Kategoriarkiv: #blogg100

Forskning och tårar och aktivism

Lämna ett svar

150_Grtinte_forska

Mitt jobb är alldeles outhärdligt ibland. När forskningen handlar om barn som far illa och när omgivningen vägrar att se. När barn som råkat illa ut används av vuxna som vill tjäna pengar, som vill vinna politiska poänger eller som bara inte ser barnet. Då händer det att jag måste stänga dörren på jobbet och sitta en stund och torka tårarna. Och jag inte orkar gå ut och fika efteråt heller, för det otäcka skapar nån sorts folkskygghet. Även om mina kollegor naturligtvis är helt oskyldiga till det jag gråter över, är det som att jag tycker illa om folk i allmänhet efter att ha konfronterats med allt det hemska som finns där ute.

Ett tag var jag inne på att inte fortsätta. Jag kan med lätthet styra om forskning och undervisning så att det handlar mer om lärandeaspekter av nätet än om sexuell exploatering, kränkande behandling och otrygghet på nätet. Och jag funderade på det, för att jag tänkte att jag inte kommer att orka ha det så här.

Men när jag fick tänka ett tag insåg jag att alla andra som jobbar med svåra frågor klarar det. Poliser, socialarbetare, vårdpersonal, domare som måste konfronteras med allt det hemska som finns där ute. De orkar ju. Någon måste orka. Och så tänkte jag på att de tårar jag fäller är en annan sorts tårar än de som barnen fäller. Barnens tårar kan uppvägas, kan vara viktiga, kan leda till något bättre, men bara om vi som är vuxna också orkar med att bli ledsna. Att undvika det svåra för att man inte orkar är självklart en monumentalt egoistisk handling. Så jag fick tänka om och hitta ett sätt att orka. Om inte jag gör just det här, kanske ingen gör det, tänkte jag.

Och därför fortsätter jag att envist hävda att det finns olika sätt att anlägga ett barnperspektiv, att fortsätta sätta mig in i vilka faror som finns för barn, att fortsätta vända på perspektiven för att se hur vi verkligen kan hjälpa. Jag balanserar utan att vingla mellan att vara forskare och aktivist.

Ett sätt att vara både forskare och aktivist är det jag och några kollegor har bollat under helgen och som lanseras imorgon, någonstans på internet. Håll utkik! Ett annat sätt är den öppna föreläsning jag planerar att hålla på onsdag, någonstans på internet. Håll utkik!

Här tänkte jag att det skulle passa med en covervideo men så hittade jag denna liveversion från 1969. Simon & Garfunkel presenterar låten som en av sina nya låtar. Hör hur unga deras röster ännu är. Och texten är naturligtvis det jag är ute efter. Gråt en stund, men sen är det dags att forska!

Ä men va fan, vi tar den andra också. Strax innan Johnny Cash dog spelade han in Bridge over Troubled Water med Fiona Apple som körar outhärdligt vackert. Johnny hade precis blivit änkling. Hans livskamrat June Carter dog bara ett halvår innan han själv dog och han slutförde inspelningen av detta sista album efter att hon gått bort.

 

Återtagande

Lämna ett svar

Detta är en fortsättning på förra inlägget om Wayne 4 Ever.

reclaim

Att återta kontrollen eller reappropriation är vårt sista tema i kapitlet om våra tramp stamps. Under förutsättning att man accepterar att kvinnor måste bidra med något – hemgiften – och att kvinnor ses som egendom, blir det viktigt att återta kontrollen. En sorts reclaim-rörelse fast för mer subtila saker än gator och natten som reclaim oftast handlar om. Vi vill återta kontrollen över våra kroppar i bemärkelsen vem som får tala om dem, på samma sätt som de flesta män äger rätten att tala om sina egna kroppar. Det kommer inte klagomål på mäns utseende i offentliga sammanhang på samma sätt som det gör om kvinnors.

Att återta betyder inte att vi vill förminska traditionellt kvinnlig attribut – tvärtom! Vi vill använda dem, som t ex en svanktatuering med en mans namn, för att skapa en mångfald av uttryck som alla är lika accepterade. Jämställdhet uppnås inte genom att traditionellt kvinnliga intressen och uttryck raderas, utan genom att de uppvärderas.

 

We do not wish to wash off the old meaning of the term tramp stamp and the culture of degrading women that comes with it; instead, we want to incorporate the tramp stamp into a context of equity, rendering it harmless and making it useless as a derogatory term. We tramp-stamp ourselves before someone else does, thereby disarming a possible harmful comment. 

Nu blir det inga fler inlägg om just detta kapitel i Invisible Girl men jag kommer utan tvekan att återkomma till boken.

Bible Black

Lämna ett svar

De senaste dagarna har det handlat mycket om mobbning och idag vill jag tipsa en låt som jag i alla fall tänker mig handlar om mobbning – Industri Royal med Bible Black. Årets Nobelpris i musik går till gitarristen vars solo förstärker känslan av att man bara vill gråta.

 

Det handlar inte om koll

Lämna ett svar

Igår var jag med och debatterade ungas säkerhet på nätet i Debatt. Jag är nöjd med talutrymmet jag ändå fick i det här märkliga formatet men jag skulle vilja än en gång inskärpa vikten av att vi inte drabbas av panik. För om vi gör det, ger vi skräckföreläsarna en ännu större marknad. Det är illa nog att skolorna vänder sig till dem i så stor utsträckning som de gör.

Det är nämligen säkerhetsråden till unga som har skapat den farliga situationen. Tyvärr lät jag mig dras med i en av frågorna från programledaren, trots att jag förberett mig noga. Jag svarade på hennes fråga om vad man ska lära unga! När jag ser det i efterhand kan jag inte förstå att jag gick på det! Jag som bara pratar om att det inte är de unga som ska ändra sitt beteende för att inte bli utsatta! Jag borde ha styrt in samtalet på vuxnas ansvar. Läs och sprid mina Råd till vuxna.

Idag har jag uttalat mig om detta i Svd också, även om de dryga 30 minuter jag gav journalisten var rätt bortkastade. Mitt huvudsakliga budskap försvann, men en liten mening kom med:

– Alla vuxna har redskapen för att vara en bra vuxen för barn som är på nätet. I grunden är det relationsfrågor och konflikter som vuxna kan. Det är viktigt att inte lägga skulden på barnen. Då ökar risken för det som nu hänt i Kumla.

Och det budskapet måste hamras in. Så här säger rektorn ändå att det handlar om att komma ikapp:

– Hur ska vi kunna veta vad 290 elever gör på nätet? Som jag förstår det kommer man inte ens in på enskilda Facebooksidor. Det här är ett område där vi vuxna aldrig kommer ikapp. Aldrig.

Vilket ju bara visar att han inte har förstått någonting. Ni ska inte komma ikapp! Ni är precis där ni ska vara men ni tänker fel och ni filtrerar bort sådant ni skulle kunna se. Sluta gömma er bakom att nätet förändrat förutsättningarna! Den förändring som skett är marginell. Samma saker gäller, livet ser i stort ut som det alltid har gjort, även 2013.

Farliga säkerhetsråd

2 svar

Ikväll ska jag till Göteborg för att delta i Svt Debatt och prata om nätmobbning, apropå flickan i Kumla som tog sitt liv och där man snabbt misstänkte en koppling till nätmobbning. Nu har ämnet tagit en helt annan vändning och vi får se vilka som kommer att debattera. Idag meddelades nämligen att polisen misstänker att det var en 45-årig man som utgav sig för att vara född 1997 och inte en 15-årig pojke. Det enda jag tänker på nu är att vi absolut inte får drabbas av blind panik, som i citatet från Svt Nyheter:

– Det är ju ett fenomen just nu att unga trakasserar unga på internet utan att förstå vad det kan leda till. Det är bland annat därför vi valt att vara väldigt offensiva med information. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, sade Nylén.

För det första hoppas jag att citatet är publicerat ur sitt sammanhang. Annars är det högst anmärkningsvärt att prata om att unga trakasserar unga på internet, fast det just avslöjats att det var en vuxen. Om citatet är korrekt är det ändå inte någon chock för mig, så här ser det väldigt ofta ut när vi diskuterar obehagligheter på nätet; det pratas om att unga är förövarna. Men det är extra illa om det görs när man faktiskt avslöjat att det inte var en ung förövare. Det här är ett utslag av juvenism (se t ex ett tidigare inlägg), som bildar ett filter genom vilket vi betraktar världen. Samma sak hände efter händelserna i Bjästa; det satt folk i tv-sofforna och pratade om hur vi ska få unga att uppföra sig bättre på nätet, när tre av de centrala i hela händelsen, såsom tv-programmet skildrar den, var vuxna. Jag tänker då på rektorn, fritidsledaren och prästen. Ingen ropade efter att präster ska följa lagen.

Men även om citatet skulle vara taget ur sitt sammanhang är det allvarligt att Mats Nylén, som är kommunikationschef vid polisen i Örebro län, lite i en bisats lägger skulden på de unga offren. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, säger han. Läs det igen. Varför vill han varna? Vet han att det är farligt eller är det bara en gissning? Och vilka saker borde de inte lägga ut? Finns det en lista över vilka saker som är olämpliga? Eller finns det en lista över vad som är rent farligt att lägga ut? Eller kan man gruppera det lite lösare och säga att en viss typ av information ska man inte dela med sig? Isåfall skulle jag vilja se en sådan uppräkning och, allra viktigast, på vilka grunder den är sammanställd. Det finns nämligen ingen forskning som stöder att man skulle kunna upprätta sådana förteckningar.

Och här kommer vi till en av de poänger jag hoppas hinna göra i kvällens Svt Debatt: När man på det här sättet lägger skulden (eller ansvaret om ni inte gillar ordet skuld) på den unga nätanvändaren, då har man skapat en farligare situation än om man inte hade varnat alls. Om man ger sken av att det är offrets uppförande som avgör om hen ska bli utsatt eller inte (ja, ni har rätt – det här känns igen från kort-kjol-debatten) ökar risken enormt att hen inte vågar berätta för någon vad som hänt. Vi har ju nämligen signalerat tydligt att så där som du har gjort, det gör man bara inte.

Och om jag ska sammanfatta vad forskningen säger om säkerhet på nätet så är det enda sättet vi kan skydda våra barn att vi har en öppen kommunikationskanal mellan vuxna och barn. Om det finns någon vuxen som barn kan vända sig till när de oroar sig, minskar alltså risken att bli utsatt på nätet. Idag saknar många, kanske de flesta någon att prata med. De pratar kompisar men det är under förutsättning att de har kompisar de litar på. Vissa barn är helt ensamma med sin oro. Och en stor del av den oron har vi vuxna planterat hos dem.

Det är nu det avgörs om vi kan prata om detta på ett sätt som är förankrat i verklig kunskap om unga och nätet eller om vi kommer att prata om det med känslor, fördomar och gissningar som ledstjärnor.

 

Egendom

Lämna ett svar

Detta är en fortsättning på gårdagens inlägg om Wayne 4 Ever.

Att kvinnor ses som någons egendom är kopplat till det förra temat, om hemgift. I det här avsnittet använder vi oss av termerna godartad och elakartad sexism, utvecklat av Glick & Fiske. Det är ett sätt att tala om sexistiska handlingar som utförs av välvilja, vilket annars är svårt. Så här skriver vi i kapitlet:

There are numerous examples of comments on girls’ and women’s bodies that would not be seen as appropriate were they about some other group. We are not primarily referring here to apparent verbal sexual abuse. Instead, we refer to what may seem as benevolent comments at a superficial level. These can, however, be just as hostile if the girl or woman internalizes them and they thus become part of her programming to becoming a proper woman. 

Det här är svåra och undanglidande frågor. Ta schlagertexten Mirakel, skriven av Björn Ranelid som ett exempel. Enligt poeten själv är den en hyllning till kvinnan men den har tydliga drag av godartad eller benevolent sexism eftersom den pekar ut kvinnor som annorlunda, som en art som ska hyllas, inte som jämlika individer utan som avvikande (men underbar) grupp. Om det skriver vi:

It can be hard to identify sexism in this expression since it is not hostile towards anyone and we have learned to picture oppression as basically hostile. In fact, the offerings theme is just as elusive as is benevolent sexism; it can always be excused and defended. Why should it be a bad thing to be considered a gift to society? Doesn’t everyone want to contribute? Who gets offended if she is called wonderful? 

Egendomstemat blir en tydlig koppling till just trampstampandet av våra kroppar:

The act of tattooing your body with your partner’s name can, among other interpretations, be seen as symbolically handing over the ownership of your body. When we in this project actually tramp-stamp ourselves, it is done because this gives us the upper hand; we tramp-stamp ourselves to reduce the harmful effect of others putting the tramp label on us. However, it is not simply a passive, defensive act; it is also a pro-active way of reappropriation, which is our last theme. 

Imorgon avslutar jag denna serie med återtagande. Uppdatering: Det blev inte så, andra saker kom emellan. Nu finns i all fall alla fyra inläggen ute.

Hemgift

Lämna ett svar

Detta är en fortsättning på gårdagens inlägg om Wayne 4 Ever.

untitled

Hemgift eller offerings är vårt sätt att beskriva hur kvinnor ytterst sällan får vara något endast i egenskap av sig själv. En flicka eller kvinna behöver alltid tillföra något till ett sammanhang för att få vara med. Kvinnliga chefer tillför en mjukare ledningsstil. Det vore bra om du kom med för vi har så få kvinnor. Du kan väl sitta mellan pojkarna så blir det mindre bråk. Det tillför ju lite kvinnlig fägring. Så här skriver vi i kapitlet:

An interesting example is the explosion of young female bloggers in the mid 2010’s. This phenomenon may be seen as quite harmless but instead it attracted a lot of attention, from the public and from media. In most cases this was negative attention, implying that these young women were not contributing to society. Instead, the bloggers are accused of dispersing meaningless messages to their readers and in some cases even strengthening sexist structures (Soxbo, 2010). These young women are thus expected to contribute to society while their male peers to a higher extent can use their youth to experiment and play, with no requirement for actual contribution or productivity. 

Vi behöver alltså bidra med något, vi måste ha med oss en hemgift annars blir det ingen affär.

Imorgon fortsätter jag med egendom.

 

Avprogrammering

Lämna ett svar

Detta är en fortsättning på gårdagens inlägg om Wayne 4 Ever.

askungen

Avprogrammering eller deprogramming är vårt sätt att tala om att sexismen är något vi har badat i sedan födseln och inget man tar sig ur i en handvändning. Termen har vi lånat från forskning om destruktiva sekter, där man ofta försöker avprogrammera avhoppare. Och precis som avhoppare från en sekt behöver avprogrammeras under lång tid, behöver alla som vill bryta sig loss från sexistiskt tänkande och handlande använda mängder av olika metoder under lång tid. Det räcker inte att läsa boken, även om det kan vara en bra början.

 

The first theme, deprogramming, is used to call attention to the immersiveness of sexist values; we need to complement research and theoretical discussions with sources just as immersive as sexism itself. Using our bodies to act on the subject and to take control over a process that is normally reserved for men, we hope to take one step further in the deprogramming process. 

Att förändra våra kroppar för alltid blir vårt sätt att skapa ett liknande bad som det vi har varit nersjunkna i sedan födseln, fast ett som skickar omvända signaler. Precis som att sexismen omfamnar oss i varje ögonblick har vi denna ständiga påminnelse på våra kroppar. Och så snart tatueringen syns, i vårt bokkapitel eller på badhuset till exempel, delar vi även denna påminnelse med andra.

Imorgon fortsätter jag med hemgift.

Wayne 4 Ever

Lämna ett svar

wayne_4_ever

Min dotter Maya Dunkels och jag skrev ett kapitel i antologin Invisible Girl, som finns utgiven som pdf-bok och som snart kommer även som pappersbok. Vårt kapitel heter Wayne 4 Ever – I trampstamp myself before someone else does och handlar om hur vi gjorde varsin svanktatuering med orden Wayne 4 Ever och varför vi gjorde det. det hela började för fler år sedan:

June 2009. A man and a woman in their early twenties walk into a tattoo parlor in Camden, London. They tell the receptionist that the woman would like a tattoo on her lower back, with the text Wayne 4 Ever. The woman seems happy and slightly nervous and says: “Isn’t it strange that a guy won’t pay for clothes and stuff you want, but if you tell him you want to get a tattoo with his name on, then he’s willing to pay for it!”

The boyfriend is not allowed into the tattoo room, so he stays in the waiting room and makes some phone calls. Each phone call is pretty much the same; he tells his friends that he and his girl friend had had a few drinks and now they are in a tattoo parlor because she wants to get a tattoo with his name on it – a tramp stamp.

Vi bestämde oss redan den dagen för att det var en bra idé att vi själva skulle skaffa en svanktatuering. För att sammanfatta helt kort hur vi tänkte kan man säga att det är ett sätt att skapa systerskap istället för konflikt men också ett sätt att desarmera idén om en svanktatuering med ett mansnamn. Att dessutom skriva om det hela ser vi som ett sätt att hitta terminologi för att kunna prata om kvinnors kroppar och vem som har rätt att tala om dem. I en mening: Hur kan det komma sig att termen tramp stamp har sådan laddning, utan att vi behöver säga mer än dessa två ord?

The tattooing of our bodies is a way of addressing suppressing mechanisms of sexist, or normal, society. The mechanisms are systematic factors that we have encountered as girls and women but that we had not talked about with anyone, in some cases because we lacked the terminology. The following is an attempt to put these mechanisms into words and as a starting point we have chosen the terms deprogramming, offerings, property, and reappropriation.

Resten av veckan tänkte jag gå igenom hur vi tänker oss de här fyra termerna: avprogrammering, hemgift, egendom och återtagande.