Någon som är intresserad av boken Flervariabelanalys som min pappa skrev tillsammans med några kollegor? Den utgår ur förlagets sortiment vilket betyder att vi som har rättigheterna får resten av lagret gratis. Hör av er till mig om ni är intresserade. Snabba ryck gäller.
Helgerna under #blogg100-tiden tänkte jag ägna åt kultur av olika slag. Bland annat tänkte jag ge er chansen att se vad mina ohyggligt kreativa barn sysslar med. Här är Sol & Vår med Jennifer, en fantastisk låt med fantastisk text. Och videon blev så bra!
Vill du höra mer av Eriks produktion kan du lyssna på honom på Soundcloud.
Lördag, då blir det musik. Blinded by Rainbows tycker jag passar bra. Lyssna t ex på Spotify.
14-16 augusti anordnas en konferens om lärande i Lund. Konferensen heter Creating Knowledge VII med undertiteln Win-win ways: Educational enhancement through collaborative partnership between students, academics, and librarians. Det låter ju sympatiskt. Sista dag för att skicka in ett paper är 1 mars.
Ni har hört det här förut, att det finns allvarlig kritik att framföra mot det som man brukar kalla för internetberoende, ibland spelberoende när man refererar till datorspel. Bara häromdagen presenterade ändå Svt en intervju med it-reportern Nanok Bie. (Jag var faktiskt tvungen att dubbelkolla datumet, så att det inte var en gammal intervju från 10 år sen.) Jag hittade inget sätt att länka direkt till filmsnutten, så skrolla ner om du vill se intervjun. Jag har svinbråttom till ett möte så här kommer lite hoprafsade tankar om varför jag blir så himla less.
Problemen med att välja termen beroende är att vi pratar om något som är en väsentlig del av människors liv. Vi pratar alltså inte om något man kan undvara. Vi pratar inte heller om en substans och det är viktigt att komma ihåg. De test Bie nämner är utan undantag baserade på test som ska mäta exempelvis substansberoende. Det är ofta ett antal parametrar som ska vara uppfyllda för att man ska räknas som beroende. Ett sådant test som jag läst frågar t ex om man någon gång försummat vänner för att spela datorspel. En annan fråga var om man hoppat över måltider för att spela datorspel. Det verkar ju rimligt att mäta på detta sätt; klart man inte ska försumma umgänge och mat! Men det är ju samtidigt sånt som de flesta av oss gör någon gång av helt andra skäl. När jag provade att byta ut spela datorspel mot läsa böcker visade det sig att jag helt klart är beroende av att läsa böcker. Vilket ju är absurt. Och där kommer vi in på det andra viktiga skälet till att man ska vara försiktig med den här typen av termer.
Det handlar nämligen om värderingar. Alla tänker inte lika om de här sakerna. Vi kan inte utan vidare slänga oss med ord som belöningssystem, bekräftelse osv i negativ bemärkelse. För vissa av oss är det fantastiskt fint att bli bekräftade, på och utanför nätet, medan andra ser det som ett tecken på svaghet att vara beroende av andra. Det är alltså värderingsstyrt och inget absolut. Och då kan vi inte mäta detta. Si och så mycket bekräftelse är normalt, men mer än det är sjukt.
Att få bekräftelse är viktigt. Alla människor behöver bekräftelse. I intervjun spottade Bie ur sig orden bli sedd som om det var något nedbrytande. I själva verket är det uppbyggligt att bli sedd. Den som inte blir sedd, som barn eller vuxen, far ganska snabbt illa. Det är en helt annan sak om man själv märker att man har ett osunt bekräftelsebehov men då är ju lösningen att söka hjälp för det, att söka orsaken till att man inte blir nöjd med sig själv nån gång. Och i mina lekmannaögon är det ett psykologiskt problem mer än ett som har med internet att göra.
Men finns det då ingen som går över styr? Jovisst finns det de som inte klarar av internet. Precis som det finns de som inte klarar av att ha ett sunt förhållande till mat, till jobbet, till sex, till vänskap. Men då pratar vi inte om beroende utan om ett problematiskt förhållande till dessa saker. Och så borde vi kunna prata om internet också. De enda som tjänar på att vi accepterar den skakiga diagnosen internetberoende är bluffmakare som vill sälja behandlingsmetoder. Ja, och så de som vill sälja böcker.
Idag har jag deltagit i Signatärsforum (som jag fortfarande inte vet riktigt vad det är) för att diskutera IT i lärarutbildningen. Det är ett av de märkligaste uppdrag jag fått; det går ut på att inleda en diskussion med ett par minuters presentation, gärna lätt provocerande. När jag skriver detta är jag fortfarande på flygplatsen i Umeå och har alltså inte pratat än. Men jag tänkte delge er mina anteckningar inför presentationen. Normalt skriver jag aldrig manus för en muntlig presentation. Jag tycker att det är oförskämt mot åhörarna att läsa innantill. Då kan man hellre dela ut ett papper och använda tiden på podiet till något vettigare. Men eftersom tiden är knapp och jag vill vrida ur det mesta ur mina 3 minuter bland beslutsfattare, valde jag att skriva ner mina tankar. Lägger dock inte ut det förrän efteråt.
Jag ser tre huvudproblem;
För det första: Sverige var tidigt ute med it i lärarutbildningen, redan på 90-talet, men sedan dess har utvecklingen avstannat. Att vi var tidigt ute och att vi är ett tekniktätt land kan vara en nackdel nu när vi ska fundera på varför it faktiskt inte fått något verkligt genomslag. Dels finns en risk att vi övervärderar det faktum att nästan hela befolkningen är uppkopplad, därför att uppkopplingstäthet inte per automatik betyder utveckling. Vi kan alltså inte lämna utvecklingen åt tiden. Dels finns en risk att vi är kvar i det gamla sättet att tänka på it som ett verktyg som alla andra. Den här verktygsmetaforen var nödvändig för att komma vidare från de första tankarna om it som ett eget ämne. It är ett verktyg som alla andra! ropade man. Men idag vet vi att it är mycket mer än ett verktyg. Det är även ett material, en katalysator, en arena där fler än bara de som har politisk makt kan uttrycka sig. På 90-talet handlade det också mycket om att påvisa de positiva effekterna av it i lärandemiljöer. Jag ser inga behov av att bevisa att lärandet blir bättre, högre, mer med it. Jag vill bara att vi ska erbjuda det bästa vi har till våra barn. Att de ska få smartare tankeverktyg än vad vi fick. När vi nu ändå har chansen.
För det andra är detta långt ifrån frågan om enskilda undervisningsmetoder. It är mycket större än så. Det här är istället frågan om vi vill ge skolan instrument och material för nya sätt att lära, nya sätt att tänka eller inte. Fortfarande, fast vi haft internet så länge, pratar vi om skola och lärande i gamla termer. Vi pratar om Pisaundersökningar och larmrapporter om att grundläggande kunskaper sjunker bland unga. Allt sådant går naturligtvis att leda i bevis, att unga av idag inte är som unga var förr. Samtidigt som den som vill anpassa sig själv och sin undervisning efter samtida förutsättningar kallas eldsjäl och ses som ett undantag. Det funkar inte. Vi måste bryta det mönstret. Det kan inte vara ok att inte använda it i sin undervisning, inte i skolan och inte på lärarutbildningen. Då får man syssla med något annat än dessa yrken.
För det tredje är detta en fråga om skolans plats i samhället. Skolan är en av våra viktigaste institutioner, säger vi ofta. Ja, fast för vem? Möjligen för samhället, i bemärkelsen alla vi som har makt och talutrymme. Men inte för alla individer i samhället. Det finns de som ser skolan som irrelevant och nedbrytande, som ett slöseri med tid. Det finns de som ser skolan som något man måste överleva. Det har också blivit tydligare för fler att skolan inte är i synk med samtiden. Ett exempel: när vi försöker lösa problemen med fusk genom att köpa dyra tekniska lösningar istället för att utnyttja lärares pedagogiska uppfinningsförmåga, då är det tydligt att vi inte har en pedagogisk agenda utan… något annat, jag vet inte riktigt vad. Att skola arbetskraften, kanske? Skolan är inte en viktig institution för alla och det är ett viktigt skäl att göra skolan mer relevant, att ta med skolan in i samtiden.
Sammanfattningsvis:
En skola i Luleå valsar runt i sociala medier, som vi brukar kalla det när en nyhet, som kanske inte ens är särskilt ny, får snabb spridning på nätet. Det handlar om en väggmålning på en personaltoalett, utförd av en elev förra året. Bilden är välgjord och jag hoppas att eleven i fråga fick bra betyg i bild. Problemet är att den är djupt sexistisk och att skolan aldrig borde ha tillåtit att den målades. Bilden stereotypiserar män och objektifierar kvinnor, något skolan har som uppgift att arbeta aktivt emot. Dessutom trivialiserar den sexuella övergrepp vilket är nog så allvarligt rent etiskt men förmodligen även olagligt. Det handlar alltså inte om huruvida det är möjligt att kika över båskanten, som rektor verkar tro.
Man borde ha tagit diskussionen med eleverna och förklarat att det som är ett roligt skämt mellan vänner inte alltid är det i offentligheten. Bilden är rolig, utan tvekan. På samma sätt som high schoolfilmer kan vara roliga; man flabbar lite skamset åt de unkna värderingar som skämten bygger på. Men det är något annat än en skolas värdegrundsarbete. En skola skulle aldrig visa en high schoolfilm utan att låta den följas av en diskussion om just värdegrund.
Det här har nämligen inget med humor att göra. Humor är väldigt individuellt och inget man kan fördöma. Däremot måste institutioner som en skola vara mycket tydlig med att inte legitimera brott mot diskrimineringslagen. Det är ju vanligt att humor bygger på just fördomar. Så här kan man säga: Man kan skratta åt blondinskämt med sina vänner om man gillar sånt men skolan kan inte sätta upp blondinskämt i klassrummen.
En ännu tristare sak är skolans hantering av det faktum att bilden fått uppmärksamhet i media. Bredvid målningen har man under rubriken Skolans kändaste målning satt upp citat från media, citat fån kommentarsfält och ”andra verk som fått uppmärksamhet i media och väckt debatt bland folk”. Under den rubriken tar man upp verk som Ecce Homo, Banksy – alltså verk som har fått uppmärksamhet för att de riktar udden mot rådande sjuka värderingar, inte för att de konserverar eller förstärker dessa. Det blir alltså ytterligare ett sätt att trivialisera det hela; det är väl inget att oroa sig för, folk har i alla tider irriterat sig på konst. Och dessutom, i rätt sammanhang hade bilden kunnat vara just kritik mot rådande sjuka värderingar. Nu har skolan dock effektivt tagit bort den tolkningsmöjligheten genom att klistra upp detta märkliga försvar bredvid bilden.
På väggen finns också något man kallar för Elevdemokrati, som är en parodi på elevdemokrati och som väldigt smidigt lämpar över ansvaret på eleverna. (Jfr. Vaddå, hen tiggde ju om det! alternativt Jo men på den här arbetsplatsen är kvinnorna inte missnöjda med mindre lön.)
Istället för att ta detta utmärkta tillfälle att diskutera värdegrund lämnar man hela ansvaret på eleverna. För att inte tala om den elev som gjorde väggmålningen, hen borde aldrig behövt utsättas för något av detta.
Att detta inte fått större spridning förrän nu kan tolkas som att det finns en sjuk tystnadskultur på skolan. Jag hoppas att det inte är så, att elever som protesterat har mötts av respekt snarare än referenser till Banksy. Vi får väl se under dagen om rektor tar tag i detta på ett vettigt sätt eller om hen bara är en ansvarslös vuxen som offrar barn för att klara sig själv.
Pressmeddelande från Statens Medieråd:
Är du mellanstadielärare och vill jobba med mediekunnighet i din klass? Varför inte ägna en dag åt att öka kunskaperna om hur man använder online- och mobiltjänster på ett säkrare och mer ansvarsfullt sätt?
På Safer Internet Day, tisdagen den 5 februari, har din skola chansen att engagera er i en workshop med temat rättigheter och skyldigheter online. Ladda ner det nya materialet ”Jag ❤ internet – dina rättigheter och skyldigheter online” genom att gå längst ner på sidan och klicka på länkarna!
Safer Internet Day 2013
I ett samarbete med en rad olika myndigheter och organisationer har Statens medieråd tagit fram materialet Jag ❤ internet – dina rättigheter och skyldigheter online, som består av en lärarhandledning och ett elevmaterial. Materialet är avsett att användas till en workshop under Safer Internet Day. I materialet diskuteras komplexa frågor som många unga måste hantera i sin nätvardag, t.ex:
För att du ska hinna förbereda dig i tid kommer materialet att kunna laddas ned kostnadsfritt från Statens medieråds hemsida från och med den 24 januari.
Lärarhandledningen har tagits fram av Statens medieråd i samarbete med Barnombudsmannen,Datainspektionen, Konsumentverket/Konsument Europa, Mediekompass, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Post- och Telestyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Skolverket (Kolla källan), Surfa Lugnt och Ungdomsstyrelsen.
Årets tema är rättigheter och skyldigheter på nätet. Allmänheten, skolor, organisationer, bibliotek, företag och andra aktörer – vi vill uppmuntra alla att engagera sig för att uppmärksamma barns och ungas internetanvändning. Safer Internet Day firar 10-årsjublieum 2013. Läs mer om Safer Internet Day
Läs om hur du kan bli en Safer Internet Day-skola 2013 här.
Det europeiska nätverket Insafe
Statens medieråd representerar Sverige i det europeiska nätverket Insafe, ett samarbete mellan organisationer från 30 länder i Europa som arbetar för att sprida kunskap och öka medvetenheten om säkrare användning av internet bland barn och unga. Safer Internet Day arrangeras varje år av Insafe, inom ramen för EU:s Safer Internet Programme. Läs mer om Insafe
Detta material finns redan idag:
För frågor om lärarmaterialet och hur er skola kan engagera er i Safer Internet Day, kontakta Statens medieråd.
På onsdag nästa vecka ska jag ner till Stockholm och hålla ett par minuters anförande på något som har det fantasieggande namnet Signatärsforum. Frågorna är fler än svaren. Vilka är signatärerna? Varför ska de samlas? Varför vill de höra vad jag har att säga? Har de uniform? Vad ska jag ha på mig? Det får bli uniform bara för att ta det säkra före det osäkra.
Näringsdepartementet arrangerar och ansvarigt stadsråd är IT-minister Anna-Karin Hatt. Det är en namnkunnig skara jag hamnat bland, se programmet nedan. Ska bli väldigt, väldigt spännande. Mer info lär dyka upp efteråt. Det finns ett facebookevent men om det gäller blir vi bara tre som kommer.
|
Debatter inom dagens tre fokusområden |
||
| Digitalt innanförskap och jämställdhet | Skola, undervisning och digital kompetens | Entreprenörskap och företagsutveckling |
| Hur kan skolan jobba med goda normer på nätet? Brit Stakston, JMW | Hur kan lärarutbildningarna anamma it bättre? Elza Dunkels, Lektor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet | It, småföretag och affärsnytta – hur får vi det att hända? Ann-Marie Fransson, Förbundsdirektör It- och telekomföretagen |
| Nyanländas digitala delaktighet Christine Cars-Ingels, Kanslichef för digital delaktighet .SE samt Digidel | Hur många goda exempel behövs? Carl-Daniel Norenberg, Business Development Manager for Public Sector, Intel | Molntjänster – maximera möjligheterna och minimera riskerna Inger Gran, VD, Dataföreningen Stockholm |
| Cybernormer och genus – IT som reproducerande arena Marcin de Kammanski, Nätforskare och doktorand i rättssociologi, Lunds universitet | Hur driver vi IT i skolan utan att det blir exkluderande? Olle Findahl, professor, World Internet Institute | Kan Sverige verkligen behålla de bästa startupsen och innovatörerna? Annika Lidne, Vd Disruptive Media och Dramatify |
Det stora projektet EU Kids Online, där jag är en av de svenska deltagarna, gjorde en gigantisk studie av unga och nätet under förra året. En av delstudierna släpptes nyligen och där sägs bland annat att barn som mår psykiskt dåligt är i riskzonen för olika typer av faror på nätet. Det här är något jag kommer att kommentera framöver också men här kommer en första titt på detta. Ett reportage i Öviks allehanda, där de bland annat skriver:
Forskarna har sett att känslomässig stabilitet och gott självförtroende är viktiga faktorer för att barn inte ska reagera negativt på exempelvis sexuella meddelanden.
– Det finns två sidor av detta. Det är sorgligt att internet blir en arena där de som redan är utsatta blir mer utsatta. Samtidigt är det bra för de som ska stötta unga vet detta, för att kunna rikta resurserna rätt. Det är en viktig insikt och en politisk vägledning. Det visar också att det är ännu viktigare i dag att de unga har någon vuxen att vända sig till, säger Elza Dunkels.
Tidningen arrangerade en chatt med läsarna på kvällen efter reportaget. Där svarar Net Nanny på frågor som ifall man ska vara vän med sitt barn på Facebook och
Vår 15-åriga dotter vill träffa en kille i en grannstad som hon lärt känna via nätet. Tycker det känns lika jobbigt att säga nej som att säga ja. Har du några råd?
Nätkulturer 