Idag kl 10 pratar jag om näthat v/s nätkärlek på Umeå feministfestival på Hamnmagasinet. Det ska bli riktigt kul men jag är rädd att den tidiga timmen gör att det blir lite folk. Hoppas att jag har fel! Jag är på plats kl 9 ch äter frukost så om du kommer dit och ser mig kan du väl säga till så äter vi frukost tillsammans. Här är hela programmet:
Stina Hedlund och Linnéa Malmsten arbetar på Sågtorpsskolans fritidshem. De berättar i filmen hur de tagit in nätet i sitt arbete med barnen. Det roliga är att de valt att lyssna på barnen och inte arbetat med frågorna så som vuxna tänker sig det hela. Jag gillar verkligen idén att blåsa upp barnens spel och filmer på smartboard. Grattis till Nacka kommun som har så kloka och driftiga medarbetare!
Morgonen när min pappa fyllde fem år vaknade han i ett militärtält i Slite på Gotland. Ett par dagar tidigare hade han kommit med sin mamma, pappa, syster och två kusiner med den sista båten från Riga i Lettland. Den allra sista båten som tog flyktingar över havet, undan utrensning och ockupation. Pappas sista minne av hemlandet var att de vinkade till farmor som inte orkade eller ville följa med på den osäkra flykten. Han fick inte ta med den trähäst på hjul som hans farfar hade snidat så den stod kvar på gården när droskan lite ryckigt satte av och tog dem mot havet och den båt de fått höra om. Trähästen och farmor blev allt mindre och så var de borta. Framme vid båten hade kaptenen redan börjat lägga ut och farfar bönade och bad kusken att köra ut i vattnet, fram till båten. Det berättades om en flaska fin sprit som bytte ägare för att kusken skulle våga sig ut. Det var bråttom! Kaptenen vägrade ta emot de sex extra passagerarna och sa att båten redan var överfull, det var en båt med plats för 200 och de var redan 300, om jag minns historierna rätt. Farfar vädjade: ta med barnen! När kaptenen ändå vägrade, tog farfar barnen ett i taget och slängde dem över relingen. Kaptenen gav upp och tog emot familjen. Resan över fick jag aldrig höra så mycket om, det var svåra minnen som fick ligga kvar inom resenärerna istället för att delas med oss som ändå aldrig skulle kunna förstå. Det finns en berättelse om en girig guldhandlare som hade en resväska full med guld som kastades överbord när det såg som mörkast ut, när den överfulla båten krängde i höststormen. Men det kan ha varit en av de här skrönorna som gjorde minnena lättare. Det var verkligen så; den historien gav ett äventyrets skimmer till min pappas flykt, en historia som också kom att trollbinda hans barnbarn många år senare. Pappas kusiner, en på mammas sida och en på pappas sida, fick följa med därför att deras föräldrar deporterats till Sibirien. En av papporna kom aldrig fram, han torterades till döds innan han hann fram till lägret där hans hustru fick tillbringa 25 helvetesår. Min farfar hade pengar och kontakter som gjorde att han kunde ta sig ut. Han hade blivit förvarnad, han hade förmodligen betalat pengar till folk som kunde ordna saker och han hade en flaska fin sprit att plocka fram i rätt ögonblick. Alla hade inte samma chanser. Pappa, hans syster och de två kusinerna växte upp som syskon i Sverige. Tack vare att svenskarna upprättade flyktingläger i Slite, ställde upp militärtält och lagade varm mat till alla. Och hjälpte farfar och farmor att köpa en vattenpistol till pappa den där dagen han fyllde fem år. Det gick inte an att slösa dricksvatten på att fylla vattenpistolen men en av soldaterna kom med sitt tvättfat efter att han rakat sig och erbjöd födelsedagsbarnet att använda det vattnet.
Och så säger de att vi inte kan ta emot alla flyktingar som behöver komma hit.
Jag säger håll käften och lyssna!
Dolly Parton – Deportee (Plane Wreck At Los Gatos)
Idag gick jag upp 05.30. Det är inte ens morgon då ju! Anledningen är att jag åker ner till Skåne för att prata för pedagoger i Lomma på eftermiddagen. Förmiddagen reserveras åt hemliga planer tillsammans med smart kollega och vän i Skåne. När vi väl är klara lär ni få höra vad vi planerar.
På kvällen åker jag vidare till Göteborg och ett väldigt trevligt arrangemang, som jag tipsat om tidigare. Det är inte för sent att anmäla sig än. Anmälan är mest för att arrangören ska kunna beställa fika till alla. Så om du inte hinner anmäla dig tycker jag att du ska komma ändå. Fikat är kanske inte det viktigaste.
Internetsäkerhet – hur mår unga kvinnor på nätet? heter seminariet. Jag kommer att föreläsa en timme och sen är det tid för samtal kring frågor om unga och nätet och framförallt unga kvinnors välbefinnande. Kom förbi om du är i Göteborg! Hoppas vi ses nånstans på min resa, säg till ifall jag inte känner igen dig!
Tid har visat sig vara en av de parametrar av barns nätanvändning som vi diskuterar mest. När jag intervjuade barn till min doktorsavhandling* hade många barn regler kring tid men inte kring så mycket annat. Det kan förklaras med några enkla förhållanden, t ex att man är många som ska dela på en dator och att dygnet inte innehåller hur många timmar som helst.
Om man behöver dela på en dator är det viktigt att anlägga ett genusperspektiv på uppdelningen. I praktiken visar det sig nämligen att pojkar får mer datortid än flickor, liksom män får mer än kvinnor. Det kan vara en bra idé att faktiskt mäta tiden så man inte faller in i nån allmän uppfattning om att man fördelar tiden lika.
Om dygnets timmar istället är det man bekymrar sig över kan man fundera över vad barnen gör vid datorn och inte enbart fokusera på antalet timmar. Det finns ett fint ord för att dygnet bara har 24 timmar för alla, för att beskriva att det rent matematiskt inte går att göra hur mycket som helst men jag minns inte vad det heter (kommentera gärna om du vet). Och det är ett viktigt argument; när jag sitter framför datorn kan jag faktiskt inte träna just den stunden. Däremot är inte livet alltid så matematiskt som det kan framstå. I det här fallet är det också en fråga om vad barnen faktiskt gör, inte bara vad det ser ut som att de gör.
Det gäller att avslöja aktiviteterna, ge dem ett korrekt sammanhang för att ett samtal om dem ska bli relevant för både barnen och de vuxna. Kan den vuxna lära sig se datorsittande som jämbördigt med någon annan aktivitet som är mer acceptabel? Ett enkelt exempel är att umgås med kompisar. Det är en aktivitet som de flesta vuxna tycker ingår i ett normalt liv för ett barn. Om barn och vuxen pratar om vad som händer vid datorn kanske den vuxna kan se att aktiviteterna även innefattar just umgänge med kompisar. Då blir matematiken kring tid lite mer av Hej, matematik! med cirkeldiagram där delmängderna överlappar varandra snarare än ett tårtdiagram där det ena utesluter det andra.
Den stora europeiska studien EU Kids Online III har en en delrapport plockat ut data om just tidsanvändning. I rapporten sägs bland annat att tid inte är problemet. Det finns helt enkelt andra faktorer som är viktigare än tidsanvändningen när vi vill ta reda på hur barn hanterar sin datoranvändning.
Vi måste se barn som tänkande individer och som sådana har de rätt till ett individuellt bemötande. Även detta är lagstadgat. Man får inte behandla alla barn lika i de fall där det innebär att någon förfördelas. Att ha samma tidsgräns för datoranvändning för alla barn, t ex, kan alltså vara rimligt om man är många som ska dela på samma dator men i övrigt skulle jag inte rekommendera att man sätter upp en regel som ska gälla för alla. Se vidare inlägget om regler.
* Avhandlingen finns också på DIVA som samlar akademisk text i Sverige men utan det fina omslaget som https://twitter.com/JoelDunkels och https://twitter.com/KillerColours gjort, så vill ni se det bör ni välja min egen uppladdning ovan.
Lilla Gumman som i normala fall skriver om prylar har i ett par dagar ägnat sig åt barnfrågor. Dels i inlägget Barn och sociala medier, dels i Våra barns liv på nätet. Ni som följer Net Nanny vet att jag säger nästan precis tvärtom och jag tänkte ägna några inlägg åt att förklara varför.
När det gäller åldersgränser, som jag kommenterat tidigare, tycker jag inte att argumentet ”en åldersgräns är en åldersgräns” håller. Det är enorm skillnad mellan Systembolagets åldersgräns och Facebooks åldersgräns. Den ena är lagstadgad, den andra satt av aktören själv. Det är rimligt att anta att de väljer att ha åldersgränsen 13 för att hålla ryggen fri, för att slippa kritik för bristande övervakning av aktiviteter på mötesplatsen. Det är ju ett vanligt knep, att lägga in begränsningar för att markera att man inte tar ansvar för delar av verksamheten. Självklart är denna åldersgräns ett resultat av debatten i USA som är mycket mindre informerad än den är här i Sverige. Trots att jag brukar klaga på att vi inte har kommit någonvart på 15 år, har vi kommit längre än många andra länder. Det betyder alltså att åldersgränsen på t ex Facebook är att betrakta som en friskrivning av en kommersiell aktör. Åldersgränsen på Systembolaget är inskriven i lagen av folkhälsoskäl som i princip ingen emotsäger. Mycket stor skillnad. Det är också något man kan diskutera med sina barn utan att riskera att de blir kriminella.
Generellt kan man säga att det inte går att sätta åldersgränser på barnens nätanvändning. (Här ska jag erkänna att jag lekte med tanken att á la 90-tal sätta ihop en lista över vad man får göra i en viss ålder och hur länge man bör få hålla på men jag insåg att ironin skulle kunna gå någon förbi och att risken var stor att listan skulle cirkulera som något forskningen säger.) Poängen jag vill göra är att det är lätt att önska sig en lista, något konkret att hålla sig till. Det märker jag på de frågor jag får till Net Nanny och när föräldrar hör av sig efter föräldramöten; förtvivlade för att mötet enats om gemensamma regler för alla barn. Det är klart att det enklaste vore att ha regler att hålla sig till, konkreta listor med tider och aktiviteter som är ok. Det kommer aldrig att hända, tyvärr. Vi kommer aldrig att kunna skapa listor som fungerar för alla barn i en viss ålder. Inte ens om vi skulle nöja oss med att säga att den här listan gäller de flesta barnen i den här åldern. Nätanvändning är så individuellt att man får likna det vid användning av andra infrastrukturella element som vägar och vattendrag i det här avseendet. Det finns helt klart faror men det går att hjälpa barnen navigera så att de är rimligt säkra och ändå får behålla den sociala dimensionen av livet som denna infrastruktur kan ge dem.
Självklart menar jag inte att man av slapphet ska säga ok då till allt barnen tjatar om. Det kan vara en bra diskussion att problematisera det där om att alla andra får ju, både för barnen och de vuxna i familjen. Och självklart ska man säga nej om man verkligen anser att det är till mer skada än nytta för barnen. Däremot ska argumentet inte vara att det finns en åldersgräns, för det gör det inte i verklig bemärkelse. Lika lite som det finns för spel; PEGI t ex är en rekommendation eller guide som ska ge vuxna vägledning avseende spelens innehåll ifall de själva inte spelar spel. Precis som Systembolagets tips på vilken dryck som passar till vilken mat; det är inte några fastlagda regler utan bara tips från dem som har fördjupat sig mer än de flesta hinner med. Det är viktigt att komma ihåg att dessa rekommendationer bygger på värderingar och du som vuxen måste alltså dela dessa värderingar eller göra din egen bedömning. Det här är något jag kommer att komma in på när det gäller filter i ett senare inlägg.
Så min rekommendation, som alltså baserar sig på min egen och andras forskning om ungas nätanvändning, är att du som förälder med gott samvete kan bestämma vad barnen ska få göra. Den bedömningen ska du basera på din kunskap om barnet och din kunskap om det barnet efterfrågar att få göra. Man kan följa rekommendationer men då gäller det att veta vem som utfärdat rekommendationen och på vilka grunder. Klassisk källkritik med andra ord. Och att ständigt påminna sig själv om att alla barn inte passar in i samma mall. Behandla barnen orättvist, det är det rättvisaste du kan göra. Läs mer i mina råd till vuxna (pdf som mer än gärna får spridas) där jag bland annat skriver
Var orättvis. Varje barn har rätt att bedömas utifrån sin unika situation och inte utifrån fastlagda regler. Det ena barnet mår kanske bra av att någon avbryter datoranvändandet ofta medan ett annat barn mår bra av att använda datorn mycket. Rättvisa är inte att behandla alla lika, rättvisa är att titta ett barn i ögonen och se hur det mår. Och därefter våga agera vuxet utifrån vad man ser.
De närmaste dagarna kommer inlägg om filter, tid vid datorn, föräldramanuset, identitetsarbete och säkert en hel del annat.
Dead Social är en tjänst som låter dig skicka ut ett förvalt meddelande efter att du är död. En sista hälsning kanske? Än så länge kan man tydligen bara registrera sig så det kanske aldrig blir något av det hela.
Det här hittade jag hos Bryan Alexander, amerikansk forskare som driver bloggen Infocult. Hans huvudsakliga intresse är det han kallar uncanny informatics, alltså teknik som har en lite läskig, gotisk sida. Mycket intressant och underhållande!
Det här är en 6 år gammal video med fyra unga Industri Royal, ett av mina favoritband genom tiderna. Inte bara för att två av mina barn spelade i bandet utan för att det är precis min typ av musik. Snabb, punkig och melodiös pop med hjärna. Som t ex Killing Tony som handlar om partnermisshandel ur kvinnans synvinkel.
Jag är väldigt svag för den här typen av kultur, som man kan se från olika perspektiv med behållning. Du kan stå längst framme vid scenen och dansa och sjunga med i en catchy tune, du kan ösa till bra tryck, du kan gråta inombords av den hemska historien bakom texten och du kan ta med dig styrkan i textraden
You broke my nose but I broke your heart.
Och så kan man ju älska unga män som skriver om misshandlade kvinnor på detta sätt.
Det pågår en debatt bland mobbningsforskare, en ganska hätsk debatt. Om jag från mitt partiska hörn får beskriva situationen skulle jag säga att det är äldre tiders mobbningsforskare mot nyare. Gammalt hederligt revirtänkande, alltså. Det viktiga man arbetar med – att förstå hur mobbning fungerar för att barn ska få det bättre – försvinner i ivern att vara nestorn i branschen. Å, vad jag hoppas att jag aldrig hamnar i den sitsen själv! Men det är lätt att säga om andra och svårt att göra det själv.
Skolverket beställde en utvärdering av antimobbningsprogram och rapporten kom ut 2011. Den blev utsatt för massiv kritik från företrädare för de antimobbningsprogram som undersöktes. Vilket inte är så märkligt med tanke på att programmen sågades rätt rejält av den stora och detaljerade utvärderingen. Dels sågades idén med kommersiella program – forskarna menade att skolpersonal redan kan arbeta mot mobbning, dels sågades flera av de ingående elementen i programmen.
I senaste numret av Pedagogiska magasinet svarar Annika Hjelm från Skolverket på en del av kritiken. Hon skriver bland annat
Frågan om mobbning och kränkningar i skolan är komplex. Det handlar om strukturer och kultur i skolan, processer i klassen och individuella egenskaper i samspel. Varje skola måste ha en genomtänkt strategi och ett arbetssätt som är väl förankrat hos all personal och hos eleverna och som utgår från skolans egna förutsättningar.
Läs mer om mobbning även på Vetenskapsrådets webbplats under Tema mobbning. Under våren kommer Skolverkets antologi om mobbning ut. Jag har skrivit ett kapitel om nätmobbning.
Dokumentären om rättegången mot Pirate Bay gick härom kvällen på Svt. Finns att se på Svt Play eller köpa (och ja, den finns även på Pirate Bay). Det är en välgjord film, lite torrt berättande men med mycket känslor inblandade. Självklart är dokumentären gjord ur de åtalades synvinkel, den andra sidan av saken får man hitta på annat håll. Mediebevakningen, t ex.
Jag har inga egna tekniska och juridiska kunskaper i frågan och kan därför inte uttala mig om rimligheten i åtalet men på ett generellt plan tycker jag att samhället har lagt sig alltför platt inför upphovsrättsindustrins krav på lagföring av fildelare. Om inte annat är det skadligt för det allmänna rättsmedvetandet att ett samhälle använder så stora resurser för att sätta dit några enskilda medborgare för ett ganska litet brott bara för att offren för brottet är kommersiella aktörer med stort ekonomiskt och politiskt kapital. Det känns inte bra för folk i gemen att man jagar relativt unga fildelare med sådan frenesi samtidigt som man sväljer gigantiska kameler på annat håll. Och då får vi ju ett problem. Jag misstänker att fler än bara Pirate Bays närmaste vapendragare eller kompisar till 15-åriga fildelare som blivit av med sin dator får en bild av att rättssystemet är till för de som redan har pengar och makt.
Men de har ju begått brott, ska vi inte se allvarligt på det? Jo, naturligtvis. Men det skulle ha gått att sköta på ett annat sätt, utan att låta de kommersiella aktörerna använda vårt rättssystem för att statuera exempel. Industrin får hitta lösningar på sina problem som baserar sig i en verklighetsanalys snarare än att desperat försöka vrida klockan tillbaka. Hitta en lösning enligt principen you can steal our music but you can’t steal our t-shirts. Jag lever ju själv på sånt som är skyddat av lagen om upphovsrätt men jag ser det som min uppgift att hitta t-shirts i det jag gör snarare än att försöka jaga den som delar min bok för att spara tid och pengar.
Det var en bedövande och sorglig upplevelse att se filmen om Pirate Bay. Jag blev så oändligt ledsen av att se hur samhället, vi, hanterade den här situationen. För situation måste man ju ändå säga att det var, snarare än ett klassiskt brott. Det här handlade om några, från början väldigt unga, medborgare som valde att använda sina kunskaper på ett sätt som balanserade på det tillåtna. Det handlade inte om några förhärdade brottslingar med en kriminell identitet och agenda. Men vem vet? De kanske kan bli? Och samhället, vi, valde att hantera situationen genom att göra som industrin sa åt oss att göra istället för att lyssna på forskare och filosofer för att få svar på frågan om vad det var som egentligen var på gång. Vi vill inte ha ett samhälle som det Blå Tåget en gång beskrev med orden Sida vid sida, tillsammans stryker de fram…
Nätkulturer 