Härom dagen skrev Jack Werner en krönika som på ytan handlar om en video där några ammande kvinnor har parodierat Gagnam Style, om jag förstår saken rätt. Jag har inte sett videon men det var egentligen inte det intressanta, för Werner använder bara videon för att ta upp en viktig och högaktuell fråga – objektifiering av kvinnor. Att kvinnors kroppar ses av vissa obsoleta män som något som finns till för just deras tillfredsställelse. Så här skriver Werner:

De panikslagna reaktionerna på att de ändå gör det vittnar om en skakad machokultur som ej annat har att ta till än det heliga ståndet. Det om något är ett dödsryck. Så, systrar, fläk fram tuttarna och gör vad fan ni vill med dem. Internet är ert. Varje dödat stånd är en seger.

Jag tycker nog att vi pratar för lite om det här, att man fortfarande får prata så här om kvinnor och kvinnors kroppar. Och när jag säger ”får prata” menar jag helt andra män än de Werner har läst kommentarer av, jag menar män som har talutrymme i media. Tänk till exempel på det där famösa danska tv-programmet. Att han inte fått sparken, när han säger saker som att kvinnor längtar efter att män ska prata om deras kroppar.  Eller melodifestivalen förra året  när Björn Ranelid på bästa sändningstid objektifierade kvinnor så man satte popcornen i halsen. Jag blir hellre hatad av vargar än älskad av Ranelid. Och jag vet inget om honom som poet eller privatperson, det har inget med ranelidsbashing att göra, istället handlar det om att han uppvisade en ålderdomlig människosyn när han väljer att lyfta upp kvinnor till något annat än hans jämlikar. Något bättre, visserligen, men ändå något annat. Jag skrev tidigare om hostile och benevolent sexism. Här handlar det om den godartade sexismen – vem gillar inte att bli älskad och hyllad av en poet? Jag, till exempel. Jag blir allvarligt talat hellre hatad av vargar än älskad av en snuskgubbe.

Och eftersom samtalsklimatet faktiskt tillåter såna här uttryck, blir det viktigt att fler röster hörs om detta. Att fler påpekar att kvinnokroppen inte generellt suktar efter kommentarer från män. Att det inte finns ett vi och ett de. Och att de allra flesta män inte tänker så. För det är nästan bara snuskgubbarna som hörs.

En annan aktuell och närbesläktad fråga är flickors rätt till kulturutövande på sina egna villkor. Häftigt uppblossande diskussion i och med att Justin Bieber kom till Sverige. Det obehagliga i den, vågar jag påstå, officiella hållningen till flickor och idoler beskrivs väldigt fint av Angela Larsson i krönikan Vi är inte till för att behaga någon annan. Så här skriver Larsson:

Men vi finns inte till för att behaga någon annan. Vi är inte till för att kväva vår kärlek till våra idoler, för att någon tycker att det är töntigt. Vi får gilla precis vad vi vill, oavsett om det är metal, manga eller Justin Bieber. Vi är inte till för att du ska få hånskratta åt oss. Om vi vill sjunga till tonerna av ”Baby” i Stockholms tunnelbanor, har vi precis lika mycket rätt till det som huliganerna har efter en Hammarbymatch på Gullmarsplan.

Vår rätt att få vara vilka vi vill är större än din inbillade rätt att trampa på oss.

Om ni har missat Genusfotografen Tomas Gunnarsson finns här en bra chans att komma in i tänkandet: Fyrtio nyanser av maktbalans – en lista över det senaste kvartalets könade bilder som Gunnarsson har hittat och blivit tipsad om. En liten varning för att helig vrede gärna bubblar upp när man tittar igenom bilderna. Det här är nog den värsta. I texten står det ”Nätverket Team Skulden tröttnade på att ständigt behöva inta försvarsställning för sina åsikter. Boken Skulden är inte min är istället deras hyllning till feminismen – och till varandra.” Men bilden signalerar något helt annat än någon som tröttnat på att inta försvarsställning. Fruktansvärt oförskämt av fotografen och bildredaktören!

För mig har Gunnarsson fungerat som ett sätt att få på mig nya glasögon. Visst har jag också reagerat på de allra grövsta bilderna förut men nu har jag lärt mig se mönster. Som att kvinnor ofta fotograferas uppifrån. Eller att kvinnor placeras i absurda poser eller miljöer. Eller att kvinnor fotograferas när de utför sysslor som inte har med ämnet att göra. Allt för att förminska kvinnors makt. Och jag har lärt mig att aldrig mer ställa upp på bilder där jag håller på med irrelevanta saker, eller blir fotograferad uppifrån. Här tänker jag våga mig på att publicera lite bilder som jag själv har reagerat på. Med tanke på att Genusfotografen fler gånger blivit krävd på skadestånd är det riskabelt men jag talar inte om varifrån bilderna kommer så ingen behöver känna sig utpekad. Ännu mer olagligt, förmodligen…

Den här bilden ska föreställa arrangörerna bakom Datatjej – en konferens för unga tjejer som går it-utbildning. Men tydligen är de allra bäst på att bjuda på bullar och frukt.

Nästa bild dök upp i min brevlåda för några veckor sedan. Det är reklam för en matproducent och jag hoppas att den är producerad i ett land som kommit mindre långt än Sverige för här går det fasen inte hem att mammor (moderna mammor dessutom) behöver hjälp att i full fart fixa familjens middagar.

Eller stackars Lorenza som sitter uppflugen på diskbänken med några grönsaker lite lamt i knät och ler halvhjärtat med huvudet lite på sned. Hur ska hon hinna få ihop middagen?