Fortsättning från igår. Idag väljer jag att bortse från hela den där inte-riktigt-en-människa-men-väl-en-kvinna och bara prata om peppning. För jag tänker att alla problem alltid behöver angripas på flera olika nivåer. Igår pratade jag om den strukturella nivån, som vi alla har ansvar för. Idag tänker jag prata om den personliga nivån, där det handlar om att hitta ett förhållningssätt till det som sker, så att livet blir hanterligt. Det är en viktig skillnad och det är också viktigt att ge alla nivåer erkännande. (Gun-Marie Frånberg, Camilla Hällgren och jag har skrivit om detta i Young People and Online Risk. Vi kallar det för Layer Cake Metaphor, där nivåerna beskrivs som lager i en tårta. Boken är tyvärr svindyr men be biblioteket köpa in den som e-bok).

På den personliga nivån väljer jag ofta att se en utmärkelse, som t ex den från Computer Sweden, som något positivt. Även om jag samtidigt kan arbeta mot sexism, kan jag alltså använda sexistiska uttryck till min egen fördel. Jag väljer att inte lyssna till de ironiska kommentarerna och istället suga i mig av det positiva. Jag gör en dygd av att spela dum ibland, att låtsas som om jag inte märker att det är något galet, utan bara le glatt och se stolt ut. Och jag gör det helst tillsammans med andra.

Det är något enastående vilken peppning jag har fått av den här utmärkelsen! Först och främst fick jag veta det i facebookchatten av en vänlig själ som läst CS. Sen har det bara ramlat in grattis från alla möjliga och omöjliga människor, personliga vänner och professionella kontakter. Och det är en viktig sak. Att vara flera om framgångar. Jag ser aldrig mitt arbete som något jag gör ensam. Alla tankar får man ju alltid från möten med andra eller genom att läsa det andra har skrivit.

En viktig faktor om man vill skapa ett VI är att fira så fort chansen ges. Och jag firar allt jag får chansen att fira. Om du är i Umeå på måndag, 29 april, är du välkommen att fira utmärkelsen med mig. Då får du också se mitt jobb och träffa mina fina, peppande kollegor. Läs mer här.

Lite maktmusik på det.

I onsdags blev jag utsedd till 23:e mäktigaste kvinnan i IT-Sverige. Det är Computer Sweden som gör den här listan och man motiverar könsuppdelningen så här:

I de bästa av världar skulle vår kvinnolista inte behövas. Men världen är inte sån. För tio år sedan när årets vinnare fick motsvarande pris hos en ansedd affärstidning trodde hon att sådana här pris skulle försvinna med tiden. När allt fler kvinnor tågade in i ledningsgrupper och styrelserum eller satte sig på vd-stolar. 

Riktigt så har ju inte skett. Andelen kvinnor i exempelvis börsbolagens ledningsgrupper är 18 procent, enligt en rapport från stiftelsen Allbright. Inom it-bolag är framgångsrika kvinnor färre än så. Exempelvis är andelen kvinnor på vd-stolar inom it-bolag 7,5 procent. Hoppet från att vara medarbetare till att vara den med mest makt i företaget är långt och i dagsläget rätt osannolikt att nå för en ung och ambitiös kvinna.

Listor som dessa behövs för att lyfta fram föredömen och för att skapa konkurrens och synbarhet. Det går att göra karriär inom it-branschen och ta sig till toppen i bolag med mångmiljardomsättning. Men det är ovanligt.

Jo men så är det ju. Visst behöver vi lyftas fram, men måste vi vara så exotiska att vi har en egen lista? Kunde inte Computer Sweden bestämma sig för att listan över de 50 mäktigaste i IT-Sverige skulle bestå av hälften kvinnor och hälften män? Efter bara en vecka på listan har jag redan tappat räkningen på skämt om att jag inte precis är 23:e mäktigast, utan bara 23:e på kvinnolistan.

En klok kollega, Eva Svedmark, skrev om rapporteringen av denna utmärkelse på Facebook:

Jag googlade lite snabbt efter en lista på de mäktigaste IT-männen(!) men såklart fanns det ju ingen sådan lista att tillgå. Istället ville även vår kära sökmotor Google sålla sig till stenåldersmentaliteten genom att lite försynt undra: Menade du ”Mäktigaste IT-kvinnorna”?

Varför kära journalister kan inte samma människor som idag omnämns uppmärksammas som signifikanta inom IT-området utan att hänvisa till att de (dessutom) är kvinnor? För de ÄR ju signifikanta och viktiga personer i IT-Sverige helt alldeles oavsett deras kön. 

Svara mig; Hur ska vi kunna få ett vettigt samhälle där män och kvinnors kompetenser värderas lika om vi nästan genomgående måste sätta epitetet ”Dam” eller ”Kvinna” efter ett kompetensområde? Damfotboll. Kvinnlig Präst (man med kvinnliga drag – räknas de in i den här kategorin?) Kvinnlig Polis. Damhockey. Och nu har vi tydligen yrkeskategorin ”IT-kvinnor” också.

Och så är det ju. Jag är oändligt glad för all typ av uppmärksamhet kring min forskning men det dyker ju upp ett skamset litet men hela tiden. För jag är ju inte en av Sveriges mäktigaste IT-människor. Jag är bara en av Sveriges mäktigaste IT-kvinnor. Lite som att någon slängde till mig en godis och nu borde jag vara tyst och tacksam. Vilket jag ju är! Och så lite skamsen. Och stolt! Ja, ni fattar.

Hade jag varit människa och inte bara kvinna hade jag mest troligt hamnat på listan ändå. Säger jag till mig själv i starka stunder. Men när självförtroendet sviktar blir faktiskt utmärkelsen ett minus, eftersom jag känner mig lite dum som går på så enkla trick. Imorgon blir det ett lite peppigare inlägg om det hela: Makt och peppning.