Genusfotografen

Lämna ett svar

Om ni har missat Genusfotografen Tomas Gunnarsson finns här en bra chans att komma in i tänkandet: Fyrtio nyanser av maktbalans – en lista över det senaste kvartalets könade bilder som Gunnarsson har hittat och blivit tipsad om. En liten varning för att helig vrede gärna bubblar upp när man tittar igenom bilderna. Det här är nog den värsta. I texten står det ”Nätverket Team Skulden tröttnade på att ständigt behöva inta försvarsställning för sina åsikter. Boken Skulden är inte min är istället deras hyllning till feminismen – och till varandra.” Men bilden signalerar något helt annat än någon som tröttnat på att inta försvarsställning. Fruktansvärt oförskämt av fotografen och bildredaktören!

För mig har Gunnarsson fungerat som ett sätt att få på mig nya glasögon. Visst har jag också reagerat på de allra grövsta bilderna förut men nu har jag lärt mig se mönster. Som att kvinnor ofta fotograferas uppifrån. Eller att kvinnor placeras i absurda poser eller miljöer. Eller att kvinnor fotograferas när de utför sysslor som inte har med ämnet att göra. Allt för att förminska kvinnors makt. Och jag har lärt mig att aldrig mer ställa upp på bilder där jag håller på med irrelevanta saker, eller blir fotograferad uppifrån. Här tänker jag våga mig på att publicera lite bilder som jag själv har reagerat på. Med tanke på att Genusfotografen fler gånger blivit krävd på skadestånd är det riskabelt men jag talar inte om varifrån bilderna kommer så ingen behöver känna sig utpekad. Ännu mer olagligt, förmodligen…

Den här bilden ska föreställa arrangörerna bakom Datatjej – en konferens för unga tjejer som går it-utbildning. Men tydligen är de allra bäst på att bjuda på bullar och frukt.

datatjej_fika111116

 

Nästa bild dök upp i min brevlåda för några veckor sedan. Det är reklam för en matproducent och jag hoppas att den är producerad i ett land som kommit mindre långt än Sverige för här går det fasen inte hem att mammor (moderna mammor dessutom) behöver hjälp att i full fart fixa familjens middagar.

49df4032a33711e2904b22000a1f8c1d_7

 

Eller stackars Lorenza som sitter uppflugen på diskbänken med några grönsaker lite lamt i knät och ler halvhjärtat med huvudet lite på sned. Hur ska hon hinna få ihop middagen?

80d50430a33911e2bbaa22000a1fb198_7

Flugornas herre

Lämna ett svar

1963-LORD-OF-THE-FLIES-001

Ett boktips hinner jag med innan #blogg100 är över och jag tar en paus från det mest intensiva bloggandet. När jag skrev min avhandling fick jag hela tiden associationer till Flugornas herre. Inte helt otippat kanske eftersom jag studerade barn som kände sig ganska övergivna av vuxna och som fick organisera sig rätt mycket på egen hand.

När det började bli dags för tryckning av avhandlingen läste jag boken igen för att hitta ett bra citat att inleda avhandlingen med. Jag blev mer och mer modfälld ju längre jag kom i boken; jag hittade inget bra citat. Jag hade ju varit så säker på att det skulle finnas ett! Tills jag kom till det allra sista stycket, då sammanfattade Golding vad det handlar om. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag läser det här. Det passar så fruktansvärt bra in på barns situation, även idag.

 

Och mitt ibland dem grät Ralph, smutsig och tovig och snorig, grät över oskuldens död, över människohjärtats mörker, över den trofasta, kloka vän som hette Nasse och hans fall genom luften.

Den omgivande olåten gjorde officern både rörd och generad. Han vände sig bort för att ge dem tid att sansa sig, och lät under tiden blicken vila på den prydliga kryssaren i bakgrunden.

Jag vill inte vara officeren som hellre tittar bort mot den prydliga kryssaren än på barnen. Jag vill orka se det smutsiga och det snoriga och jag vill våga agera på det jag ser. I de stunder jag tvivlar på att det är bra att vara både forskare och aktivist, då läser jag bara de här orden igen, och då är det inga problem att motivera mig att fortsätta.

Men även utan det perspektivet är det en viktig bok. Den är naturligtvis även bra rent litterärt, Golding fick nobelpris i litteratur och boken är en av den mest lästa genom historien, men framförallt är den viktig. Den säger något om människan. Den säger något om dig och mig. Och vad mer kan man begära av en bok?

 

Hard Candy

Lämna ett svar

Idag blir det ett filmtips. Om du är intresserad av de frågor jag skriver om är den här filmen nästan ett måste. Extremt otippad. Den handlar om en flicka och en pedofil, men inte på det sätt publiken förväntar sig. Ett tips: du behöver inte poppa popcorn för du kan ändå inte äta dem när du ser den här filmen.

hard_candy

Rent filmiskt är filmen ett litet mästerverk. Det tekniska, hur man har utnyttjat skådespelarna, hur publiken blir lurad. Jag kan inte avslöja för mycket men när du har sett den måste du nästan se om den för att bara förstå hur den är gjord rent berättartekniskt.

Hard Candy på IMDB.

 

”Jag hade mobbat sönder dig”

Lämna ett svar

Idag finns det bara en text att läsa, på hela internet. Patrik Lundbergs krönika i Helsingborgs Dagblad. En viktig text som binder samman det vi vet om mobbning och det vi inte vill veta.

Vi kan byta skola, stad och land, men vi kommer inte undan. De ser oss ändå. Det är som om det lyser en aura kring oss. De kommer att försöka kliva på dig igen.

Mobbare är sådana som växer upp och fortsätter förstöra. När mina brister syns är det som om min ryggmärg skriker: tryck ner någon annan, så glömmer de hur ful jag är. Jag försöker värja mig, men det äter upp mig.

Jag hoppas att alla som arbetar med barn läser. Och förstår att det är ett system. Inte individer. Jag hoppas att den gamla synen på mobbning kastas på eldarna ikväll och att vi tillsammans ser till att det blir bättre.

 

Bubbel i maktens korridorer

Lämna ett svar

Time-to-Drink-Champagne-Picture

 

Idag ska jag skriva klart en hel massa texter som det är bråttom, bråttom med och sen ska dagen avslutas med att fira att jag hamnade på listan över norra internets mäktigaste kvinnor. Kl 15 bjuder jag på bubbel på jobbet, som faktiskt mest består av korridorer så bubbel i maktens korridorer är inte helt missvisande. Om du är i Umeå hoppas jag att vi ses där!

 

Extremiseringen börjar utanför nätet

1 svar

Det är jättebra att regeringen vill kartlägga extremismen på nätet och förmodligen även ett bra uppdrag man ger till Statens medieråd. Framförallt är det bra att medierådet får pengar. De har ju ett mycket nominellt uppdrag idag, med pinsamt lite resurser med tanke på de viktiga frågor de är satta att hantera.

Men det funkar inte att prata om extremisering, ensamvargar och självradikalisering utan att sätta det i ett sammanhang. Nu har jag ju inte läst hela regeringsuppdraget men jag har hört Folkpartiets Birgitta Ohlsson berätta om det i Aktuell. Och där nämndes inte ett ord om de här barnens kontext.

Det kan nämligen inte vara en nätgrej, det här man vill arbeta mot. Det är visserligen bestickande att vi ser en extremisering just nu men ett lite mer kritiskt förhållningssätt får man faktiskt begära av våra politiker.

Redan i ordet ensamvarg borde man kanske reagera. Hur lever de här barnen? Hur ser deras sammanhang ut? Varför sitter de ensamma framför sin dator? Hur funkar familjen? Hur funkar skolan?

Där har vi de viktiga frågorna. Det är rimligt att anta att många som genomgår en radikaliseringsprocess har en svag förankring i sammanhang utanför nätet. Det vi måste ta reda på är varför det blivit så och hur vi kan undvika det i framtiden. Det här är barn som far illa, som känner sig utanför samhället, som inte har ett sammanhang där de får växa och må bra.

En webbsatsning är nog det lamaste jag hört på mycket länge. Sånt gjorde man 2003. Idag vet vi mer och kan inte tillåta oss att lägga resurserna på fel ställen. Och en satsning som inte tar ett större grepp och försöker förstå hur samhället stänger vissa barn ute, den blir bara ett alibi, inte ett verkligt försök att lösa problem.

 

Makt och kön: peppning

Lämna ett svar

Fortsättning från igår. Idag väljer jag att bortse från hela den där inte-riktigt-en-människa-men-väl-en-kvinna och bara prata om peppning. För jag tänker att alla problem alltid behöver angripas på flera olika nivåer. Igår pratade jag om den strukturella nivån, som vi alla har ansvar för. Idag tänker jag prata om den personliga nivån, där det handlar om att hitta ett förhållningssätt till det som sker, så att livet blir hanterligt. Det är en viktig skillnad och det är också viktigt att ge alla nivåer erkännande. (Gun-Marie Frånberg, Camilla Hällgren och jag har skrivit om detta i Young People and Online Risk. Vi kallar det för Layer Cake Metaphor, där nivåerna beskrivs som lager i en tårta. Boken är tyvärr svindyr men be biblioteket köpa in den som e-bok).

På den personliga nivån väljer jag ofta att se en utmärkelse, som t ex den från Computer Sweden, som något positivt. Även om jag samtidigt kan arbeta mot sexism, kan jag alltså använda sexistiska uttryck till min egen fördel. Jag väljer att inte lyssna till de ironiska kommentarerna och istället suga i mig av det positiva. Jag gör en dygd av att spela dum ibland, att låtsas som om jag inte märker att det är något galet, utan bara le glatt och se stolt ut. Och jag gör det helst tillsammans med andra.

Det är något enastående vilken peppning jag har fått av den här utmärkelsen! Först och främst fick jag veta det i facebookchatten av en vänlig själ som läst CS. Sen har det bara ramlat in grattis från alla möjliga och omöjliga människor, personliga vänner och professionella kontakter. Och det är en viktig sak. Att vara flera om framgångar. Jag ser aldrig mitt arbete som något jag gör ensam. Alla tankar får man ju alltid från möten med andra eller genom att läsa det andra har skrivit.

En viktig faktor om man vill skapa ett VI är att fira så fort chansen ges. Och jag firar allt jag får chansen att fira. Om du är i Umeå på måndag, 29 april, är du välkommen att fira utmärkelsen med mig. Då får du också se mitt jobb och träffa mina fina, peppande kollegor. Läs mer här.

Lite maktmusik på det.