in those power relations. I.e. there is no rational background to why men are superior to women; it is purely arbitrary. The fact that women get only 90 % of men’s salary does not reflect that women are not as good as men; it’s only reflects the power structure. And the power relation might just as well have gone the other way; it is arbitrary. When we identify power structures such as sexism and racism, our job is to counteract them and make them go away.

When it comes to juvenism, however, the relation between adults and children is not arbitrary. It is in fact needful. Adults need to have power over children and it would not serve children to counteract this structure. Instead, we must acknowledge the fact that it is possible to use and abuse the power that we have over children. And it is the abuse of this power we must expose and work against.

Personally, I think this way of looking at the world is very important. Children who are brought up in abuse are likely to become abusive themselves. If we want to make the world a better place, we need to treat children better, and they will treat the world better when they grow up.

If you want to read more, Elizabeth Young-Breuhl is one of the scholars who have investigated childism. You can also read my doctoral thesis (pdf).

 

Internet addiction or problematic use?

There is no definition of internet addiction that researchers agree upon. Some argue that psychologically and physiologically, internet addiction has likeness with substance abuse and gambling. Others, myself included, argue that it is better to talk about problematic use of contemporary media and skip the idea of addiction. This way of thinking is underpinned by the idea that the use in itself is not a problem, as would be the case if we were talking about illegal drugs. Instead, we must focus on a) whether or not the use causes problems and b) for whom it causes problems.

If you want to find out if people are in fact addicted to their mobile phone, Facebook, the internet, etc, you need to clearly define what this “addicted to” means. Does it mean that you use the internet a certain amount of hours per day? This definition can easily be criticized; time is not as important as what you do during this time. Is it good or bad for you, basically?

Does the internet use stop you from doing normal things like eating, sleeping, doing your homework, working, hanging out with people you like, etc? Then there is a problem, but for most people this problem is not solved by taking away the internet. Just like when people can’t handle food, work, sex or other normally normal things in life. Instead, we need to work out ways to keep the good and get rid of the bad.

And, very important when it comes to children: is the internet a problem for the child or for the people around her? I will write some more about this later this week, how we tend to treat children and how we can identify power structures between generations. Stay tuned!

I’m @sweden!

ed1

Från och med idag kommer jag att twittra som @sweden! Jag är så peppad på det och jag har tvingats hålla det hemligt tills idag. Men nu är det officiellt: Jag är @sweden hela veckan!

@sweden är ett projekt som ska marknadsföra Sverige som en diversifierad nation och våga visa att alla får plats i vårt land. Så här skriver Curators of Sweden som driver projektet:

As the first country in the world, Sweden hands over the country’s official Twitter account to its citizens.The project Curators of Sweden is an initiative of the Swedish institute and VisitSweden, both part of NSU, the National Board for the promotion of Sweden. Every week another person receives exclusivity over the Twitter account @sweden, which aims to present the country of Sweden through the mix of skills, experiences and opinions it actually consists of. By means of the various curators’ narrations, not one Sweden is conveyed, but several.

Jag har nominerat ett flertal personer tidigare (en av dem har även varit @sweden) och har drömt om att bli utvald till denna mycket exklusiva skara. Och nu är det alltså dags! Jag tvingades hålla det hemligt och jag känt mig som ett barn som har köpt en sjukt bra julklapp till någon och bara vill berätta för hela världen. Och nu vet ni. Häng på @sweden om ni inte redan gör det. Om jag bloggar denna vecka blir det också på engelska så att de förstår därborta i utlandet.

 

Föräldrars attityder till barns medieanvändning

Pressmeddelande från Statens Medieråd:

Statens medieråd publicerar idag, 19 december, rapporten Föräldrar & medier 2012/13, en
undersökning om föräldrars attityder till barns medieanvändning. Rapporten visar bland
annat att föräldrarnas kön och ålder, liksom barnets kön har betydelse för attityden till barns
medieanvändning. Det uppträder också attitydskillnader mellan olika medieformer.

Attityder till olika medieformer
Generellt är det större andelar föräldrar som uttrycker positiva attityder till tv/film, internet och datorspel än som uttrycker negativa. Datorspel är dock den medieform som har högst andel negativa åsikter från föräldrarnas sida. Framför allt anser man att datorspel är beroendeframkallande. Däremot är det endast en liten andel föräldrar som anser att barn blir aggressiva av datorspel/tv-spel.Attityder till olika medieformer
Generellt är det större andelar föräldrar som uttrycker positiva attityder till tv/film, internet och datorspel än som uttrycker negativa. Datorspel är dock den medieform som har högst andel negativa åsikter från föräldrarnas sida. Framför allt anser man att datorspel är beroendeframkallande. Däremot är det endast en liten andel föräldrar som anser att barn blir aggressiva av datorspel/tv-spel.Oro
Andelen föräldrar som oroar sig för att barn ska råka ut för obehagliga saker på internet har ökat sedan 2010. Den ökade oron motsvaras dock inte av att barn oftare råkar illa ut på nätet. Kvinnor oroar sig i betydligt högre grad än vad män gör i detta avseende. Föräldrar är också mer oroliga för att flickor ska råka illa ut på nätet än för att pojkar ska göra det. Detta gäller särskilt frågor med sexuell anknytning. Det enda man oroar sig mer för avseende pojkar än flickor är att de ska ägna så mycket tid åt spel eller internet att de blir socialt isolerade.

Skydd
En majoritet av föräldrar uppger att skyddet av barn på internet fungerar dåligt. Man är också – i något mindre utsträckning – kritisk till hur skyddet av barn fungerar när det gäller datorspel medan man är ganska nöjd med hur det fungerar när det gäller tv och dvd. Mest nöjd är man med skyddet av barn på biografer. Kvinnor är betydligt mer kritiska än män till hur skyddet av barn fungerar och mer positiva till lagstadgade åldersgränser. En kraftig majoritet av de tillfrågade föräldrarna anser att föräldrar själva ska ha det största ansvaret för skydd av barn och unga när de använder medier.

Skadligt innehåll
En majoritet av föräldrarna anser att det finns innehåll i medier som kan vara skadligt för barn (9–12: 80 %, 13–16: 67 %, 17–18: 67 %). Som exempel på skadligt medieinnehåll nämns huvudsakligen våld i olika former samt sex och pornografi. Andelen föräldrar som anger att barn mått dåligt av medieinnehåll de mött i film, tv, datorspel/tv-spel eller på internet har ökat jämfört med 2010. Det är dock stora skillnader mellan vad föräldrarna och barnen själva säger ha fått de senare att må dåligt: föräldrarna menar att det är fiktivt våld, porr och skräck, medan barnen framhåller dokumentärt material, nyheter och skildringar av barn och djur som far illa.

Tidsåtgång
Föräldrarna har tillfrågats om de tycker att deras barn tillbringar för mycket tid, för lite tid eller lagom med tid på olika aktiviteter, såväl fysiska och sociala som medieanvändning. Medieanvändningen är det som föräldrarna anser tar för mycket tid. Missnöjet med den för stora tidsåtgången har ökat kraftigt sedan 2010, främst avseende åldersgruppen 13–16. Andelen som anser att barnet ägnar för
mycket tid åt internet har ökat från 28 % till 41 % och när det gäller mobilanvändning från 23 % till 42 %. Detta är barnen överens med föräldrarna om, även om procentandelarna är lägre (se Ungar & medier 2012/13). Eftersom användningen av både internet och mobilen har ökat kraftigt i dessa åldersgrupper kan man konstatera att föräldrarnas ökade missnöje har en grund i reella förändringar av medieanvändningen. Så är dock inte fallet med föräldrarnas missnöje med dator- och tv-spelande. 2010 tyckte 25 % av föräldrarna till 9–12 att spelen tog för mycket tid. 2012/13 tycker 34 % detsamma. Under samma period har datorspelandet inte ökat nämnvärt i denna grupp.

Generellt anser föräldrarna i högre utsträckning att pojkar tillbringar för mycket tid med dator- och tv-spelande medan flickorna använder mobilen och sociala medier alltför mycket.

Om man sätter föräldrarnas missnöje i relation till hur mycket pojkar och flickor faktiskt använder de olika medierna visar det sig att föräldrar till flickor i flera avseenden är mer missnöjda med sitt barns medieanvändning i proportion till hur mycket tid de faktiskt ägnar åt medier.

Om undersökningen
Föräldrar & medier 2012/13 redovisar resultatet av en undersökning som genomförts bland 2 000 föräldrar till barn i åldern 9–18 år och som gäller föräldrars attityder till barns medieanvändning. Undersökningen har genomförts av Statistiska centralbyrån på uppdrag av Statens medieråd och ingår i den återkommande Ungar & medier-undersökningen. Årets rapport innehåller jämförelser med barnens svar i Ungar & medier 2012/13 samt med motsvarande undersökning av föräldrars attityder från 2010.

Läs hela rapporten på www.statensmedierad.se.

För mer information: kontakta Martina Högberg, kommunikationsansvarig, tel: 070-30 88 098, e-post: martina.hogberg@statensmedierad.se