Kränkningar i skolan – analyser av problem och lösningar

Nu är antologin Kränkningar i skolan – analyser av problem och lösningar publicerad! Alla som följer mig vet att jag har lovat och lovat att den ska komma ut och nu är den här. Faktum är att jag skickade in den slutliga versionen av mitt kapitel 1 april 2012. Ja, 2012! Men jag är inte bitter. Nu finns den iallafall ute.

Mitt kapitel fick heta Vad är särskilt med kränkningar på nätet? till slut. Så här skriver Skolverket om det:

Vad är särskilt med kränkningar på nätet?

Av Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete, Umeå universitet, institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap.
I kapitlet söks svar på frågan om vad som på olika sätt särskiljer kränkningar via nätet. Dunkels refererar till intervjuer med lärare, skolledare och elever och annan forskning för att beskriva upplevelser av kränkningar på nätet. Avslutningsvis diskuteras hur kränkningar på nätet kan motverkas.
De viktigaste slutsatserna i kapitlet är det jag pratar om i föreläsningen Näthat och nätkärlek – om hat, kärlek och mobbning på nätet, nämligen att det inte finns några offer på nätet och att den som känner sig utsatt på nätet oftare ger igen. Mer säger jag inte här – ni får läsa den spännande förklaringen själva.
Antologin är gratis att ladda ner och jag tror att skolorna kommer att ha stor nytta av den. Läs och diskutera!

Disseminating research in contemporary media

Namnlöst

Om du befinner dig i Umeå torsdag den 12 december kan du höra mig prata en stund på ämnet Disseminating research in contemporary media. Jag kommer att hålla en kort föreläsning på engelska om hur jag kommunicerar med media och hur jag använder sociala medier för att utföra universitetens tredje uppgift. Arrangemanget är en del av terminsavslutningen för doktorander men min föreläsning vänder sig till allmänheten, studenter och anställda på universitetet. Så du är extremt välkommen! Ingen förhandsanmälan krävs. Du kan komma även om du inte har engelska som modersmål för det har inte jag heller nämligen.

Disseminating research in contemporary media

Datum: 2013-12-12
Tid: 11.15 – 12.00
Plats: Samhällsvetarhuset, Ub337
Evenemanget vänder sig till: studenter – allmänheten – anställda

”Disseminating research in contemporary media”.

In this lecture Elza Dunkels, Umeå university,  will share some personal reflections with you, emanating from her experiences of using social media to communicate research results.

Welcome!

Arrangör: Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap & Forskarskolan inom det utbildningsvetenskapliga området (FU)
Kontaktperson: Carina Rönnqvist

Facebookeventet hittar du här.

Svenskarna och internet 2013

Gårdagens stora samtalsämne var Svenskarna och internet 2013, den årliga sammanställningen av internetstatistik som .se ger ut. I år finns den både som traditionell pdf och excel och som sökbar, tematiseringsbar version. Här har jag klickat på taggen barn och fick fram statistik som rör barn. Underbart roligt sätt att läsa statistik!

Det gick exempelvis att hitta denna intressanta sammanställning:

Barn 2–11 år: hur många använder surfplatta?

Surfplattorna har blivit mycket populära bland barnfamiljerna under det senaste året. Men alla barn har inte tillgång till sådana. Vanligast har det blivit bland barn till välutbildade och välbeställda föräldrar, även om en majoritet av barnen även i andra familjer har tillgång till surfplattor.

Föräldrars utbildning Föräldrars inkomst
Studentexamen eller mindre Högskole- studier Högskole- examen Låg Mellan Hög
Använder surfplatta 56% 59% 71% 54% 58% 74%

Heja .se!

Nätmobbningsboken

bild

Just nu befinner jag mig i ett förtjusande litet hus i Visbys innerstad (bilden är tagen från mitt skrivbord) och ägnar hela dagarna åt att skriva på ett bokmanus. Arbetsnamnet är Näthat, närkärlek och nätmobbning, precis som den föreläsning jag åker runt med också. Mycket av materialet är det som kallas konceptuellt material, det vill säga filosofiska resonemang utifrån min och andras forskning. Resonemang som svarar på frågor som Hur ska vi förhålla oss till det här som nu ändå ser ut som det gör? Men det finns också mycket material från den rapport jag skrivit på uppdrag av Skolverket och som – tro det eller ej – kommer ut denna månad. Det har varit en mycket långdragen historia med många olika censurnivåer, jag tror att det kallas gatekeepers, och redaktörsnivåer. Och många olika viljor. Det var vid ett tillfälle nära ögat att jag hade varit tvungen att använda mig av ordet cybermobbning! Det hade jag aldrig kunnat gå med på naturligtvis. Jag har ju min stolthet att tänka på, oavsett om jag skulle kunnat skylla på redaktören. Cyber är ett ord som ses som obsolet i svenskan idag och jag är för fåfäng för att riskera att anklagas för att vara kvar i den halvmoderna tiden då ordet cyber fortfarande användes, ca 2002 som allra senast. Nåja, ni kan alltså se fram emot Skolverkets Antologi om kränkningar i skolan och mitt kapitel Vad är särskilt med kränkningar på nätet? inom ett par veckor.

Men tillbaka till min bok. Jag kommer att ha ett bokmanus tillräckligt klart för någon annan att läsa den 20 december. (Ja, jag är så organiserad så jag har ett datum för detta! Kan vi gå vidare till sakfrågan?) Frågan är vad jag ska göra av manuset, vem som ska få läsa det och hur det ska publiceras. Allra helst vill jag publicera det som vi har gett ut Invisible Girl, alltså gratis över nätet så att det är lätt att sprida och förhoppningsvis läsa. Men det finns problem med det. Vi var en hel redaktion i det fallet så vi var många som kunde hjälpas åt med korrekturläsning, kritik, osv. Sen hade vi finansiering för kostnaderna som uppstår om man vill att det ska sättas snyggt och i vårt fall även finnas i pappersformat. Om jag hade pengar skulle jag hyra in någon som gör förlagets jobb och ge ut den som e-bok och print-on-demand, men jag har inte de resurserna. Det finns även nackdelar med att ge ut böcker på det sättet och det handlar paradoxalt nog om just spridningen. Många som jag vänder mig till vill fortfarande läsa en pappersbok och de vill använda traditionella kanaler när de skaffar boken. Och naturligtvis att det är kul att finnas i bokform, snarare än en trist pdf…

Så jag tar gärna emot tips. På alternativa sätt att ge ut, men även gärna förslag från förlagen. Så får jag se vad jag väljer till mitt manus. Jag har lagt ner min själ i detta manus och det är inget jag vill slarva bort.

Kort beskrivning av boken

Näthat, närkärlek och nätmobbning är en lättläst bok som tar upp frågor om negativa och positiva yttringar på nätet. Boken baseras på en forskningsöversikt om nätmobbning som författaren gjort på uppdrag av Skolverket. Målgruppen är lärare, lärarstuderande, föräldrar men även andra yrkesgrupper som arbetar med unga samt vuxna i allmänhet som funderar på de här frågorna. Ur innehållsförteckningen:

  • Finns verkligen nätmobbning?
  • Näthat
  • Nätkärlek
  • Nätmobbning
  • Förekomst
  • Upplevelser av nätmobbning
  • Upptrappade konflikter
  • Skolans ansvar
  • Vad kan vi göra?
  • Förhållningssätt

Sweetie och rättvisan

Just nu cirkulerar en film om nätpedofiljakt i alla medier, se t ex SR. Det är faktiskt nätpedofiler det handlar om, alltså inte vuxna som söker kontakt med barn över nätet för att sedan begå övergrepp utanför nätet. Det här handlar om sexuella förövare som kontaktar barn på nätet och sedan begår övergreppen på nätet.

Filmen är gjord av en organisation som kallar sig Terre de Hommes och som tydligen finns i hela världen. Deras slogan lyder ”For children, their rights and equitable development” – För barn, deras rättigheter och rättvis utveckling. Just nu driver de en kampanj för att stoppa just den sexuella exploateringen av barn via nätet.

Själva filmen är gjord som en skräckinjagande dokumentär, med alla element som behövs för att skrämma åskådaren för skurken och inge förtroende för hjälten. Skurken är pedofiler som begår övergrepp över nätet. Hjälten är Terre des Hommes själva, vars företrädare är modellerade efter seriösa naturvetenskapliga forskare, nedtonade aktivister och filantroper. Dessutom spelar en datoranimerad flicka en central roll i filmen och kampanjen. I filmen framställs detta arbete som ett sätt att använda den senaste tekniken för att hjälpa barn och själva renderingen av flickan får mycket utrymme i den 7 minuter långa filmen.

Jag tycker att filmen är spekulativt gjord och att det är uppenbart att syftet i första hand är att få uppmärksamhet. Men är inte det bra? Att den här viktiga men ignorerade frågan får uppmärksamhet? Jo, men inte på vilket sätt som helst. Det gagnar ingen, allra minst barnen, att problemet framställs som epidemiskt och att förövarna framställs som monster eller folk devils. Den typen av uppmärksamhet motverkar seriösa försök att lösa problemen, till exempel genom att göra maktanalyser, se till barns sociala situation och att ge förövare och potentiella förövare vård. Vilket är exempel på långsiktiga satsningar, baserade på vetenskaplig kunskap snarare än på känslomässiga reaktioner.

Det här är ju ett arbete som pågår världen över med många olika medel, både att stoppa kontakterna som leder till kroppsliga övergrepp och övergrepp över nätet. På olika sätt arbetar länder med att ny lagstiftning eller se om det går att tillämpa existerande för att komma åt förövarna. Man arbetar för att barn ska få en bättre situation och därmed löpa mindre risk att bli förövarnas offer. Det satsas pengar på forskning och utbildning, i Sverige har bland andra Ungdomsstyrelsen fått medel för just detta.

Jag tycker att vi ska vara mycket försiktiga när vi för vidare eller till och med hyllar den här typen av kampanjer. Vi borde noga undersöka vilka avsändarna är och vilken deras agenda är. Inte så att jag misstänker dem för att vilja något annat än barns bästa utan djupare; vilka värderingar står de för? Varifrån får de sina pengar? Leder deras arbete framåt?

Men den här typen av kampanjer leder knappast till något annat än panik. Och naturligtvis uppmärksamhet åt Terre des Hommes, som väl ingen hört talas om förrän nu. Det är inte farligt att ifrågasätta eller bli ifrågasatt. Jag vet att många ideella organisationer har svårt för det men det måste ingå om man tänker agera i en demokrati. Det finns stora risker att en organisation som arbetar för goda och viktiga saker utvecklas till en sekt om det inte finns utrymme för kritik, inom och utom organisationen.

Det är inte konstigt att vi reagerar känslomässigt på kampanjer av det här slaget och informationen den baseras på. Vi kanske ska vara glada så länge vi faktiskt tycker att det är sjukt och vidrigt. Men därifrån till att acceptera att viktiga frågor får slarvas bort genom spektakulära reklamsatsningar är steget stort. Vi har på sista tiden sett ett flertal smaklösa sätt att få uppmärksamhet till viktiga frågor och det här är bara ännu ett.

 

Näthat och nätkärlek – om hat, kärlek och mobbning på nätet

Snart kör Mediacenter i Västerbotten igång en heldag för lärare om nätet och lärande. Först blir det teater om näthat och nätkärlek och ungefär 10.30 håller jag en föreläsning om samma saker. Välkomna att lyssna på direktsändningen eller i efterhand. Under dagen går det också att samtala och ställa frågor här. Hashtag för dagen är #nätkärlek.

Mitt personliga mål med dagen (förutom att de lärare som ägnar sin viktiga tid till att komma och lyssna ska få ut något av det) är att komma upp i 3000 följare på Twitter. Jag är ju matematiker från början och det där med siffror är ett litet intresse. Så jag håller alltid utkik efter roliga tal; jämna 1000-tal är ju ett bra tillfälle att fira.

När jag blev Elisabet Olsson-Wallins 1000:e följare fick jag en signerad affisch som är så himla fin på vår vägg hemma. Jag har inget lika fint att erbjuda men en signerad bok tänkte jag att den 3000:e skulle få. Om hen vill, såklart. Så vi får se hur det går under dagen. Jag har med mig böcker till föreläsningen ifall personen skulle finnas i lokalen idag. Hoppas!

 

Näthat, nätaktivism och härskartekniker

Idag och igår är jag i Uppsala på en konferens om näthat och nätaktivism. Gårdagen var samtidigt möte för det internationella IN@CH som jobbar för en gemensam värdegrund på nätet . Deras slogan är bringing the online in line with human values. Bland annat arbetar man med en petition som man ska skriva under där man lovar att både uppföra sig bra och stötta den som är utsatt. Det är vällovligt på alla sätt och vis och arbetet görs av människor som är genuint engagerade i frågor om mänskliga rättigheter. I ett senare inlägg ska jag diskutera det här förhållningssättet, för det finns stora problem med det. Jag ska också berätta om värdarna för konferensen Nätvaro och deras viktiga och proffsiga arbete.

Men just nu vill jag ta upp en otrevlig sak som hände under gårdagen. Hela dagen bestod av panelsamtal som på olika sätt skulle belysa frågor om Dealing with cyberhate som handlade om erfarenheter, motstånd och strategier för förändring. Det var mycket intressant och redan där märktes att svenska deltagare hade större fokus på sexistiska uttryck än många internationella deltagare hade. Intressant i sig! Min upplevelse av hela näthatsdebatten i Sverige är att vi pratat lika mycket om sexism som rasism. Panel nummer två hette Organized Activism och var en helt manlig panel! Oerhört märkligt. Dessutom var det trist och smått meningslöst eftersom det inte var mycket till samtal. Alla panelister hade förberett anföranden. Det ska jag komma ihåg att aldrig göra. De hade kunnat blogga ut dessa anföranden i förväg och samtala uppe på scenen istället.

Men det stora problemet kom i tredje och sista panelen som hette Legislation and political responsability och skulle handla om möjligheter, verktyg och hot mot förändring. Enda kvinna i panelen var en representant för Facebook i Europa. Förutom att hon var i minoritet med avseende på kön, var hon den enda under hela dagen som representerade den kommersiella delen av branschen. Så hon förstod säkert när hon reste till Sverige att hon skulle bli hårt ansatt och att Facebook skulle få klä skott för allt som alla kommersiella aktörer gör.

Men det blev mycket värre än så. Inte nog med att hon pressades, även på detaljer om facebookgrupper som inte plockats bort, enskilda bilder som plockats bort, osv. Dessutom utsattes hon för kraftfulla markeringar som att de andra paneldeltagarna himlade med ögonen, tittade menande på varandra, fnös högljutt och skrattade åt vissa av hennes uttalanden. De övriga panelisternas upprördhet visste inga gränser när samtalet gled in på rasism. Då tågade vissa ur auditoriet ut ur salongen i vredesmod. En av dem fick hämtas in eftersom hen skulle upp på scenen efteråt.

Förutom att det blev otäck stämning i rummet, blev det hela en ganska bra illustration av ett problem som jag har försökt ta upp i olika sammanhang, nämligen att näthat bara är en spegling av läget i världen. Inte i den bemärkelsen att jag är förespråkare för att vuxna i alla lägen måste vara goda förebilder. Snarare tycker jag att det handlar om att vi behöver se vilka influenser unga får när de växer upp. Om människor på en scen, inför åskådare, så tydligt kan använda härskartekniker mot en enda person, som dessutom befinner sig i en utsatt position, och ingen avbryter. Då är det inte svårt att tänka sig hur kränkande handlingar kan uppstå på nätet.

Jag önskar att jag hade varit snabbare i tanken medan det här pågick. Hade jag tänkt igenom allt det jag skrivit av mig om idag hade jag naturligtvis reagerat på plats. Istället smet jag ut, mycket illa berörd. Fast till mitt försvar kan sägas att jag bytte några uppmuntrande ord med facebookrepresentanten efteråt och mumlade nåt om att hon gjorde bra ifrån sig trots att hon blev så ansatt. Vi har alla ansvar när någon utsätts för härskartekniker och annan kränkande behandling.

 

Näthat och nätkärlek – om hat, kärlek och mobbning på nätet

Vecka 44 är det höstlov för alla elever och många föräldrar medan lärare över hela landet fortbildar sig. I Umeå kör vi bland mycket annat en heldag om IT och lärande: Näthat, nätkärlek, IKT och lärande onsdag 30 oktober.

Först blir det teater om näthat med Unghästen, sen föreläser jag under rubriken Hat, kärlek och mobbning på nätet. Hela förmiddagen kan ses i efterhand på mittmediacenter.se/2013/10/direktsandning. Min föreläsning börjar ca 47 minuter in i filmen. Så här beskrivs min föreläsning:

Elza Dunkels, Umeå universitet, föreläser om “Hat, kärlek och mobbning på nätet” samt ger praktiska råd för att hantera hat och kränkningar på nätet. Föreläsningen baseras på den forskningsöversikt om kränkande behandling på nätet som hon skrivit på uppdrag av Skolverket.

Elza Dunkels är lärarutbildare och disputerade 2007 med avhandlingen Bridging the Distance – Children’s Strategies on the Internet, som bygger på ett stort antal intervjuer med unga om hur de tänker kring faror på internet. Hon har bland mycket annat skrivit boken Vad gör unga på nätet?

Våren 2013 blev hon utsedd till 23:e mäktigaste kvinnan i IT- Sverige av Computer Sweden.

På eftermiddagen blir det seminarier och workshops om IT och lärande. Det mesta är redan fullbokat.

Docent vare här!

Champagne popping cork - 200136368-001

Precis nu fick jag beskedet att jag är utsedd till docent. Jag har vetat ett par veckor att det är på gång eftersom jag fick läsa sakkunnigutlåtandet och det var så himla fint så jag förstod nästan att de inte skulle kunna gå emot det. Så här funkar det:

Docent är steget mellan doktor, alltså att man skriver en doktorsavhandling och disputerar, och professor. Sen finns det inte fler steg inom akademin. Kraven för att man ska bli docent är att man har både breddat och fördjupat sig inom sitt område och att det man skrivit sammantaget motsvarar minst två doktorsavhandlingar av god kvalitet. När forskaren tycker att hen uppfyller kraven, ska prefekten ge tillstånd att lämna in en ansökan om att få bli docent. Det är rätt mycket jobb att sätta ihop en ansökan; det ska skrivas flera sidor om vad en har gjort under åren sedan disputationen, vilka planer en har för framtiden och i detalj att en uppfyller kraven som ställs på en god akademiker. Sedan ska fakulteten förhandsgranska ansökan och bestämma om den är värd att tas vidare. Och om den är det ska en sakkunnig utses, ofta en professor från ett annat universitet. Den personen ska läsa allt den sökande skrivit, alltså även doktorsavhandligen och sedan lämna ett utlåtande. Detta utlåtande utgör sedan grunden för att anställningskommittén rekommenderar eller avråder dekanen (högsta hönset på fakulteten) att utse sökanden till docent. Som docent får en 1000:- mer i lön och högre anseende. En docent får också handleda doktorander.

För tre veckor sedan kom utlåtandet från sakkunnig. Och det blev champagne hemma hos oss. Vilket fantastiskt utlåtande! Jag tänkte att blir jag inte docent så är det värt att fira att sakkunnig har läst mig precis som jag själv tycker att jag skriver. Det står om att jag utvecklat en egen begreppsapparat kring childism (eller juvenism som jag numera kallar det). Han skriver också att mitt sätt att vara både aktivist och forskare är ett är en viktig aspekt av att vara forskare idag. Den enda kritik han framför är att jag inte har så mycket empiri att luta mig mot sedan avhandlingsarbetet. Och det är ju inte mitt fel. Det beror ju på att jag inte har fått forskningsmedel förrän helt nyligen. Jag vet inte om utlåtandet blir offentlig handling så att jag kan publicera hela här. Det vore roligt om fler fick läsa detta! Jag är så ohyggligt stolt.

Traditionellt har en docent först fått hålla en offentlig föreläsning som bedömts och först därefter har utnämnandet varit klart. Nu har vår fakultet tagit bort föreläsningen, vilket jag är mycket besviken på. Ända sedan disputationen för 6 år sedan har jag planerat min föreläsning. Inte i detalj förstås, men jag har tänkt att jag ska använda föreläsningen som en plattform för att nå ut med viktiga saker jag lärt mig som forskare.

Men jag är ju inte dum. Så inom kort får ni höra min docentföreläsning på Youtube. Håll utkik! Skål!