Kategoriarkiv: Ungas rättigheter

Årets upplaga av debatten Sämre studenter

Ett inlägg i den ständigt återkommande debatten om dagens unga och utbildning som jag skrivit tillsammans med med Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik. Tillsammans har vi över 30 års erfarenhet av att undervisa på universitet. Jag firar dessutom 25 år som lärare i år, 10 av dessa på högstadiet och gymnasiet, 15 år på universitet, 3 dagar på mellanstadiet.

I UNT skriver åtta universitetslärare om studenters språkkunskaper under rubriken Våra studenter kan inte svenska. I korthet går texten ut på att lärarna inte längre kan vara tysta avseende studenters kunskapsnivå. De ser det som att ”när de saknar redskapet för att ta till sig humanistisk vetenskap – språket – måste vi slå larm”. Med historisk precision dyker liknande utbrott upp; någon retar sig på utvecklingen i utbildningsväsendet och slår larm som det ofta kallas. Vi tycker att det finns två allvarliga fel med den här typen av resonemang.

Det första felet handlar om hur man analyserar utvecklingen.

Under en följd av år har vi som undervisar vid universitetet noterat sjunkande förkunskaper hos studenterna som kommer till oss från gymnasiet.

Vi undervisar också på universitet. Vi och andra med oss ser en annan utveckling som kanske inte betecknas ”sjunkande förkunskaper” utan förändrade förkunskaper. Inte alls bara gällande det man brukar kalla för stoff, alltså innehållslig kunskap, utan lika mycket handlar det om förändrade sätt att tänka, orientera sig, prioritera. Vi som tillhör den äldre generationen, som gick i skolan när man fortfarande fick hota och utdela straff, kan utan ansträngning irritera oss på dem som har vuxit upp med en större frihet, som fått utveckla kreativitet och självförtroende där vi lärde oss kopiera och vilja vara något vi ännu inte var. Det är lätt att förstå men icke desto mindre fel. Vi borde i stället fira segern att de som är födda på 80- och 90-talen är så fria i sitt sätt att tänka, prata och skriva. Att inte ge skolbarn en vettig utbildning är inte en konsekvens av ett sådant tänkande, tvärtom.

Det andra felet handlar om att vi som lärare måste ta ansvar för den utveckling som sker i samhället. Och det är skolan och universiteten oerhört dåliga på att göra. Vi har en tendens att skylla våra tillkortakommanden på antingen de unga eller utbildningssystemet. När det i själva verket oftast handlar om att det är vi inte har hängt med. Vi ska inte gå in i detalj på hur vi inte följer med i samhällsutvecklingen, det leder till en alltför lång text, men vi vill markera att det är viktigt att våra ungdomars utbildning utvecklas. Allt annat är djupt ahistoriskt och absurt; vi vill ju inte ha vare sig antiken eller 50-talet tillbaka, varför skulle vi då vilja ha 80-talet tillbaka? Och eftersom lärarna inte var nöjda då heller, så… osv.

Man kan också tänka sig att en lärare inte alltid behöver se övergripande strukturer i allt. När en student inte förstår hur man använder ett ord behöver det inte vara ett strukturellt fel; man kan kunna olika saker utan att ha en generellt låg kunskapsnivå. Det är viktigt att hålla i minnet att studenter på universitet är vuxna människor som ska ta sig igenom en utbildning på egen hand och att de satsar pengar på att få denna utbildning. Det är stor skillnad mot den i praktiken 12-åriga obligatoriska skolan. Om en student inte förstår ett ord måste hen kolla upp det. Och det betyder inte per automatik att skolan har misslyckats.

Ur vår utbildningspolitiska syn kommer också en syn på språket. Det innebär att i skolan och akademin bör språket i första hand vara ett verktyg för kommunikation och inte, som faktiskt implicit är andemeningen i artikeln, en socialt-hierarkisk markör vars primära syfte är att upprätthålla en struktur av typen ”vi (de äldre, utbildade och etablerade som vet) mot dem (de unga, ännu-ej-utbildade och oetablerade som inte vet)”.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.)

Denna syn på språket betyder att de exempel som används i debattartikeln alla faller platt. Alla med någon sorts språk förstår vad studenterna menar med ”gav födsel till” och ”menar på”. Att ”tar plats” har börjat användas som ”äger rum” är inget konstigt. Detta är en så kallad kalkering (från engelskan) och är ett exempel på ett uråldrigt språkligt fenomen som vi måste leva med. Vi kan gärna hålla emot så länge det går om det känns bättre men historien visar oss att språkutvecklingen vinner i längden och att alternativet är ett dött språk.

Sen kan vi inte annat än hålla med författarna om att det är viktigt att  få ”landets beslutsfattare att tilldela svenskundervisningen de resurser som behövs”. Men det ska vara relevant svenskundervisning, förankrad i samtiden. Skolsatsningar behövs oavbrutet så länge som skolan konserverar eller förstärker strukturella skillnader i samhället. Utbildning är den enda vägen ur diskriminering och stereotypisering men själva skolgången kan arbeta emot sådana mål om man inte gjort vettiga analyser.

Elza Dunkels, lektor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet

Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik, Umeå universitet

Tid är inte problemet

Pressmeddelande från Umeå universitet

Nya rön om barn och problematisk internetanvändning: Tid är inte problemet

Att barn spenderar mycket tid på nätet är inte nödvändigtvis ett tecken på att de har problem relaterade till sin internetanvändning. Det är en av slutsatserna i den senaste rapporten från det europeiska forskningsnätverket EU Kids Online, där man tittat på överdriven användning av internet i åldrarna 11-16 år. En av forskarna bakom studien är Elza Dunkels, Umeå universitet.

Studien visar att de flesta barn hanterar sin internetanvändning mycket bra och att de som är mest sårbara för att hamna i överdriven användning är äldre barn, barn som har känslomässiga problem och de som man skulle kunna kalla för sensationssökande.

Internet har blivit en viktig del av barns och ungas liv. I Sverige är ca 20 procent av 11-16-åringarna uppkopplade tre eller fler timmar en vardag och en helgdag är ca en tredjedel på internet så länge. Den ökade tiden ungdomar spenderar på nätet har oroat många vuxna; finns det risk att unga hamnar i problematiskt internetanvändande? EU Kids Online har därför frågat barn i åldrarna 11-16 år hur ofta de upplever tecken på överdrivet användande. De fem frågor EU Kids Online valde för att komma åt barnens egna upplevelser av överdriven användning var: hur ofta man låtit bli att sova eller äta p.g.a. internet, hur ofta man känt sig oroad när man inte kunnat vara på internet, om man tillbringat mindre tid än man borde med familj/vänner eller med skolarbete p.g.a. internet, om man surfat fastän man inte riktigt varit intresserad, och om man misslyckats med att försöka ägna mindre tid på nätet fastän man velat.

En procent av de europeiska barnen riskerar att hamna i överdriven internetanvändning

En procent av alla europeiska barn i studien har svarat ja på alla fem frågorna och är därmed enligt EU Kids Online i riskzonen för problematisk internetanvändning. De barn som svarat ja på mer än en fråga uppger också att de har psykologiska och känslomässiga problem som påverkar deras beteende på och utanför nätet. Trots att Sverige är ett av de länder där internetanvändandet är mest omfattande, är det inte fler barn som enligt denna definition hamnar i riskzonen, snarare tvärtom.

Procentandelen av barn som svarat positivt på åtminstone en av frågorna varierar mellan länderna. Lägst andel, 17 procent, återfinns i Italien och högst, 49 procent, i Estland. För Sveriges del är det 34 procent av barnen som har upplevt minst en av de saker frågorna tar upp. Rapporten visar att det vanligaste är att barnen har surfat fast de egentligen inte varit intresserade. Det minst vanliga svaret är att de vid något tillfälle har struntat i mat och sömn.

Cecilia von Feilitzen som har varit ansvarig för EU Kids Online i Sverige förklarar:
– Det finns ingen entydighet kring begreppet överdriven internetanvändning men man har valt att utgå från dessa fem frågor som tillsammans kan anses påverka barnets sociala liv samt fysiska och psykiska hälsa. Rapporten väljer att inte använda uttryck som internetberoende då det är omdiskuterat bland forskare.

Överdriven internetanvändning: Vad ska föräldrarna göra?

När det gäller att förebygga problematisk internetanvändning rekommenderar EU Kids Online att föräldrar engagerar sig i sina barns internetanvändning genom att stötta och diskutera. Kanske särskilt när barnen har blivit upprörda över något, men även i vardagssituationer. Elza Dunkels kommenterar resultaten:
– Vi vet idag att det bästa sättet att stötta barn är att hålla kommunikationskanalen mellan barn och vuxna öppen. Det är alltså viktigt att inte fördöma och kritisera utan vara genuint intresserad av barnens nätanvändning. När föräldrar och barn kan prata öppet om dessa frågor är chansen större att den tid barnen spenderar på nätet hjälper dem att utveckla ett hälsosamt förhållningssätt till internetanvändning.

Andra resultat:

• EU Kids Onlines resultat tyder på att strategier för att skydda barn måste börja utanför nätet och vid tidig ålder, till exempel genom att vuxna ser hur barnen mår och identifierar barn som visar tecken på olika typer av problem.
• Det är viktigt att notera att tidsbegränsning inte är det bästa sättet att hantera
överdrivet och problematiskt internetanvändande eftersom det inte tar hänsyn till orsaken till beteendet.
• Om ett barn redan upplever att internetanvändningen har gått för långt, vilket ofta visar sig genom att de svarar ja på alla de fem frågorna som nämns ovan,
rekommenderar vi att föräldrarna söker professionell hjälp. Skolkuratorn, skolpsykologen eller barn- och ungdomsmottagningen kan hjälpa till med de
problem barnet med största sannolikhet har utanför nätet.

För frågor, kontakta gärna:

Elza Dunkels, institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet
Telefon: 070-2735323
E-post: elza.dunkels@edusci.umu.se

Pressbild

För mer information:

Rapporten “Excessive Internet Use among European Children” granskar europeiska barns risk att hamna i överdriven internetanvändning. Studien är en djupanalys av
19,834 europeiska barn i åldrarna 11-16 år i 25 EU-länder.

Läs hela rapporten Excessive Internet Use among European Children av David Smahel, Ellen Helsper, Lelia Green, Veronika Kalmus, Lukas Blinka och Kjartan Ólafsson på:

http://www2.lse.ac.uk/media@lse/research/EUKidsOnline/EU%20Kids%20III/Reports/Ex cessiveUse.pdf

Information om projektet och studien:

• EU Kids Online syftar till att öka kunskap om europeiska barns och föräldrars erfarenheter av risker och säkerhet på nätet och därigenom bidra till en säkrare nätmiljö för barn. Projektet finansieras av EC Safer Internet Programme (SI-2010- TN-4201001).
• EU Kids Online genomförde intervjuer i hemmen med 25,000 barn i åldrarna 9-16
år och deras föräldrar.
• Mer information kan fås av det svenska forskarteamet som arbetat med studien: Cecilia von Feilitzen, Södertörns högskola, cecilia.von.feilitzen@sh.se , Olle Findahl, World Internet Institute och Högskolan i Gävle, olle.findahl@wii.se, och Elza Dunkels, Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet,
elza.dunkels@edusci.umu.se
• En svensk rapport ”Hur farligt är internet?” har publicerats av The International
Clearinghouse on Children, Youth and Media, Nordicom, Göteborgs universitet
• För fler europeiska resultat, rapporter och detaljer om studien besök www.eukidsonline.net eller EU Kids Onlines Facebookprofil.

Den oändliga historien

Just när det kändes som att samtalsklimatet blivit mildare, som att barns rättigheter hamnat lite mer i fokus och vuxnas oro lite mer i bakgrunden slår Nyhetsmorgon i tv4 till med full kraft. De har en barnpsykolog som svarar på tittarnas frågor ibland och idag valde hon att prata om nätpedofiler. Ni får själva se klippet och göra er en uppfattning men i min värld var det som att kliva fem år tillbaka i tiden.

Märkligt nog var hon påläst. Det var slutsatserna som blev fel. Hon kände till forskning om att kontaktförsöken kan liknas vid spam, dvs många som söker offer kastar ut enormt många krokar eftersom de vet att de får napp ibland. Väldigt sällan men tillräckligt ofta, som med spam (BRÅ). Hon kände också till att de flesta som utsätts har en svår social situation utanför nätet (hon kan ha läst min bok t ex).

Men slutsatserna, att det är skitfarligt för alla hela tiden, de grundar sig inte på de fakta hon redovisade. Det enda som det här inslaget kan leda till är att hon hetsar vuxna till skyddsåtgärder som i bästa fall inte har någon effekt och i värsta fall skadar barnen mer.

Psykologen fokuserar mycket på sin egen oro och det verkar vara vuxnas oro som är det viktiga. Barnets känslor eller behov verkar inte vara viktiga. Hon uppmanar föräldrarna att hindra sina barn från att ta med smartphonen på toaletten. Trots att hon har koll på att de flesta barn som våldtas råkar ut för det i en miljö där de borde kunna vara trygga och av en person som de borde kunna lita på; en förälder, en styvförälder, en tränare, dagispersonal. Om det blir ok för vuxna att hålla koll på barnens mobil har man förberett för dessa vuxna att fortsätta sina övergrepp. Retoriken kring ungas säkerhet på nätet hjälper pedofiler och barnmisshandlare utanför nätet att bygga en gated community där övergreppen kan pågå ostört.

Det är väldigt tråkigt att ett tv-program med så många tittare avslutar med råd direkt från 90-talet. Lägg inte ut bilder på nätet för ”det drar liksom till sig såna här personer”. Detta uttalande har verkligen ingen förankring i vetenskaplig kunskap. Tvärtom. Det visar också på en otäck syn på barn. Juvenism i sin renaste form. Läs mina råd till vuxna istället.

Dags att gå till elefantkyrkogården?

Jag hoppas verkligen att jag kommer att förstå när det är dags att dra mig tillbaka och sätta mig under ett träd med mina sura tankar om hur världen utvecklas. Igår läste jag att barnläkaren Hugo Lagercrantz hade uttalat sig om att barn under tre år inte ska se på tv. Jag trodde att han var skändligen felciterad men sen hittade jag en intervju i Aktuellt där det visade sig att han hade sagt exakt allt det och lite till. Det kanske är taskigt att kritisera en så uppenbart frånsprungen gammal man men han ställde faktiskt upp i tv med sina groteska uttalanden. Mina huvudpunkter:

1. Har aldrig tidigare hört någon använda den där historien om bokens intåg i utbildningsväsendet så där! Att sensmoralen är att man ska vara rädd när man inför något nytt. Hur gick det till när han vände hela historien bak och fram?

2. Man ska akta sig för att romantisera sin egen barndom. ”Fjärilar ska ses i naturen, inte i en Ipad”. I den bästa av världar växer alla upp i Bullerbyn med kossor och fjärilar runt hörnet, vuxna som orkar och hinner se barnen, massor av kompisar, ingen som mobbas, långa sommarlov med frihet att utforska världen. Men det har aldrig varit så att alla barn haft en perfekt uppväxt, inte ens på den tiden när alla visste hur en ko luktar. Vi behöver alla medel för att ge barn stimulans och kunskap. Ett besök i naturen, ett ipad-spel där man lär sig hur djuren låter, en stund i knät. Listan kan göras hur lång som helst.

3. ”Pojkar ska skuggboxas och brottas – det tror jag är nyttigt”! Jag kommenterar inte ens den. Eller jo, jag måste! Varför skulle det vara särskilt nyttigt för pojkar att slåss? Lekslagsmål är ett bra sätt att dölja och bortförklara mobbning och det är ett perfekt sätt att hålla små pojkar inom en sexistisk ram som skadar både samhället och individerna. En person som uttalar sig så om pojkars och flickors olika behov ska inte företräda sitt yrke längre.

4. Varför skulle just surfplattan ta över den mänskliga kontakten? De vuxna som av olika skäl inte orkar med sina barn eller elever kommer att ta till vilka medel som helst för att slippa barnen ett tag. Och vilken teknik de väljer är egalt. Klart som fan att barn ska ha kontakt med människor, massor av kontakt. Men surfplattan eller tv:n är inte problemet. Den sociala utslagning som gör att några föräldrar inte orkar är ett problem. Den nedmontering av välfärden som gör att några lärare inte orkar med sitt jobb är ett problem. Den hets som gör att några föräldrar som har jobb ägnar sig för mycket åt jobbet och för lite åt barnen är ett problem. Den nybrutalitet som brer ut sig, som tillåter att barn behandlas som mindre värda är ett problem. För att ta några exempel på helt teknikoberoende hinder för barn att få ett bra liv.

5. Det är närmast kriminellt att slänga ur sig påståenden som att man kan se att de barn som tittar mycket på tv har ökad kriminalitet och sociala problem. Naturligtvis menar han inte att de barn som tittar mycket på tv drabbas av dessa problem men han la upp det som om det var så han menade. Kopplingen är, antar jag, att föräldrarna inte funnits där för sina barn och detta lett till en mängd saker: bland annat att barnen suttit mycket framför tv:n och att de senare har blivit kriminella och fått sociala problem. Han får fasen laxa upp forskningsresultat om det är nåt annat han menar!

Nybrutaliteten

Under ett antal år har en ny, modernare form av brutalitet mot barn spridit sig. För min del började jag fundera på allvar efter att ha sett Dokument inifrån: Förgrymmade ungar om hur repressalier smyger sig in i skola och hem (hittar inte programmet, länken går till en beskrivning).

Sedan dess har det hänt mycket, mycket mer. Läs t ex om den här Camilla Hällgrens debattartikel om nyauktoritära strömningar. Skoldebatten har i långa stycken kommit att handla om det man kallar disciplin, utan att egentligen reflektera så mycket över varför man väljer ett sådant ord och vad det skulle betyda. Varför tycker man att det är just disciplin som saknas? Finns det ett direkt samband mellan ”tydliga uppförande- och ordningsregler” och ”respekten för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap” som Göran Hägglund antyder? Och isåfall, var finns det vetenskapliga stödet för det?

Det kan kännas som om det skulle finnas ett samband. Man skulle kunna tro att barnen när jag växte upp hade en himla respekt för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap eftersom vi var tuktade att uppföra oss bra när någon såg på. Och ännu mer så för generationen före som även kunde utsättas för fysiskt bestraffning. I min generations fall var det bara psykisk terror som exempelvis hot om en förstörd framtid eller att man skulle ringa hem till föräldrarna. (Undrar lite hur man tänkte där; vad var det stora hotet med att ringa hem till de vuxna som älskar en mer än alla andra?) Poängen är att det på ytan kan se ut som om man har lyckats inplantera respekt för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap men i själva verket har man lyckats få barnen att låtsas.

Att sen de allra flesta barn växer upp till någorlunda fungerande vuxna kanske inte alls har med saken att göra. Det kanske man gör alldeles oavsett. Såvida man inte utsätts för någon typ av övergrepp, för då kan det gå illa. Då är det inte alls säkert att varken uppfostran eller straff hjälper. Vi vet alltså inte idag att uppfostran egentligen hjälper. Om vi med uppfostran menar att man tillrättavisar, straffar, framställer hot, etc.Däremot finns det väldigt mycket stöd för idén om att kärlek under uppväxten ger en trygg förankring i den man är, en positiv självbild som i sin tur ger förmågan att älska och respektera andra. Ganska precis det som Göran Hägglund förespråkade. Oops, det är alltså så att respekten för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap nås med andra medel än den föreslagna disciplinen?

Och så häromdagen tog Hanne Kjöller i DN fram storsläggan i en riktigt otäck liten text: En rejäl utskällning kan också göra gott. Hon bygger hela sitt resonemang på ett nedsättande ord som jag skulle vilja att vi diskuterar lite; curlingbarn. Jag ställer inte upp på idén om att barn får bestämma allt idag, att vi behandlar dem för väl, att vi skämmer bort dem. Jag skulle hellre tolka det man kallar för curlingbarn som övergivna barn som ingen riktigt orkar med. Det verkar vara mycket vanligt bland föräldrar att arbeta så mycket att man drar på sig olika typer av sjukdomar. Det är naturligtvis resultatet av en mängd samhällsförändringar, men ändå ett faktum. I en sådan situation orkar man inte alltid med sina barn, de blir en belastning och ett dåligt samvete. Plötsligt blir barn i alla möjliga situationer en sorts värstingbarn som tar för sig eftersom ingen ger dem tid, uppmärksamhet och kärlek. Det är ett långt rimligare scenario än att föräldrarna engagerar sig för mycket i sina barn och sopar bort varje hinder i deras liv.

Vidare säger Kjöller att den respekten” som föräldrar tidigare hade för skolan ”ersatts av ett ständigt ifrågasättande” och att detta beror på att föräldrarna vill undvika konflikt. Så kan det definitivt vara men det kan också finnas fler förklaringar. Det kan finnas föräldrar som inte tror på att sätta upp en enad front mot barnen. Kommer ni ihåg de tankegångarna? Att det var viktigt att vuxenvärlden uppvisade enighet inför barnen. Man fick diskutera men absolut inte när barnen var med. De flesta tänker självklart inte så längre utan ser det som ett vettigt alternativ att kritisera skolan om en konflikt skulle uppstå. De kanske väljer att ställa sig bakom sitt barn när det verkar rimligt att det är skolan som har felat. Och många vet att det är extremt vanligt att skolan och förskolan har för lite resurser, kapar hörn för att spara pengar, att personalen inte orkar och andra förhållanden som bäddar för missar. Och alla vet att barn är människor, även om de är mindre, och att de omfattas av de mänskliga rättigheterna. De är inte några som ska bli vuxna och sen få ta del av samhällets rättigheter, de är redan där.

Sen drämmer Kjöller till med att ”Utskällningarnas tid tycks förbi. Även om de då och då skulle behövas.” Det kan helt enkelt inte vara så att någon tror att man blir en bra människa av att behandlas illa. En utskällning är en kränkning. Om min chef skulle skälla ut mig skulle jag bli helt otroligt ledsen och nedstämd och antingen känna mig som en usel person eller bli arg på någon annan. Jag skulle knappast tänka: ja, just det, så där kan jag bli bättre till nästa gång. På samma sätt fungerar det naturligtvis för ett barn. Bara väldigt mycket värre. Barnet är helt beroende av den vuxna, vare sig det är en lärare eller en förälder.

Varje utskällning är ett nederlag för den vuxna. Varje bestraffning är ett övergrepp. Sen kan alla göra misstag. Det beror på att vi är människor. Jag har skällt på mina barn och det var fel. Det var just nederlag när jag inte kunde vara så vuxen som jag ville vara och som barnet behövde att jag var. Men det är en annan sak, att man begår misstag, att man inte orkar allt. Det som är otäckt är att det finns folk som argumenterar för de här misstagen redan i förväg, när de är sansade och inte arga eller rädda. Precis så ser nybrutaliteten ut och nu är det fan dags att vi pratar om det här.

Barnens bästa

Veckans Uppdrag granskning och Debatt (12.20 in i programmet) i Svt har handlat om ett par i Sandviken som anklagades för sexuella övergrepp och barnpornografibrott varpå deras barn omhändertogs omdelbart och därefter var borta från föräldrarna i 68 dagar. Det visade sig vara helt grundlösa anklagelser och paret frikändes i tingsrätten, förvaltningsdomstolen och hovrätten.

Det finns mycket som har gått fel i det här fallen men kritiken efter Uppdrag granskning har mest riktats mot kommunen som valde att gå så hårt fram, själva anmälningen är inte så kritiserad av förklarliga skäl. Först och främst får kommunen kritik för att man agerade genom att tvångsomhänderta barnen efter en enda persons anmälan och sedan för att man inte gick på tingsrättens linje utan behöll barnen även efter den friande domen. Även efter att föräldrarna friats helt i den tredje domstolen väljer kommunen att försvara sitt agerande. När man återlämnar vårdnaden av barnen till föräldrarna är det med en kommentar i utredningen om att föräldrarna agerat gränslöst med avseende på integritet och intimitet, ungefär.

Ett sätt att försöka förstå vad som hände är att fundera i termer av masspsykoser som häxprocesser, ungefär som Jan Guillou gör i Häxornas försvarare. Det är helt enkelt svårt att värja sig mot strömningar i samhället. Och det verkar inte vara lättare för den som är professionell. Rent teoretiskt borde det vara vi lekmän som dras med när barn ska ses med förövarens ögon, när varje kontaktförsök mellan barn och vuxen kan vara ett fall av stranger danger, osv. Men i praktiken verkar det vara lika svårt för proffsen att värja sig, kanske ännu svårare. De måste oftare än vi andra stå till svars för sitt agerande. Och då kan det lätt slå över. Sandvikens kommun ville naturligtvis inte schavottera i media som de som inte gjorde något, om det nu visat sig att anklagelsen var riktig. Så långt kan man förstå hur det gick till.

Men jag ser två allvarliga problem i efterspelet. Det första är att kommunen hela tiden tycks agera utifrån någon sorts konfliktidé. De har behandlat föräldrarna som enbart brottslingar inte som brottslingar OCH föräldrar. För hur det än skulle gå i det här fallet är de barnens föräldrar och kommer så att vara även efter en eventuell fällande dom. Barnen och föräldrarna måste ha en relation, för barnens skull. En mycket begränsad och konstig relation om föräldrarna har förgripit sig på dem, men barnen kommer alltid att behöva hjälp med att bearbeta det som hänt. Och när de nu blev friade skulle kommunen ha samarbetat för att hjälpa familjen att läka. Föräldrarnas energi ska inte gå åt till att fundera över den kränkning de upplevt, den ska gå åt till att stötta barnen, att vara föräldrar. Ändå har just det här ”för barnens skull” använts av kommunen för att försvara sitt agerande. Att spela barnkortet har blivit en sorts utväg, det man kan göra för att vinna varje diskussion. T ex sa den stackars kvinnan som var i Debatt för att representera kommunen att man agerade för barnens bästa och att det då kan bli så att vuxna kommer i kläm. (Hon har f ö dementerat att hon var drogad i tv – ”Jag körde bil hem”. Betryggande argument där.) Om och om igen hävdade de att barnen inte har tagit skada. Nu är jag inte barnpsykolog så rätta mig om jag har fel men de flesta barn tar väl skada av att hämtas på dagis av en okänd och sedan vara ifrån sina föräldrar i 68 dagar. Vi måste våga vara kritiska även mot barnkortet. Barnens bästa och för barnens skull är inte konstanter som betyder något utan att man har sammanhanget klart för sig.

Det andra problemet är att man återlämnar barnen med en brasklapp: föräldrarna har inte begått något brott men de har agerat gränslöst. Utan att precisera vad som är gränslöst. Så kan man aldrig någonsin göra. Dels är det olämplig att föräldrarna inte få veta vad som räknas som gränslöst i deras beteende, så att de kan ändra sig. Dels är det extremt osäkert för barnen att de återlämnas till föräldrar som agerar gränslöst utan att man har en plan för hur situationen ska bli bättre. Ett minimikrav är en lista på saker som räknas som gränslöst. Då kan den listan debatteras öppet. Föräldrarna kunde välja att offentliggöra den och vi kunde alla diskutera om man får sova naken när man har barn, om man får filma nakna barn, etc. Men allra bäst vore väl om föräldrarna erbjöds stöd för att bli mindre gränslösa, ett rådgivande samtal, gå en kurs. Nu förstår jag det som att brasklappen är sorts eftersläng, ett sätt att rädda ansiktet, utan att det egentligen finns någon lista över gränslöst beteende. Vilket ju inte gör saken ett dugg bättre.

Alla barn har rätt till beskydd men socialtjänsten får inte ha tolkningsföreträde när det gäller att definiera vad detta beskydd består av.

 

Alla elevers rätt till ett fett MVG

Micke Gunnarsson har startat en kampanj för att få alla elever att få minst ett MVG. En suverän idé, låt oss alla vara med på det tåget! Så här skriver Micke på sin blogg:

Jag skäms personligen över de mentala övergrepp vi vuxna idag utför dagligen på vår framtid. Vi snackar hållbar utveckling och i samma andetag så berättar vi att unga människor, kanske även i synnerhet de som redan mår lite halvdåligt av olika skäl, är värda ett IG, fy på mig!! (här kan ni läsa tidigare inlägg om detta ämne)

SÅ med denna kampanj så ska jag dela ut ett MVG (som även faktisk kan stå för Micke Villy Gunnarsson, hahaha) till varje ung människa jag pratar med!

Så här kommer jag att göra.
1. Skrapa fram pengar till 2000 pins
2. Be alla mina vänner att designa MVG knappar och maila till mig enligt de mallar som finns nedan. (skicka till info@mickegunnarsson.com)
3. Visa alla designers och förslag via page på FB
3. Beställa knapparna
4. Dela ut