Kategoriarkiv: Debatt

Snacka inte skit

Lämna ett svar

I dagens lokaltidning VK finns en historia som, med lite olika detaljer, dyker upp mellan varven. Denna gång handlar det om Student: ”Läraren nästan hånade oss i konversationen”. Ja, det är lite lokallöje över rubriken  – hur blir man nästan hånad? Men om vi bortser från det så handlar det här reportaget om viktiga frågor.

  1. Det handlar om vad man får säga om andra. Historien påminner mig om min första lärarpraktik. Jag hamnade på en av min bästa vänners gamla högstadium och vi skrattade lite åt att lärarkåren var närmast intakt från hans tid. Tills jag en dag satt i lärarrummet och en av min väns gamla lärare började snacka skit om min vän och hans mamma. Alltså om en tidigare elev och hans mamma. Från 70-talet. Man får naturligtvis aldrig, aldrig snacka skit om elever, deras arbetsinsatser i skolan eller deras föräldrar. Punkt. Det är en av de fulaste sidorna av utbildningsväsendet, när lärare alieneras så från sina elever att det inte längre är ett brutalt skämt att ”om det inte vore för studentjävlarna vore väl det här jobbet ok”. Vi måste odla en kultur där vi respekterar våra elever och studenter. De klagomål vi har på vår arbetssituation måste vi sparka uppåt, mot ledningen snarare än neråt, mot de som vi är satta att undervisa. Det är en mycket viktig sida av den här historien. Utan skitsnacket, oavsett vem det i verkligheten handlade om, hade ingen blivit upprörd.
  2. Det handlar om vad man måste tåla. Man har inte rätt att bli kränkt till höger och vänster. Så ser livet ut. Man får välja väg; antingen blir man den där tokiga personen som ska ha rättvisa till varje pris eller så är man människa som tål lite och opponerar sig när det verkligen behövs.
  3. Det handlar om internet. Om att vi måste lära oss att inte säga vad som helt var som helst men också om att vi inte måste läsa allt. Det är väldigt vanligt att vi tolkar in sånt som inte alls finns där, både på och utanför nätet. När jag läser facebookkommentarerna som upprörde studenten har jag svårt att se dem som utpekande; studenten har tolkat in sådant som inte är utskrivet. Det kan mycket väl vara så att tolkningen är riktig men det kan lika gärna handla om Red Car Syndrome eller konfirmeringsbias, alltså att vår hjärna vill göra mönster av sin omgivning. Man hittar det man förväntar sig i en text och övertolkar; man känner igen sig själv, sin kurs, sitt beteende. Därför är det en bra idé att inte leta rätt på sin lärare på Facebook, om man nu inte vill bli vän för att man kommer så bra överens. Själv har jag bevakning på vad som skrivs om mig bara för att jag är lika nyfiken som vem som helst men om jag misstänker att det är sådant som jag ändå inte vill läsa då läser jag inte. Det är väldigt enkelt. Vi har fått ett verktyg i våra händer som kan användas som ett panoptikon. Men bara om vi vill. Och eftersom vi inte vill det så får vi se till att lyssna selektivt på det som sänds ut. Precis som att jag inte vill avlyssna folks tankar (hur mycket det än är en lockande tanke) vill jag inte läsa allt som sägs om mig på nätet.

I slutet av artikeln intervjuas en av våra pro-rektorer som säger att Umeå universitet kommer att anta en policy inom kort, en policy som ska reglera hur lärare ska använda sig av nätet. Det första förslag som gick ut på remiss var en soppa av tankar från 90-talet och sociala applikationer som stod på topp för 5 år sedan. Den har sedan dess genomgått noggrann läsning från många håll och kommer att se annorlunda ut när den väl är klar. Jag hoppas bara att den anmälan till Högskoleverket som det ovan nämnda fallet har lett till inte kommer att kasta vår policy tillbaka in i 90-talet igen. Det finns alltid den risken, jag har sett det i många kommuner, att man antar en policy mest för att ha ryggen fri. Det finns en policy att hänvisa till och då slipper man kritik.

De här frågorna är mycket, mycket viktigare än så. Vi ska inte hålla ryggen fri, vi ska hålla det pedagogiska samtalet igång. Det samtal som handlar om den professionella läraren, om relationen mellan lärare och elev, om hur man kan tänka om nätet och om att man aldrig någonsin får snacka skit om elever när man är lärare.

Nybrutaliteten

Lämna ett svar

Under ett antal år har en ny, modernare form av brutalitet mot barn spridit sig. För min del började jag fundera på allvar efter att ha sett Dokument inifrån: Förgrymmade ungar om hur repressalier smyger sig in i skola och hem (hittar inte programmet, länken går till en beskrivning).

Sedan dess har det hänt mycket, mycket mer. Läs t ex om den här Camilla Hällgrens debattartikel om nyauktoritära strömningar. Skoldebatten har i långa stycken kommit att handla om det man kallar disciplin, utan att egentligen reflektera så mycket över varför man väljer ett sådant ord och vad det skulle betyda. Varför tycker man att det är just disciplin som saknas? Finns det ett direkt samband mellan ”tydliga uppförande- och ordningsregler” och ”respekten för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap” som Göran Hägglund antyder? Och isåfall, var finns det vetenskapliga stödet för det?

Det kan kännas som om det skulle finnas ett samband. Man skulle kunna tro att barnen när jag växte upp hade en himla respekt för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap eftersom vi var tuktade att uppföra oss bra när någon såg på. Och ännu mer så för generationen före som även kunde utsättas för fysiskt bestraffning. I min generations fall var det bara psykisk terror som exempelvis hot om en förstörd framtid eller att man skulle ringa hem till föräldrarna. (Undrar lite hur man tänkte där; vad var det stora hotet med att ringa hem till de vuxna som älskar en mer än alla andra?) Poängen är att det på ytan kan se ut som om man har lyckats inplantera respekt för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap men i själva verket har man lyckats få barnen att låtsas.

Att sen de allra flesta barn växer upp till någorlunda fungerande vuxna kanske inte alls har med saken att göra. Det kanske man gör alldeles oavsett. Såvida man inte utsätts för någon typ av övergrepp, för då kan det gå illa. Då är det inte alls säkert att varken uppfostran eller straff hjälper. Vi vet alltså inte idag att uppfostran egentligen hjälper. Om vi med uppfostran menar att man tillrättavisar, straffar, framställer hot, etc.Däremot finns det väldigt mycket stöd för idén om att kärlek under uppväxten ger en trygg förankring i den man är, en positiv självbild som i sin tur ger förmågan att älska och respektera andra. Ganska precis det som Göran Hägglund förespråkade. Oops, det är alltså så att respekten för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap nås med andra medel än den föreslagna disciplinen?

Och så häromdagen tog Hanne Kjöller i DN fram storsläggan i en riktigt otäck liten text: En rejäl utskällning kan också göra gott. Hon bygger hela sitt resonemang på ett nedsättande ord som jag skulle vilja att vi diskuterar lite; curlingbarn. Jag ställer inte upp på idén om att barn får bestämma allt idag, att vi behandlar dem för väl, att vi skämmer bort dem. Jag skulle hellre tolka det man kallar för curlingbarn som övergivna barn som ingen riktigt orkar med. Det verkar vara mycket vanligt bland föräldrar att arbeta så mycket att man drar på sig olika typer av sjukdomar. Det är naturligtvis resultatet av en mängd samhällsförändringar, men ändå ett faktum. I en sådan situation orkar man inte alltid med sina barn, de blir en belastning och ett dåligt samvete. Plötsligt blir barn i alla möjliga situationer en sorts värstingbarn som tar för sig eftersom ingen ger dem tid, uppmärksamhet och kärlek. Det är ett långt rimligare scenario än att föräldrarna engagerar sig för mycket i sina barn och sopar bort varje hinder i deras liv.

Vidare säger Kjöller att ”den respekten” som föräldrar tidigare hade för skolan ”ersatts av ett ständigt ifrågasättande” och att detta beror på att föräldrarna vill undvika konflikt. Så kan det definitivt vara men det kan också finnas fler förklaringar. Det kan finnas föräldrar som inte tror på att sätta upp en enad front mot barnen. Kommer ni ihåg de tankegångarna? Att det var viktigt att vuxenvärlden uppvisade enighet inför barnen. Man fick diskutera men absolut inte när barnen var med. De flesta tänker självklart inte så längre utan ser det som ett vettigt alternativ att kritisera skolan om en konflikt skulle uppstå. De kanske väljer att ställa sig bakom sitt barn när det verkar rimligt att det är skolan som har felat. Och många vet att det är extremt vanligt att skolan och förskolan har för lite resurser, kapar hörn för att spara pengar, att personalen inte orkar och andra förhållanden som bäddar för missar. Och alla vet att barn är människor, även om de är mindre, och att de omfattas av de mänskliga rättigheterna. De är inte några som ska bli vuxna och sen få ta del av samhällets rättigheter, de är redan där.

Sen drämmer Kjöller till med att ”Utskällningarnas tid tycks förbi. Även om de då och då skulle behövas.” Det kan helt enkelt inte vara så att någon tror att man blir en bra människa av att behandlas illa. En utskällning är en kränkning. Om min chef skulle skälla ut mig skulle jag bli helt otroligt ledsen och nedstämd och antingen känna mig som en usel person eller bli arg på någon annan. Jag skulle knappast tänka: ja, just det, så där kan jag bli bättre till nästa gång. På samma sätt fungerar det naturligtvis för ett barn. Bara väldigt mycket värre. Barnet är helt beroende av den vuxna, vare sig det är en lärare eller en förälder.

Varje utskällning är ett nederlag för den vuxna. Varje bestraffning är ett övergrepp. Sen kan alla göra misstag. Det beror på att vi är människor. Jag har skällt på mina barn och det var fel. Det var just nederlag när jag inte kunde vara så vuxen som jag ville vara och som barnet behövde att jag var. Men det är en annan sak, att man begår misstag, att man inte orkar allt. Det som är otäckt är att det finns folk som argumenterar för de här misstagen redan i förväg, när de är sansade och inte arga eller rädda. Precis så ser nybrutaliteten ut och nu är det fan dags att vi pratar om det här.

Barnnyheterna

Lämna ett svar

Godafton och välkomna till Barnnyheterna!

I kvällens program:

Skolinspektionen släppte idag en litteraturöversikt om IT-användning i utbildningen. Vi intervjuar de utredande utbildningsråden.

Svenska lärare försöker undvika konflikter och därför får påstridiga föräldrar ofta som de vill. Undervisningen om livets uppkomst kan likna ett smörgåsbord. Religiösa skapelseberättelser dukas upp bredvid evolutionsteorin. Eleverna får själva bestämma vad de ska tro på. Det här visar Fredrik Sjögren i sin doktorsavhandling Den förhandlade makten. Vi har träffat forskaren och varit på besök på ett par skolor.

Unga föräldrar riskerar i högre grad än andra unga att avsluta sina studier i förtid – och 3 av 4 har inte avslutat sina gymnasiestudier vid 25 år fyllda. Det visar nya siffror från Ungdomsstyrelsen som SVT tagit del av.

”Vi har aldrig fått prata om hur vi har haft det, men det här var vår uppväxt.” Sist i kvällens program intevjuar vi en av de som utsattes för övergrepp och vanvård som fosterbarn, efter upprättelseceremonin i Stockholms stadshus.

Det här är bara en fantasi för att illustrera en idé jag funderat på när jag har sett det utmärkta Kulturnyheterna. Vi skulle utan problem kunna fylla 15 minuter varje vardag med nyheter om barn och unga. Forskning, aktuella händelser, myndigheters aktiviteter, etc.

Jag tror att samhället skulle må bra av att vi får en arena för dessa frågor. Var annars får man som vanlig människa veta vad som händer, t ex när det gäller viktig forskning?

Kom igen, vi gör det här!

Barnens bästa

4 svar

Veckans Uppdrag granskning och Debatt (12.20 in i programmet) i Svt har handlat om ett par i Sandviken som anklagades för sexuella övergrepp och barnpornografibrott varpå deras barn omhändertogs omdelbart och därefter var borta från föräldrarna i 68 dagar. Det visade sig vara helt grundlösa anklagelser och paret frikändes i tingsrätten, förvaltningsdomstolen och hovrätten.

Det finns mycket som har gått fel i det här fallen men kritiken efter Uppdrag granskning har mest riktats mot kommunen som valde att gå så hårt fram, själva anmälningen är inte så kritiserad av förklarliga skäl. Först och främst får kommunen kritik för att man agerade genom att tvångsomhänderta barnen efter en enda persons anmälan och sedan för att man inte gick på tingsrättens linje utan behöll barnen även efter den friande domen. Även efter att föräldrarna friats helt i den tredje domstolen väljer kommunen att försvara sitt agerande. När man återlämnar vårdnaden av barnen till föräldrarna är det med en kommentar i utredningen om att föräldrarna agerat gränslöst med avseende på integritet och intimitet, ungefär.

Ett sätt att försöka förstå vad som hände är att fundera i termer av masspsykoser som häxprocesser, ungefär som Jan Guillou gör i Häxornas försvarare. Det är helt enkelt svårt att värja sig mot strömningar i samhället. Och det verkar inte vara lättare för den som är professionell. Rent teoretiskt borde det vara vi lekmän som dras med när barn ska ses med förövarens ögon, när varje kontaktförsök mellan barn och vuxen kan vara ett fall av stranger danger, osv. Men i praktiken verkar det vara lika svårt för proffsen att värja sig, kanske ännu svårare. De måste oftare än vi andra stå till svars för sitt agerande. Och då kan det lätt slå över. Sandvikens kommun ville naturligtvis inte schavottera i media som de som inte gjorde något, om det nu visat sig att anklagelsen var riktig. Så långt kan man förstå hur det gick till.

Men jag ser två allvarliga problem i efterspelet. Det första är att kommunen hela tiden tycks agera utifrån någon sorts konfliktidé. De har behandlat föräldrarna som enbart brottslingar inte som brottslingar OCH föräldrar. För hur det än skulle gå i det här fallet är de barnens föräldrar och kommer så att vara även efter en eventuell fällande dom. Barnen och föräldrarna måste ha en relation, för barnens skull. En mycket begränsad och konstig relation om föräldrarna har förgripit sig på dem, men barnen kommer alltid att behöva hjälp med att bearbeta det som hänt. Och när de nu blev friade skulle kommunen ha samarbetat för att hjälpa familjen att läka. Föräldrarnas energi ska inte gå åt till att fundera över den kränkning de upplevt, den ska gå åt till att stötta barnen, att vara föräldrar. Ändå har just det här ”för barnens skull” använts av kommunen för att försvara sitt agerande. Att spela barnkortet har blivit en sorts utväg, det man kan göra för att vinna varje diskussion. T ex sa den stackars kvinnan som var i Debatt för att representera kommunen att man agerade för barnens bästa och att det då kan bli så att vuxna kommer i kläm. (Hon har f ö dementerat att hon var drogad i tv – ”Jag körde bil hem”. Betryggande argument där.) Om och om igen hävdade de att barnen inte har tagit skada. Nu är jag inte barnpsykolog så rätta mig om jag har fel men de flesta barn tar väl skada av att hämtas på dagis av en okänd och sedan vara ifrån sina föräldrar i 68 dagar. Vi måste våga vara kritiska även mot barnkortet. Barnens bästa och för barnens skull är inte konstanter som betyder något utan att man har sammanhanget klart för sig.

Det andra problemet är att man återlämnar barnen med en brasklapp: föräldrarna har inte begått något brott men de har agerat gränslöst. Utan att precisera vad som är gränslöst. Så kan man aldrig någonsin göra. Dels är det olämplig att föräldrarna inte få veta vad som räknas som gränslöst i deras beteende, så att de kan ändra sig. Dels är det extremt osäkert för barnen att de återlämnas till föräldrar som agerar gränslöst utan att man har en plan för hur situationen ska bli bättre. Ett minimikrav är en lista på saker som räknas som gränslöst. Då kan den listan debatteras öppet. Föräldrarna kunde välja att offentliggöra den och vi kunde alla diskutera om man får sova naken när man har barn, om man får filma nakna barn, etc. Men allra bäst vore väl om föräldrarna erbjöds stöd för att bli mindre gränslösa, ett rådgivande samtal, gå en kurs. Nu förstår jag det som att brasklappen är sorts eftersläng, ett sätt att rädda ansiktet, utan att det egentligen finns någon lista över gränslöst beteende. Vilket ju inte gör saken ett dugg bättre.

Alla barn har rätt till beskydd men socialtjänsten får inte ha tolkningsföreträde när det gäller att definiera vad detta beskydd består av.

 

Det är ändå människor vi pratar om

Lämna ett svar

Jag är för fri invandring. Och jag har en alldeles särskild anledning till det. Några dagar innan min pappa skulle fylla fem år kom han med sin familj till Slite på Gotland, i den sista flyktingbåten som skulle gå från krigets Lettland. Min pappas familj var välbärgad och tog sig ombord på den sista båten med hjälp av pengar och envishet. Det gick inte lika bra för alla. Varje gång ett flykingärende hamnar i media eller i min närhet tänker jag på hur Sverige tog emot min släkt. Och jag är naturligtvis glad och tacksam för att min pappa fick ett fint mottagande och bra liv här men jag blir lika ledsen över att vi tänker så annorlunda idag.

Nu vet jag att det är rätt radikalt att tycka att fri invandring är en bra idé. Många som bor i Sverige är rädda för att fan och hans moster ska komma hit om vi öppnar gränserna. Riktigt så bra är det inte här, men ok då. Vi kan väl enas om att vi ska ta emot de mest behövande. Som Ganna Chyzhevska, en 91-årig dam som inte får leva sina sista dagar ihop med sin familj. För att det står i Migrationsverkets regler att en sådan som hon inte har tillräckliga skäl att stanna.

Det är naturligtvis ett absurt beslut. Ganna Chyzhevska är för gammal och för sjuk för att utvisas. Punkt. Det är en människa vi pratar om.

Men det är också så att det är människor som fattar besluten, låt vara på goda grunder, baserade på det regelverk de lyder under. Icke desto mindre är de människor. Hur går det till att en människa, eller en grupp människor, tar sig för att fatta ett sådant beslut? Och kommer det verkligen att finnas folk som rent praktiskt sedan genomför själva utvisningen? Som tar denna gamla dam under armen, som känner hennes torra, lena hud mot sin egen arm helt kort. Som stöttar henne när de går sakta för att hon ska orka fram till rullstolen och som funderar på att spänna fast henne i flygplansstolen så det inte ska bli något trassel under flygturen

Det är något vi borde oroa oss för. Det är ju faktiskt folk som har jobb och mest troligt normala liv. Det är inte dysfunktionella tokbollar som drar omkring på stan och plågar folk. Ändå har de viktiga jobb där de fattar beslut om andra människors öden. Utan att kliva upp och gå hem och säga nej nu fan räcker det!

Nu fan räcker det! Skriv till en av de här människorna, migrationsminister Tobias Billström och protestera.

Att vara en förebild

2 svar

Blev lite hastigt intervjuad om en sak jag gått och grubblat på ett par dagar. Läs artikeln i Nyheter 24. Det handlar om den lilla konflikt som blossat upp mellan Isabella Löwegrip och Quetzala Blanco. Egentligen kan jag inget om just denna konflikt men den speglar en större, mycket viktig fråga; vad är en god förebild?

I den gamla världen, där jag och många med mig växte upp, var det tydligt vem som var en bra förebild. Det var den som levde och förespråkade ett rent, lagligt och förnöjsamt liv. Lite som Löwengrip menar i den föreliggande konflikten. Det är en rimlig tanke; att om man bara ser glada och peppade människor påverkas man själv i samma riktning. Samtidigt är det en lite förlegad bild av hur påverkan sker. Med reservation för att jag varken är psykolog eller medievetare vågar jag påstå att vi inte längre har en så enkelspårig bild av vad påverkan är. Vi tror inte enbart på de behavioristiska teorierna längre. Karin Boye, Anna-Maria Lenngren, Wolfgang Goethe är alla exempel på folk som anklagats för att ha påverkat sina läsare negativt genom att de romantiserat döden och lidandet. Och det är klart att det framstår som en galet enkelspårig analys, att tro att påverkan sker så rakt och tydligt. Dessutom har vi idag en typ av användargenererat innehåll som ingen tidigare generation har haft att förhålla sig till.

Det skulle alltså kunna vara så att en god förebild är någon som Blanco istället; någon som vågar säga som det är. Och inte bara hur det borde vara. Det är klart att de flesta av oss vill att våra barn ska växa upp till äppelkindade entreprenörer med många vänner och en ljus framtid. Men vi kan också erkänna att alla inte har det så. Vi kan behöva spegla en annan verklighet, inte minst för att den som inte känner igen sig i entreprenöriell anda och en ständigt närvarande positiv livssyn.

Själv älskar jag serien The Osbournes som så tydligt skildrar en dysfunktionell familj där det ändå finns ögonblick av kärlek och gemenskap. Det är en skön kontrast till cupcakebak, baby-yoga, egentid, kvalitetstid och annat som familjen idag gödslas med. När familjen Osbourne skriker åt varandra blir jag en bättre mamma, inte för att jag är båttre än dem, utan för att jag känner igen mig i vissa delar och kan ta hjälp av de känslorna.

Det här handlar inte om att det är fel att vilja vara en förebild för unga. Det handlar om att ingen kan kräva av någon annan att de ska vara en klassisk god förebild. Jag är den första att försvara Löwengrips rätt att vara som hon är och jag kan definitivt se att hon kan peppa och stötta flickor, både de som har det svårt och de som har det lätt. Men lika starkt vill jag försvara Blancos rätt att skriva som det är. Och jag vill att vi erkänner att det finns olika  typer av förebilder.

Och, don’t get me started on genusaspekten av det hela. Blanco påpekar en mycket viktig sak: det är bara flickor och kvinnor som anses vara förebilder. Män ses som individer. Och det kan vi ju inte acceptera.

Barnet och skulden

1 svar

När Patrik Sjöberg går ut med berättelsen om sin uppväxt och hur han systematiskt våldtogs av sin tränare till lika styvfar blev det ganska tyst. I Feministisk Perspektiv kan vi läsa att

 

Patrik Sjöberg har inte fått ett enda samtal vare sig från Göteborg eller från svenska friidrottsförbundet. Örgryte idrottssällskap som Sjöberg tidigare tävlat för hörde av sig för att få hans synpunkt på hur de skulle behandla frågan i pressen.

Eller tyst blev det kanske inte. Friidrottsförbundets ordförande Lennart Karlberg har i en intervju sagt att Sjöberg smutskastar friidrotten. Han hinner på en minuts intervju rada upp så mycket dumheter att jag knappt vet var jag ska börja. Men från början:

Man måste vara väldigt försiktig när man bedömer hur omfattande det här är, säger Karlberg. All forskning visar tvärtom. Man måste vara väldigt uppmärksam för att verkligen se hur omfattande det här egentligen är. Mörkertalet är stort, vilket självklart inte betyder att alla tränare är våldtäktsmän. Ingen tror heller att Sjöberg menar att alla är pedofiler, bara att det kan finnas fler. BRÅ pekar till exempel ut närhet till barn som en av riskerna när det gäller sexuella övergrepp mot barn. Och med den kunskapen får vi agera därefter och inte låta exakt vem som helst vara ensam med barn.

Han är lite oförsiktig när han säger att det här kan drabba vem som helst, att det händer hela tiden, säger Karlberg sedan. Ja, det är ju bara att titta på statistiken igen så ser vi att Sjöberg har helt rätt i det han säger och att Karlberg är ute och cyklar. Alla klubbar måste se över sina rutiner och alla föräldrar måste fråga sig om barnen är säkra på träningen, på dagis, hos barnvakten, etc. Det är riskmiljöer, vare sig vi vill veta det eller inte.Argumentet att det blir jobbigt att misstänka alla eller att bli misstänkliggjord själv handlar ju bara om att skydda vuxna, så dit behöver vi inte ens gå. Vi vet ju i detta fall vem som är förövaren. Och om vi inte vet det kan vi bara kolla på gatuskylten som bär hans namn. Samhället är så bra på att skydda förövarna så vi behöver knappast oroa oss för att för många ska bli misstänkta.

Då skulle vår friidrottstränarkår vara utslagen på nolltid i samhället, säger Karlberg vidare. Det är även detta en högst oinformerad idé. Det är inte så att sexuella förövare är utsatta för lika stor utslagning som andra brottslingar, exempelvis rånare och knarklangare. Tvärtom, kan de fungera extrem bra i samhället så länge de inte åker fast. Det är obehagligt att man kan vara hög chef i en idrottsorganisation och inte vara uppdaterad på sån här viktig kunskap. Det borde oroa alla  inom idrottsrörelsen att våldtäkter mot barn överhuvud taget förekommer där. Det borde oroa ännu mer att idrottsrörelsen är en bra plats för förövare att träffa offer.

Vi har största medlidande med dem som har drabbats i fallet, säger Karlberg. Men det är inte medlidande de behöver. De behöver någon som erkänner sig medansvarig. Det är dags att kliva fram och erkänna att det här är helt åt skogen fel och att nu handlar det om att se till att det inte drabbar ett enda barn till.

Ett problem med barn som berättar om våldtäkter, oavsett hur gamla dessa barn har hunnit bli, är att omgivningen inte vill lyssna. Att berätta är bara det en sån fruktansvärd ansträngning att det borde räcka. Offret borde ha gjort sitt genom att larma om vad som inträffat. Efter det ska vi andra ta över. Karlberg säger att han inte har haft någon dialog med Sjöberg om det som hänt – ”inte på det planet”. På vilket jävla plan då? Han borde ha kastat sig på telefonen och gråtit ut sin skuld och skam och sagt förlåt å hela rörelsens vägnar. Inte sitta hemma och fundera på om han kan komma undan skuld!

Om man är någon typ av chef har man ansvar. Det är hela grejen med att leda någon. Man har ansvar. Man är inte chef bara när det är fest.

Skolan rör alla

3 svar

Jag har aldrig fått så många kommentarer som på föregående inlägg. Det här är ingen kommentarstät blogg så 48 kommentarer är enormt för mig. Tack, alla som orkat engagera sig. Jag känner mig tvingad att moderera kommentarer eftersom det annars hamnar så mycket spam där. Det är alltså inte så att jag stoppar vissa kommentarer, jag måste bara hinna se att de är riktiga kommentarer skrivna av människor först. När det gäller ilskna kommentarer är min åsikt att var och en skäms för sig själv, så jag släpper igenom allt. Ja, om det inte bryter mot någon lag, förstås. Här kommer en liten uppföljning till debatten om skolan.

Vi som arbetar professionellt med frågor om skolan har nog alla haft anledning att fundera över skolans position i samhället. En av de saker som skiljer skolan från andra samhälleliga institutioner är att alla har erfarenhet av skolan. Som elever. Varje vuxen medborgare måste, enligt lag, ha mångårig erfarenhet av hur det är att vara elev. Det förhållande gäller inte för någon annan institution. Det är vanligt att man haft kontakt med vården som patient eller anhörig men det är inte tvingande. Och väldigt få har haft mångårig, nästan daglig kontakt med vården.

Det gör att det finns många experter på skolan, även utanför den grupp som arbetar med skolan. Människor med viktiga erfarenheter, relevanta kunskaper och ofta även ett brinnande engagemang så snart skolan kommer på tal.

Det finns egentligen inget vettigt sätt att ta tillvara dessa kunskaper och åsikter idag. Det finns inga forum för medborgarens syn på skolan. Istället kan man nog säga att den professionella delen av skolan förringar dessa erfarenheter och, i den mån vi överhuvud taget gör något åt saken, försöker vi hålla allmänhetens åsikter så långt från verksamheten som möjligt. Vi försöker hantera det hela, så som man hanterar ett problem.

Samtidigt breder den stora tystnaden ut sig. Det är ganska tyst från de stora namnen inom skolforskning. Resultatet blir att debatten förs av alla andra. Och även om alla andra har högst relevanta erfarenheter och kunskaper om skolan kan vi inte föra debatten enbart på denna nivå. Politiker och en engagerad allmänhet är de som hörs medan det är tyst, åtminstone ganska tyst, från forskarhåll. Vi har en stor mängd mycket kunniga personer på våra universitet, men var är de när det blåser snålt kring skolan?

Resultatet blir en känslomässig debatt. Helt naturligt eftersom det är enskilda personers egna erfarenheter som ligger till grund för uttalanden. Och just här återfinns skillnaden mellan personliga erfarenheter och professionell kunskap om samma sak; den som uttalar sig som enskild person med erfarenheter har all rätt att förhålla sig känslomässigt till ämnet medan en professionell måste kunna tänka på metanivå.

Vi måste få hjälp av proffsen att se linjer, teman i det som händer. Vi behöver få historiska överblickar, hur synen på barn, kunskap och lärande har förändrats. Vi behöver förstå det politiska spelet, så att vi ser hur skolan har vuxit fram. Vi behöver få hjälp att reda ut vad som har att göra med personer och vad som handlar om systemet. Det är svåra frågor och de är ännu svårare när man sitter mitt i det hela med alla sina känslor. Gamla, obearbetade känslor från den egna skolgången, färska sår från barnens skolgång och kanske allmän ilska över hur världen utvecklas.

Så två saker är av största vikt i skoldebatten: vi måste hitta sätt att ta tillvara alla elevers erfarenheter av skolan och vi måste få professionell hjälp att utveckla tankeverktyg för att prata om skolan på samhällsnivå. Inget av detta betyder att vi alla kommer att vara överens men det kan betyda att vi får en mindre känslomässig debatt om skolan och i förlängningen en bättre skola.

En skolas kamp mot överheten?

57 svar

Oj, oj, denna söndagsmorgon börjar inte bra. DN:s bevakning av svenska skolan har kommit till något sorts parodisk klimax med Maciej Zarembas artikel om den synnerligen omdiskuterade friskolan Minerva här i Umeå. Nu är det faktiskt DN som väljer att namnge både skolan och dess lika omdiskuterade rektor. Det måste bara finnas en anledning till det men jag kan för mitt liv inte komma på vad det skulle vara. Ja, kanske att få karln kanoniserad. Det är nämligen en läsning som skapar ett lätt illamående, förmodligen även för folk utanför stan. Det är inte möjligt att det bara är vi som har annan information som reagerar mot den ohöljda hyllning som växer fram i artikeln. Är de kompisar eller har journalisten trollbundits av rektorn så till den milda grad att vi förväntas läsa om hela hans liv och alla oförrätter han utsatts för?

Det är, som ofta i DN, väldigt populistiska formuleringar kring skolan. Det är klart att den lektion om litteratur som inleder reportaget är ett exempel på trevlig och lämplig undervisning. Kanske skulle jag till och med kunna hålla med journalisten om att den är underbar. Fast jag skulle ha valt att glädjas och mysa åt elevernas klokheter snarare än att tillskriva processen den fantastiska undervisningen. Och här är väl den stora skillnaden. Zaremba må vara en duktig journalist, det är jag inte kunnig nog att bedöma, men han saknar uppenbart kunskaper om lärandeprocesser  och utbildningsväsende. Det är inte längre så att skolan ska se elever som tomma påsar som bara väntar på att en sträng men rättvis lärare ska fylla dem med innehåll. Den lektion som beskrivs i reportaget är resultatet av interaktion mellan individer med förkunskaper, analytisk förmåga och självständiga tankar. Dessa individer är en stor grupp elever och deras lärare, vilken är utbildad att leda dessa interaktiva processer enligt vissa regler, stipulerade i nationella styrdokument, vilka i sin tur bygger på det man skulle kunna kalla en samtida människo-,  lärande- och kunskapssyn. (Den meningen måste jag rama in!)

Lektionen är ett exempel på bra undervisning. Det är dock inte, som Zaremba vill låta påskina, ett sällsynt exempel på bra undervisning. Det är inte heller ett exempel på det som kommit att kallas katederundervisning. Och det är här Zaremba blir riktigt populistisk. Den lite känslosamma beskrivningen av den goda lektionen, lektionen som ger eleverna en bas att bygga sina liv på, får stå som exempel på det som ”anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår.” Och jag kan direkt svara nej, utan att kolla med de andra lärarutbildarna. Det är inte detta som vi anser vara förkastligt. Översitteri och psykisk misshandel, att inte se enskilda elever, att räkna i boken som pedagogisk modell, att låta proven och betygssättningen styra metod och innehåll. Det är exempel på undervisning som vi anser vara förkastlig. Och det är den typen av undervisning som, möjligen lite missvisande, fått öknamnet katederundervisning i debatten. Zaremba får det också att låta som om alternativet till den undervisning vi vill ha bort är att eleverna själva ska söka sig till Njals saga som blinda hönor.

Mer populism: rektorn har till råga på allt inte bjudits in att föreläsa vid lärarutbildningen i Umeå. Detta är dock inte speciellt märkligt eftersom det inte handlar om någon kontroversiell lärare och skolledare, sådana kan ju vara intressanta. Kontroversiell kan ju lika gärna betyda nyskapande på gränsen till att det retar folk. Något sådant rykte har inte Mindervaskolan. Det är en friskola och som sådan inte ett dugg intressantare än andra. Och de andra friskolornas rektorer får inte heller komma och föreläsa eftersom det förmodligen skulle bli tomt och innehållslöst och studenternas tid är mer värd än så.

Det är också ett fult grepp när Zaremba listar groteska felsteg och flagranta kunskapsluckor hos lärarstuderande. Vem som helst kan göra fel och när man samlar ihop misstagen kan vem som helst framstå som obildad idiot. Utan tvekan har lärarutbildningen, liksom varje annan utbildning, problem med studerande som egentligen borde söka sig någon annanstans. Vi kämpar på med det problemet. Det handlar inte om en lärarutbildning i bottenlös kris utan om historiska och politiska skäl som jag inte har plats att diskutera här.

Varken den svenska skolan eller lärarutbildningen befinner sig i en sådan kris som Zaremba antyder i artikeln. Vi har våra problem och vissa av dem är mycket stora. Utan tvekan tvingas många elever igenom en oacceptabel skolgång och utan tvekan skulle lärarutbildningen kunna bli mycket, mycket bättre. Men man får inte glömma att båda dessa institutioner drivs av utbildade och erfarna proffs som kan styra förbi de värsta blindskären. Det är också så att de som går igenom dessa utbildningar är kompetenta medborgare som har en egen drivkraft utöver den som utbildningen kan ge dem. De faller inte alla ihop bara för att det finns skitdåliga lärare, skräplektioner, bakåtsträvande lärarutbildningar och hemska skolor.

Genusforskning

Lämna ett svar

När man inte förstår något finns det stor risk att man blir aggressiv. Det gäller de flesta av oss även om objekten för förvirringen varierar. Kön är en av de saker som vi vill ha koll på. Väldigt många av oss reagerar med förvirring när vi inte kan fastställa kön på en person, några av oss reagerar dessutom med aggression. Ett exempel: I årets omgång av Big Brother finns en transsexuell kvinna bland deltagarna. Det har skapat, helt planenligt förstås, många delikata situationer i huset och diskussioner i tv-sofforna. Själv skäms jag lite för att jag envisas med att påpeka att hon verkligen inte ser ut som en kille som blivit tjej varje gång jag pratar om henne. Trots att jag verkligen, verkligen tycker att det är en icke-fråga vilket kön hon har nu eller vilket kön hon hade när hon föddes, måste jag bekräfta hennes val genom att upprepa att könsbytet blev lyckat. Lyckat utifrån vems värderingar? Längre än så har jag alltså inte kommit.

En annan könsfråga som skapar förvirring och aggressioner är den om en könsmaktsordning. Härom dagen blev jag och mina kollegor upphöjda till genusforskare av en sån här knasboll som gjort det till sin grej att kritisera allt som har genus som prefix. Men det var lite kul samtidigt eftersom vi har haft svårt att bli antagna i genusforskarkollektivet på vår arbetsplats. Men nu kan jag alltså fritt använda epitetet.

Sen hittade jag via Mats Olsson ytterligare en sån här rörig person som vill kritisera teorin om en könsmaktsordning. Han är om möjligt ännu rörigare än grabbarna på Genusnytt eftersom han inte verkar vara påläst. Istället väljer han att referera lite allmänt till sånt han har hört att folk sagt. I vissa fall låter han dessa uttalanden om könsmaktsordning tala mot varandra och därmed är saken bevisad: denna teori kan inte stämma eftersom de olika argumenten talar mot varandra. Genidrag! Eftersom han inte hänvisar till några källor finns det ingen som kan argumentera emot den här soppan. Om nu inte de personer han har hört säga något råkar läsa och känna igen sig…

Det här är en liten kultur för sig, där de redan frälsta peppar varandra med sjuka exempel på vad våra skattepengar används till. Det fungerar väl som vilket sekt som helst kan jag tänka mig. Alla människor behöver bekräftelse och när man får det stannar man kvar till varje pris även om det innebär att göra våld på logiskt tänkande. Och det är inget jag vill kritisera i sig. Det är bra att få bekräftelse men det bästa vore om vi alla kan få det överallt. Om samhället vore så öppet och tillåtande att alla fick plats och därmed bekräftelse skulle vi inte få såna här skruvade grupperingar. Det är lika bra att påpeka det redan nu så slipper vi diskutera det i kommentarsfältet: det är naturligtvis lika vanligt med sekter som bildas kring det motsatta. Många grupper som vill utforska könsmaktsordningen hamnar i en återvändsgränd där deltagarna bara vittnar om oförrätter och inte kommer vidare därför att gruppen sluter sig mer och mer. Alla som arbetar mot sexism hamnar dock inte i den situationen.

Det var en kul utflykt att läsa och kommentera i dessa skyttegravar men det leder dessvärre inte någonvart. Det är verkligen som att ställa upp på en paneldebatt anordnad av en sekt; man kommer inte att nå fram med ett enda budskap. Så nu vänder jag dem ryggen och kollar på Big Brother som kvällsnöje istället.