Edit: Mina vanligaste frågor om porrfilter har en vänlig själ lagt upp på en sajt som heter Porrfri barndom, som jag länkar till för att öka synligheten.

Pornografi är svårt, av många skäl. Ett skäl är att det är svårt att enas om vad som är pornografi. Gränsen är flytande mellan helt vanliga skildringar av livet, erotiska skildringar och pornografi. Men det är bara ett av problemen. Dessutom kan man tycka olika om porr, även sådan där alla är överens om att det faktiskt är porr. Just detta faktum, att det inte finns någon klar och tydlig definition och att man kan ha olika uppfattning om porr är bra eller inte, är ett viktigt skäl till att filterlösningar för surfning inte fungerar. Ändå dyker det med jämna mellanrum upp försök att filtrera bort till exempel porr, företrädesvis från barnens surfande.

Nyligen publicerade Corren ett solskensreportage om ett nytt porrfilter – De skapade en spärr mot porr. Reportaget var  väldigt typiskt för en lokaltidning; okritisk rapportering av något som nån har gjort. I det här fallet var det småbarnsföräldrar som i nån sorts nymornad förskräckelse kommit på att man skulle kunna filtrera bort pornografi när barnen surfar. De hade inte kollat runt för att se om det redan finns såna lösningar eller om det finns anledningar att inte satsa på just filter. Istället räknar de med att det ska finnas en enkel lösning på ett komplext problem. Lite som när man låter elever skriva om ”Ifall jag var president för en dag”. Som dagdröm är det väl ok att tänka sig att just jag har kommit på en smart lösning på ett problem som mänskligheten har brottats länge med,  men att tro att man verkligen har lösningen utan att kolla runt vad som finns och vad som är tänkt i frågan är inte ok. Ja, jag erkänner! Jag blir provocerad av vuxna människor som först 2013 kommer på att det finns porr på nätet. Oavsett om de har haft barn eller inte borde de väl ha hängt med i den allmänna debatten!

Som en reaktion på Correns reportage uttalar sig sexologen Lack Lukkertz om pornografi: Sexualrådgivare: ”Pornografi är inte farligt”. Bland annat säger han

Paret Palmqvists nya internettjänst tycker Jack Lukkerz är en bra affärsidé, men inte särskilt lyckat för ungdomars framtida sexliv. Han har inga synpunkter på att små barn hindras från att hamna på porrsidor på internet, men när det kommer till tonåringar tror han att föräldrarna gör sig själva en otjänst.– Det signalerar skuld och skam. Risken är att barnen uppfattar att det är något man inte ska prata om för då blir mina föräldrar oroliga, säger han.

Här har Lukkerz en väldigt viktig poäng som går att applicera på mina frågor också; när vi moraliserar över sånt som många unga gör eller riskerar att göra, driver vi frågorna längre och längre ifrån ett förtroendefullt samtal. Fast vi mycket väl vet att just samtalet är det enda riktigt säkra sättet att hantera frågorna. Det här sättet att moralisera och brännmärka vissa frågor ser jag som en rest från 1970-talet då man på fullaste allvar spred listor på hur unga uppträder om de har börjat med droger, om de hyser extrema åsikter, osv. Det finns kvar sånt tänkande, ett bra exempel är Systembolagets Tonårsparlör. Och här vill jag poängtera att jag inte förordar nån sorts låt-gå-uppfostran. Tvärtom, tycker jag att det är slappt och ointresserat att försöka filtrera bort innehåll eller gå efter listor som någon ställt upp istället för att aktivt förmedla värderingar som gör att unga väljer bort det olämpliga men ändå känner sig fria att exempelvis utforska sexualitet på nätet. Nätet är ju en sån enastående resurs för just utforskande av sex och andra områden där vi inte är helt fria att samtala om de funderingar vi har.

Nästa utveckling i den här historien var två debattartiklar. Den första av Marcin de Kaminski – Filter stoppar inte porrsurfande – där han bland annat skriver

Nätfilter är en lösning som i bästa fall är overksam och i sämsta fall direkt kontraproduktiv. Resultatet riskerar i stället bli att ungas aktiva nyfikenhet resulterar i skuld, skam och tystnad.

Föräldraoro är ett mänskligt problem, som inte kan botas med tekniska innovationer.

Mycket viktigt påpekande. Var vill vi ha våra problem? Framme i ljuset eller under radarn? Det måste alla fråga sig innan vi väljer lösningar.

Men samma dag kom ytterligare en debattartikel och här blev jag allvarligt oroad. Det var en reaktion på sexologens uttalande om att inte skuldbelägga ungas eventuella porrsurfande. Under rubriken Avfärda inte porr som oskyldig fantasi skriver representanter för Kvinnojouren och Tjejjouren en känslomässig text om varför pornografi är av ondo. Problemet är att de svarar på fel saker. Det är inte så att man måste vara för pornografi för att vara emot filter. Det är inte heller så att man måste vara för pornografi för att förstå att vi inte får skuldbelägga unga som söker information, underhållning eller sexuell stimulans. Bland annat skriver de

”Porren är inte i sig ett problem” säger Lukkerz, ”den speglar samhällets normer och stereotyper”. Det är bara att gå ut på nätet och porrsurfa, så hittar vi mängder med porr. Utan att titta på filmerna kan man läsa lite om innehållet. Här följer några citat från en svensk erotiksida på nätet – meningar som beskriver en del av filmerna är bland annat, ”kåta tonårslika slynan”, ”tjej gängknullas och dubbelmackas”, ”kuksjuk slampa”, ”överklasslampa straffknullad”.

Det är ett fult retoriskt grepp att plocka fram vidriga citat och låta dem stå emot sexologens uttalande om att pornografi speglar samhällets normer. Självklart tycker ingen att det är ok att kalla någon för dessa saker! Om vi vill skapa en bättre värld för unga, är det en bättre idé att använda ärlig argumentation. Att polarisera diskussionen och antyda att meningsmotståndare stöttar den typen av uttalanden leder bara till djupare splittring och det kommer inte att omvända någon.

Vi är överens om att vi inte vill ha ett samhälle med de värderingar som citaten ovan representerar. Men hur får vi det samhället? Genom att på teknisk väg hindra barn från att komma åt materialet? Förut de problem som Lukkerz och de Kaminski redogör för, finns det en annan risk med ett sånt förfarande; barnen pekas ut som potentiella konsumenter – som några som måste hindras från att kolla på porr. Vilket är djupt förnedrande både för de unga och oss vuxna.

Istället för att jaga tekniska lösningar på problemen bör vi långsiktigt arbeta med värderingar. Och då menar jag inte i första hand ungas värderingar, utan vuxnas. Det är inte krångligare än så egentligen. Våra unga behöver vuxna som tydligt och högljutt tar ställning mot en kvinnosyn som tillåter att våldtäktsmän går fria. De behöver föräldrar som delar på föräldradagarna, att båda könen delar på hushållsarbete och ansvar för barnen. De behöver höra normbrytande samtal och få veta att ens sexuella identitet inte är något som andra bestämmer. Flickor behöver bli lyssnade på lika mycket som pojkar. Barn behöver slippa höra vuxna använda sexuellt kränkande invektiv. Och både pojkar och flickor behöver lära sig att sätta gränser; du rör inte mig om jag inte vill!

Det är alltså så enkelt och så krångligt att både flickor och pojkar måste bli medvetna om sexistiska strukturer och att vi alla arbetar mot dem. Det vore enklare om det gick att hitta en snabbare lösning som innebär att vi inte behöver tänka så mycket och att vi inte behöver prata om svåra saker. Men den lösningen kommer vi aldrig att hitta. Så det är bara att gilla läget och fortsätta det hårda men lönsamma arbetet för en bättre värld för de som växer upp.

Mina vanligaste frågor om porrfilter har en vänlig själv lagt upp på en sajt som heter Porrfri barndom, som jag länkar till för att öka synligheten.