Kategoriarkiv: Mobbning

Friends mobbningssimulator

2 svar

Jag har inte provat Friends nya mobbningssimulator av flera skäl. Dels vill jag inte i onödan ge andra applikationer tillgång till Facebook, dels känns hela grejen djupt oetisk. Som en av sönerna sa: Mobbningssimulatorn känns lika smart som att inte äta på några veckor för att se hur fattiga har det. Eller som köpfri vecka. Eller internetfri månad. En överklassgrej helt enkelt. Någon som däremot har provat är Sofia Mirjamsdotter och hon skriver om det här. Men trots att jag inte har provat har jag några kritiska åsikter (hey, what did you expect?):

Först lite om formen. Det här är otroligt oviktigt i sammanhanget men jag kan inte undgå att reta mig på nån som 2012 tycker att det är en bra grej att göra en app som ska kopplas till Facebook. De flesta skulle tvärtom behöva lära sig att inte ge andra applikationer tillgång till olika konton. Och det grafiska uttrycket! Jag älskar Erik Eriksson lika mycket som alla andra men det där skribblet känns lika 2009 som fb-kopplingen. Var det en reklambyrå som hade nåt över?

Men sen ser jag ett antal problem med själva mobbningssimulatorn. För det första, och jag vet att jag alltid säger samma sak: varför denna fokusering på nätmobbning? Det är ju mobbning generellt som är problemet. Friends säger att man vill få vuxna att förstå hur illa det är med nätmobbning. Det är ett vällovligt syfte men de saknar analys av problemet. Brist på analys är ju väldigt vanligt och alldeles särskilt i den här branschen, unga och nätet. Man identifierar ett problem och tar den första lösning som dyker upp i huvudet och sen är det för sent att backa. En analys av problemet hade kunnat innehålla funderingar på 1) vad vuxna generellt saknar kunskap om och 2) den kontext i vilken nätmobbning uppstår. Här har man missat båda som jag ser det.

Den grupp man vänder sig till, alltså vuxna som inte har kunskap om hur illa det är med nätmobbning, är inga som jag träffar. Och då träffar jag enormt många vuxna och pratar med dem om just nätmobbning, både live under mina föreläsningar och via nätet. Vilket inte utesluter att de finns. Men man kanske ska akta sig för att se vuxna som en homogen grupp ifall man identifierat en sådan grupp. Min erfarenhet är tvärtom att många vuxna har en uppfattning om att nätmobbning är farligare än annan mobbning. Det de skulle behöva är alltså något annat. Kanske punkt två: hjälp att sätta nätmobbningen i ett sammanhang. Jag skulle tro att de flesta vuxna behöver mer kunskap om samtida mobbningsforskning. Att förstå strukturerna som tillåter mobbning, att fundera över varför lärare inte ser mobbning i skolan, varför det står i många likabehandlingsplaner att offret ska berätta vad som händer, varför mobbare och offer ofta förväntas sluta fred, osv.

Sen tänker jag också på att vuxna inte heller är en homogen grupp i den bemärkelsen att de behöver veta mer om mobbning. Många vuxna har varit mobbade, många vuxna är fortfarande mobbade, många vuxna har barn som mobbas. Att skicka in någon i en mobbningssimulator utan att kunna ta hand om dem efteråt – jag är inte psykolog men det ringer inte bra i mina öron.

Jag kan höra svaren på min kritik i huvudet (rätta mig senare om jag har fel): Vi vill sätta fokus på denna viktiga fråga. Ja, det är en viktig fråga men ändamålen helgar inte medlen. Om resultatet blir att vuxna blir förskräckta över tonen på nätet, över känslan av att det kommer nära, och så vidare, då blir dessa vuxna sämre på att ta hand om sina barn. Alla vuxna, oavsett om de är lärare eller föräldrar, behöver känna sig trygga och självsäkra nog att stötta barnen. De behöver ha trygghet att konfrontera mobbare, att prata med offer, att lyssna lyhört och agera modigt, att sätta sig upp mot skolan eller fotbollsklubben. Inte panikartat vända sig mot nätet som ett sorts spöke som man inte kan få grepp om. Mobbning är inte ett spöke. Vi vet mycket mer om mobbning än vi gjorde tidigare men kunskapen ökar inte av att vi vet vilka fula tillmälen som sprids på nätet. För det är inte det som är kärnan.

Finns verkligen nätmobbning?

Lämna ett svar

Rubriken är arbetsnamnet på en rapport om nätmobbning jag skrev i våras. Det kommer med största sannolikhet inte att bli det slutliga namnet. Jag var bara så uppfylld av det jag kommit fram till att jag flippade lite när jag satte rubriken.

Efter en massa förseningar från alla håll har jag fått deras kommentarer och vi är helt inne på samma linje. Underbart! Jag var osäker eftersom det var första gången jag skrev något på uppdrag från en myndighet så det var extra roligt att de ser min rapport som välskriven och viktig. För det är den. Och det härliga med att skriva åt en myndighet är att slutprodukten kommer att spridas. Före jul kommer rapporten som en del av en antologi om mobbning. Förmodligen både som gratis pdf och som tryckt bok.

Nu: sluta blogga, börja redigera.

Nationella direktiv

2 svar

TV4 har haft en satsning om näthat där jag har intervjuats i två omgångar. Jag har inte sett alla inslag men det som gick i nationella nyheterna (ca 8.30 in i programmet) såg jag och många andra. Här hemma hade vi bänkat oss framför tv:n för att se inslaget och alla blev knäpptysta i några sekunder efteråt, medan vi försökte räkna ut vad som hade hänt. Det verkade ju som om jag faktiskt sa att vi behöver införa ett nytt skolämne! Det som jag säger framför kameran är naturligtvis exakt det jag sa men när man refererar till intervjun stämmer ingenting. I efterhand förstår jag att reportern Marcus Noterius redan hade bestämt sig för vad det hela skulle handla om när han ringde mig. Det jag påstås säga är nämligen tvärtemot vad jag egentligen sa.

Först påannonseras inslaget med att det ställs krav på nationella direktiv men att jag går ett steg längre och vill införa ett särskilt skolämne. För det första är det jag som har ställt krav på nationella direktiv. Så vitt jag vet är det ingen annan som har hakat på detta och varför skulle jag då gå ett steg längre än mitt eget förslag? För det andra skulle jag aldrig någonsin säga nåt så dumt som att vi behöver ett eget skolämne. Men de har skickligt klippt ihop det så att de filmade inslagen stöder berättelsen de har hittat på. Tv4 ville berätta att unga inte vet hur man uppför sig på nätet och att lösningen är att skolan lär dem detta.

När telefonintervjun var avklarad skickade Noterius en lokal reporter att filma mig. Den reportern råkade visa mig lappen med instruktioner där man kan se att Noterius tyckte att jag var onödigt mångordig. Jag tyckte först att det bara var en rolig grej men förstår när jag sett inslaget att han helt enkelt inte behövde mina ord; han hade redan sin vinkel.

Det här är naturligtvis sånt man får ta och ingen som känner mig tror att jag står för detta. Problemet är mer att jag är väldigt tillmötesgående mot media och då vill jag inte bli behandlad som en vara. Jag ställer upp och svarar på frågor fast de ringer på olämpliga tider, jag reser ner till Stockholm över dagen för 3 minuters intervju, jag svarar snällt på mailfrågor, osv. Då får de fasen visa respekt tillbaka. De flesta gör ju det men inte Marcus Noterius. Han behöver inte bry sig om att ringa mig igen. Fast det var ju inte lika illa som när UR klippte ihop det så att det såg ut som om jag, lite småflinande, sa ungefär att ”lite mobbning får man ju tåla”. Då blev det tyst i tv-soffan hemma hos oss, kan jag lova. Nyttig mediekunskap, om inte annat!

Viljan att göra något

Lämna ett svar

Just nu läser jag mängder av artiklar för att få till de sista delarna i en rapport om nätmobbning på uppdrag av Skolverket.

En av de lite perifera artiklar jag använder mig av för att teckna en bakgrund till vår förståelse av fenomenet mobbning via nätet – Technopanics, Threat Inflation, and the Danger of an Information Technology Precautionary Principle – är skriven av Adam Thierer som verkar vara en förkämpe för olika typer av frihet. Det gör ju att han har en agenda men det går faktiskt att läsa texten ändå för den är välskriven och han för en bra argumentation om viktiga och eftersatta frågor. Jag kommer förmodligen att återkomma många gånger till just den här artikeln men nu har jag lite bråttom och måste bara rafsa ner en reflektion. Det är också en typisk bloggtanke; jag kommer inte att kunna skriva den i någon forskningstext men den är inte mindre viktig för det.

På sidan 8 skriver Thierer:

During all panics, the public, media pundits, intellectuals, and policymakers articulate their desire to “do something” to rid society of the apparent menace, or at least tightly limit it. 

Det fick mig att förstå något om ett ganska vanligt fenomen. Jag har ingen koll på hur många gånger jag blivit kontaktad av organisationer som känner att det är dags att göra något. Många gånger har det blivit. Och då ska jag vara referensperson, styrelsemedlem, akademisk gisslan eller något liknande. Utöver dessa otaliga initiativ finns det naturligtvis en ännu större mängd som inte har haft den goda smaken att kontakta just mig. Ett av de senaste (men faktiskt inte det allra senaste) är Barn- och elevombudets initiativ för ett vänligare internet – Den goda internetarmén. Vällovligt, så klart! Men behövdes den? Har den gett några effekter utöver ytterst lite media? Hur är den tänkt att funka? Är det rätt grej att lägga energin på?

Jag har alltid känt mig lite misstänksam mot dessa satsningar. Några har ju varit rena bluffen; småskumma organisationer som vill få del av offentliga medel. I ett fall blev jag faktiskt kontaktad av en sorts sekt som värvade unga att arbeta åt dem. Men de allra flesta är reko personer och organisationer som vill väl, som vill använda sitt intellektuella kapital för att göra världen till en bättre plats. De känner att de måste ”do something”.

För mig var det nyttigt att läsa Thirers beskrivning av detta fenomen. Det gav mig lite distans och fick mig att förstå varför jag är så misstänksam mot satsningarna. Det kanske vore nyttigt om vi alla fick upp ögonen för önskan att göra något och att vi lär oss sätta in den i sitt rätta sammanhang – den är bara en del av en mediepanik. Inget mer.

Får man en önskan att göra något i den här bemärkelsen ska man alltså sätta sig ner och fundera på vad man håller på med.

Röntgenglasögon och googlehygien

Lämna ett svar

Fortsättning från igår.

Hat har alltid funnits. Kvinnor som anmält män för övergrepp har alltid släpats i smutsen, den som sticker ut i skolan har alltid riskerat trakasserier från elever och lärare, den som avviker från majorieteten när det gäller utseende, sexuell identitet, etnisk bakgrund, social klass och annat riskerar att drabbas av förtal, bli motarbetad och hatad. De flesta av oss har sluppit konfronteras med detta så snart vi gått ut skolan och om vi haft turen att lyckas etablera oss i majoritetsvärlden. Nu när internet finns i våra liv måste vi se och höra hatet på ett annat sätt. Det är läskigt och man blir mörkrädd men kan vara början till slutet.

Jag blir djupt misstänksam här folk säger att ”det där är ju sånt som de knappast skulle stå för utanför nätet”. Hur vet vi det? För det första vet vi att folk i grupp kan begå de mest bestialiska handlingar. Och då handlar det inte bara om krig och den typen av pressade situationer, utan även på en svensk förskola eller ålderdomshem kan grupper av vuxna spåra ur fullständigt. I de flesta fall är det något vi läser om i tidningen och suckar lite över men inte berörs av mer än så. Nu är det verkligen så att vi måste konfronteras med såna här strömningar.

När det gäller att läsa eller inte läsa, tänker jag så här: Att folks innersta tankar och hat mot varandra kommer fram så tydligt i hatgrupper på Facebook eller i tidningarnas kommentarsfält gör att vi måste sansa oss lite. Vi kan inte vara överallt och läsa allt. Det är lite som om vi har fått röntgenglasögon allihop. Det skulle ju också innebära att vi måste vara försiktiga och tänka efter lite. Vi kan inte kasta oss ut och titta på allt hela tiden. Även om jag kan titta i mina jobbarkompisars väskor gör jag inte det. Dels för att jag inte vill kränka deras integritet, dels för att jag inte vill veta allt om alla. På samma sätt måste vi alltså skydda oss själva och den andra personen genom att inte läsa allt som går att läsa på internet.

Och för att tjata lite om googlehygien: Vi som tycker att vi är på den goda sidan måste ta ansvar för innehållet på nätet. Inte på det defensiva sättet som man gjorde förr i tiden, då man försökte stoppa det onda och ägnade sig åt extensivt listande av det fula, det olagliga, det oetiska. Vilket i sig är en sjuk aktivitet. Vilka var dessa skumma typer som skannade nätet efter vidrigheter och varför höll de på så? Och varför lät vi dem göra det? Nej, det rimliga sättet att ta ansvar för nätets innehåll är naturligtvis att bidra själv. Att översvämma nätet med information om sig själv, sina aktiviteter, sin organisation, goda tankar, stöd, hjälp, pepp, osv.

Don’t call us, we’ll call you

Lämna ett svar

De senaste veckorna tror jag att jag har bidragit till två uteblivna tidningsartiklar. Det låter helt sjukt kaxigt att tro att jag verkligen har påverkat så mycket men jag kan inte se det på något annat sätt. Två olika tidningar har ringt och velat prata om näthat. I båda fallen har det handlat om särskilda händelser på respektive ort och journalisten som ringt har haft en särskild ton i rösten i början och en annan i slutet av samtalet. Den inledande tonen har något indignerat över sig, det är den där rösten som man har när man vet att alla i rummet delar ens uppbragda åsikter om något. Och i den tonen framförs redogörelsen för händelserna, näthatet som drabbat en person på orten. Jag har fått extremt fula uttalanden upplästa för mig, framförda som en sorts bevis på den underliggande tesen att unga idag inte har några gränser och att nätet har gjort oss till monster.

Att det sedan inte har blivit några artiklar beror kanske på att jag har problematiserat det hela och att det har tagit musten ur hela upplägget. Det finns inget att skriva om ifall man måste nyansera det. Journalisten har tackat för intervjun med den helt normala, neutrala rösten.

Några av mina huvudpoänger har varit

  • Vi uppför oss visserligen lite annorlunda vid datormedierade samtal, det har man kunnat visa och det finns det förklaringar till, men det är inget som utmärker unga utan gäller alla åldrar.
  • Vi vet fortfarande inte om det finns ett särskilt näthat i den bemärkelsen att det är grövre. Det kan vara så att de här kampanjerna i själva verket är en spegling av hur snacket går ute i stugorna.
  • Eftersom världen nu ser ut så här måste vi hitta sätt att förhålla oss till det. Man kan välja att inte läsa tidningskommentarerna om man tar illa upp av dem, som ett exempel.

Det är naturligtvis så att alla typer av kränkning och övergrepp är oacceptabla och att vi ständigt måste slåss mot dem. Alla människor har rätt att bemötas med respekt. Det vi däremot inte får göra är att tro att hatet uppstod eller ökade i och  med internet. Iallafall inte utan att ha på fötterna. Det kan se ut som att det ökade men vi vet verkligen inte att det förhåller sig så. Det kan vara så att vår indignation beror på att det här hatet syns mer tack vare internet. Alltså att det inte har ökat utan bara kommit upp till ytan. Och då måste vi tänka annorlunda, då blir det plötsligt inte enbart av ondo. För var vill man ha sin fiende? Jo, där man kan se den, så att man kan slåss mot den.

Det här blev ett långt inlägg så jag stannar här och fortsätter imorgon.

Gästbloggandet avslutat

Lämna ett svar

Nu har mina fyra veckor hos forskning.se gått. Jag kommer att fortsätta lite sporadiskt under hösten eftersom jag ska genomföra en forskningsöversikt om just nätmobbning. Då är det trevligt att ha en arena att berätta om sånt som är intressant.

Passa på att läsa mina blogginlägg:

Det finns  ingen nätmobbning! Lite av min paradrubrik. Sjukt nöjd med den, rent retoriskt. Framspånad tillsammans med Skolverket inför deras turné om antimobbningsrapporten. Som finns här om någon missat den.

Anonymitet. Mycket viktiga nyanser. Och många tankefällor att gå i här.

Den oändliga publiken. Ett vandringshot bland vuxna. Hotet vi älskar att prata om.

Det eviga avtrycket. Samma sak här; vi kan inte släppa tanken på Oändligheten.

Googlehygien. Härligt ord, om jag får säga det själv. Det blir ju oftast bäst om man får säga det själv.

Sociala mönster. Här har vi det nya sättet att tänka om mobbning. Mycket nytt kommer att hända inom detta område de närmaste åren.

Ända in i hemmet. ”Den som säger så har aldrig varit mobbad…” Vi måste lyssna högre om vi ska höra vad som pågår!

Näthat. Å, det här skulle jag kunna skriva så mycket om, ifall jag hade tid. Det är så otroligt intressant att soffpratet från stugorna kommer fram i ljuset. Och oerhört intressant hur vi pratar om det.

Den pyttelilla byn. Sista inlägget just nu. Och jag har ju bara skrapat på ytan.

Gästbloggare hos Vetenskapsrådet

2 svar

Det har verkligen varit tunnsått med inlägg på sista tiden men det ska bli ändring på det. Från och med denna vecka och fyra veckor framåt gästbloggar jag hos Vetenskapsrådet! Det måste väl vara det finaste man kan göra som bloggande forskare? Så väljer jag att tolka det iaf.

Det är forskning.se som har olika teman under en månad vardera och det aktuella temat är mobbning. Dels har man ställt frågor till några forskare som kan det här ämnet, bland annat min kollega Gun-Marie Frånberg som svarar på frågan Vad är mobbning?, Hjälper antimobbningsprogrammen mot mobbning?, och så fick jag svara på frågan om mobbningen har flyttat ut på nätet.

Och så blir det alltså en blogg under fyra veckor. Jag dubbelpostar förstås så att ni inte missar något. Kom väldigt gärna med tips på sådant ni vill läsa om. Det behöver inte alls bara handla om nätmobbning, jag har ju kollegorna i korridoren om jag behöver kolla något.

Lärare och elever på nätet

4 svar

Det finns många tokiga tankar där ute om lärare och elever och hur deras relation på nätet ska se ut. Jag tror att det mesta kommer att ge sig med tiden, till exempel den här diskussionen om man ska bli vän med elever eller inte. Hela diskussionen bygger på att man uppför sig som man gjorde förr i tiden, då nätet inte fanns. Det vill säga när man kunde hålla saker hemliga och när man inte visste att folk pratade bakom ryggen. Den tiden är förbi och vi måste förstå att socialt liv, på och utanför nätet, är mer transparent idag. Därför finns det sällan anledning att tacka nej till en vänförfrågan från en elev eller student. Däremot kan det av andra skäl vara olämpligt att själv försöka bli vän med någon som står i beroendeställning till en eftersom det kan vara svårt för personen i fråga att tacka nej till en sådan förfrågan.

Självklart är allt detta individuellt men jag märker att de som hunnit arbeta med de här frågorna har lättare att tänka sig en vänrelation med elever än den som är relativt ny användare av sociala medier. Om man vill komma igång med tänkandet kan man jämföra med en social situation man känner sig bekant med. Stan, till exempel. Om du går på stan och en elev hälsar ska du naturligtvis hälsa tillbaka, kanske stanna och byta några ord, hälsa på elevens föräldrar om du har sån tur att de är med, ja ni fattar. En läkare eller kriminalvårdare som känner igen en patient eller klient kanske inte gör på samma sätt men det är av andra skäl. En lärares uppdrag är helt klart förenligt med att prata lite utanför arbetssituationen. Som att vara vänner på Facebook.

I USA diskuterar man detta mycket mer än här. En blogg jag följer tar upp frågan på det mest groteska sätt och jag roar mig med att kommentera Mary Kay Hoals inlägg nedan.

It was reported that in the past 10 years, 120 teachers in Virginia have lost their teaching license due to online sexual misconduct with students. Now the state’s Board of Education is looking to put a strict limit on electronic communication between teacher and student.

Intressant men icke befintlig koppling där mellan problem och lösning. Det här är rätt vanligt och något man ser i Sverige också, att man hoppar över analysstadiet och går direkt på en lösning. I vilka andra sammanhang gör man så? Nej, det normala är förstås att man identifierar ett problem, gör en analys av problemet och dess tänkbara orsaker och först därefter föreslår en lösning. Ofta blandar man in experter i de sista två stegen. Men så snart nätet är inblandat då funkar det att fråga vilken tokskalle som helst och sen jobba med den lösningen. Har svårt att tro att en psykiater med kunskap om vuxnas sexuella kontakter med barn skulle säga att striktare regler för kommunikation gör dessa människor friskare.

Virginia is far from the only state that has this issue in their schools. Derek Marlow, a 27-year-old teacher from Tennessee, bought a prepaid cell phone for a student at his school, and then went on to send over 1,000 text message over a two month period to the student. Melinday Dennehy, a 41-year-old teacher from New Hampshire (and a mother of two), sent four nude pictures of herself to her 15-year-old student. And finally there’s James Nelson, a 36-year-old fifth grade teacher from Indiana who sent sext and text messages to a 14-year-old cheerleader.

Alltså, förstår ni vilka otroligt avvikande personer vi pratar om här? Det här är människor som sedan länge har överträtt tabugräns efter tabugräns och som inte längre agerar rationellt. Och hur är det då tänkt att de striktare reglerna ska hjälpa? Om en lärare köper en kontantkortstelefon och ger till sitt offer, vilken av reglerna hade hindrat det? Regel nr 15: Lärare får inte köpa telefoner till elever? Nej, här är det uppenbart att det behövs andra insatser. Eleverna behöver träna sig i att sätta gränser, att veta sitt eget värde och att våga kolla med andra när något känns skumt. Vilket också är en träning för livet. Och vuxna måste våga agera på misstankar och, inte minst, det måste finnas vård att söka för den som är så sjuk, inte bara skam att förvänta sig.

Sadly, these cases only represent the tip of the iceberg.

Också en retorisk klassiker i de här sammanhangen. Man räknar upp några helt groteskt avvikande historier och så drämmer man till med isbergskortet. Toppen av isberget i den bemärkelsen att det är väldigt få som gör så här, ja, men inte toppen av isberget i den meningen att det är väldigt vanligt med den här typen av relationer. De flesta lärare klarar fortfarande att ha en relation med sina elever, på och utanför nätet, utan att förgripa sig på dem.

Hela den här inställningen påminner om medeltida uppfattningar om kvinnor som förförare och män som oskyldiga offer för sina drifter. Man skulle hålla kvinnor borta från män, annars vet man hur det går. Det är bara knasigt att försöka lösa problemet med sjuka individer genom att organisera världen så att de inte lockas av tänkbara offer. Istället måste den som är dysfunktionell få hjälp att fungera i samhället precis som det ser ut. Och alla människor, små som stora, friska som sjuka, måste tränas i att de har ett värde, att man vågar säga att allt inte är som det ska, att livet fortsätter även om någon hemskt har inträffat och att livet är till för alla, även för den som känner sig osynlig och oviktig.

Och där har vi den goda nyheten. De här problemen är inte oöverstigliga, de går att lösa. Vi kan arbeta mer med självbild i skolan, vi kan se till att mobbning inte har en sådan fantastisk miljö att gro som den har i skolan idag och vi kan prata om det. Men det finns inget färdigt paket, vi kan inte köpa oss fria från problemen.