Årets upplaga av debatten Sämre studenter

1 svar

Ett inlägg i den ständigt återkommande debatten om dagens unga och utbildning som jag skrivit tillsammans med med Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik. Tillsammans har vi över 30 års erfarenhet av att undervisa på universitet. Jag firar dessutom 25 år som lärare i år, 10 av dessa på högstadiet och gymnasiet, 15 år på universitet, 3 dagar på mellanstadiet.

I UNT skriver åtta universitetslärare om studenters språkkunskaper under rubriken Våra studenter kan inte svenska. I korthet går texten ut på att lärarna inte längre kan vara tysta avseende studenters kunskapsnivå. De ser det som att ”när de saknar redskapet för att ta till sig humanistisk vetenskap – språket – måste vi slå larm”. Med historisk precision dyker liknande utbrott upp; någon retar sig på utvecklingen i utbildningsväsendet och slår larm som det ofta kallas. Vi tycker att det finns två allvarliga fel med den här typen av resonemang.

Det första felet handlar om hur man analyserar utvecklingen.

Under en följd av år har vi som undervisar vid universitetet noterat sjunkande förkunskaper hos studenterna som kommer till oss från gymnasiet.

Vi undervisar också på universitet. Vi och andra med oss ser en annan utveckling som kanske inte betecknas ”sjunkande förkunskaper” utan förändrade förkunskaper. Inte alls bara gällande det man brukar kalla för stoff, alltså innehållslig kunskap, utan lika mycket handlar det om förändrade sätt att tänka, orientera sig, prioritera. Vi som tillhör den äldre generationen, som gick i skolan när man fortfarande fick hota och utdela straff, kan utan ansträngning irritera oss på dem som har vuxit upp med en större frihet, som fått utveckla kreativitet och självförtroende där vi lärde oss kopiera och vilja vara något vi ännu inte var. Det är lätt att förstå men icke desto mindre fel. Vi borde i stället fira segern att de som är födda på 80- och 90-talen är så fria i sitt sätt att tänka, prata och skriva. Att inte ge skolbarn en vettig utbildning är inte en konsekvens av ett sådant tänkande, tvärtom.

Det andra felet handlar om att vi som lärare måste ta ansvar för den utveckling som sker i samhället. Och det är skolan och universiteten oerhört dåliga på att göra. Vi har en tendens att skylla våra tillkortakommanden på antingen de unga eller utbildningssystemet. När det i själva verket oftast handlar om att det är vi inte har hängt med. Vi ska inte gå in i detalj på hur vi inte följer med i samhällsutvecklingen, det leder till en alltför lång text, men vi vill markera att det är viktigt att våra ungdomars utbildning utvecklas. Allt annat är djupt ahistoriskt och absurt; vi vill ju inte ha vare sig antiken eller 50-talet tillbaka, varför skulle vi då vilja ha 80-talet tillbaka? Och eftersom lärarna inte var nöjda då heller, så… osv.

Man kan också tänka sig att en lärare inte alltid behöver se övergripande strukturer i allt. När en student inte förstår hur man använder ett ord behöver det inte vara ett strukturellt fel; man kan kunna olika saker utan att ha en generellt låg kunskapsnivå. Det är viktigt att hålla i minnet att studenter på universitet är vuxna människor som ska ta sig igenom en utbildning på egen hand och att de satsar pengar på att få denna utbildning. Det är stor skillnad mot den i praktiken 12-åriga obligatoriska skolan. Om en student inte förstår ett ord måste hen kolla upp det. Och det betyder inte per automatik att skolan har misslyckats.

Ur vår utbildningspolitiska syn kommer också en syn på språket. Det innebär att i skolan och akademin bör språket i första hand vara ett verktyg för kommunikation och inte, som faktiskt implicit är andemeningen i artikeln, en socialt-hierarkisk markör vars primära syfte är att upprätthålla en struktur av typen ”vi (de äldre, utbildade och etablerade som vet) mot dem (de unga, ännu-ej-utbildade och oetablerade som inte vet)”.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.)

Denna syn på språket betyder att de exempel som används i debattartikeln alla faller platt. Alla med någon sorts språk förstår vad studenterna menar med ”gav födsel till” och ”menar på”. Att ”tar plats” har börjat användas som ”äger rum” är inget konstigt. Detta är en så kallad kalkering (från engelskan) och är ett exempel på ett uråldrigt språkligt fenomen som vi måste leva med. Vi kan gärna hålla emot så länge det går om det känns bättre men historien visar oss att språkutvecklingen vinner i längden och att alternativet är ett dött språk.

Sen kan vi inte annat än hålla med författarna om att det är viktigt att  få ”landets beslutsfattare att tilldela svenskundervisningen de resurser som behövs”. Men det ska vara relevant svenskundervisning, förankrad i samtiden. Skolsatsningar behövs oavbrutet så länge som skolan konserverar eller förstärker strukturella skillnader i samhället. Utbildning är den enda vägen ur diskriminering och stereotypisering men själva skolgången kan arbeta emot sådana mål om man inte gjort vettiga analyser.

Elza Dunkels, lektor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet

Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik, Umeå universitet

Inte bara tekniken utvecklas

Lämna ett svar

Igår gick den fantastiska och skrämmande dokumentären om West Memphis Three i Svt – Paradise Lost 3. I korthet handlar den om tre oskyldigt dömda pojkar som tvingats leva större delen av sina liv i fängelse medan den riktiga mördaren med största sannolikhet finns kvar i frihet. Men förutom att det är en gripande och upprörande historia om idioti och masspsykos, väldigt likt det som hände i Norden under samma tid, väl beskrivet av Jan Guillou i Häxornas försvarare, är det en berättelse om en förändrad människosyn.

Jag tror att detta är viktigt att ha med sig i alla diskussioner om utveckling – att vi ständigt utvecklas, att vår människosyn utvecklas. Utveckling av tankar är en väsentlig komponent i det vi kallar civilisation. Det vanligaste är att vi använder ordet civilisation som motsats till barbari, dvs att ett civiliserat samhälle vill öka kunskap och komma bort från fördomar, vill ge alla människor lika rättigheter, osv. Civilisation innebär således utveckling, det är inget som skapats en gång för alla utan som skapas av våra handlingar. Man kan säga att för varje generation kommer vi längre bort från barbariet; kunskapen ökar och fördomarna minskar, empatin ökar och rädslan för det främmande minskar.

I Paradise Lost blir det smärtsamt tydligt att samhället har utvecklats. Det är verkligen inte bara de tekniska förutsättningarna som blivit bättre, som ger utredarna möjlighet att spåra dna, leta likheter med andra brott, osv. Lika mycket har det skett en utveckling när det gäller människosyn. Rättegången mot de tre barnen 1993 är en uppvisning i den tidens okunskap och fördomar. Och i Sverige var vi inte ett dugg bättre. Vi hade samma typ av häxjakt mot allt det som samhället rätteligen avskyr och som man valde att se i varje hörn. Självutnämnda experter, pressande förhör med rädda barn, förutbestämda teorier som formar perceptionen, allt detta är ingredienser i dokumentären men också i våra svenska rättsskandaler som har med pedofili, satanism och barnamord att göra.

Vi kanske inte tror det men vi har kommit en lång bit på vägen sedan 90-talet. Det är inte möjligt att dra igång en häxjakt på samma sätt idag som det var då. Vilket inte betyder att vi kan luta oss tillbaka och tro att allt är bra. Tvärtom ska vi lära oss av historien. Vi har inte råd att drabbas av historisk minnesförlust årtionde efter årtionde.

Även om vi ska vara vaksamma är det viktigt att vi är medvetna om att inte bara tekniken förbättras, utan att även vi människor förbättras. Och det är något som kan användas som argument i en rad sammanhang. Vi kan t ex inte titta bakåt när det gäller skolan. Skolan på 50-talet, som tycks vara en idealskola för många som deltar i debatten, var anpassad för den människosyn som rådde då. Idag ser vi på människor i allmänhet och barn i synnerhet på ett annat sätt. Vi ser också på kunskap och lärande på ett annat sätt. Därför är det inte möjligt att återskapa skolan som den var när katedern stod där katedern ska stå och när eleverna tog av sig kepsen och svarade ”ja, magistern” på alla frågor.

Se gärna Paradise Lost 3 med dessa ögon, finns på Svt play 6 dagar till.

Det kanske faktiskt är en uppmaning att skriva på väggen

Lämna ett svar

I Umeå invigdes nyligen konstverket Lev! som bland annat består av texter av Sara Lidman. På marken har bokstäver som bildar orden ”Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det” lagts in i rostfritt stål. Denna del av konstverket tejpades över vid själva invigningen med hänvisning till att ”Folk med funktionshinder och annat kan ta det som att man ska skriva på väggen”. Politikerna tog beslutet att censurera delar av konstverket för att de var oroliga att citatet skulle tas som en uppmaning att klottra. Läs mer om det hela här. P4 Västerbotten har gjort ett fint bildspel där man kan se delar av verket.

Utan att vara insatt i Sara Lidmans författarskap tänker jag att det censurerade citatet skulle kunna tolkas som just precis det Umeås politiker oroar sig för. Vi kanske inte behöver gå omvägar och tolka citatet symboliskt; det kanske faktiskt är en uppmaning att skriva på väggen.  Om jag förstår saken rätt kämpade Sara Lidman för demokrati. Hon ville att periferin ska få plats i ett samhälle där centrum väldigt ofta är det enda som räknas.

Och Umeås politiker tillhör de i samhället som har talutrymme; de tillhör utan tvekan centrum. De har en arena från vilken de kan ropa ut sina idéer, sin frustration och sina åsikter. Men alla har inte den möjligheten. För några medborgare är väggar ett alternativ till politiskt engagemang som vi normalt ser det. Eller snarare, att skriva på väggar kan för vissa av oss vara politiskt engagemang. Det kan också vara vandalism, självklart är det så. Att skriva på väggen eller klottra på väggen kan vara två olika sätt att uttrycka samma sak. Det är svårt för en utomstående att bedöma om någon har vandaliserat eller förmedlat viktiga saker.

Jag är alltså inte säker på att vi behöver oroa oss för att citatet ska missuppfattas av sådana som inte är ”du eller jag” som Hans Lindberg lär ha sagt. Vi kanske ska se det som att både du och jag och de andra gör rätt i att tolka Sara Lidmans ord bokstavligen. Skriv på väggen, gör din röst hörd även om du inte tillhör de grupper i samhället som har en scen att tala ifrån. Citatet kan vara demokratiskt sprängstoff i en tid då icke-demokratiska krafter härjar.

Demokrati är att skapa utrymme för att få höra hur alla har det. Och ibland behöver vi använda väggar för att få höra.

Unga, maskulinitet och våld

Lämna ett svar

Platser kvar på utbildning om unga, maskulinitet och våld

Hur hänger maskulinitet och våld ihop och hur kan våld förebyggas?

I början av 2013 kör vi igång fördjupade utbildningar kring unga, maskulinitet och våld.

På utbildningen får du kunskap om ungas våldsanvändande och utsatthet, våldets funktion och maskulinitetens teorier – särskilt om våld mot hbtq-personer, sexuellt våld, hedersrelaterat våld, våld i nära relationer samt förebyggande metoder. Innehållet har utformats i samarbete med Linköpings universitet och du har möjlighet att examinera 7,5 högskolepoäng.

Utbildningen omfattar 3×3 dagar och vänder sig till personal i verksamheter som har unga som målgrupp. Utbildningen hålls i Stockholm, Göteborg, Helsingborg och Umeå.

Närmare information om upplägg och innehåll finns på vår webbplats: www.ungdomsstyrelsen.se/maskulinitet

Tid är inte problemet

Lämna ett svar

Pressmeddelande från Umeå universitet

Nya rön om barn och problematisk internetanvändning: Tid är inte problemet

Att barn spenderar mycket tid på nätet är inte nödvändigtvis ett tecken på att de har problem relaterade till sin internetanvändning. Det är en av slutsatserna i den senaste rapporten från det europeiska forskningsnätverket EU Kids Online, där man tittat på överdriven användning av internet i åldrarna 11-16 år. En av forskarna bakom studien är Elza Dunkels, Umeå universitet.

Studien visar att de flesta barn hanterar sin internetanvändning mycket bra och att de som är mest sårbara för att hamna i överdriven användning är äldre barn, barn som har känslomässiga problem och de som man skulle kunna kalla för sensationssökande.

Internet har blivit en viktig del av barns och ungas liv. I Sverige är ca 20 procent av 11-16-åringarna uppkopplade tre eller fler timmar en vardag och en helgdag är ca en tredjedel på internet så länge. Den ökade tiden ungdomar spenderar på nätet har oroat många vuxna; finns det risk att unga hamnar i problematiskt internetanvändande? EU Kids Online har därför frågat barn i åldrarna 11-16 år hur ofta de upplever tecken på överdrivet användande. De fem frågor EU Kids Online valde för att komma åt barnens egna upplevelser av överdriven användning var: hur ofta man låtit bli att sova eller äta p.g.a. internet, hur ofta man känt sig oroad när man inte kunnat vara på internet, om man tillbringat mindre tid än man borde med familj/vänner eller med skolarbete p.g.a. internet, om man surfat fastän man inte riktigt varit intresserad, och om man misslyckats med att försöka ägna mindre tid på nätet fastän man velat.

En procent av de europeiska barnen riskerar att hamna i överdriven internetanvändning

En procent av alla europeiska barn i studien har svarat ja på alla fem frågorna och är därmed enligt EU Kids Online i riskzonen för problematisk internetanvändning. De barn som svarat ja på mer än en fråga uppger också att de har psykologiska och känslomässiga problem som påverkar deras beteende på och utanför nätet. Trots att Sverige är ett av de länder där internetanvändandet är mest omfattande, är det inte fler barn som enligt denna definition hamnar i riskzonen, snarare tvärtom.

Procentandelen av barn som svarat positivt på åtminstone en av frågorna varierar mellan länderna. Lägst andel, 17 procent, återfinns i Italien och högst, 49 procent, i Estland. För Sveriges del är det 34 procent av barnen som har upplevt minst en av de saker frågorna tar upp. Rapporten visar att det vanligaste är att barnen har surfat fast de egentligen inte varit intresserade. Det minst vanliga svaret är att de vid något tillfälle har struntat i mat och sömn.

Cecilia von Feilitzen som har varit ansvarig för EU Kids Online i Sverige förklarar:
– Det finns ingen entydighet kring begreppet överdriven internetanvändning men man har valt att utgå från dessa fem frågor som tillsammans kan anses påverka barnets sociala liv samt fysiska och psykiska hälsa. Rapporten väljer att inte använda uttryck som internetberoende då det är omdiskuterat bland forskare.

Överdriven internetanvändning: Vad ska föräldrarna göra?

När det gäller att förebygga problematisk internetanvändning rekommenderar EU Kids Online att föräldrar engagerar sig i sina barns internetanvändning genom att stötta och diskutera. Kanske särskilt när barnen har blivit upprörda över något, men även i vardagssituationer. Elza Dunkels kommenterar resultaten:
– Vi vet idag att det bästa sättet att stötta barn är att hålla kommunikationskanalen mellan barn och vuxna öppen. Det är alltså viktigt att inte fördöma och kritisera utan vara genuint intresserad av barnens nätanvändning. När föräldrar och barn kan prata öppet om dessa frågor är chansen större att den tid barnen spenderar på nätet hjälper dem att utveckla ett hälsosamt förhållningssätt till internetanvändning.

Andra resultat:

• EU Kids Onlines resultat tyder på att strategier för att skydda barn måste börja utanför nätet och vid tidig ålder, till exempel genom att vuxna ser hur barnen mår och identifierar barn som visar tecken på olika typer av problem.
• Det är viktigt att notera att tidsbegränsning inte är det bästa sättet att hantera
överdrivet och problematiskt internetanvändande eftersom det inte tar hänsyn till orsaken till beteendet.
• Om ett barn redan upplever att internetanvändningen har gått för långt, vilket ofta visar sig genom att de svarar ja på alla de fem frågorna som nämns ovan,
rekommenderar vi att föräldrarna söker professionell hjälp. Skolkuratorn, skolpsykologen eller barn- och ungdomsmottagningen kan hjälpa till med de
problem barnet med största sannolikhet har utanför nätet.

För frågor, kontakta gärna:

Elza Dunkels, institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet
Telefon: 070-2735323
E-post: elza.dunkels@edusci.umu.se

Pressbild

För mer information:

Rapporten “Excessive Internet Use among European Children” granskar europeiska barns risk att hamna i överdriven internetanvändning. Studien är en djupanalys av
19,834 europeiska barn i åldrarna 11-16 år i 25 EU-länder.

Läs hela rapporten Excessive Internet Use among European Children av David Smahel, Ellen Helsper, Lelia Green, Veronika Kalmus, Lukas Blinka och Kjartan Ólafsson på:

http://www2.lse.ac.uk/media@lse/research/EUKidsOnline/EU%20Kids%20III/Reports/Ex cessiveUse.pdf

Information om projektet och studien:

• EU Kids Online syftar till att öka kunskap om europeiska barns och föräldrars erfarenheter av risker och säkerhet på nätet och därigenom bidra till en säkrare nätmiljö för barn. Projektet finansieras av EC Safer Internet Programme (SI-2010- TN-4201001).
• EU Kids Online genomförde intervjuer i hemmen med 25,000 barn i åldrarna 9-16
år och deras föräldrar.
• Mer information kan fås av det svenska forskarteamet som arbetat med studien: Cecilia von Feilitzen, Södertörns högskola, cecilia.von.feilitzen@sh.se , Olle Findahl, World Internet Institute och Högskolan i Gävle, olle.findahl@wii.se, och Elza Dunkels, Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet,
elza.dunkels@edusci.umu.se
• En svensk rapport ”Hur farligt är internet?” har publicerats av The International
Clearinghouse on Children, Youth and Media, Nordicom, Göteborgs universitet
• För fler europeiska resultat, rapporter och detaljer om studien besök www.eukidsonline.net eller EU Kids Onlines Facebookprofil.

Den oändliga historien

2 svar

Just när det kändes som att samtalsklimatet blivit mildare, som att barns rättigheter hamnat lite mer i fokus och vuxnas oro lite mer i bakgrunden slår Nyhetsmorgon i tv4 till med full kraft. De har en barnpsykolog som svarar på tittarnas frågor ibland och idag valde hon att prata om nätpedofiler. Ni får själva se klippet och göra er en uppfattning men i min värld var det som att kliva fem år tillbaka i tiden.

Märkligt nog var hon påläst. Det var slutsatserna som blev fel. Hon kände till forskning om att kontaktförsöken kan liknas vid spam, dvs många som söker offer kastar ut enormt många krokar eftersom de vet att de får napp ibland. Väldigt sällan men tillräckligt ofta, som med spam (BRÅ). Hon kände också till att de flesta som utsätts har en svår social situation utanför nätet (hon kan ha läst min bok t ex).

Men slutsatserna, att det är skitfarligt för alla hela tiden, de grundar sig inte på de fakta hon redovisade. Det enda som det här inslaget kan leda till är att hon hetsar vuxna till skyddsåtgärder som i bästa fall inte har någon effekt och i värsta fall skadar barnen mer.

Psykologen fokuserar mycket på sin egen oro och det verkar vara vuxnas oro som är det viktiga. Barnets känslor eller behov verkar inte vara viktiga. Hon uppmanar föräldrarna att hindra sina barn från att ta med smartphonen på toaletten. Trots att hon har koll på att de flesta barn som våldtas råkar ut för det i en miljö där de borde kunna vara trygga och av en person som de borde kunna lita på; en förälder, en styvförälder, en tränare, dagispersonal. Om det blir ok för vuxna att hålla koll på barnens mobil har man förberett för dessa vuxna att fortsätta sina övergrepp. Retoriken kring ungas säkerhet på nätet hjälper pedofiler och barnmisshandlare utanför nätet att bygga en gated community där övergreppen kan pågå ostört.

Det är väldigt tråkigt att ett tv-program med så många tittare avslutar med råd direkt från 90-talet. Lägg inte ut bilder på nätet för ”det drar liksom till sig såna här personer”. Detta uttalande har verkligen ingen förankring i vetenskaplig kunskap. Tvärtom. Det visar också på en otäck syn på barn. Juvenism i sin renaste form. Läs mina råd till vuxna istället.

Friends mobbningssimulator

2 svar

Jag har inte provat Friends nya mobbningssimulator av flera skäl. Dels vill jag inte i onödan ge andra applikationer tillgång till Facebook, dels känns hela grejen djupt oetisk. Som en av sönerna sa: Mobbningssimulatorn känns lika smart som att inte äta på några veckor för att se hur fattiga har det. Eller som köpfri vecka. Eller internetfri månad. En överklassgrej helt enkelt. Någon som däremot har provat är Sofia Mirjamsdotter och hon skriver om det här. Men trots att jag inte har provat har jag några kritiska åsikter (hey, what did you expect?):

Först lite om formen. Det här är otroligt oviktigt i sammanhanget men jag kan inte undgå att reta mig på nån som 2012 tycker att det är en bra grej att göra en app som ska kopplas till Facebook. De flesta skulle tvärtom behöva lära sig att inte ge andra applikationer tillgång till olika konton. Och det grafiska uttrycket! Jag älskar Erik Eriksson lika mycket som alla andra men det där skribblet känns lika 2009 som fb-kopplingen. Var det en reklambyrå som hade nåt över?

Men sen ser jag ett antal problem med själva mobbningssimulatorn. För det första, och jag vet att jag alltid säger samma sak: varför denna fokusering på nätmobbning? Det är ju mobbning generellt som är problemet. Friends säger att man vill få vuxna att förstå hur illa det är med nätmobbning. Det är ett vällovligt syfte men de saknar analys av problemet. Brist på analys är ju väldigt vanligt och alldeles särskilt i den här branschen, unga och nätet. Man identifierar ett problem och tar den första lösning som dyker upp i huvudet och sen är det för sent att backa. En analys av problemet hade kunnat innehålla funderingar på 1) vad vuxna generellt saknar kunskap om och 2) den kontext i vilken nätmobbning uppstår. Här har man missat båda som jag ser det.

Den grupp man vänder sig till, alltså vuxna som inte har kunskap om hur illa det är med nätmobbning, är inga som jag träffar. Och då träffar jag enormt många vuxna och pratar med dem om just nätmobbning, både live under mina föreläsningar och via nätet. Vilket inte utesluter att de finns. Men man kanske ska akta sig för att se vuxna som en homogen grupp ifall man identifierat en sådan grupp. Min erfarenhet är tvärtom att många vuxna har en uppfattning om att nätmobbning är farligare än annan mobbning. Det de skulle behöva är alltså något annat. Kanske punkt två: hjälp att sätta nätmobbningen i ett sammanhang. Jag skulle tro att de flesta vuxna behöver mer kunskap om samtida mobbningsforskning. Att förstå strukturerna som tillåter mobbning, att fundera över varför lärare inte ser mobbning i skolan, varför det står i många likabehandlingsplaner att offret ska berätta vad som händer, varför mobbare och offer ofta förväntas sluta fred, osv.

Sen tänker jag också på att vuxna inte heller är en homogen grupp i den bemärkelsen att de behöver veta mer om mobbning. Många vuxna har varit mobbade, många vuxna är fortfarande mobbade, många vuxna har barn som mobbas. Att skicka in någon i en mobbningssimulator utan att kunna ta hand om dem efteråt – jag är inte psykolog men det ringer inte bra i mina öron.

Jag kan höra svaren på min kritik i huvudet (rätta mig senare om jag har fel): Vi vill sätta fokus på denna viktiga fråga. Ja, det är en viktig fråga men ändamålen helgar inte medlen. Om resultatet blir att vuxna blir förskräckta över tonen på nätet, över känslan av att det kommer nära, och så vidare, då blir dessa vuxna sämre på att ta hand om sina barn. Alla vuxna, oavsett om de är lärare eller föräldrar, behöver känna sig trygga och självsäkra nog att stötta barnen. De behöver ha trygghet att konfrontera mobbare, att prata med offer, att lyssna lyhört och agera modigt, att sätta sig upp mot skolan eller fotbollsklubben. Inte panikartat vända sig mot nätet som ett sorts spöke som man inte kan få grepp om. Mobbning är inte ett spöke. Vi vet mycket mer om mobbning än vi gjorde tidigare men kunskapen ökar inte av att vi vet vilka fula tillmälen som sprids på nätet. För det är inte det som är kärnan.

Dags att gå till elefantkyrkogården?

6 svar

Jag hoppas verkligen att jag kommer att förstå när det är dags att dra mig tillbaka och sätta mig under ett träd med mina sura tankar om hur världen utvecklas. Igår läste jag att barnläkaren Hugo Lagercrantz hade uttalat sig om att barn under tre år inte ska se på tv. Jag trodde att han var skändligen felciterad men sen hittade jag en intervju i Aktuellt där det visade sig att han hade sagt exakt allt det och lite till. Det kanske är taskigt att kritisera en så uppenbart frånsprungen gammal man men han ställde faktiskt upp i tv med sina groteska uttalanden. Mina huvudpunkter:

1. Har aldrig tidigare hört någon använda den där historien om bokens intåg i utbildningsväsendet så där! Att sensmoralen är att man ska vara rädd när man inför något nytt. Hur gick det till när han vände hela historien bak och fram?

2. Man ska akta sig för att romantisera sin egen barndom. ”Fjärilar ska ses i naturen, inte i en Ipad”. I den bästa av världar växer alla upp i Bullerbyn med kossor och fjärilar runt hörnet, vuxna som orkar och hinner se barnen, massor av kompisar, ingen som mobbas, långa sommarlov med frihet att utforska världen. Men det har aldrig varit så att alla barn haft en perfekt uppväxt, inte ens på den tiden när alla visste hur en ko luktar. Vi behöver alla medel för att ge barn stimulans och kunskap. Ett besök i naturen, ett ipad-spel där man lär sig hur djuren låter, en stund i knät. Listan kan göras hur lång som helst.

3. ”Pojkar ska skuggboxas och brottas – det tror jag är nyttigt”! Jag kommenterar inte ens den. Eller jo, jag måste! Varför skulle det vara särskilt nyttigt för pojkar att slåss? Lekslagsmål är ett bra sätt att dölja och bortförklara mobbning och det är ett perfekt sätt att hålla små pojkar inom en sexistisk ram som skadar både samhället och individerna. En person som uttalar sig så om pojkars och flickors olika behov ska inte företräda sitt yrke längre.

4. Varför skulle just surfplattan ta över den mänskliga kontakten? De vuxna som av olika skäl inte orkar med sina barn eller elever kommer att ta till vilka medel som helst för att slippa barnen ett tag. Och vilken teknik de väljer är egalt. Klart som fan att barn ska ha kontakt med människor, massor av kontakt. Men surfplattan eller tv:n är inte problemet. Den sociala utslagning som gör att några föräldrar inte orkar är ett problem. Den nedmontering av välfärden som gör att några lärare inte orkar med sitt jobb är ett problem. Den hets som gör att några föräldrar som har jobb ägnar sig för mycket åt jobbet och för lite åt barnen är ett problem. Den nybrutalitet som brer ut sig, som tillåter att barn behandlas som mindre värda är ett problem. För att ta några exempel på helt teknikoberoende hinder för barn att få ett bra liv.

5. Det är närmast kriminellt att slänga ur sig påståenden som att man kan se att de barn som tittar mycket på tv har ökad kriminalitet och sociala problem. Naturligtvis menar han inte att de barn som tittar mycket på tv drabbas av dessa problem men han la upp det som om det var så han menade. Kopplingen är, antar jag, att föräldrarna inte funnits där för sina barn och detta lett till en mängd saker: bland annat att barnen suttit mycket framför tv:n och att de senare har blivit kriminella och fått sociala problem. Han får fasen laxa upp forskningsresultat om det är nåt annat han menar!

Andra upplagan av Vad gör unga på nätet?

Lämna ett svar

Idag fick jag ett stort paket med mina egna böcker från förlaget. Jag brukar beställa några exemplar utöver de man får som författare. Det är bra att ha till försäljning när jag är ute och föreläser. Och nu har jag ju den underbara lilla grejen till Iphone som gör att jag kan ta betalt med kort. Helt galet praktiskt! Förr i tiden var det alltid samma skämt när folk ville köpa boken men inte hade pengar: Tar du kort? Och så skrattade vi tillsammans. Men sedan något år är det alltså möjligt.

Det är inte alla som får skriva en andra upplaga så jag är mycket stolt över att ha fått göra det. En bok om nätet riskerar ju att ha ännu kortare livslängd än en som handlar om något som inte förändras lika snabbt men jag har tydligen lyckats hänga kvar. Och alla som, liksom jag, har retat sig på ålderdomligheter i första upplagan kan nu läsa den nya med behållning. Och naturligtvis är det mer än bara uppdateringar av det gamla, jag har ju forskat mer. Parasociala relationer och nätmobbning tillhör de områden som jag helt kort berör i nya upplagan.

Köp, läs och hör av er med tankar! Och gå med i facebookgruppen!