Skolverkets webbplats IT i skolan samlar bland annat viktiga konferenser i ett kalendarium. Här är vårens händelser:
24 mars Konferens: Framtidens läromedel 2011
30 mars Konferens: Ung 3.0 – ungdomskultur och ungdomarnas medieanvändning
6 april Konferens: Pedagogiska utmaningar inför Gy 2011
11 april Konferens: Skolkonferens Datainspektionen
12 april Seminarium: Sociala medier i skolbiblioteket
10 maj Konferens: Räcker det inte med att googla?
När man inte förstår något finns det stor risk att man blir aggressiv. Det gäller de flesta av oss även om objekten för förvirringen varierar. Kön är en av de saker som vi vill ha koll på. Väldigt många av oss reagerar med förvirring när vi inte kan fastställa kön på en person, några av oss reagerar dessutom med aggression. Ett exempel: I årets omgång av Big Brother finns en transsexuell kvinna bland deltagarna. Det har skapat, helt planenligt förstås, många delikata situationer i huset och diskussioner i tv-sofforna. Själv skäms jag lite för att jag envisas med att påpeka att hon verkligen inte ser ut som en kille som blivit tjej varje gång jag pratar om henne. Trots att jag verkligen, verkligen tycker att det är en icke-fråga vilket kön hon har nu eller vilket kön hon hade när hon föddes, måste jag bekräfta hennes val genom att upprepa att könsbytet blev lyckat. Lyckat utifrån vems värderingar? Längre än så har jag alltså inte kommit.
En annan könsfråga som skapar förvirring och aggressioner är den om en könsmaktsordning. Härom dagen blev jag och mina kollegor upphöjda till genusforskare av en sån här knasboll som gjort det till sin grej att kritisera allt som har genus som prefix. Men det var lite kul samtidigt eftersom vi har haft svårt att bli antagna i genusforskarkollektivet på vår arbetsplats. Men nu kan jag alltså fritt använda epitetet.
Sen hittade jag via Mats Olsson ytterligare en sån här rörig person som vill kritisera teorin om en könsmaktsordning. Han är om möjligt ännu rörigare än grabbarna på Genusnytt eftersom han inte verkar vara påläst. Istället väljer han att referera lite allmänt till sånt han har hört att folk sagt. I vissa fall låter han dessa uttalanden om könsmaktsordning tala mot varandra och därmed är saken bevisad: denna teori kan inte stämma eftersom de olika argumenten talar mot varandra. Genidrag! Eftersom han inte hänvisar till några källor finns det ingen som kan argumentera emot den här soppan. Om nu inte de personer han har hört säga något råkar läsa och känna igen sig…
Det här är en liten kultur för sig, där de redan frälsta peppar varandra med sjuka exempel på vad våra skattepengar används till. Det fungerar väl som vilket sekt som helst kan jag tänka mig. Alla människor behöver bekräftelse och när man får det stannar man kvar till varje pris även om det innebär att göra våld på logiskt tänkande. Och det är inget jag vill kritisera i sig. Det är bra att få bekräftelse men det bästa vore om vi alla kan få det överallt. Om samhället vore så öppet och tillåtande att alla fick plats och därmed bekräftelse skulle vi inte få såna här skruvade grupperingar. Det är lika bra att påpeka det redan nu så slipper vi diskutera det i kommentarsfältet: det är naturligtvis lika vanligt med sekter som bildas kring det motsatta. Många grupper som vill utforska könsmaktsordningen hamnar i en återvändsgränd där deltagarna bara vittnar om oförrätter och inte kommer vidare därför att gruppen sluter sig mer och mer. Alla som arbetar mot sexism hamnar dock inte i den situationen.
Det var en kul utflykt att läsa och kommentera i dessa skyttegravar men det leder dessvärre inte någonvart. Det är verkligen som att ställa upp på en paneldebatt anordnad av en sekt; man kommer inte att nå fram med ett enda budskap. Så nu vänder jag dem ryggen och kollar på Big Brother som kvällsnöje istället.
När skolminister Björklund i DN med emfas säger att det är ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” så menar han det symboliskt. Det handlar knappast om att läraren ska förskansa sig bakom katedern och regera därifrån. Han gör det på ett fult sätt och försöker göra kopplingar mellan kritiken mot auktoritära metoder och den svenska skolans dåliga resultat. Dels finns det inget skäl att göra den kopplingen, dels beror de dåliga resultaten på vilka mätningar man tror på. Om vi går efter Pisamätningarna ger jag inte mycket för påståendena, eftersom det är mätningar som görs utan att kontextualisera siffrorna. Länderna som jämförs är extremt olika och det är enbart hårt mätbara kunskaper som ingår. Går vi däremot efter siffror som säger att unga människor idag mår relativt dåligt, får mycket medicin utskriven och att ungefär en fjärdedel av alla elever lämnar grundskolan utan betyg i alla ämnen, då är jag med. Då pratar vi om landspecifika förhållanden och då blir det relevant. Däremot kan jag då ännu mindre se kopplingen mellan icke-auktoritära undervisningsmetoder och dessa förhållanden. Det måste vara annat som spelat in. Vad sägs om folkhemmets nedmontering? Ständiga och ökade neddragningar inom barnomsorg och skola sedan 80-talet? Det finns i alla fall fler förklaringar än den som Björklund biter sig fast i.
Men tillbaka till katedern. Trots att Björklund gör sig lite dum när han använder ordet kateder på det där sättet så menar han det självklart symboliskt. Och då blir det lite roligt när jag hos Jonas Hällebrand hittar en intervju med ordföranden i Lärarnas Riksförbund som faktiskt inte har förstått det utan försvarar katederundervisning rent konkret. Själva katedern hamnar i centrum för hennes röriga resonemang och hon flackar lite med blicken när hon försöker improvisera ihop lite indignation över att läraren inte skulle få ha någonstans att lägga sina böcker och pennor. Det är riktigt illa men kanske tog hon bara chansen att prata om lärare som nedvärderade. Jag skäms å hennes vägnar när hon trasslar in sig och visar hur lite hon vet om a) skolans verklighet och b) skolutveckling och utbildningsforskning.
Nog skulle man kunna ”låta katedern vara symbolen för undervisning, kunskap och kvalitet”. Det spelar väl ingen roll vilket ord vi använder för det. Men nu var det faktiskt inte så Björklund använde det. Han ville att vi skulle associera katedern med ordning och reda, med läraren som auktoritet.
Det kommer aldrig att hända. Även om Björklund får många röster genom dina populistiska utspel och genom att antyda att det var bättre förr så är det helt enkelt inte möjligt att gå bakåt i utvecklingen. Tack och lov har vi uppfostrat våra barn att inte ta skit och det går därför inte att lösa skolans problem med hjälp av hårdare tag. Sen är det ingen tvekan om att skolan mäste bli bättre på att ta hand om alla, att förmedla kunskap och att få alla att växa men det sker naturligtvis inte med hjälp av gamla metoder. Det behöver vi inte ens diskutera.
Läs mer om #merkateder på Twitter.
Månadens krönika i Computer Sweden handlar om regeringens satsning på att bli bäst i världen på IT. Och om hur dumt jag tycker att det är. Ungefär.
Jag råkade nämna vad jag trodde var en del av en ungdomskultur på nätet – nämligen förkortningen pos – för mina barn.
De tittade på mig med tom blick:
– Vadå pos? Vad skulle det betyda?
– Jamen, försökte jag, det är en förkortning: Parent Over Shoulder.
– Varför ska man skriva det?
– Ifall mamma står och tittar och man vill tipsa kompisen att inte skriva något olämpligt, sa jag med en min som säger att ”jag förstår hur ni ungdomar tänker”.
– Haha, om någon skrev så till mig skulle jag svara något i stil med ”jag har fixat det där knarket som du ville ha”. Parent over shoulder, vem bryr sig?
Det där lite otillfredsställande samtalet illustrerar vår tid rätt bra. En hel generation har hunnit bli vuxna och nya barn har hunnit sätta sig vid datorerna.
Att ha vuxit upp med irc och pos är en helt annan sak än att ha vuxit upp med Facebook och afk.
Det finns unga där ute som missade hela Lunarstormgrejen för att de var för små och ändå pratar vi väldigt ofta om unga och nätet i mycket svepande ordalag.
Jag kommer att tänka på den här händelsen när jag läser om it-minister Anna-Karin Hatt och hennes plan att Sverige ska bli bäst i världen på it.
Det låter ju ambitiöst och bra, men i 2000-talets konkurrensinriktade samhälle gäller det inte bara att vara bra, man måste vilja vara bäst. Så det är väl lika bra att satsa högt.
Sverige ska bli världens mest framgångsrika digitala samhälle, skriver regeringen om sitt nystartade arbete med en digital agenda.
Det agendan missar är att it är lite för brett för att man ska kunna vara bäst rakt över. It är inte ett kunskapsområde, utan en mängd kunskapsområden.
Faktum är att jag tycker att it-minister är en omöjlig post. Till och med utrikesministern har ett mindre ansvarsområde än it-ministern, för var i hela friden slutar området it?
Du kan ju inte ens knyppla i dag utan att det finns en it-koppling.
Vi borde således ha en mängd ministrar med särskilt ansvar för it, just för att det kan vara så mycket: teknik, kultur, kärlek, hat, utbildning, politik, sex, språk, integration, utslagning, vård, brottslighet och bistånd. Listan kan göras oändlig.
Att påstå att Sverige vill bli bäst på it är att visa hur lite vi egentligen har förstått. Det verkar onödigt att avslöja sig redan i början.
Eftersom Sverige tillhör de länder som brukar vara snabba på att anamma ny teknik har vi hunnit träna mycket. Våra barn har alltså sedan två generationer vant sig vid ett liv genomsyrat av datorer och internet.
Ett sätt för oss att behålla någon sorts tätposition skulle vara att erkänna att området är extremt diversifierat och inte går att hålla ihop som ett enda kunskapsområde. Vi skalar bort den enhetliga stämpeln it. Vi pratar inte längre om internet som något homogent.
Som första land utser vi en mängd it-ministrar: utbildningsminister med särskilt ansvar för it, socialminister med särskilt ansvar för it, kultur- och idrottsminister med särskilt ansvar för it, justitieminister med särskilt ansvar för it, barn- och äldreminister med särskilt ansvar för it.
Ja, ni fattar. Då skulle vi faktiskt kunna säga att vi är världens modernaste land.
Jag är inte något stort fan av ordet framtiden och alldeles särskilt inte när det används för att prata om unga. Det blir en liten markering att ”ni har ingen plats nu men vi förstår att ni kommer att få det.” Benevolent childism, men det ska jag skriva om en annan gång.
Nu handlar det om en konferens som är lika viktig oavsett att de valde namnet Framtidens lärande (synd, när Samtidens lärande låg så när till hands). Hur som helst blir det en riktigt späckad tvådagarskonferens, påkostad och välbesökt. Årets keynotes är bland andra Simon Lindgren från Umeå universitet, som har skrivit flera böcker om unga och populärkultur, varit redaktör för Ungdomskulturer och medverkar i båda våra böcker som snart kommer ut.
Konferensen går av stapeln 19-20 maj med en sorts förkonferens den 18:e. Jag hittar inget datum för senaste anmälan men jag gissar att man bör vara ute i god tid.
Utskick från The Conference, tidigare Moving Images:
New name. All media industries
We are very excited to welcome you to the 2011 edition of The Conference (formerly known as Moving Images). For the seventh year in a row we gather people from film, games, web, publishing, tech and music to explore the future of media and discover new business opportunities.
Great expectations
During this two-day media industry crossover we will raise forward-looking questions like: Who are the next generation of audiences and consumers? How will content and technology influence each other in the future? What new ideas will unfold and define the next step in media creation and consumption? And, naturally, we will give a shot at expressing the answers we all seek as we move into the unknown territory of tomorrow.
In short, The Conference puts you right in the flow of the present media evolution and points an inspiring finger into the future.
Meanwhile, in another part of town
At the same time as The Conference takes place at Slagthuset in Malmö, the surrounding city is enjoying the Malmö Festival. It is the time of year when the streets of Malmö burst with music, performances and creativity. What better than to simultaneously arrange a media conference that celebrates the same attributes? Because at the end of the day, it is all about the user-experience.
So register now! You don’t want be an angry bird…
Welcome to Malmö, August 24-25th!
På internationella kvinnodagen passar jag på att dubbelposta på två av mina bloggar eftersom jag har ett starkt behov av att skriva om kvinnors situation, i akademin och i allmänhet. Nu blev det inte så himla mycket könsvinkel på det, snarare en människovinkel. Nåja.
Ni skulle bli förvånade om ni visste vilka personer och organisationer som försöker få mig att jobba gratis åt dem. Det är inte småhandlarna som sliter på en skola eller en kommun som förklarar situationen och argumenterar för att jag ska komma dit och hjälpa dem helt gratis. Nej, det är utan undantag stora, relativt rika organisationer som förklarar för mig att de har en liten budget, att de andra inte tar betalt, att konferensen har ett vällovligt syfte. Jag tar argumenten ett och ett:
Min filosofi när det gäller att ta betalt ser ungefär ut så här: jobbet har jag för att försörja min familj. Sen har jag ett roligt jobb som jag har kämpat mig till men det ska inte blandas ihop med att göra saker frivilligt. Bara för att det är roligt ska man inte arbeta utan lön. Om jag ska jobba måste det ge pengar till familjen, annars är det djupt omoraliskt att vara borta från familjen. Självklart med undantag för egna aktiviteter som jag gör för min egen skull eller altruistiska aktiviteter. Men att arbeta gratis åt någon tar tid från det enda verkligt viktiga uppdrag jag har i livet; mig själv och min familj. Om jag då tar betalt kan pengarna jag få tillföra något till familjen (något till studion, en resa, hämtpizza). Alltför många akademiker är så uppfyllda av den bekräftelse de får på jobbet att de inte klarar av prioriteringarna. Och risken är ännu större för kvinnor för då får man lägga till att vi är uppfostrade att serva och tillfredsställa.
Förhoppningen är att alla människor ska växa upp och göra ungefär det som de vill göra. Att de flesta som vuxna slipper vara tonårens wannabe:s. För kvinnor i akademin tycks det vara så att wannabe-positionen är den enda som erbjuds. Fläng runt på alla möten, skicka in oändligt många forskningsansökningar, tacka ja, tacka ja, tacka ja. Har du tur blir du en av oss. Men nej, så blir det ju förstås inte. Istället kommer du att ha offrat allt som är viktigt i ditt liv och fått tillbaka… ingenting alls.
Så ta betalt! Det gäller naturligtvis både män och kvinnor. Ta betalt för det du är bra på och var stolt över det!
Önskar er alla en bra internationell kvinnodag. En spotifylista, kanske?
Högskolan Dalarna var Sveriges första lärosäte ut med öppna föreläsningar på iTunes University, jämte lärosäten som Harvard, Stanford och Yale.
Denna månads NGL-seminarium handlar om hur öppna lärresurser och nya former för nätbaserat lärande ger goda förutsättningar för en samtida undervisning och ett fördjupat lärande.
Stefan Pålsson, som bland annat skrivit artiklar åt både Skolverket och KK-stiftelsen, gör en internationell utblick och pekar på intressanta vägar för högre utbildning.
Seminariet är 1500-1630 i föreläsningssal 1 och du anmäler dig här.
Seminariet livestreamas via videochat.du.se och ämnar du att följa det online behöver du inte anmäla dig i förväg.
När Medierådet omvandlas till Statens medieråd och får nytt uppdrag, ny ledning och en tydlig forskningsanpassning är det extremt lämpligt att man ger ut en Minnesskrift över Medierådets 20-åriga verksamhet kallad Från videovåld via www till World of Warcraft. Mycket intressant läsning. Men det finns mycket mer att skriva och jag hoppas på att någon en dag skriver den fullödiga biografin över den här intressant och världsunika historien. Tills dess fungerar denna skrift både som information och historielektion.
Konsumentverket arrangerade ett seminarium med namnet Unga konsumenter – utsatta och kapabla i höstas. Tanken var att belysa unga konsumenters situation från olika vinklar och jag var ditbjuden för att prata om… håll i er… unga och nätet. Tanken var också att vi skulle skriva ett kapitel i den rapport man planerade. Det var en av de texter jag skrev på min altan i Spanien i november. Och nu finns rapporten utgiven. Tyvärr finns den ännu inte att beställa eller ladda ner men jag återkommer när ni kan få tag i den. Man vill verkligen läsa den, kolla bara på innehållsförteckningen.
Från olika till lika, kompetenta självständiga barn. Ett historiskt perspektiv – Bengt Sandin
Små barn och stora barn – hur ser deras medievardag egentligen ut? – Ann Katrin Agebäck
Ungdomar och konsumtion. Betydelsen av smak, stil och identitet – Erling Bjurström
Försakelser och förhandlingar – vardag för barnfamiljer med knapp ekonomi – Karin M Ekström, Torbjörn Hjort
Unga på nätet – om nätkulturer och ungas strategier – Elza Dunkels
Godis och medier: en söt, sur eller besk upplevelse? – Helena Sandberg
Eftersom rapporten kommer att gå att ladda ner gratis kan den vara lämplig att använda som kurslitteratur i olika sammanhang.
Ovidkommande detalj: Den reklambyrå som fått uppdraget att göra själva rapporten har smart nog inte satt ut sitt namn. Annars hade jag gladeligen nämnt dem vid namn för sämre har jag aldrig stött på. Vilket är ett skäl till att bilderna som ska illustrera kapitlen påminner om något som skulle kunna illustrera en familjerådgivningsbroschyr från 80-talet. Och vem sätter punkt efter rubriker?
Nätkulturer 