Idag åker jag ner till Storstan för min egen lilla Stockholmsvecka som jag berättat om tidigare. Jag ska träffa en prinsessa, jag ska ha flera spännande jobbmöten som jag hoppas ska ge mig fler uppdrag, jag ska föreläsa inte mindre än fyra gånger och så tänkte jag hinna med lite sociala grejer också. På fredag händer en sån otroligt rolig grej som ni inte får missa om ni är i Stockholm.

Monica Lewinsky kommer till stan och tar emot ett fint pris och ska samtidigt berätta om The Shame Game (se hennes lysande TED Talk!) som hon kallar det hon utsattes för. Det gör hon på seminariet The Internet of Humans – för en varmare ton på nätet där jag också ska delta, i en paneldebatt om näthat med bland annat Robert Aschberg. Det kan finnas biljetter kvar, så passa på! Gomorron Sverige tog också upp seminariet, efter 1.23.

Om ni träffar på mig under min Stockholmsvecka, så tveka inte att säga hej!

Jag får ofta negativa kommentarer från helt okända via sociala medier och jag har länge funderat vad det beror på. Själv uppfattar jag inte sociala medier som en diskussionsyta, utan som ett rum vilket som helst. Huruvida det är läge för diskussion avgörs av kontexten, men jag tänker mig inte att allt är en inbjudan till diskussion, bara för att det finns i en öppen profil på nån mötesplats på nätet. Lika lite som jag betraktar politiska budskap på en t-shirt som en inbjudan till debatt, eller en uppseendeväckande frisyr, eller ett avvikande utseende. Om inlägget däremot innehåller en fråga som inbjuder till diskussion, då är det en annan sak. Precis som att ifall jag frågar vad ni tycker om min nya frisyr, är det såklart fritt fram att kommentera.

Jag har två idéer som jag tror kan hjälpa oss att förstå den här frågan. Den första är de parasociala relationerna som har exploderat i och med sociala medier. Fler människor upplever att de känner personer som de traditionellt skulle ha betraktat som bekanta eller inte alls tyckt att de kände. Och denna upplevda närhet leder till att fler uppför sig som om de vore vänner, fast de inte är det.

För naturligtvis är det helt på sin plats om nån jag känner rätt väl kommer med negativa kommentarer. Det ingår i ett socialt liv för mig, att stöta och blöta frågor i sammanhang där en känner sig trygg. Men att en okänd person som kanske följer mig på Facebook eller Twitter börjar skriva till mig som om jag var nån sorts anslagstavla, det uppfattar jag som störande. Och ibland även kränkande, beroende på vad de skriver.

Bild: KIT.

Den andra idén handlar om en avart av en positiv demokratisk utveckling, som jag valt att kalla för SVT-Debattifieringen efter ett numera avsomnat program, som bygger på den fortfarande livskraftiga tanken om att allas åsikter räknas. Jag skrev om det i våras och citerar den del som handlar om just SVT-Debattifieringen eftersom inlägget är så långt (och eftersom det ger mig chansen att säga ”för att citera mig själv…”):

Det har alltid funnits hat mot den som uttalar sig offentligt. Innan internet klagades och hatades via telefonsamtal och brev men de flesta behöll sitt hat inom en mindre krets. I och med internet har fler chansen att snabbt få iväg sitt hat till den det berör. Det är den ena förändringen. Den andra stora förändringen är att fler upplever det som en rättighet att få säga sitt. Jag vet inte vad det beror på, kanske Svt-Debattifieringen av samhället, där det lyfts upp som intressant vad vem som helst har att säga. Och det är det, i grunden, men det finns en baksida. Fler verkar tycka att de har rätt att vara med i samtalet. De tänker förmodligen att deras ilska behöver få utlopp och då kontaktar de den de är arga på direkt. I praktiken får det konsekvensen att när jag har uttalat mig offentligt får jag höra många av de aggressioner som i vanliga fall skulle ha stannat vid köksbordet och tv-soffan. Men nu har de nått mig. Det finns en skönhet i detta, att saker kommer upp till ytan. För samhället är det en viktig demokratisk utveckling som vi ska vårda och hitta förhållningssätt till. Men det kommer att leda till att enskilda får betala ett högt pris och det kan vi inte acceptera. Vi måste hitta rutiner för att hantera problemen och dessa rutiner måste utarbetas på flera nivåer samtidigt.

Jag berättar mer om begreppet i ett reportage från KIT: Näthatarna är få. Och det är ett problem.

I december 2015 blev jag intervjuad av KIT angående ett radioinslag där en barnpsykolog varnade för småbarnsföräldrars mobilanvändande och sa att det kan påverka barnen lika mycket som om föräldrarna befann sig i en depression. Jag tyckte såklart att det var ohyggligt ansvarslöst av henne att skuldbelägga en redan sårbar grupp på det sättet, så jag smög ut från en konferens och tog telefonsamtalet med KIT:s Annika Leone i ett kapprum.

– En deprimerad förälder är ju i en depression. Det här handlar inte om föräldrar som använder en telefon dygnet runt. Att man ibland tittar ner på sin telefon är inte konstigare än att man dammsuger hemma och ignorerar barnet en stund. Det är klart att om den situationen var ett ständigt tillstånd, så skulle barnet inte må bra av det.

Det här genererade en hel del hat, precis som det alltid gör så snart jag försvarar barn eller småbarnsföräldrar. Det är tydligen två grupper som väldigt många hyser stor bitterhet gentemot. Nu kör KIT nyheten i repris, därför att ränderna liksom aldrig går ur sen där debatten. Jag hoppas ändå på en lugn helg.

På internationella kvinnodagen passar det att berätta om en av alla de böcker jag arbetar med nu, en bilderbok om patriarkatet som jag skriver tillsammans med bildkonstnären Marie Jacobsson. Här är en av bilderna och texterna.

Välkommen till patriarkatet!

Först vill vi presentera patriarkatet för er. Patriarkatet är en osynlig aktör som inte finns på riktigt mer än sjöodjur och monster men som ändå påverkar våra liv ner till varje liten detalj som hur vi klär oss och uppfostrar våra barn.

Patriarkatet är den maktstruktur som använder kön som sin huvudsakliga kategoriseringslinje. Det är ditt kön som avgör vilket värde du tillmäts. Den som definieras som hane har alltid ett högre värde än den som definieras som hona. Det är grundregeln. Men sen är patriarkatet huvudsponsor till en mängd andra förtryckande strukturer som liksom understöds av och samtidigt understöder patriarkatet. Det finns en norm som ska gynnas och allt utanför normen är mindre värt och måste oavbrutet markeras som mindre värt. Normen är som alla vet en funktionellt normal mansperson nånstans mitt i livet, vit, medelklass, medelutbildad, heterosexuell och med tydlig könsidentitet. Allt som försöker tränga ur denna norm eller som fötts helt utanför den, måste ständigt och jämt få veta sin plats. Och det beror på att patriarkatet vilar på så oerhört svag grund. Den lilla strimma av legitimitet som ger patriarkatet all denna makt är så skör, så skör. Den är helt ärligt ingenting. Den är inte ett dugg mer verklig än ett sjöodjur eller ett monster. Och den som har så lite verklig makt måste naturligtvis brösta upp sig ordentligt för att det inte ska märkas. För att ingen ska börja peka och skratta och avslöja hela skiten. Vi måste ständigt påminnas om vad det är som gäller. Vi lär oss av varandra; så där ska man göra för att passa in, för att bli accepterad, för att få vara kvar i den trygga famnen. Den där famnen som slår och hånar men som vi känner igen. Och som ibland, när vi uppfört oss väl, stryker oss över håret och säger ”Såja, såja, det där var väl inte så farligt?”

Jag tänkte följa upp helgens inlägg om osynlighet med några forskningsprojekt som handlar om just osynlighet och synliggörande. Det första är Osynliga flickan, som började som ett ambitiöst projekt till KK-stiftelsen. Vi trodde att de ville ha mer filosofiska än tekniska forskningsprojekt men så blev det inte. Så vi använde delar av den ratade ansökan och gjorde en massa roliga saker. Bland annat två böcker som jag kommer att berätta om, men jag gjorde en del grejer själv också. Här är till exempel en föreläsning som baserar sig på ett kapitel i en antologi. Boken finns dessvärre bara som tryckt bok.

Dunkels, Elza (2015) Osynliga flickan – I skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet. I Helander, Karin (red) Synas, höras, finnas – plats för barnkultur! Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet.

Under Oscarsgalan framträdde Lady Gaga med den här otroliga versionen av Til it Happens to you. Det är såklart en slump att hon valde att låta scenen fyllas av osynliggjorda nästan samtidigt som Seinabo Sey, men det känns som att de båda är del av en rörelse som går ut på att synliggöra. Och där nätet är en viktig ingrediens.

Det är svårt att hitta ord för mäktigheten och makten i detta uppträdande på Grammisgalan 2016. Seinabo Sey använder sin makt på scenen för att synliggöra svarta kvinnor.