Om nya kontaktmönster i arbetslivet: Facebook, LinkedIn, Twitter

Lämna ett svar

En ny rapport av Håkan Selg, Uppsala universitet – Om nya kontaktmönster i arbetslivet: Facebook, LinkedIn, Twitter – har prcis publicerats. I abstraktet sägs bland annat:

Under senare år har telefoni och e-post kompletterats med nya digitala kontaktverktyg; SMS, och direktmeddelanden (”chatt”), sociala medier som Facebook och LinkedIn och mikrobloggen Twitter. För röstsamtal finns numera också IP-telefoni. I en pilotstudie från 2010 framkom att nya kontaktmönster håller på att etableras i spåren av de nya verktygen. I syfte att kartlägga användningen av de olika verktygen genomfördes under mars 2011 en enkätundersökning bland Dataföreningens medlemmar.

Resultaten av digitala kontaktverktyg redovisas i två rapporter; en redan publicerad som behandlar kontaktverktyg för en eller ett fåtal mottagare och den föreliggande som tar upp verktyg som riktar sig till ett större antal mottagare.

Sociala medier har nått stort genomslag i den undersökta gruppen där de allra flesta har skaffat konton på både Facebook och LinkedIn. Mönstren i användningen skiljer sig däremot åt.

Skolböcker – vem gillar dem?

2 svar

Det är konstigt att det har tagit så lång tid (jag skrev om det för 2 år sedan, t ex) men nu finns det en kommun som satsar på att tänka taktiskt omkring skolböcker. DN rapporterar idag om Sollentuna som tänker låta surfplattor komplettera skolböcker. Inte en dag för tidigt. Vem gillar egentligen skolböcker? Nån måste det ju vara eftersom det har tagit så lång tid. De är för gamla, de representerar en gammal syn på lärande och kunskap, de kostar pengar. Ändå finns det en ganska stark lobby för dessa lite småsnuskiga gamla tummade reliker från en svunnen tid. Mysko.

Men nu är det en stor dag, när jag får citera ansvarig skolpolitiker. Vem trodde att denna dag skulle komma?

Sollentuna har beslutat att ha ett öppet internet och diskutera med eleverna vad som är lämpligt eller inte, i stället för att låsa vissa sidor.

– Vi har valt att inte stänga internet, det är ju inte stängt någon annanstans. Det är bättre att skolan lär barnen att hantera det. Vi har tydliga regler, som att man inte får surfa på porrsidor eller använda Facebook på lektionstid. De som inte följer regelverket kan bli av med sina datorer, säger Maria Stockhaus.

Är det sant? Nu är det dags att fira! Sen frågar DN:

Det faktum att barn i dag tillbringar för mycket tid vid datorer, åtminstone om man frågar föräldrarna, hur ser ni på det?

– Det är inget vi har diskuterat. Det handlar om ett vuxenansvar att se till att barnen inte sitter med datorerna hela tiden, säger Maria Stockhaus.

Grattis, alla skolbarn i Sollentuna!

Risk-taking Online Behaviour – Young people, harm and resilience

Lämna ett svar

För alla som funderar på ungas säkerhet på nätet dyker det nu upp en mycket intressant konferens – Risk-taking Online Behaviour – Young people, harm and resilience. Det är projektet Robert – Risktaking Online Behaviour Empowerment Through Research and Training – som avslutas med en internationell forskningskonferens i Berlin 23-24 maj.

Det är stora chanser att det blir många intressanta presentationer, jag har aldrig sett en så pass ambitiös och informerad lista över tänkbara ämnen.

Conference themes
This conference will be centred on the following themes:

  • Theory building around online sexual victimisation using young people’s own accounts of the processes in place leading up to the abuse
  • The relationship between risk and harm.
  • Research gaps, research practices and ethical challenges.
  • Assistance strategies and tools for young people abused online.  
  • Perpetrators and young people: understanding the interaction between them.
  • Young people believed to be more at risk: Supporting young peoples’ resilience

Det är stor risk att konferensen fylls snabbt så jag anmälde mig innan jag skrev detta, för att vara säker på att få en plats. Deras call ser ut så här:

Call for papers
The ROBERT partners invite the submission of abstracts for papers to be presented on topics relevant to the objectives and themes of the conference. Presenters will have between 20 and 30 minutes for their presentation. Abstracts should be in English with a maximum of 400 words .
Deadline for submission of abstracts is 16 March 2012

Authors will be informed of the selection by 13 April 2012

Spel spelar roll!

1 svar

Och på tal om Medierådet och spel (lite som en radioövergång) arrangerar Medierådet Safer Internet Day den 7 februari på temat Spel spelar roll. Safer Internet Day är en internationell dag som ska ägnas åt att uppmärksamma ungas säkerhet på nätet. Medierådet har deltagit sedan 2004 och har sammanställt vilka teman man haft genom åren.

I år handlar det alltså om spel. Det blir en eftermiddag om spel och säkerhet. Bl a kommer Orvar Säfström dit och modererar hela dagen. Och Cecilia von Feilitzen presenterar vår rapport Hur farligt är internet?

När och var:
Dag:    tisdag 7 februari 2012
Tid:     kl 14–17
Plats:   Filmhusets foaje och Bio Victor
Adress: Borgvägen 1, Stockholm, T-bana Karlaplan
Anmälan: görs till Aki Nyman (aki.nyman@statensmedierad.se) senast 2 februari (deltagande är kostnadsfritt och alla intresserade är välkomna).

Speldebatten

Lämna ett svar

Mer om spel. Vi fick en rätt hetsig debatt om datorspel för några veckor sedan. Eller hetsig var kanske att ta i. Tre forskare vid Karolinska institutet gick ut i DN debatt med rätt allvarliga anklagelser mot Statens medieråds rapport om datorspel.

Statens medieråd ger i en nyligen publicerad rapport en gravt felaktig bild av forskningen om våldsamma datorspel. Den är ett hån mot flera decenniers seriös forskning.

Statens medieråd gick till motangrepp i en replik.

Datorspel är alldeles uppenbart en kulturyttring som betyder mycket för såväl barn och unga som för en del vuxna. Att det går att slå fast att forskningen hittills inte lyckats finna bevis för att våldsamma datorspel skulle leda till våldsamma spelare är inte att säga att det är fritt fram för allt.

Därefter har forskarna från KI fått ge ytterligare en replik och Statens medieråd fick gå ut på sin webb och avsluta med en kort sammanfattning av sin syn på det hela.

De tre forskarna vid Karolinska institutet (KI) framhärdar i en ”slutreplik” 18/1 på DN.se att Statens medieråds kartläggning av forskningen om våldsamma datorspels effekter på spelarna är felaktig. Statens medieråd välkomnar ett fortsatt samtal kring barns medieanvändning och har tidigare bjudit in dessa forskare att medverka i referensgruppen för rapporten, men de har avböjt. Vi är förvånade över tonläget i debatten. Detta höga tonläge gynnar inte någon. Vi värnar om samma barn. KI-forskarnas argument blir allt ihåligare, och det börjar bli tröttsamt att förklara vad som egentligen står i vår rapport eftersom vi hela tiden måste försvara oss mot medvetna eller omedvetna feltolkningar.

Statens medieråd ombildades nyligen och i samband med detta anställdes Ulf Dahquist som forskningsansvarig. Det har varit ett enormt lyft och bådar gott inför det fortsatta arbetet med att stötta unga i deras medieanvändning. Heja, Medierådet!

Och så kom en härligt ironisk elakhet på ledarsidan: Fiktivt våld gör forskare aggressiva.

Studentexamen urholkar lärandet

1 svar

Idag publicerar Sydsvenska Dagbladet en debattartikel som jag och några kollegor i utbildningesbranschen har skrivit, apropå Björklunds förslag om en ny studentexamen. Återger den i sin helhet nedan. Sydsvenskan har varit tidiga med att utnyttja internet på ett bra sätt. Bl a generarar de länkar i texterna så man kan se vad Sydis har skrivit om ämnet tidigare. Uppenbarligen har jag själv varit något av en följetång, kolla här (Särskilt förtjust i att jag uttalar mig under rubriken Ytterligare en bil kapad i Malmö).

Studentexamen urholkar lärandet

Att återinföra studentexamen är inget sätt att höja kunskapsnivån i skolan. Den sortens examination undergräver lärandet och missar dessutom elevernas kunskaper avseende viktiga kompetenser som samarbetsförmåga, analys, syntes och eget tänkande. Det skriver tio forskare och praktiker från skolans område.

Skolan debatteras i en mångfald olika sammanhang, även utanför utbildningsväsendet och den formella pedagogikens arenor. Därför vilar ett stort ansvar på utbildningsminister Jan Björklund (FP) när det gäller att bidra till att den offentliga debatten förankras i vetenskaplig kunskap om elever och lärande så att samtalet inte seglar iväg i otidsenliga diskussioner.

Det senaste förslaget från Björklund går ut på att återinföra en studentexamen som ska bedömas av externa lärare. Detta bland annat för att motverka betygsinflation; den senaste tiden har det rapporterats att skolorna har svårt att sätta likvärdiga betyg.

Vi är en grupp forskare och praktiker från skolans område som finner förslaget oroande. Ett centralt felslut i tankekedjan är dels att det går att centralisera bedömning och betygssättning och dels att återinförandet av en studentexamen skulle vara en progressiv lösning för att göra skolan relevant.

Det är bekymmersamt utbildningsministern söker bakåt i tiden efter lösningar och fastnar för en metod som avskaffades 1968. Björklund hade kunnat vända sig till en rad framstående och kompetenta personer som har som uppgift att studera hur vi fungerar i lärandesituationer och hitta lösningar på problem som rör lärande och utbildning. Redan då skulle vi kunna konstatera att det finns både intressanta och inte minst bättre alternativa former av examination än det gamla provet.

Erfarenheter från länder som länge praktiserat flitigt testande visar att det inte är en framgångsväg mot ökad måluppfyllelse – tvärtom. I länder som USA och Storbritannien omvärderas därför just nu den förda examenspolitiken, eftersom denna typ av standardiserat testande undergräver själva lärandet.

Det kan dessutom konstateras att tester generellt är bäst på att pröva minneskunskaper och att man därför missar elevens kunskaper avseende viktiga kompetenser som samarbetsförmåga, analys, syntes och eget tänkande. Sett i ljuset av denna utveckling framstår inte en återgång till ett examensprov som en framtidens framgångsväg för Sverige.

Svensk och internationell forskning har gett kunskap som vi inte hade 1968, när studentexamen avskaffades. Vi har kommit längre både när det gäller kunskap om människan och när det gäller kunskap om lärande. Vilket i sin tur betyder att vi kan hitta moderna lösningar på problem såsom hur man kan ge alla likvärdig utbildning, hur man kan motivera elever, hur man kan skilja ut vem som får gå vidare till vilken utbildning, etc.

Det är alldeles avgörande för ett utbildningssystem av kvalitet att detta baseras på en modern kunskapssyn, att det famnar demokratibegreppet och att det lyckas relevansgöra sitt innehåll så att den tänkta examen fungerar som en språngbräda mot ett yrkesliv.

Till detta kommer att skolan har två fundamentalt nya förutsättningar när det gäller hur det samhälle ser ut i vilket eleverna skall verka. Den första handlar om en ständigt ökande diversifiering när det gäller människors kvaliteter, egenskaper och resurser. En sådan önskad mångfald motverkas av en standardiserad examination.

Den andra förutsättningen bygger på att vi vill, och förväntas, ta ett allt större ansvar för våra egna liv och våra egna livsval. I skolan kallas detta för entreprenöriellt lärande och det står i diametral motsats till standardiserade och centraliserade kunskapsmål där både innehåll och metod antas vara fastställt.

Sverige vill självklart kunna visa upp en skola i världsklass. Med den tradition av respekt för unga vi har i landet och med de finansiella resurser som står till vårt förfogande är det naturligtvis pinsamt att vi hamnar så långt ner i alla mätningar.

Men det kan aldrig vara en lösning värdig en kunskapsnation att gå bakåt och återanvända metoder som utvecklades för en skola som inte längre är relevant för samhället.
Elza Dunkels, lektor, Umeå universitet

Patrik Hernwall, docent, Stockholms universitet

Fredrik Andersson, rektor, Ängelholms kommun

Troed Troedson, framtidsanalytiker, Paradigmmäklarna

Emma Rosén, gymnasielärare, Nacka kommun

Kristina Björn, kvalitetschef, Tänk om

Johan Nordlander, lektor, Umeå universitet

Daniel Lundqvist, skolledare, Nacka Kommun

Hans Renman, VD, Tänk om

Fredrik Svensson, Rektorsakademien utveckling

Att våga

Lämna ett svar

Idag fick jag ett ovanligt mail. Det var en fråga från en som har läst min bok Vad gör unga på nätet? och som tänkte använda den som utgångspunkt för en egen föreläsning och frågan gällde om det är ok att läsa högt och använda delar av boken. Svaret är förstås ett rungande ja. Jag blir ju bara glad om det jag gjort används. Det konstiga är att det är så ovanligt att folk gör så här. Precis det mailet handlar om var målet med att skriva boken. Jag sa till folk att nu får jag så mycket frågor om att föreläsa så jag måste skriva en bok. Då kan folk läsa boken och ta till sig det jag har att säga utan att jag ska behöva kuska runt så förbaskat. Och skolor och universitet kommer att kunna ha egna föreläsningar om unga och nätet utifrån min bok. Istället fick jag ännu fler förfrågningar om föreläsningar!

Jag har funderat mycket på det där. Kanske handlar det lite om att våga. Delvis är det förstås så att jag finns tillgänglig; jag syns och hörs och det är enklast att fråga mig. Men delvis handlar det om att våga ta för sig. Att våga ta någon annans ord och göra en karriär av dem. Eller åtminstone gör en föreläsning av dem.

Fast det var ju så jag började. Jag har inte uppfunnit något. Det finns i själva verket inte en enda originell tanke i hela vida världen, allt är recyclat och bidraget man kan hoppas på att göra är att placera de här existerande tankarna i ett sammanhang så att de betyder något nytt. Och det kan vem som helst göra. Det handlar bara om att våga. Och att våga redan innan man kan något helt och hållet. Man lär sig på vägen.

Så jag hoppas att många, många fler pedagoger och andra som har läst min bok och tycker att den är vettig sätter ihop en egen föreläsning och tar den till sin rektor, snarare än att tipsa rektorn om att de kan hyra in mig. En sådan lokalt förankrad föreläsning kommer att ge långt större ringar på vattnet än att jag glider in och håller min föreläsning. Inget ont om mina föreläsningar, de är uppenbarligen både bra och upplysande och till viss del även underhållande. Och inget ont om att kuska landet runt och föreläsa, det är något av det roligaste jag har gjort. Det är det närmaste ett rockstjärneliv man kan komma som akademiker. Och vem vill inte leva som en rockstjärna?

Så ut ur bokhyllan, alla smarta pedagoger! Våga! Jag gjorde det och kolla så bra det blev för mig!

 

Snacka inte skit

Lämna ett svar

I dagens lokaltidning VK finns en historia som, med lite olika detaljer, dyker upp mellan varven. Denna gång handlar det om Student: ”Läraren nästan hånade oss i konversationen”. Ja, det är lite lokallöje över rubriken  – hur blir man nästan hånad? Men om vi bortser från det så handlar det här reportaget om viktiga frågor.

  1. Det handlar om vad man får säga om andra. Historien påminner mig om min första lärarpraktik. Jag hamnade på en av min bästa vänners gamla högstadium och vi skrattade lite åt att lärarkåren var närmast intakt från hans tid. Tills jag en dag satt i lärarrummet och en av min väns gamla lärare började snacka skit om min vän och hans mamma. Alltså om en tidigare elev och hans mamma. Från 70-talet. Man får naturligtvis aldrig, aldrig snacka skit om elever, deras arbetsinsatser i skolan eller deras föräldrar. Punkt. Det är en av de fulaste sidorna av utbildningsväsendet, när lärare alieneras så från sina elever att det inte längre är ett brutalt skämt att ”om det inte vore för studentjävlarna vore väl det här jobbet ok”. Vi måste odla en kultur där vi respekterar våra elever och studenter. De klagomål vi har på vår arbetssituation måste vi sparka uppåt, mot ledningen snarare än neråt, mot de som vi är satta att undervisa. Det är en mycket viktig sida av den här historien. Utan skitsnacket, oavsett vem det i verkligheten handlade om, hade ingen blivit upprörd.
  2. Det handlar om vad man måste tåla. Man har inte rätt att bli kränkt till höger och vänster. Så ser livet ut. Man får välja väg; antingen blir man den där tokiga personen som ska ha rättvisa till varje pris eller så är man människa som tål lite och opponerar sig när det verkligen behövs.
  3. Det handlar om internet. Om att vi måste lära oss att inte säga vad som helt var som helst men också om att vi inte måste läsa allt. Det är väldigt vanligt att vi tolkar in sånt som inte alls finns där, både på och utanför nätet. När jag läser facebookkommentarerna som upprörde studenten har jag svårt att se dem som utpekande; studenten har tolkat in sådant som inte är utskrivet. Det kan mycket väl vara så att tolkningen är riktig men det kan lika gärna handla om Red Car Syndrome eller konfirmeringsbias, alltså att vår hjärna vill göra mönster av sin omgivning. Man hittar det man förväntar sig i en text och övertolkar; man känner igen sig själv, sin kurs, sitt beteende. Därför är det en bra idé att inte leta rätt på sin lärare på Facebook, om man nu inte vill bli vän för att man kommer så bra överens. Själv har jag bevakning på vad som skrivs om mig bara för att jag är lika nyfiken som vem som helst men om jag misstänker att det är sådant som jag ändå inte vill läsa då läser jag inte. Det är väldigt enkelt. Vi har fått ett verktyg i våra händer som kan användas som ett panoptikon. Men bara om vi vill. Och eftersom vi inte vill det så får vi se till att lyssna selektivt på det som sänds ut. Precis som att jag inte vill avlyssna folks tankar (hur mycket det än är en lockande tanke) vill jag inte läsa allt som sägs om mig på nätet.

I slutet av artikeln intervjuas en av våra pro-rektorer som säger att Umeå universitet kommer att anta en policy inom kort, en policy som ska reglera hur lärare ska använda sig av nätet. Det första förslag som gick ut på remiss var en soppa av tankar från 90-talet och sociala applikationer som stod på topp för 5 år sedan. Den har sedan dess genomgått noggrann läsning från många håll och kommer att se annorlunda ut när den väl är klar. Jag hoppas bara att den anmälan till Högskoleverket som det ovan nämnda fallet har lett till inte kommer att kasta vår policy tillbaka in i 90-talet igen. Det finns alltid den risken, jag har sett det i många kommuner, att man antar en policy mest för att ha ryggen fri. Det finns en policy att hänvisa till och då slipper man kritik.

De här frågorna är mycket, mycket viktigare än så. Vi ska inte hålla ryggen fri, vi ska hålla det pedagogiska samtalet igång. Det samtal som handlar om den professionella läraren, om relationen mellan lärare och elev, om hur man kan tänka om nätet och om att man aldrig någonsin får snacka skit om elever när man är lärare.

Hur farligt är internet?

Lämna ett svar

Idag kom rapporten från den svenska delen av EU Kids Online II ut på Nordicom: Hur farligt är internet? Resultat från den svenska delen av den europeiska undersökningen EU Kids Online. Det är Cecilia von Feilitzen, Olle Findahl och jag som har skrivit den. Jag har fokuserat på policyförslagen, förstås. Det här med att lista faror och siffror är inte min grej. Det är en väldigt välskriven rapport på 46 sidor. Cecilia och Olle är mycket erfarna när det gäller den här typen av studier, det är en fröjd att arbeta med dem.

Vi har precis tackat ja till EU Kids Online III som drar igång efter jul. Jag kommer att delta med min studie om förskolebarn och internet.

Än så länge finns rapporten bara som pappersbok att beställa från Nordicom för 100:- men för den som kan vänta kan jag avslöja att den kommer som pdf så småningom. Kan inte säga när, man får vänta och se.