Efter en vecka närmare ekvatorn än jag varit på mycket länge känns det mycket relevant att prata om gillakulturen. En rolig resa är nämligen närmast symbolisk för hela konceptet gilla.

Jag definierar gillakulturen som det språkbruk, de tankar och de handlingar som går ut på att stötta andra över nätet. Gillakulturen har vuxit fram som en följd av den öppenhet man kan iaktta på mötesplatser på nätet; där användarna delar med sig av sina liv och tankar på ett sätt som vi normalt inte känner igen från rummet. Naturligtvis är detta även en förlängning av människans behov av social närhet, av uppskattning från omgivningen och av att spegla sig i andra i sitt relations- och identitetsarbete.

Hur man tolkar uttrycken, både den öppna publiceringen och gillandet av densamma, beror på hur man tolkar världen i övrigt. Det finns bevisligen de som tar illa vid sig när de läser om fina middagar på Facebook, även om jag tycker att det är att gå för långt att prata om Facebookdepression. Det finns inga belägg för någon koppling mellan användning av sociala medier och utvecklande av depression, varken i klinisk eller populär mening. Det viktiga är istället att fundera på hur de som tar illa vid sig när någon berättar något positivt tänker generellt, både på och utanför nätet. En kvalificerad gissning (inte baserad på min forskning utan på mina 52 år i livet) är att det finns de som alltid kommer att vara avundsjuka och missunnsamma oavsett vilket medium de för tillfället använder. Det är en viktig bakgrund till att förstå gillakulturen. För de allra, allra flesta verkar öppenheten i sociala medier fungera tvärtom; de blir glada av att andra är glada. När jag lägger ut mina matbilder gör jag det för att jag gillar den glädje det framkallar hos mig och jag vet att andra känner samma pirr när de ser på bilderna. När jag ser andras mat- hund- och solnedgångsbilder fungerar det på samma sätt; jag får en liten aning om det roliga de får vara med om och det smittar mig på ett sätt som jag uppskattar.

Sen kan man vara kritiskt till en sorts hets, ofta baserad på ett normtänkande, som lätt kan uppstå. När det ska statusuppdateras om hur produktiv man är, hur bra betyg barnen har fått, att man har lyckats med sufflé, osv. Men där tror jag återigen att vi måste tänka på hur vi uppför oss i rummet. Den typen av skrytkultur är förmodligen ännu mer framträdande på våra arbetsplatser (jag satt uppe till två inatt och jobbade ikapp, jag tog en treo och gick till jobbet iallafall, osv) än den är på nätet. Och du och jag, som inte ställer upp på sjuka normer, har möjlighet att påverka detta genom att tänka på vad vi delar med oss av. Dela dina underbara ögonblick för att göra andra glada, men dela även dina svaga ögonblick för att göra världen till en mänskligare plats.

Gillakulturen har fått mycket negativ uppmärksamhet och ordet används mest i nedsättande syfte. Då lyfter man ofta fram en idé om devalvering av positiva känslor – om man använder positivt laddade ord som vän, kärlek, älska, gilla onödigt ofta, riskerar begreppen att urvattnas och i förlängningen leda till mindre vänskap, mindre kärlek, osv. Här blir jag full i skratt när jag skriver detta. Varför skulle denna devalvering drabba just kärleken? Jag har aldrig hört de resonemangen när det gäller hat, t ex. Risken om barn spelar mycket våldsspel är att våldet devalveras och plötsligt förmår barnen inte längre känna hat eller avsky? Begreppen förlorar sin lyskraft och får plötsligt mindre plats i barnens liv?

Det skulle ju faktiskt kunna vara så att ju mer kärlek och gillande man sprider, desto mer kärlek och gillande finns det i världen. Jag får liksom för mig att jag har läst såna tankar förut nånstans.