Oj, oj, denna söndagsmorgon börjar inte bra. DN:s bevakning av svenska skolan har kommit till något sorts parodisk klimax med Maciej Zarembas artikel om den synnerligen omdiskuterade friskolan Minerva här i Umeå. Nu är det faktiskt DN som väljer att namnge både skolan och dess lika omdiskuterade rektor. Det måste bara finnas en anledning till det men jag kan för mitt liv inte komma på vad det skulle vara. Ja, kanske att få karln kanoniserad. Det är nämligen en läsning som skapar ett lätt illamående, förmodligen även för folk utanför stan. Det är inte möjligt att det bara är vi som har annan information som reagerar mot den ohöljda hyllning som växer fram i artikeln. Är de kompisar eller har journalisten trollbundits av rektorn så till den milda grad att vi förväntas läsa om hela hans liv och alla oförrätter han utsatts för?
Det är, som ofta i DN, väldigt populistiska formuleringar kring skolan. Det är klart att den lektion om litteratur som inleder reportaget är ett exempel på trevlig och lämplig undervisning. Kanske skulle jag till och med kunna hålla med journalisten om att den är underbar. Fast jag skulle ha valt att glädjas och mysa åt elevernas klokheter snarare än att tillskriva processen den fantastiska undervisningen. Och här är väl den stora skillnaden. Zaremba må vara en duktig journalist, det är jag inte kunnig nog att bedöma, men han saknar uppenbart kunskaper om lärandeprocesser och utbildningsväsende. Det är inte längre så att skolan ska se elever som tomma påsar som bara väntar på att en sträng men rättvis lärare ska fylla dem med innehåll. Den lektion som beskrivs i reportaget är resultatet av interaktion mellan individer med förkunskaper, analytisk förmåga och självständiga tankar. Dessa individer är en stor grupp elever och deras lärare, vilken är utbildad att leda dessa interaktiva processer enligt vissa regler, stipulerade i nationella styrdokument, vilka i sin tur bygger på det man skulle kunna kalla en samtida människo-, lärande- och kunskapssyn. (Den meningen måste jag rama in!)
Lektionen är ett exempel på bra undervisning. Det är dock inte, som Zaremba vill låta påskina, ett sällsynt exempel på bra undervisning. Det är inte heller ett exempel på det som kommit att kallas katederundervisning. Och det är här Zaremba blir riktigt populistisk. Den lite känslosamma beskrivningen av den goda lektionen, lektionen som ger eleverna en bas att bygga sina liv på, får stå som exempel på det som ”anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår.” Och jag kan direkt svara nej, utan att kolla med de andra lärarutbildarna. Det är inte detta som vi anser vara förkastligt. Översitteri och psykisk misshandel, att inte se enskilda elever, att räkna i boken som pedagogisk modell, att låta proven och betygssättningen styra metod och innehåll. Det är exempel på undervisning som vi anser vara förkastlig. Och det är den typen av undervisning som, möjligen lite missvisande, fått öknamnet katederundervisning i debatten. Zaremba får det också att låta som om alternativet till den undervisning vi vill ha bort är att eleverna själva ska söka sig till Njals saga som blinda hönor.
Mer populism: rektorn har till råga på allt inte bjudits in att föreläsa vid lärarutbildningen i Umeå. Detta är dock inte speciellt märkligt eftersom det inte handlar om någon kontroversiell lärare och skolledare, sådana kan ju vara intressanta. Kontroversiell kan ju lika gärna betyda nyskapande på gränsen till att det retar folk. Något sådant rykte har inte Mindervaskolan. Det är en friskola och som sådan inte ett dugg intressantare än andra. Och de andra friskolornas rektorer får inte heller komma och föreläsa eftersom det förmodligen skulle bli tomt och innehållslöst och studenternas tid är mer värd än så.
Det är också ett fult grepp när Zaremba listar groteska felsteg och flagranta kunskapsluckor hos lärarstuderande. Vem som helst kan göra fel och när man samlar ihop misstagen kan vem som helst framstå som obildad idiot. Utan tvekan har lärarutbildningen, liksom varje annan utbildning, problem med studerande som egentligen borde söka sig någon annanstans. Vi kämpar på med det problemet. Det handlar inte om en lärarutbildning i bottenlös kris utan om historiska och politiska skäl som jag inte har plats att diskutera här.
Varken den svenska skolan eller lärarutbildningen befinner sig i en sådan kris som Zaremba antyder i artikeln. Vi har våra problem och vissa av dem är mycket stora. Utan tvekan tvingas många elever igenom en oacceptabel skolgång och utan tvekan skulle lärarutbildningen kunna bli mycket, mycket bättre. Men man får inte glömma att båda dessa institutioner drivs av utbildade och erfarna proffs som kan styra förbi de värsta blindskären. Det är också så att de som går igenom dessa utbildningar är kompetenta medborgare som har en egen drivkraft utöver den som utbildningen kan ge dem. De faller inte alla ihop bara för att det finns skitdåliga lärare, skräplektioner, bakåtsträvande lärarutbildningar och hemska skolor.
Nätkulturer 
