På internationella kvinnodagen passar det att berätta om en av alla de böcker jag arbetar med nu, en bilderbok om patriarkatet som jag skriver tillsammans med bildkonstnären Marie Jacobsson. Här är en av bilderna och texterna.

Välkommen till patriarkatet!

Först vill vi presentera patriarkatet för er. Patriarkatet är en osynlig aktör som inte finns på riktigt mer än sjöodjur och monster men som ändå påverkar våra liv ner till varje liten detalj som hur vi klär oss och uppfostrar våra barn.

Patriarkatet är den maktstruktur som använder kön som sin huvudsakliga kategoriseringslinje. Det är ditt kön som avgör vilket värde du tillmäts. Den som definieras som hane har alltid ett högre värde än den som definieras som hona. Det är grundregeln. Men sen är patriarkatet huvudsponsor till en mängd andra förtryckande strukturer som liksom understöds av och samtidigt understöder patriarkatet. Det finns en norm som ska gynnas och allt utanför normen är mindre värt och måste oavbrutet markeras som mindre värt. Normen är som alla vet en funktionellt normal mansperson nånstans mitt i livet, vit, medelklass, medelutbildad, heterosexuell och med tydlig könsidentitet. Allt som försöker tränga ur denna norm eller som fötts helt utanför den, måste ständigt och jämt få veta sin plats. Och det beror på att patriarkatet vilar på så oerhört svag grund. Den lilla strimma av legitimitet som ger patriarkatet all denna makt är så skör, så skör. Den är helt ärligt ingenting. Den är inte ett dugg mer verklig än ett sjöodjur eller ett monster. Och den som har så lite verklig makt måste naturligtvis brösta upp sig ordentligt för att det inte ska märkas. För att ingen ska börja peka och skratta och avslöja hela skiten. Vi måste ständigt påminnas om vad det är som gäller. Vi lär oss av varandra; så där ska man göra för att passa in, för att bli accepterad, för att få vara kvar i den trygga famnen. Den där famnen som slår och hånar men som vi känner igen. Och som ibland, när vi uppfört oss väl, stryker oss över håret och säger ”Såja, såja, det där var väl inte så farligt?”

Jag tänkte följa upp helgens inlägg om osynlighet med några forskningsprojekt som handlar om just osynlighet och synliggörande. Det första är Osynliga flickan, som började som ett ambitiöst projekt till KK-stiftelsen. Vi trodde att de ville ha mer filosofiska än tekniska forskningsprojekt men så blev det inte. Så vi använde delar av den ratade ansökan och gjorde en massa roliga saker. Bland annat två böcker som jag kommer att berätta om, men jag gjorde en del grejer själv också. Här är till exempel en föreläsning som baserar sig på ett kapitel i en antologi. Boken finns dessvärre bara som tryckt bok.

Dunkels, Elza (2015) Osynliga flickan – I skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet. I Helander, Karin (red) Synas, höras, finnas – plats för barnkultur! Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet.

Under Oscarsgalan framträdde Lady Gaga med den här otroliga versionen av Til it Happens to you. Det är såklart en slump att hon valde att låta scenen fyllas av osynliggjorda nästan samtidigt som Seinabo Sey, men det känns som att de båda är del av en rörelse som går ut på att synliggöra. Och där nätet är en viktig ingrediens.

Det är svårt att hitta ord för mäktigheten och makten i detta uppträdande på Grammisgalan 2016. Seinabo Sey använder sin makt på scenen för att synliggöra svarta kvinnor.

Det här är några mackor som blev över efter Internetdagarna 2014. Jag och några kompisar frågade chefen för det hela om vi skulle kunna få dela ut dem bland alla som tvingas sova ute. Hon nappade direkt och ordnade så att vi fick bära iväg med korgarna med 150-200 goda och näringsrika mackor. Som de amatörer vi var bad vi inte om påsar eller stora servetter utan tågade bara iväg med de gigantiska korgarna och letade efter folk som var hungriga och inte hade någon som tog hand om dem. Det gick snabbt att bli av med mackorna och det finns massor att berätta, till exempel om kvinnan som hjälpte oss att identifiera behövande på Centralen. Och hur många av de vi stötte på pekade på någon annan, kanske en äldre släkting, som var i större behov än de själva.

Det här berättar jag inte för att få klappar på axeln. Jag berättar det därför att min erfarenhet av den här typen av arbete är att när en berättar om det är chansen mycket stor att det inspirerar andra att göra liknande saker. Det finns något smittsamt i att hjälpa den som är utsatt. Sen triggar det hat också men de personerna bryr jag mig inte så mycket om. Alla som engagerar sig däremot, dem bryr jag mig massor om! Så här följer några förslag på sätt att hjälpa utsatta.

1) Jag vill att vi utmanar alla arrangörer av konferenser och annat där det bjuds på mat eller dryck att skänka det som blir över till utsatta, till exempel de som tigger. Är du på en konferens kan du fråga vad de tänkt göra med mat, vattenflaskor, frukt och annat som blir över. Föreslå att ni får dela ut det. Många konferenser ligger centralt och har stora mängder förtäring. Blir du inbjuden att tala kan du ha en standardtext som du bifogar ditt ja tack, där du berättar att du brukar be alla arrangörer skänka det som blir över. Och det går ju alldeles utmärkt att referera till Internetdagarna och Stockholm Waterfront så kanske det är enklare för dem att säga ja. Om du är arrangör kan du försöka hitta en permanent lösning där ni efter varje konferens åker till någon organisation och lämnar det som blivit över.

2) Om du bor på hotell och får små flaskor med schampo och annat som du inte använder, packa ner dem i nån påse tillsammans med frukt eller den där sista frukostmackan som du gjorde men inte orkade äta. Jag skulle aldrig uppmana någon att stjäla från frukostbuffén, men ibland äter en ju med ögonen. Kanske råkar du ta en takeawaykaffe i lobbyn och sen kommer du på att du inte ville ha kaffe? Lämna påsen till någon som behöver den.

3) I alla städer (tror jag) finns det hjälpgrupper som ordnar mat, gasol till husvagnarna, sjukvård, stöd vid kontakt med myndigheter, etc. Sök på Facebook och gå med i gruppen så får du uppdaterad information om var behovet är som störst.

4) Bedriv opinionsverksamhet i din närhet. Passa på att sticka hål på myter när nån vädrar fördomar mot de som tigger, t ex. Det får ofta förvånande effekter. Och var inte blyg för att statusuppdatera när du har hjälpt till. Idéerna smittar andra och plötsligt är ni ännu fler som hjälper.

Förra veckan satt jag i telefonjouren till Telenors Nätprat. Det är ett testprojekt där föräldrar ska kunna ringa Telenors support och fråga om unga och nätet, precis som ifall telefonen krånglar. En suverän idé! Och nåt av det roligaste jag gjort! Jag vill inte jobba med nåt annat efter detta. Eller, jo, det var rätt slitigt att vara uppbunden 16-21 varje vardag en hel vecka. Och så kom det inte så många samtal som vi hade hoppats på. Vilket inte är så konstigt. Det behövs tid för nya saker att sjunka in. Så jag hoppas på en fortsättning. Ja, inte så att jag varken vill eller hinner sitta i supporten, men att det institutionaliseras på nåt sätt så att det alltid finns nån att ringa om dessa frågor.

Vi fick också svara på skriftliga frågor. Det kom inte in så många där heller men de som kom var viktiga. Läs våra svar här.

Sista dagen för projektet är imorgon så ni har två dagar på er att ringa eller skriva in frågor. Denna vecka är det Nina Jansdotter, Isa Galvan och Sverok som svarar på frågorna. Ring 0200-111902 och ställ din fråga!

Idag kör jag igång maratonbloggandet. 100 dagar i följd kommer jag att uppdatera bloggen. Det är ett arrangemang av Fredrik Wass och tanken är att få igång bloggandet, kanske en ny blogg, kanske en slumrande. Jag fegade ur förra året men i år känner jag att det kommer att gå vägen.

Mitt ämne är hett just nu och jag håller på att bli tokig av allt jobb, där det mesta är obetalt dessutom. Jag hinner inte svara på alla frågor jag får. Jag hinner inte heller skriva ner alla tankar jag har. Så Varför ta på sig ännu mer obetalt jobb, kanske du frågar dig. Jo, kanske är bloggande i 100 dagar svaret. Jag tvingas vara kortfattad och klottra ner nåt varje dag, istället för att hela tiden stressas av ambitionen att skriva en bok om det där eller sätta ihop en kurs om det här.

Välkommen att följa mig i dessa hundra dagar! Det kommer att bli korta och långa inlägg och de kommer alla att handla om min forskning om unga, nätet och makt. På ett eller annat sätt. Så haka på!