Idag blev jag invald i Wikimedias styrelse! Hurra! Äntligen har jag en riktig relation Wikipedia, som jag är sånt stort fan till. Ska berätta mer under våren men tills vidare vill jag bara uppmana er alla att bli medlemmar, för att stötta detta suveräna projekt. Pengarna behövs till alla ambitiösa projekt, men det är även bra att vara många, för att visa hur många vi Wikipediaanvändare verkligen är.
Igår var min plan att jag ikväll skulle skriva om den fantastiska dag som jag visste att det här skulle bli. Jag skulle prata näthat med Robert Aschberg på samma scen som Monica Lewinsky sen skulle stå på. Och jag skulle få lyssna till henne, live. En sån kämpe, en kvinna som vänt det hat hon utsattes för till sin fördel. Jag fick lyssna till hennes gripande berättelse, men inte förrän jag själv blivit utsatt för patriarkala härskartekniker på samma scen, inför 150 personer. Jag kan berätta om det nån gång, men tills vidare vill jag att ni ska veta att det inte var arrangörernas fel. De gjorde allt de kunde för att motverka det som hände på scenen, både i den panel jag deltog i och den efter. Vissa saker går inte att planera bort. I alla fall inte om det ska finnas män på scenen.
Jag flydde därifrån efteråt, bara för att jag visste att jag hade nånstans att fly. Mina jetsetfastrar hade dammiddag och jag stapplade in på den och fick all den debreifing man kan önska. Och sen champagne och middag med arrangörerna. Nu avslutar jag den här dagen, djupt tacksam för all den support och pingvinkraft som finns i världen. Glad för att vi kvinnor kan ha varandras rygg och stolt över det systerskap där vi faktiskt steppar upp. Imorgon är en annan dag och då kanske jag är mer förbannad igen över det patriarkala trampandet som vi hela tiden måste stå ut med. Och hantera själva. Gonatt.
På måndag ska Jack Werner och jag prata om ungas kritiska blick på nätet på Uppsala Stadsbibliotek. Det är seminarieserien Samtal om framtiden som nu lyfter upp unga och nätet. Läs mer på fb-eventet. Jag hoppas på proppfullt och många kritiska frågor.
Vill ni förbereda er genom att lyssna på mig och Jack, eller om ni inte kan ta er till Uppsala, kan jag tipsa om podcastavsnittet om källkritik där vi pratar lite om samma sak. Men på måndag ska vi skruva till det ännu mer, tänkte vi.
Idag mellan 9.30-11.30 kan man fråga mig om Periscope. Det är Telenor som har fått så många frågor om just denna app att de ringde och frågade om jag kunde ta ett frågepass. Dela gärna till alla ni vet har frågor om detta eller närliggande ämnen. Gå in på Telenors Facebook och fråga!
Nu har jag varit på slottet och träffat prinsessan Sofia och prins Carl Philip och pratat näthat.
Prinsparet startade en stiftelse i samband med sitt bröllop och tanken är att arbeta mot näthat och dyslexi. Just nu gör de research för att veta hur de ska kunna göra så mycket gott som möjligt. Det var ett väldigt roligt och intressant möte och tiden bara flög iväg. De berättade om sin stiftelse och jag om min forskning. Både prinsen och prinsessan var mycket insatta, nyfikna och öppna för tankar och idéer. Och extremt lättsamma att prata med, jag glömde helt bort att det var ett ganska officiellt sammanhang.
Plus att det var roligt och intressant att vara i slottet; anmäla sig i slottsvakten, vänta i besöksrummet och sen sitta i en guldkantad soffa. Och, inte minst, träffa två så offentliga personer på riktigt!
Jag förstår att jag gör många besvikna nu när jag faktiskt glömde fråga om det var ok att ta en bild, men nu är ögonblicket förbi. Frågan är ju om det ens har hänt om det inte finns bilder i sociala medier. Jag uppfyllde dock löftet att filma med Periscope när jag plingar på så här är två filmer med en tydligt pollensnuva: Elza på väg till kungliga slottet och när jag plingar på.
Idag åker jag ner till Storstan för min egen lilla Stockholmsvecka som jag berättat om tidigare. Jag ska träffa en prinsessa, jag ska ha flera spännande jobbmöten som jag hoppas ska ge mig fler uppdrag, jag ska föreläsa inte mindre än fyra gånger och så tänkte jag hinna med lite sociala grejer också. På fredag händer en sån otroligt rolig grej som ni inte får missa om ni är i Stockholm.
Monica Lewinsky kommer till stan och tar emot ett fint pris och ska samtidigt berätta om The Shame Game (se hennes lysande TED Talk!) som hon kallar det hon utsattes för. Det gör hon på seminariet The Internet of Humans – för en varmare ton på nätet där jag också ska delta, i en paneldebatt om näthat med bland annat Robert Aschberg. Det kan finnas biljetter kvar, så passa på! Gomorron Sverige tog också upp seminariet, efter 1.23.
Om ni träffar på mig under min Stockholmsvecka, så tveka inte att säga hej!
Jag får ofta negativa kommentarer från helt okända via sociala medier och jag har länge funderat vad det beror på. Själv uppfattar jag inte sociala medier som en diskussionsyta, utan som ett rum vilket som helst. Huruvida det är läge för diskussion avgörs av kontexten, men jag tänker mig inte att allt är en inbjudan till diskussion, bara för att det finns i en öppen profil på nån mötesplats på nätet. Lika lite som jag betraktar politiska budskap på en t-shirt som en inbjudan till debatt, eller en uppseendeväckande frisyr, eller ett avvikande utseende. Om inlägget däremot innehåller en fråga som inbjuder till diskussion, då är det en annan sak. Precis som att ifall jag frågar vad ni tycker om min nya frisyr, är det såklart fritt fram att kommentera.
Jag har två idéer som jag tror kan hjälpa oss att förstå den här frågan. Den första är de parasociala relationerna som har exploderat i och med sociala medier. Fler människor upplever att de känner personer som de traditionellt skulle ha betraktat som bekanta eller inte alls tyckt att de kände. Och denna upplevda närhet leder till att fler uppför sig som om de vore vänner, fast de inte är det.
För naturligtvis är det helt på sin plats om nån jag känner rätt väl kommer med negativa kommentarer. Det ingår i ett socialt liv för mig, att stöta och blöta frågor i sammanhang där en känner sig trygg. Men att en okänd person som kanske följer mig på Facebook eller Twitter börjar skriva till mig som om jag var nån sorts anslagstavla, det uppfattar jag som störande. Och ibland även kränkande, beroende på vad de skriver.
Bild: KIT.
Den andra idén handlar om en avart av en positiv demokratisk utveckling, som jag valt att kalla för SVT-Debattifieringen efter ett numera avsomnat program, som bygger på den fortfarande livskraftiga tanken om att allas åsikter räknas. Jag skrev om det i våras och citerar den del som handlar om just SVT-Debattifieringen eftersom inlägget är så långt (och eftersom det ger mig chansen att säga ”för att citera mig själv…”):
Det har alltid funnits hat mot den som uttalar sig offentligt. Innan internet klagades och hatades via telefonsamtal och brev men de flesta behöll sitt hat inom en mindre krets. I och med internet har fler chansen att snabbt få iväg sitt hat till den det berör. Det är den ena förändringen. Den andra stora förändringen är att fler upplever det som en rättighet att få säga sitt. Jag vet inte vad det beror på, kanske Svt-Debattifieringen av samhället, där det lyfts upp som intressant vad vem som helst har att säga. Och det är det, i grunden, men det finns en baksida. Fler verkar tycka att de har rätt att vara med i samtalet. De tänker förmodligen att deras ilska behöver få utlopp och då kontaktar de den de är arga på direkt. I praktiken får det konsekvensen att när jag har uttalat mig offentligt får jag höra många av de aggressioner som i vanliga fall skulle ha stannat vid köksbordet och tv-soffan. Men nu har de nått mig. Det finns en skönhet i detta, att saker kommer upp till ytan. För samhället är det en viktig demokratisk utveckling som vi ska vårda och hitta förhållningssätt till. Men det kommer att leda till att enskilda får betala ett högt pris och det kan vi inte acceptera. Vi måste hitta rutiner för att hantera problemen och dessa rutiner måste utarbetas på flera nivåer samtidigt.
Jag berättar mer om begreppet i ett reportage från KIT: Näthatarna är få. Och det är ett problem.
I december 2015 blev jag intervjuad av KIT angående ett radioinslag där en barnpsykolog varnade för småbarnsföräldrars mobilanvändande och sa att det kan påverka barnen lika mycket som om föräldrarna befann sig i en depression. Jag tyckte såklart att det var ohyggligt ansvarslöst av henne att skuldbelägga en redan sårbar grupp på det sättet, så jag smög ut från en konferens och tog telefonsamtalet med KIT:s Annika Leone i ett kapprum.
– En deprimerad förälder är ju i en depression. Det här handlar inte om föräldrar som använder en telefon dygnet runt. Att man ibland tittar ner på sin telefon är inte konstigare än att man dammsuger hemma och ignorerar barnet en stund. Det är klart att om den situationen var ett ständigt tillstånd, så skulle barnet inte må bra av det.
Det här genererade en hel del hat, precis som det alltid gör så snart jag försvarar barn eller småbarnsföräldrar. Det är tydligen två grupper som väldigt många hyser stor bitterhet gentemot. Nu kör KIT nyheten i repris, därför att ränderna liksom aldrig går ur sen där debatten. Jag hoppas ändå på en lugn helg.
Edit: Mina vanligaste frågor om porrfilter har en vänlig själ lagt upp på en sajt som heter Porrfri barndom, som jag länkar till för att öka synligheten.
Idag gästpostar sexologen Jack Lukkertz. Han skriver ett inlägg om unga och porr, som en reaktion på en australisk artikel: How the dark world of pornography is damaging kids’ lives forever. Det är så lätt att dras med i argumentationen i en sån artikel, så jag är glad att det finns proffs som kan reda ut och ge ett vettigare förhållningssätt.
De dyker upp med jämna mellanrum, alarmistiska budskap som varnar för sexuella skildringar av sex på nätet, allmänt kallat för porr. Allehanda faror och risker sägs vara förbundna med att ta del av, konsumera, porr. Allt ifrån att det skulle röra sig om ett missbruksbeteende, leda till något som i media fått beteckningen porrimpotens till att det anses skada unga människor. Det är ofta ungdomen som är i fokus. Visst, alla kan få sig en släng av sleven när försöken att sjukdomsförklara porrkonsumtionen poppar upp. Men det är alltså de unga som anses vara särskilt utsatta och därmed i extra behov av skydd. Historiskt sett är detta inget nytt. Under 1930-talet, vid tiden för framtagandet av en ny och banbrytande familje- och bostadspolitik och i en tid då sexualupplysningen legaliserades och ansågs vara en nödvändighet för svenskens fortbestånd, bedömdes ungas liv vara utsatta för fara. Kommersiella krafter sades bidra till att kultur och umgängesliv sexualiserades. Det uppväxande släktet måste räddas från det ovälkomna inflytandet: filmen, den kolorerade pressen, litteraturen och teatern. Dessa institutioner gjorde de unga råa, sexuella, primitiva och förvildade i en tid då ansvarsfullhet, måttfullhet och sans var honnörsorden. Idag lurar faran på annat håll: i mobilen, datorn, på internet.
Givetvis ska skildringar av sex, porren, granskas. Men det måste ske på ett sakligt sätt. För porren är inte skadlig. Inte för gemene person, inte i sig. Som det ser ut idag tenderar en del tyvärr att ta till osaklighet och rena felaktigheter. Det spelar ingen roll att forskningen förvisso ger en komplex men ändå främst lugnande bild av vad porren gör med oss människor. Kanske är det så att en del helt enkelt på förhand bestämt sig för vad man anser och utvecklat faktaresistens.
Porren idag är ett utbrett fenomen, den anses i allmänhetens ögon vara ett vanligt inslag på nätet, och användningen ökar. Svensk forskning visar att uppemot 80-90 % av tonårskillar har tagit del av sexuella skildringar på nätet, även om det andelen minskar ju oftare porrsurfandet äger rum. Vad gäller tonårstjejer har varannan tjej sett på porr. Erfarenheter av att se på porr är höga även bland de som lämnat tonåren, där män förvisso dominerar, men där kvinnors andel stiger över tid. Det säger sig självt att det inte har gått särskilt mycket utför med befolkningen i Sverige utifrån de talen, om vi dessutom betänker att porren har varit en del av samhället i flera decennier, om än i andra former, med annan tillgänglighet än idag. För även det säger forskningen: jag upprepar, porr i sig är inte skadligt. Människor har dessutom, oftast, en förnuftig inställning till vad de ser, de kan navigera i utbudet, de vet hur de undviker sådant som är oönskat. Möjligen är de unga mer skickliga här än vuxenvärlden.
Mycket av porren på nätet är mångfacetterad och inte sällan av mer trivial karaktär, som t.ex. människor som filmar sin egen onani och lägger ut på nätet, regelrätta samlag mellan män och kvinnor, oralsex eller den samkönade sexualiteten. Inget nytt under sovrumstaket. Sedan finns det förstås alla typer av porr, även sådant som kan få människor illa berörda. Men låt oss först titta på vad vi vet när det gäller ungas bevekelsegrunder att söka upp porren?
Det handlar om allmänmänsklig nyfikenhet, om behov av kunskap och förståelse av det här med sexualitet, om hur andra gör, om vad de gör, var, hur de ser ut när de gör det, och så vidare. Det handlar också om mer komplexa faktorer som exempelvis grupptryck, iscensättning eller markering av positioner inom en kamratgrupp. Unga kan titta på porr i syfte att forma sina kamratgrupper och skapa sig sin ställning i den, snarare än att bli upphetsade.
Forskning visar att det finns rena fördelar med porren, enligt användarna själva: identifikation och bekräftelse eller synliggörande av samkönad sexualitet eller kvinnors lust. Porr fungerar dessutom främst som ”onanivirke” eller ”upphetsningsbooster”. Här gynnas de som har svårt att tillgå skildringar av sex eller få till sexuella möten i övrigt, t.ex. funkisar som gynnas av tillgänglighet i hemmet helt gratis, och de som helt enkelt inte vill ge sig utanför hemmets fyra väggar i sexuella syften och ta risker på krogen. Eller de som tycker om att titta på porr i största allmänhet och vill njuta på egen hand.
Porren påverkar oss med stor sannolikhet. Den förmedlar normer och ideal kring kropp, kön, sexuell läggning, sexuell praktik, you name it. På gott och på ont. Den intressanta frågan är vad som är hönan och vad som är ägget: påverkar den oss, eller återspeglar den istället vår syn på sexualitet och kön? Sannolikt är det en tvåvägsprocess, precis som vilken Hollywoodrulle som helst, Mello, Facebook eller en klädbutiks utbud av plagg. Porren blir därmed varken mer eller mindre skadlig eller farlig än det samhälle vi alla lever i.
Men det finns avigsidor med porr. Forskning stärker tesen att porren främjar aggressivt sexuellt beteende hos en mindre andel unga, men den motbevisas också. Idag tycks den kunskap vi har emellertid främst visa att det inte råder entydiga samband mellan porr och sexuellt beteende, däremot på faktorer som hälsa i stort: alkoholvanor, fysisk aktivitet, psykosociala faktorer eller fysisk hälsa. Frågan är också huruvida den mindre andel unga som har visat tendenser till sexuell aggression inhämtat inspiration i porren eller om det istället handlar om att unga med dessa tendenser söker sig till denna typ av skildringar. Sambanden kan påvisas, men det är inte detsamma som att det finns en orsak och en verkan.
Porren har kommit för att stanna. Den är som den är, bra för en del, dålig för andra, men kanske en tämligen alldaglig företeelse för de flesta. Ungefär som att zappa framför tv:n eller slå ihjäl en timme eller två på Twitter eller Snapchat. En del blir uttråkade och minskar så småningom sitt porrtittande. Kärnfrågan är, anser jag, att samhället alltjämt brister i sex- och samlevnadsundervisningen men också samtalet om sex och kön i stort. Sex är helt enkelt fortfarande tabu i många avseenden. Istället för att måla upp skräckscenarier eller oroa sig i onödan borde vi alla i mycket större utsträckning än idag diskutera sexualitet, sex, kön, normer, förväntningar, krav, kort sagt allt som kan kopplas till det mänskliga livets strävan och längtan efter närhet och kontakt med andra. Det är kanske inte konstigt att porren blir en ställföreträdande sexualupplysare när en ung person som vill veta hur ett könsorgan kan se ut aldrig får lära sig detta i skolan.
Vi ska komma ihåg att majoriteten av våra unga är kloka och har en allt som oftast god förmåga att ta hand om sig själva. Och de som inte har det måste få räkna med stöd. Till det behöver de en öppensinnad och nyfiken vuxenvärld som lyssnar, bekräftar, för dialog och vägleder utan att moralisera eller måla fan på väggen. Till exempel när det gäller att förstå sexualiteten.
Tillsammans med några av de som roddade Nätpratsjouren, som jag skrev om härom dagen, skrev jag en debattartikel apropå den senaste tidens panikutbrott. Vi vuxna måste mota paniken i grind! publicerades i en hel rad landsortstidningar under förra veckan och idag i VK.
Vår uppmaning är att prata med barnen, utan att bli förskräckt, döma eller straffa. I stället för att begränsa barnens uttrycksmöjligheter genom att radera Periscope från telefonen, skaffa appen själv, lyssna på barnen och utforska den ihop. Fråga vad barnen gör på nätet på samma sätt som du frågar vad de gjort i skolan eller vart de ska när de går ut genom dörren hemma.
Nätkulturer 