Nästa vecka är jag gästsvarare på den fantastiska tjänsten Bibblan svarar. Från och med måndag kan man gå in på Bibblan svarar och ställa frågor till mig. Sprid gärna denna info så jag får massor av frågor!
Lite om porrfilter (och en vettigare lösning)
Edit: Mina vanligaste frågor om porrfilter har en vänlig själ lagt upp på en sajt som heter Porrfri barndom, som jag länkar till för att öka synligheten.
Pornografi är svårt, av många skäl. Ett skäl är att det är svårt att enas om vad som är pornografi. Gränsen är flytande mellan helt vanliga skildringar av livet, erotiska skildringar och pornografi. Men det är bara ett av problemen. Dessutom kan man tycka olika om porr, även sådan där alla är överens om att det faktiskt är porr. Just detta faktum, att det inte finns någon klar och tydlig definition och att man kan ha olika uppfattning om porr är bra eller inte, är ett viktigt skäl till att filterlösningar för surfning inte fungerar. Ändå dyker det med jämna mellanrum upp försök att filtrera bort till exempel porr, företrädesvis från barnens surfande.
Nyligen publicerade Corren ett solskensreportage om ett nytt porrfilter – De skapade en spärr mot porr. Reportaget var väldigt typiskt för en lokaltidning; okritisk rapportering av något som nån har gjort. I det här fallet var det småbarnsföräldrar som i nån sorts nymornad förskräckelse kommit på att man skulle kunna filtrera bort pornografi när barnen surfar. De hade inte kollat runt för att se om det redan finns såna lösningar eller om det finns anledningar att inte satsa på just filter. Istället räknar de med att det ska finnas en enkel lösning på ett komplext problem. Lite som när man låter elever skriva om ”Ifall jag var president för en dag”. Som dagdröm är det väl ok att tänka sig att just jag har kommit på en smart lösning på ett problem som mänskligheten har brottats länge med, men att tro att man verkligen har lösningen utan att kolla runt vad som finns och vad som är tänkt i frågan är inte ok. Ja, jag erkänner! Jag blir provocerad av vuxna människor som först 2013 kommer på att det finns porr på nätet. Oavsett om de har haft barn eller inte borde de väl ha hängt med i den allmänna debatten!
Som en reaktion på Correns reportage uttalar sig sexologen Lack Lukkertz om pornografi: Sexualrådgivare: ”Pornografi är inte farligt”. Bland annat säger han
Paret Palmqvists nya internettjänst tycker Jack Lukkerz är en bra affärsidé, men inte särskilt lyckat för ungdomars framtida sexliv. Han har inga synpunkter på att små barn hindras från att hamna på porrsidor på internet, men när det kommer till tonåringar tror han att föräldrarna gör sig själva en otjänst.– Det signalerar skuld och skam. Risken är att barnen uppfattar att det är något man inte ska prata om för då blir mina föräldrar oroliga, säger han.
Här har Lukkerz en väldigt viktig poäng som går att applicera på mina frågor också; när vi moraliserar över sånt som många unga gör eller riskerar att göra, driver vi frågorna längre och längre ifrån ett förtroendefullt samtal. Fast vi mycket väl vet att just samtalet är det enda riktigt säkra sättet att hantera frågorna. Det här sättet att moralisera och brännmärka vissa frågor ser jag som en rest från 1970-talet då man på fullaste allvar spred listor på hur unga uppträder om de har börjat med droger, om de hyser extrema åsikter, osv. Det finns kvar sånt tänkande, ett bra exempel är Systembolagets Tonårsparlör. Och här vill jag poängtera att jag inte förordar nån sorts låt-gå-uppfostran. Tvärtom, tycker jag att det är slappt och ointresserat att försöka filtrera bort innehåll eller gå efter listor som någon ställt upp istället för att aktivt förmedla värderingar som gör att unga väljer bort det olämpliga men ändå känner sig fria att exempelvis utforska sexualitet på nätet. Nätet är ju en sån enastående resurs för just utforskande av sex och andra områden där vi inte är helt fria att samtala om de funderingar vi har.
Nästa utveckling i den här historien var två debattartiklar. Den första av Marcin de Kaminski – Filter stoppar inte porrsurfande – där han bland annat skriver
Nätfilter är en lösning som i bästa fall är overksam och i sämsta fall direkt kontraproduktiv. Resultatet riskerar i stället bli att ungas aktiva nyfikenhet resulterar i skuld, skam och tystnad.
Föräldraoro är ett mänskligt problem, som inte kan botas med tekniska innovationer.
Mycket viktigt påpekande. Var vill vi ha våra problem? Framme i ljuset eller under radarn? Det måste alla fråga sig innan vi väljer lösningar.
Men samma dag kom ytterligare en debattartikel och här blev jag allvarligt oroad. Det var en reaktion på sexologens uttalande om att inte skuldbelägga ungas eventuella porrsurfande. Under rubriken Avfärda inte porr som oskyldig fantasi skriver representanter för Kvinnojouren och Tjejjouren en känslomässig text om varför pornografi är av ondo. Problemet är att de svarar på fel saker. Det är inte så att man måste vara för pornografi för att vara emot filter. Det är inte heller så att man måste vara för pornografi för att förstå att vi inte får skuldbelägga unga som söker information, underhållning eller sexuell stimulans. Bland annat skriver de
”Porren är inte i sig ett problem” säger Lukkerz, ”den speglar samhällets normer och stereotyper”. Det är bara att gå ut på nätet och porrsurfa, så hittar vi mängder med porr. Utan att titta på filmerna kan man läsa lite om innehållet. Här följer några citat från en svensk erotiksida på nätet – meningar som beskriver en del av filmerna är bland annat, ”kåta tonårslika slynan”, ”tjej gängknullas och dubbelmackas”, ”kuksjuk slampa”, ”överklasslampa straffknullad”.
Det är ett fult retoriskt grepp att plocka fram vidriga citat och låta dem stå emot sexologens uttalande om att pornografi speglar samhällets normer. Självklart tycker ingen att det är ok att kalla någon för dessa saker! Om vi vill skapa en bättre värld för unga, är det en bättre idé att använda ärlig argumentation. Att polarisera diskussionen och antyda att meningsmotståndare stöttar den typen av uttalanden leder bara till djupare splittring och det kommer inte att omvända någon.
Vi är överens om att vi inte vill ha ett samhälle med de värderingar som citaten ovan representerar. Men hur får vi det samhället? Genom att på teknisk väg hindra barn från att komma åt materialet? Förut de problem som Lukkerz och de Kaminski redogör för, finns det en annan risk med ett sånt förfarande; barnen pekas ut som potentiella konsumenter – som några som måste hindras från att kolla på porr. Vilket är djupt förnedrande både för de unga och oss vuxna.
Istället för att jaga tekniska lösningar på problemen bör vi långsiktigt arbeta med värderingar. Och då menar jag inte i första hand ungas värderingar, utan vuxnas. Det är inte krångligare än så egentligen. Våra unga behöver vuxna som tydligt och högljutt tar ställning mot en kvinnosyn som tillåter att våldtäktsmän går fria. De behöver föräldrar som delar på föräldradagarna, att båda könen delar på hushållsarbete och ansvar för barnen. De behöver höra normbrytande samtal och få veta att ens sexuella identitet inte är något som andra bestämmer. Flickor behöver bli lyssnade på lika mycket som pojkar. Barn behöver slippa höra vuxna använda sexuellt kränkande invektiv. Och både pojkar och flickor behöver lära sig att sätta gränser; du rör inte mig om jag inte vill!
Det är alltså så enkelt och så krångligt att både flickor och pojkar måste bli medvetna om sexistiska strukturer och att vi alla arbetar mot dem. Det vore enklare om det gick att hitta en snabbare lösning som innebär att vi inte behöver tänka så mycket och att vi inte behöver prata om svåra saker. Men den lösningen kommer vi aldrig att hitta. Så det är bara att gilla läget och fortsätta det hårda men lönsamma arbetet för en bättre värld för de som växer upp.
Mina vanligaste frågor om porrfilter har en vänlig själv lagt upp på en sajt som heter Porrfri barndom, som jag länkar till för att öka synligheten.
Ny rapport från EUKO: Med egna ord
Idag fick jag rapporten i tryckt form men den kom ut förra veckan: Med egna ord – Barn och deras föräldrar om vad som kan vara obehagligt på internet. Det är Olle Findahl, Cecilia von Feilitzen och jag som sammanställt ännu mer ur det stora material som EU Kids Online III tagit fram. Denna gång handlar det om egna formuleringar kring obehagligheter på nätet.
Jag kommer att skriva en hel del om resultaten, både här på bloggen och i debattartiklar för jag ser väldigt viktiga kopplingar till händelser som vi fått rapporterade i media den senaste tiden.
Tyvärr finns rapporten bara i tryckt form och den kostar pengar men det är inget jag har kunnat påverka (även om jag försökt). Läs gärna vårt pressmeddelande för mer information. Och håll utkik här i bloggen efter mina uppföljningar.
Högskoleverket utvärderar Unga, sex och internet
Vår distanskurs Unga, sex och internet blev föremål för Högskoleverkets granskning av ”utbildningar som inte leder till en examen” som jag misstänker är en förskönande omskrivning av det som populärt och lite nedsättande brukar kallas för hobbykurser. Vi fick svara på ett antal frågor och fick precis resultatet av utvärderingen. Vi fick godkänt!
Just den här kursen tillhör det som jag är mest stolt över i min karriär som universitetslärare så det var ju väldigt skönt att vi inte är ute och cyklar. Här är resultatet av utvärderingen:
Umeå universitet: Unga, sex och internet, 7,5 högskolepoäng, grundnivå
Vetenskaplig eller konstnärlig grund
Kursen vilar på vetenskaplig grund.
Förkunskapskrav
Grundläggande behörighet. Kursen vänder sig dock i första hand till studerande som arbetar med eller som utbildar sig för arbete med ungdomar.
Kursmål
Efter kursen ska den studerande bland annat känna till kunskapsläget gällande sex, unga och internet och dessutom kunna problematisera området utifrån sin profession eller utbildning.
Undervisning, kursmaterial och examination
Kursen utvecklades ursprungligen på initiativ av Ungdomsstyrelsen som en del i ett regeringsuppdrag från 2008 gällande sexuell exploatering av unga på nätet. Målet är att ge grundläggande kunskap om ungas erfarenheter och attityder till sexuell exponering. Vidare behandlas frågor kring sex mot ersättning i relation till den aktuella åldersgruppens användning av internet. Undervisningen tar upp olika metoder för ett förebyggande arbete liksom frågor om kritiska och konstruktiva förhållningssätt relaterade till olika professioner.
Kursen är helt nätbaserad och kommunikationen sker i ett så kallat Learning Management System som medium för föreläsningar och gruppdiskussioner.
Kurslitteraturen är vetenskapligt baserad. Examinationen sker fortlöpande på basis av inlämningsuppgifter.
Lärarresurser
Samtliga lärare är tillsvidareanställda vid Umeå universitet som universitetslektorer eller universitetsadjunkter. Därutöver ger ett antal externa experter från olika samhällsområden föreläsningar under kursen.
Slutomdöme
Undervisningen rör ett viktigt ämnesområde och den aktuella institutionen har en god erfarenhet av undervisning kring frågor som rör barns och ungdomars attityder. Även om den endast förutsätter grundläggande behörighet för högskolestudier innebär den en fördjupning inom ett specifikt ämnesområde för deltagare med tidigare studiebakgrund inom olika ämnesområden. Kursen uppfyller högskolelagens krav.
Den osynliga pojken
Nu brinner det i knutarna om man vill vara med i vårt nya projekt Invisible Boy. 1 oktober är sista dagen att skicka in förslag till medverkan. Vi söker efter bidrag som på olika sätt belyser hur det är att vara eller bli pojke idag. Och med bidrag menar vi forskning, konst, film, musik, poesi, dans och annat som vi inte ens kan fantisera ihop. I vårt förra projekt Invisible Girl fick vi väldigt otippade bidrag och vi hoppas på samma mångfald denna gång. Bidragen ramlar in och vi ryser lika mycket när vi läser dessa som när vi läste om den osynliga flickan; så smarta och modiga människor det finns!
Varmt välkommen med ditt förslag!
Så här ser vårt call for participation ut:
In June 2012 The Invisible Girl project was completed with the publication of the book Invisible Girl and a conference in Umeå, Sweden. It is now time to launch a new project, aiming at the publication of another book.
The Invisible Girl project was underpinned by the assumption that we live in a sexist society, where girls and women are underprivileged, stereotyped and discriminated. However, this does not mean that men in general suppress women or that men and boys in general are privileged. The sexist power structure seems to have negative consequences for both sexes. Men generally have a shorter life expectancy than women; boys can be noted to under-achieve in certain school subjects, boys who are sexually abused and boys with eating disorders are made invisible. So it was only natural for us to decide that our next project will be the Invisible Boy.
This is a call for participation in our multidisciplinary research project The Invisible Boy. What does it mean to become a boy today? How does boyhood manifest itself in different contexts? How can we describe fathers and sons in contemporary society? Can we make the invisible boy visible in ways alternative to those of media?
We invite researchers and artists to contribute with research papers, works of art or anything else providing critical perspectives to studies of boys and boyhood. Please send us your proposal, which should be no longer than the equivalent of one page of text, before October 1, 2013. The selection process will take place in October and November and all contributors will be notified before December 1. The authors selected for publication will be asked to send in their final contributions by March 1, 2014. Publication is estimated to take place in the winter of 2014.
Please don’t hesitate to contact us if you have questions. We hope that you are interested in contributing to the Invisible Boy or that you know someone who might be. Please feel free to distribute this call widely.
Umeå in June 2013
Professor Gun-Marie Frånberg, gun-marie.franberg@edusci.umu.se
PhD Camilla Hällgren, camilla.hallgren@edusci.umu.se
PhD Elza Dunkels, elza.dunkels@edusci.umu.se
Department of Applied Educational Science
Umeå University, Sweden
Mötesplats skola 28-29/10
Under Mötesplats skola i Göteborg kommer jag och några av de andra författarna till en antologi om skolan i samtiden hålla ett seminarium om vår bok. Det är en vecka kvar tills anmälningstiden går ut så skynda dig att anmäla dig om du är intresserad.
Vår bok är en antologi som försöker närma sig frågan om en skola i samtiden från olika håll. Det handlar om praktiska exempel, filosofiska betraktelser och forskning, som alla vill bidra till att svara på frågan hur tar vi med oss skolan in i samtiden? Och i ärlighetens namn handlar det egentligen om IT och lärande men säg det inte till nån! För det är snarare en bok som förutsätter att samtida medier är en naturlig del av skolan, inte en separat kul grej för vissa. Och därför kämpar vi hårt för att inte lyfta fram det som en bok om IT i skolan. Arbetsnamnet är, precis som seminariet, Interaktiva medier och lärande – några perspektiv på en skola i samtiden. Jag gillar namnet!
Seminariet har formen av speed-dating med författare. Det är många korta presentationer av de olika kapitlen och tid för frågor och kommentarer från auditoriet. Kul, varierande och lärorikt, med andra ord.
Förutom jag själv och Simon Lindgren, som är redaktörer för boken, är följande författare med och pratar om sitt kapitel: Carl Heath, Ebba Ossiannilsson, Christina Löfving, Anette Svensson, Alastair Creelman, Annika Agélii Genlott och Stefan Pålsson. Ni hör ju att vi har fått med de bästa av de bästa i utbildningssverige!
Kom och lyssna och diskutera med oss!
Hur skyddar vi barnen?
Idag väcktes åtal mot mannen som utpressat den flicka som i våras tog sitt liv i Kumla. Det har varit oroväckande tyst i min telefon än så länge. Bara två mediakontakter. Oroväckande därför att jag funderar på vilka som kommer att sitta i soffor och radiostudior och prata om det här. Personligen ser jag ju helst mig själv och en handfull andra som jag vet har djup kunskap om ämnet. Jag kliver upp i ottan, är uppe sent på kvällen, reser långt om jag blir tillfrågad. Eftersom det är så ohyggligt viktiga frågor. Det handlar inte bara om att respektera unga, vilket naturligtvis är en nog så viktig fråga, utan även om liv och död.
I våras, när rapporteringen från Kumla var som mest aktuell, såg jag flera otäcka exempel på folk som uttalade sig utan att ha egentlig kunskap. Det som fick mig att vilja agera var en polis som i ett nyhetsinslag sa nåt i stil med att nu måste vi få de unga att sluta lägga upp bilder på nätet. Det uttalandet i den här kontexten är förmodligen ett tjänstefel. Dessutom förstår jag inte hur någon vågar uttala sig så tvärsäkert om något som han inte kan något om.
När det i själva verket är just såna råd som ger näring åt utpressare! Om barn får höra att de inte får lägga ut bilder på nätet, vilket de ändå kommer att göra för att det är en del av att vara barn idag, blir det enkelt för en sexuell förövare att utnyttja hemligheten för att få fler bilder och för att få barnet att utföra sexuella tjänster på eller utanför nätet.
Det ska jag prata om i Tvärsnytt 19.15 ikväll och i Radio Örebro imorgon efter 10. Update: Jag hann naturligtvis inte säga nåt viktigt i tv, så jag skrev ner det här.
Se gärna min föreläsning om ungas säkerhet på nätet. Nu måste jag rusa till tv-studion.
Publikationer i höst
Under hösten kommer jag ut med ett antal publikationer. Några är väl inte helt klara än men det jag vet idag är:
1. Finns nätmobbning? Ett kapitel i Skolverkets antologi om mobbning. Ett antal forskare har fått i uppdrag att belysa mobbning ur olika synvinklar med skolpersonal som målgrupp. Det ska vara texter som ger personalen verktyg att hantera mobbning i skolans vardag. Ska komma ut som pdf under hösten. Så här inleder jag mitt kapitel:
Detta kapitel har kommit till som en fördjupning och en problematisering av kränkningar och mobbning på nätet. Fenomenet belyses här främst ur ett pedagogiskt och ungdomsvetenskapligt perspektiv med fokus på förståelse av och möjliga sätt att motverka problemen. Kapitlet bygger slutsatser av forskning inom området och på intervjuer med elever och olika yrkesgrupper i skolan som gjordes i samband med Skolverkets utvärdering.
2. Olle Findahl, Elza Dunkels & Cecilia von Feilitzen (2013) Med egna ord. Nordicom, Göteborgs universitet. Den senaste rapporten på svenska från EU Kids Online. Kommer ut som pdf inom kort. I förordet kommer det att stå:
EU Kids Online II är ett forskningsprojekt med en stor datainsamling om internetanvändande 9-16-åringar och deras föräldrar i 25 europeiska länder, företrädesvis inom EU.1 I varje land intervjuades ca 1 000 barn och deras föräldrar under år 2010. Undersökningen gäller alltså inte alla barn i 9-16-årsåldern utan de 9-16-åringar som använder internet.
EU Kids Online finansieras av EU-kommissionens Safer Internet Programme och leds av professor Sonia Livingstone och doktor Leslie Haddon vid London School of Economics and Political Science. En större rapport om de drygt 25 000 internetanvändande, europeiska barnen sammantagna publicerades den 13 januari 2011. Rapporten heter Risks and safety on the internet: The perspective of European children. Full findings (Livingstone et al. 2011) och finns tillgänglig på www.eukidsonline.net. Där återfinns också en lång rad andra rapporter varav den senaste i maj 2013 är Children’s Use of Online Technologies in Europe. A review of the European evidence base (Ólafsson et al. 2013).
I EU Kids Online II ingår ett nätverk med forskare från varje land som får bearbeta, analysera och presentera sina nationella resultat, varav vi är de svenska representanterna. The International Clearinghouse on Children, Youth and Media vid Nordicom, Göteborgs universitet, har det nationella huvudansvaret.
I en tidigare rapport Hur farligt är Internet?, har resultaten från den svenska delen av den europeiska undersökningen presenterats (von Feilitzen, C., Findahl, O., & Dunkels, E. 2011). Där ingick inte de öppna svar som både barn och föräldrar lämnade under intervjuerna. I denna rapport redovisas och analyseras dessa svar med föräldrarnas och barnens egna ord.
3. Just nu arbetar jag och Simon Lindgren, professor vid sociologiska institutionen här i Umeå, på en antologi där vi lyckats få med några av de smartaste och mest erfarna tänkarna kring samtida medier i skolan. Håll utkik för namnen på författarna publiceras inom kort. Dessutom kommer flera av författarna att delta i ett seminarium under Mötesplats Skola i Göteborg måndag 28 oktober. Där kommer vi att prata om våra respektive kapitel i en speed date med seminariedeltagarna. Seminariet Interaktiva medier och lärande – några perspektiv på en skola i samtiden beskrivs så här:
Författarna till en ny bok om IT i utbildning berättar om sina perspektiv på en skola i samtiden. Du får chansen att lyssna på korta presentationer på en mängd olika teman, alla med målet att bidra till skolutveckling. Tid för frågor och diskussion.
4. Någon gång, förhoppningsvis under hösten, kommer en rapport från projektet Sociala skillnader i unga kvinnors hälsa, som drivs av Kvinnor Kan. Mitt bidrag till projektet har varit en föreläsning på temat och ett kapitel i rapporten. Just nu finns inget utgivningsdatum men projektet avslutas i Stockholm eftermiddagen 6 september, där jag ska prata om mitt kapitel som heter Hur mår unga kvinnor på nätet? Sammanfattningen av kapitlet lyder:
I debatten framstår ofta flickors och unga kvinnors nätanvändning som problematisk. Det finns emellertid inget stöd för den bilden i forskning om unga och nätet. Tvärtom tycks flickor och kvinnor tillhöra de grupper som bäst utnyttjat nätets erbjudanden om en arena att uttrycka sig på. Detta kapitel diskuterar varför bilden om flickors och unga kvinnors utsatthet ändå är så stark i media och i det allmänna medvetandet. Dels ges en bakgrund till hur debatten uppkommit genom en tillbakablick till 1990-talet och de mediepaniker som då uppstod och som färgade debatten, dels genom att presentera begreppet juvenism, som är ett sätt att identifiera en maktstruktur som bygger på ålder. Vidare diskuteras personlig säkerhet på nätet och hur säkerhetsråd som inte bygger på vetenskaplig kunskap kan vara farligare än att inte ge några råd alls. Avslutningsvis ges några förslag till förebyggande strategier tänkta för organisationer och skola men främst för individer. Dessa strategier kan användas i det förebyggande arbetet tillsammans med unga.
5. Edit: Jag glömde den jag sitter och sliter med precis nu! Invisible Girl kommer ut som pappersbok, förmodligen redan nästa vecka. Mer info om hur ni kan köpa den eller tipsa ert bibliotek kommer.
Jag lägger naturligtvis ut närmare information så snart de olika texterna finns att läsa.
Skriv det inte på nätet om du inte skulle säga det öga mot öga
Nästa floskel som behöver problematiseras (den förra hittar du här) är ett vanligt förekommande råd:
Skriv det inte på nätet om du inte skulle säga det öga mot öga
Det kan vara en bra sak att tänka igenom vad man skriver och vad det kan få för konsekvenser. Det gäller alla – vuxen som barn – att man måste kunna stå för vad man säger och gör. Men det finns en risk med att inpränta detta som något generellt. Det finns situationer då man behöver komma förbi det sociala trycket och göra något man egentligen inte vågar.
Några exempel:
Du känner dig illa behandlad av någon du känner men har svårt att säga det när ni ses. Du testar att antyda lite via nätet och ni får igång ett samtal om denna svåra fråga. När ni ses öga mot öga har samtalet kommit lite längre och ni kan prata på ett sätt som du inte vågade innan.
***
Du mår dåligt men har ingen att prata med. Det är till och med så att du inte vågar säga vad du tänker på eftersom det verkar så galet. I ett anonymt forum kan du ställa frågor och få veta att du inte alls är galen och du vågar ta steget att söka hjälp.
Det finns mängder av akuta och viktiga områden där det är funktionellt att använda den känsla av anonymitet som nätet kan ge. Vi behöver prata om de här sakerna och låta barn veta att man inte alltid behöver stå för det man säger på nätet, att det är ok att söka hjälp anonymt, att man ibland behöver gömma sig bakom en skärm för att våga och så vidare.
Det får inte bli ett mantra som upprepas för att det känns bra för de vuxna. Självklart känns det rakryggat och ärligt att säga till barn att de ska stå för det de säger och gör, men då bortser vi från att det finns situationer där barn kan fara mer illa av att vara ärliga. Världen är inte alltid den vackra plats där alla gör som de borde och vi måste erkänna att det är så. Risken är annars att vi lämnar barn som behöver stöd åt sitt öde. När vi formulerar mantran som Skriv det inte på nätet om du inte skulle säga det öga mot öga har vi möjligen hjälpt några barn med uppförandet men sannolikheten är stor att dessa barn ändå hade klarat sig bra. Det enda de behövde var lite goda råd kring hur man uppför sig mot varandra. För andra barn kan det handla om betydligt viktigare saker än uppförande; att ta sig ur ett destruktivt förhållande, att våga vara den man är, att larma om övergrepp.
Så självklart ska vi prata om hur man uppför sig mot varandra, på och utanför nätet, men vi ska inte göra det i form av entydiga regler som gäller för alla i alla situationer.
Självskador och nätet
Fram till för några år sedan handlade kopplingen mellan nätet och självskador om att diskutera forum på nätet där självskadebeteenden fick bränsle snarare än att den som skadade sig fick hjälp. Sedan kom det signaler om att unga skadade sig själva även på nätet, inte bara samtalade på nätet om fysiska skador. Nu blev denna fråga högaktuell i samband med ett omtalat självmord i England, då en ung flicka tog sitt liv och detta kopplades ihop med att hon fått mängder av kränkande frågor på ask.fm.
Under de veckor som gått sedan självmordet har jag fått många frågor från journalister som vill skriva om den här nya faran. Jag har i vanlig ordning försökt nyansera det hela, genom att säga att ett självmord alltid är mer komplext än att en enda teknisk applikation kan ha orsakat det och genom att säga att det är naturligt att vi söker efter en förklaring som vi kan leva med. Och det verkar vara lättare att leva med att ask.fm förstör människors liv än att tänka sig att en 14-åring hade så stora problem att hon valde att dö.
Och nu när ask.fm till slut gått med på att delta i utredningen kring flickans kommunikation, visar det sig att det med stor sannolikhet är flickan själv som skickat de flesta kränkande frågorna. Till sig själv alltså. Här stannar världen ett ögonblick och vi måste tänka lite. En liten flicka satt och skrev kränkande meddelanden till sig själv och nu är hon död. Vad betyder det? Vi måste tänka efter. Vi kan inte kosta på oss att rusa åstad med spekulationer. Särskilt inte media. Jag tycker till exempel inte att någon journalist någonstans borde ha kontakt med föräldrar vars barn precis tagit sitt liv. De anhöriga har helt andra behov i det läget och det måste media respektera. Även om de anhöriga själva tar kontakt. Att spekulera i media om varför någon tar sitt liv går inte att göra på ett värdigt sätt.
Det vi behöver fundera över är varför digitala självskador förekommer, i vilka sammanhang och hos vilka individer. Vi behöver fundera över om uttrycket är vettigt; har det något med självskadebeteende att göra eller är det något annat? Och vi behöver fundera över hur vi kan stötta barn som mår dåligt.
Läs mer om självmordet här och här. Värt att notera: för bara fem år sedan gick det inte att läsa amerikanska bloggar som handlade om ungas säkerhet på nätet. De var normativa, uppvisade en stor dos juvenism och de gick hela tiden på ytan. Idag har det hänt mycket även där. Världen blir långsamt en bättre plats.


