Vårens turnéplan

Just idag när snön åter har lagt sig över Umeå, i ett tre decimeter tjockt lager, har jag en lugn dag då jag bara ska uppdatera bloggar, sortera grejer, luncha med ungdomar, skjuta upp att skaffa nytt körkort ännu en gång. Ni vet, en sån där dag. Och snön gör att det är ännu roligare att planera vårturnén. De går nämligen alltid söderut. I höstas fick jag två rejäla omgånga forskningsmedel vilket gör att jag inte reser lika mycket längre. April och maj är dock undantag. Jag har så många resor att forskningen nästan helt får vänta till i höst. Förutom Invisible Girl som just nu är i slutspurten.

Det mesta är riktat till en speciell målgrupp men vi kanske ses nånstans på vägen?

19 april Varberg. Halvdagsutbildning för pedagoger i Varbergs kommun. På kvällen hoppas jag hinna in till Göteborg för att gå på releaseparty för Christina Löfvings bok om IT och lärande.

20 april Göteborg. Möte med nationella nätverket för nätmobbningsforskare. Ska presentera min rapport till Skolverket, lite inofficiellt.

24 april Lund. Debatt i Lund, detaljerad info kommer strax. Alla är välkomna.

9 maj Stockholm. Ungsomsstyrelsens kurs Ung, sex och internet drar igång med första träffen i Stockholm. Jag pratar om min bok och om kursen i allmänhet.

16 maj Göteborg. Ung, sex och internet, som ovan.

23-24 maj Berlin. Konferens: Risk-taking Online Behaviour – Young people, harm and resilience. Jag pratar om A Critical Perspective on Online Safety.

30 maj Västerås. Ung, sex och internet, som ovan.

7 juni Umeå. Avslutningskonferens för Invisible Girl. Publiceringsdag för boken som kommer att finnas fritt tillgänglig på nätet. Mer info kommer naturligtvis.

Termer som behöver förklaras

Sitter just nu med manus till en uppdaterad upplaga av Vad gör unga på nätet? Redaktören påpekar att jag har tagit bort mer än hälften av det avsnitt där jag förklarar termer. Och det stämmer bra; jag tyckte att det kändes väldigt 2009 att förklara ord som IRL, chat, ASL och fildelning. Men har jag fel? Och finns det nya termer som behöver förklaras? Målgruppen är väldigt bred vilket krånglar till det hela. Boken läses som kurslitteratur på utbildningar där de flesta studenter talar internet flytande men också av folk med ytterst lite förkunskaper. Alltså måste förklaringarna vara korrekta men begripliga. Låter självklart men det är en pedagogisk utmaning att inte reta den som har fackkunskaper samtidigt som man förenklar så att lekmannen får en chans att begripa.

Tar tacksamt emot alla typer av tankar kring ett avsnitt med termer som behöver förklaras.

Unga, sex och internet

Förlängd ansökningstid till 20 april.

”Jag har fått ett bättre förhållningssätt i möten med ungdomar”

Så säger en av deltagarna i Ungdomsstyrelsens utbildning Unga, sex och internet som nu genomförs för tredje året.

”En av de bästa utbildningar jag gått”. ”Det var väl investerad tid” säger andra deltagare.

Hittills har 300 yrkesverksamma från bland annat skola, fritidsverksamhet, socialtjänst, polis och ungdomsmottagningar deltagit i utbildningen, som i år genomförs i Stockholm, Göteborg och Västerås.

Vi vänder oss till dig som arbetar med unga och vill lära dig mer om den verklighet som ungdomar lever i. Vi ordnar utbildningen i samarbete med Umeå universitet, du har möjlighet att examinera 7,5 högskolepoäng.

Missa inte denna möjlighet. Läs mer här www.ungdomsstyrelsen.se/ungasexnatet

 

Kursavgift: 6 000 kr + moms. Det motsvarar cirka en

tredjedel av den verkliga kostnaden – Ungdomsstyrelsen

står för resten.

Kurslitteratur ingår i kursavgiften men deltagaren betalar

själv resor och logi. Senast 20 april 2012 vill vi ha din

anmälan. Välkommen med din anmälan.

Erbjudande

Ta med upp till två kollegor för halva priset!

3 000 kr + moms/person

Vem får prata om säkerhet?

I USA har det blossat upp en debatt kring en väldigt, väldigt mysko app. Girls around me heter den och den samlar data från Facebook och Foursquare och sammanställer den till en karta över kvinnor i närheten av den plats man befinner sig. Nej, det är inte ett skämt. För tillfället ska den vara nere men det intressanta är ju att det är möjligt att skapa en sån här applikation med hjälp av uppgifter vi lämnar ifrån oss. Och det måste naturligtvis diskuteras.

Det skumma med debatten kring just denna app är att den handlar om sexism i lika stor utsträckning som om teknik. Och på det sättet påminner den om olika diskussioner kring barns säkerhet. Kashmir Hill på Forbes menar att debatten har varit lika otäck som appen eftersom den har stereotypiserat kvinnor som sårbara och män som potentiella våldtäktsmän. Hon säger också att

“You’re too public with your digital data, ladies,” may be the new “your skirt was too short and you had it coming.”

Och så kan vi ju inte ha det. Precis som vi har diskussioner kring barns säkerhet på nätet som riskerar att landa i ett skuldbeläggande av barnen ifall något faktiskt skulle inträffa. ”Jag sa ju att du inte fick lägga ut bilder på nätet och kolla vad som hände!” eller skuldbelägga föräldrar ”Jaha, du har inte haft datorn i vardagsrummet/använt familjefilter/kollat igenom datorn med jämna mellanrum. Så ansvarslöst!”

Säkerhetsfrågor har med människosyn att göra. Det är viktigt att komma ihåg. Man får inte göra det enbart till en teknisk fråga. När frågor om internetsäkerhet reduceras till teknik dyker det upp lösningsförslag som inte är förenliga med en modern människosyn. Istället präglas de av sexism och childism; det är säkrast om dessa sårbara grupper inte till fullo utnyttjar nätets alla möjligheter, för sin egen skull. Och så uppstår råden att inte lämna ut personlig information på nätet, t ex.

Det är viktigt att diskutera teknisk säkerhet på nätet och de flesta av oss skulle på bra av en redig reality check. Men det betyder inte att vi får kringgå de viktiga demokratiska frågorna om allas lika värde. Alltså ska inte säkerhetsexperterna ha monopol på frågor om internetsäkerhet. Vi som arbetar med de här frågorna ur andra synvinklar; pedagogiska, sociologiska, psykologiska, sexologiska och allt vad det kan vara är extremt viktiga. Om vi inte är med och diskuterar är risken överhängande att vi offrar demokratiska värden för att vi låter skräcken för en oönskad teknisk utveckling ta över.

Vi som arbetar med den icke-tekniska delen av internetsäkerhet är lika mycket säkerhetsexperter. Det kanske är dags att vi börjar kalla oss det. Nya visitkort, kanske?

Viljan att göra något

Just nu läser jag mängder av artiklar för att få till de sista delarna i en rapport om nätmobbning på uppdrag av Skolverket.

En av de lite perifera artiklar jag använder mig av för att teckna en bakgrund till vår förståelse av fenomenet mobbning via nätet – Technopanics, Threat Inflation, and the Danger of an Information Technology Precautionary Principle – är skriven av Adam Thierer som verkar vara en förkämpe för olika typer av frihet. Det gör ju att han har en agenda men det går faktiskt att läsa texten ändå för den är välskriven och han för en bra argumentation om viktiga och eftersatta frågor. Jag kommer förmodligen att återkomma många gånger till just den här artikeln men nu har jag lite bråttom och måste bara rafsa ner en reflektion. Det är också en typisk bloggtanke; jag kommer inte att kunna skriva den i någon forskningstext men den är inte mindre viktig för det.

På sidan 8 skriver Thierer:

During all panics, the public, media pundits, intellectuals, and policymakers articulate their desire to “do something” to rid society of the apparent menace, or at least tightly limit it. 

Det fick mig att förstå något om ett ganska vanligt fenomen. Jag har ingen koll på hur många gånger jag blivit kontaktad av organisationer som känner att det är dags att göra något. Många gånger har det blivit. Och då ska jag vara referensperson, styrelsemedlem, akademisk gisslan eller något liknande. Utöver dessa otaliga initiativ finns det naturligtvis en ännu större mängd som inte har haft den goda smaken att kontakta just mig. Ett av de senaste (men faktiskt inte det allra senaste) är Barn- och elevombudets initiativ för ett vänligare internet – Den goda internetarmén. Vällovligt, så klart! Men behövdes den? Har den gett några effekter utöver ytterst lite media? Hur är den tänkt att funka? Är det rätt grej att lägga energin på?

Jag har alltid känt mig lite misstänksam mot dessa satsningar. Några har ju varit rena bluffen; småskumma organisationer som vill få del av offentliga medel. I ett fall blev jag faktiskt kontaktad av en sorts sekt som värvade unga att arbeta åt dem. Men de allra flesta är reko personer och organisationer som vill väl, som vill använda sitt intellektuella kapital för att göra världen till en bättre plats. De känner att de måste ”do something”.

För mig var det nyttigt att läsa Thirers beskrivning av detta fenomen. Det gav mig lite distans och fick mig att förstå varför jag är så misstänksam mot satsningarna. Det kanske vore nyttigt om vi alla fick upp ögonen för önskan att göra något och att vi lär oss sätta in den i sitt rätta sammanhang – den är bara en del av en mediepanik. Inget mer.

Får man en önskan att göra något i den här bemärkelsen ska man alltså sätta sig ner och fundera på vad man håller på med.

Censur

Då och då blir jag utsatt för påtryckningar; jag ska sluta skriva om något, jag ska inte svara si och så på intervjufrågor, jag ska inte säga vissa saker när jag är ute och föreläser. Ett par gånger har det handlat om rätt otäcka saker, där t ex myndighetspersoner och organisationer har försökt påverka min forskning, men oftast är det enskilda personer eller företag som tjänar pengar på skrämselpropaganda som hör av sig. De vill att jag ska nyansera mig lite – vilket då betyder att jag inte ska snacka skit om just dem. Jag har blivit hotad med polisanmälan, civilrättslig stämningsansökan, lite sånt där tomhotande. Det finns också en variant där man vill att jag ska ta bort tidigare inlägg i bloggen. Ett sådant kom idag. Jag brukar inte svara (ni vet: fighting on the internet is like…) men jag tänkte att det kan vara intressant för andra att se vilka mail jag får så jag svarar här i bloggen. Och lite ironiskt är det att detta mail kommer den 12 mars som är internationella dagen mot nätcensur. Mailet och mina svar:

Jag vill be dig ta bort xxx från 20xx. Jag vet inte vad du har haft för avsikt, men det underminerar min verksamhet och kostar mig många kunder och mycket pengar.

Då kan jag ju säga att det i stort sammanfattar min poäng med inlägget. Jag vill inte att någon ska fortsätta sprida irrläror om internets farlighet.

Många uppfattar dig som en auktoritet på området och tar intryck av dina åsikter. 

Det var ju roligt att höra. Verkligen! Då har jag uppnått ett viktigt mål med forskningen, om det finns folk som tar intryck och avstår från att anlita charlataner.

Allt fler söker på mitt namn och din länk  kommer nu upp som nr3 på google.

Oj, det var inte illa! Men då har jag ett tips i nya upplagan av min bok. Kommer ut sent i vår eller tidigt i höst.

En del refererar också till att de läst detta och avstått från mina tjänster. Jag har inte råd med detta och ber dig inse att inte kan vara till någon nytta för dig och direkt skada för mig.

Men då måste du skaffa en annan inkomstkälla, en som inte drar på sig den typ av kritik som jag utsätter dig för. Man måste leva så etiskt och lagligt som man kan och inte ägna sig åt verksamheter som skadar andra. Lycka till med det!

Och vad gäller att ta bort inlägg så kan jag tänka mig att göra det endast om det visar sig att jag har begått ett övertramp. Annars ska allt ligga kvar, för evigt om jag själv fick bestämma. Alla inlägg speglar den tid och det sammanhang de skrivits i och ska läsas på det sättet. Det inlägg som avses här är väldigt obehagligt för dig men inte på något sätt oetiskt. Din verksamhet måste nagelfaras precis som alla andras.

För det för helvete inte vidare!

Nu är jag riktigt gnällig så den som vill behålla fredagskänslan kanske ska sluta läsa. Tänkte gnälla om något som de allra flesta får något fuktigt i blicken av och jag menar inte den nya prinsessan. Jag är lite störd över Skolverkets kampanj för att få fler lärare – För det vidare. Jag blir lite nervös av att skriva det här eftersom det är som att svära i kyrkan. Here goes:

Min kritik gäller inte de lärare som ställt upp och bloggat om att de gillar att vara lärare. Dessa lärare är fantastiska representanter för sitt yrke och de gör helt rätt i att berätta om vad som fick dem att välja denna väg och hur de tänker om yrket. Det kan till och med vara så att det vägleder en och annan till ett bra yrkesval. Min kritik gäller inte heller de tidigare elever (t ex Bill Skarsgård) som återvänder till sin skola och möter en lärare som betytt mycket för dem. Det är jättefint på alla sätt och vis. Det är stort att de har gjort filmerna och de personer som är med är fantastiskt fina och man blir glad att det finns lärare som kan betyda så mycket för elever. Jag älskar också den sidan av läraryrket, när man får ett mail från en tidigare elev med kvitto på att man gjorde gott. Men det är inte ett krav man kan ställa. Det är en bonus, inget annat. En lärare kan aldrig någonsin kan kräva att eleverna ska godkänna ens arbete, det är inte där det lyckade eller misslyckade ligger.

Min kritik gäller istället upplägget, att Skolverket använder känsloargument för att värva lärare. Läraryrket är omgärdat av så många idéer om dess särställning. Att läraryrket är ett kall, att man ska vara Florence Nightingale med en panna bakom örat. Strikt och bestämd men med en varm underton långt därinne ska man leda de unga rätt genom skolans kritdammiga skyttegravar. Fast de inte vet sitt eget bästa, fast de sparkar och skriker, ska man lugn och orubblig sticka den där sprutan i dem, spjälka det där benet utan bedövning eftersom man vet att de kommer att tacka en. Sen, när de vuxit upp och vet att om man inte hade varit den där hårda men rättvisa typen, hade de legat kvar i skyttegraven. Och det är naturligtvis bara skitsnack. Om man som tidigare elev till en sådan lärare är tacksam är det inget annat än stockholmssyndromet. Jag förstår det, jag har också varit där. Man är så glad att ha överlevt skolhelvetet att man kramar sin plågoande på skolavslutningen. Det är vanligt och förklarligt men det är inte friskt.

Skolan ska vara en professionell organisation som bygger sin verksamhet på vetenskaplig kunskap. Lärare ska se sig själva som yrkesmänniskor med en verksamhet som stöds av styrdokumenten, inte som räddaren i nöden som drivs av ett kall. Och jag vet att de lärare som figurerar i kampanjen är just sådana professionella lärare men de ges en känslomässig inramning. Exempelvis den film som inledde hela kampanjen, För det vidare, med sin klaustrofobiska blandning av skönmålning av skolgången och den vattenkammade paniken från The Wall. Det finns inte ett argument i den filmen som inte bygger på känslor.

En vettig kampanj hade istället innehållit försök till statushöjning av yrket. Den hade kunnat argumentera för bättre löner, bättre arbetsvillkor, för professionalisering av läraryrket. Faktum är att kampanjen i fråga motarbetar professionaliseringssträvandena med sitt känslopjunk.En vettig kampanj hade kunnat engagera utbildningsministern och andra som ofta uttalar sig negativt om skolan, fast i en annan roll; där de påpekar hur viktigt detta yrke är. Samtidigt ligger den i tiden, utan tvekan. När majoriteten av befolkningen (att döma av utbildningsministerns stora stöd) drömmer sig tillbaka till 50-talets skola är det ju inte konstigt att läraren ska drivas av ett kall och att skolkorridorerna i reklamfilmen fylls av välartade barn som vädjar till mig att bli deras lärare.

Skolan är en tragiskt statisk organisation som misslyckas med sitt uppdrag, år efter år, århundrade efter århundrade. Vi släpper ut barn med stämpeln icke godkänd, vi låter barn plågas av andra elever och av vuxna, vi tillåter att vissa ålderdomliga metoder används. Listan kan göras lång. Det självreproducerande systemet är svårt men inte omöjligt att göra något åt. Men det sista vi ska göra är väl att föra det vidare!

Nyheter om IT i skolan från Skolverket

Skolverkets nyhetsbrev IT i skolan berättar bland annat om två intressanta forskningsresultat:

Källkritik i teorin, men inte i praktiken
Gymnasieelever kan förhålla sig kritiskt och värdera trovärdigheten hos olika typer av källor, men det händer att de ändå använder just sådana källor som de själva har underkänt. Det säger historieläraren och forskaren Cathrin Backman Löfgren i en intervju för Kolla källan.

Lärarroll stärks vid 1-1-satsningar
När varje elev får var sin dator blir lärares handledning och instruktioner än mer viktiga, inte minst för undervisning i källkritik och kritiskt tänkande. UnosUno är forskningsprojektet som studerar skolor som infört en dator till varje elev i skolan. Läs intervjun med Åke Grönlund, professor i informatik på Handelshögskolan vid Örebro universitet, på Kolla källan.