Nu är jag riktigt gnällig så den som vill behålla fredagskänslan kanske ska sluta läsa. Tänkte gnälla om något som de allra flesta får något fuktigt i blicken av och jag menar inte den nya prinsessan. Jag är lite störd över Skolverkets kampanj för att få fler lärare – För det vidare. Jag blir lite nervös av att skriva det här eftersom det är som att svära i kyrkan. Here goes:

Min kritik gäller inte de lärare som ställt upp och bloggat om att de gillar att vara lärare. Dessa lärare är fantastiska representanter för sitt yrke och de gör helt rätt i att berätta om vad som fick dem att välja denna väg och hur de tänker om yrket. Det kan till och med vara så att det vägleder en och annan till ett bra yrkesval. Min kritik gäller inte heller de tidigare elever (t ex Bill Skarsgård) som återvänder till sin skola och möter en lärare som betytt mycket för dem. Det är jättefint på alla sätt och vis. Det är stort att de har gjort filmerna och de personer som är med är fantastiskt fina och man blir glad att det finns lärare som kan betyda så mycket för elever. Jag älskar också den sidan av läraryrket, när man får ett mail från en tidigare elev med kvitto på att man gjorde gott. Men det är inte ett krav man kan ställa. Det är en bonus, inget annat. En lärare kan aldrig någonsin kan kräva att eleverna ska godkänna ens arbete, det är inte där det lyckade eller misslyckade ligger.

Min kritik gäller istället upplägget, att Skolverket använder känsloargument för att värva lärare. Läraryrket är omgärdat av så många idéer om dess särställning. Att läraryrket är ett kall, att man ska vara Florence Nightingale med en panna bakom örat. Strikt och bestämd men med en varm underton långt därinne ska man leda de unga rätt genom skolans kritdammiga skyttegravar. Fast de inte vet sitt eget bästa, fast de sparkar och skriker, ska man lugn och orubblig sticka den där sprutan i dem, spjälka det där benet utan bedövning eftersom man vet att de kommer att tacka en. Sen, när de vuxit upp och vet att om man inte hade varit den där hårda men rättvisa typen, hade de legat kvar i skyttegraven. Och det är naturligtvis bara skitsnack. Om man som tidigare elev till en sådan lärare är tacksam är det inget annat än stockholmssyndromet. Jag förstår det, jag har också varit där. Man är så glad att ha överlevt skolhelvetet att man kramar sin plågoande på skolavslutningen. Det är vanligt och förklarligt men det är inte friskt.

Skolan ska vara en professionell organisation som bygger sin verksamhet på vetenskaplig kunskap. Lärare ska se sig själva som yrkesmänniskor med en verksamhet som stöds av styrdokumenten, inte som räddaren i nöden som drivs av ett kall. Och jag vet att de lärare som figurerar i kampanjen är just sådana professionella lärare men de ges en känslomässig inramning. Exempelvis den film som inledde hela kampanjen, För det vidare, med sin klaustrofobiska blandning av skönmålning av skolgången och den vattenkammade paniken från The Wall. Det finns inte ett argument i den filmen som inte bygger på känslor.

En vettig kampanj hade istället innehållit försök till statushöjning av yrket. Den hade kunnat argumentera för bättre löner, bättre arbetsvillkor, för professionalisering av läraryrket. Faktum är att kampanjen i fråga motarbetar professionaliseringssträvandena med sitt känslopjunk.En vettig kampanj hade kunnat engagera utbildningsministern och andra som ofta uttalar sig negativt om skolan, fast i en annan roll; där de påpekar hur viktigt detta yrke är. Samtidigt ligger den i tiden, utan tvekan. När majoriteten av befolkningen (att döma av utbildningsministerns stora stöd) drömmer sig tillbaka till 50-talets skola är det ju inte konstigt att läraren ska drivas av ett kall och att skolkorridorerna i reklamfilmen fylls av välartade barn som vädjar till mig att bli deras lärare.

Skolan är en tragiskt statisk organisation som misslyckas med sitt uppdrag, år efter år, århundrade efter århundrade. Vi släpper ut barn med stämpeln icke godkänd, vi låter barn plågas av andra elever och av vuxna, vi tillåter att vissa ålderdomliga metoder används. Listan kan göras lång. Det självreproducerande systemet är svårt men inte omöjligt att göra något åt. Men det sista vi ska göra är väl att föra det vidare!