Kategoriarkiv: Juvenism

Självskador och nätet

Lämna ett svar

Fram till för några år sedan handlade kopplingen mellan nätet och självskador om att diskutera forum på nätet där självskadebeteenden fick bränsle snarare än att den som skadade sig fick hjälp. Sedan kom det signaler om att unga skadade sig själva även på nätet, inte bara samtalade på nätet om fysiska skador. Nu blev denna fråga högaktuell i samband med ett omtalat självmord i England, då en ung flicka tog sitt liv och detta kopplades ihop med att hon fått mängder av kränkande frågor på ask.fm.

Under de veckor som gått sedan självmordet har jag fått många frågor från journalister som vill skriva om den här nya faran. Jag har i vanlig ordning försökt nyansera det hela, genom att säga att ett självmord alltid är mer komplext än att en enda teknisk applikation kan ha orsakat det och genom att säga att det är naturligt att vi söker efter en förklaring som vi kan leva med. Och det verkar vara lättare att leva med att ask.fm förstör människors liv än att tänka sig att en 14-åring hade så stora problem att hon valde att dö.

Och nu när ask.fm till slut gått med på att delta i utredningen kring flickans kommunikation, visar det sig att det med stor sannolikhet är flickan själv som skickat de flesta kränkande frågorna. Till sig själv alltså. Här stannar världen ett ögonblick och vi måste tänka lite. En liten flicka satt och skrev kränkande meddelanden till sig själv och nu är hon död. Vad betyder det? Vi måste tänka efter. Vi kan inte kosta på oss att rusa åstad med spekulationer. Särskilt inte media. Jag tycker till exempel inte att någon journalist någonstans borde ha kontakt med föräldrar vars barn precis tagit sitt liv. De anhöriga har helt andra behov i det läget och det måste media respektera. Även om de anhöriga själva tar kontakt. Att spekulera i media om varför någon tar sitt liv går inte att göra på ett värdigt sätt.

Det vi behöver fundera över är varför digitala självskador förekommer, i vilka sammanhang och hos vilka individer. Vi behöver fundera över om uttrycket är vettigt; har det något med självskadebeteende att göra eller är det något annat? Och vi behöver fundera över hur vi kan stötta barn som mår dåligt.

Läs mer om självmordet här och här. Värt att notera: för bara fem år sedan gick det inte att läsa amerikanska bloggar som handlade om ungas säkerhet på nätet. De var normativa, uppvisade en stor dos juvenism och de gick hela tiden på ytan. Idag har det hänt mycket även där. Världen blir långsamt en bättre plats.

Det är viktigt och utvecklande att ha tråkigt ibland

Lämna ett svar

Jag tänkte skriva några inlägg om floskler som kan behöva problematiseras. Det är sådant jag stöter på i samtalet kring unga och nätet och som sägs som om det vore sanningar. Den första floskeln dök upp på Twitter idag men är ingalunda ny:

Det är viktigt och utvecklande att ha tråkigt ibland

I en artikel i Sydsvenska Dagbladet menar utbildningsforskaren Teresa Belton att det är bra för kreativiteten att ha tråkigt. Hon radar upp exempel på extremt kreativa personer som säger att tråkighet har varit bra för deras skapande; författare, konstnärer och skådespelare. Alla namngivna och med sin speciella historia om hur trist de hade det när de var små eller sjuka och hur de nu är superkreativa. Det är roligt att läsa och det är fina illustrationer av hur vissa människor kan anpassa sig, orma sig ur oönskade situationer, klara det omöjliga som det kan tyckas. Historien är full av dessa berättelser och vi älskar att höra dem. Så långt är jag med, men Beltons slutsats, som hon delar med många, behöver problematiseras. Vet vi att tråkighet är bra för kreativiteten? Det vi vet är att dessa personer tillskriver sina briljanta idéer perioder av uttråkning. Punkt. Vi vet inte om det är generellt. Att dra slutsatsen att det är nyttigt att ha tråkigt utifrån ett antal berättelser av detta slag kallas för att använda sig av anekdotiska bevis och är lika orimligt som att säga att rökning inte är farligt för att man känner en gammal gubbe som blev 112 år och som började röka när han var 9 år.

Det kan vara så att det är nyttigt att ha tråkigt men det kan lika gärna vara så att det är förödande för hjärnan att ha tråkigt men att vissa individer klarar detta bättre genom att de lyckas ta vara på tristessen och aktivera hjärnan till sådant som vi uppfattar som nyttigt.

Det hela landar i att våra tankar kring frågan styrs av våra värderingar. Om vi omfattar idén om att allt var bättre förr och att dagens samhälle inte kan leda till något bra, är det lätt att tolka utvecklingen kontra historien på just det sätt Belton gör; dagens barn har ju aldrig en tråkig stund, det kan väl inte vara bra? Och så skenar tankarna iväg.

Även barn är olika. Det finns barn som fantiserar ihop en hel värld av kottar och en vattenpöl men det finns också barn som blir handlingsförlamade och inte ser annat än kottar och en pöl. Det finns barn som kommer på de mest fantastiska idéer hela tiden och det finns de som måste ha hjälp och peppning för att få något gjort. Det finns barn som klarar att sitta av extremt tråkiga lektioner i skolan för att deras hjärna går på högvarv ändå och det finns de som bryts ner av tristessen och skadas för livet av att deras hjärna inte får arbeta med något vettigt.

Dessutom är det ett ociviliserat sätt att prata om andra, oftast barn, på detta nedvärderade sätt.

Det var min första floskel. Det kommer mer under hösten.

Skolverket hotar elev

4 svar

17-åriga Elias Giertz går i gymnasiet och skriver just nu olika nationella prov precis som många i hans ålder. Efter två av proven bloggade han om upplevelsen i ett starkt kritiskt inlägg som fick stor spridning. Han startade även en namninsamling (som fortfarande är öppen) för att få till stånd en ändring i de nationella proven. En kritik som framförs är att proven är så isolerade från verkligheten:

Skriva manus för ett argumenterande tal i engelska var mitt uppdrag i torsdags. Jag har ju viss erfarenhet av talskrivning från min tid i Centerpartiet då jag skrev tal både åt mig själv och åt några av riksdagens ledamöter. Ibland på engelska. Av någon anledning fick jag då, på Centerpartiet, använda internet, rättstavningsfunktionen och till och med twittra när jag skrev talet. Jag fick till och med den stora ynnesten att be mina kollegor om hjälp om jag behövde bolla stavningen på ordet unconscious. Men! Tänka sig! På nationella provet fick jag inte det?!

Elias har viktig kritik att framföra och han gör det på ett föredömligt sätt. Han är välformulerad och nyanserad. Det är inte fråga om något hatiskt angrepp från en person som är ute efter att undergräva skolans verksamhet, utan snarare konstruktiv kritik från en person som är van att tänka kritiskt och uttrycka sig. Ändå visar det sig att Skolverket har kontaktat Elias och hotat med att dra in jurister. De vill att han tar bort de delar i blogginlägget som beskriver de nationella proven, med hänvisning till sekretess. I det mail som myndigheten skickade till Elias skriver man bland annat:

Nu lämnar du dock i din text ut information om enskilda prov som kan komma att återanvändas av Skolverket. Detta är problematiskt.

Här finns det mycket, mycket att säga om hanteringen. Om att en myndighet kontaktar en elev, som i det här fallet inte ens är myndig. Om att man försöker antyda att det kan vara brottsligt att sprida information om proven. Om att han som hotade i telefon förnekar det framför tv-kamerorna. Men det tar jag inte upp här för jag tycker att den viktigaste frågan för utbildningsväsendet är att diskutera hur i hela friden vi kan acceptera att det finns prov som eleverna inte får prata om.

Ur lärandesynpunkt är det mycket allvarligt. Ett provtillfälle ska vara ett lärtillfälle. Annars kan det inte motiveras. Att sålla agnarna från vetet och föra vara och en till hens rätta fålla är inte skäl nog. Det är ett skäl, ja, men det är inte ett skäl som kan stå för sig självt.

Utbildningsväsendet borde ha följande inställning till prov: Det här är ett nödvändigt ont som vi inte har lyckats lösa på något annat sätt ännu. Prov behövs, tills vi har kommit på något bättre sätt att bestämma vilka som ska få gå vidare till högre utbildning. Och så länge vi har detta nödvändiga onda måste vi se till att varje provtillfälle också är ett lärtillfälle. Allt annat är slöseri med elevernas tid och visar på bristande respekt för eleverna. Och motverkar utbildningens syfte. Och då har jag inte ens nämnt de elever som verkligen far illa av prov; elever som blir nervösa, elever som inte klarar att läsa, elever som inte klarar att läsa under press, osv.

Att Skolverket agerar genom att utöva påtryckningar på en elev som ventilerar sina tankar om ett prov han just tvingats genomgå är inget annat än en stor skandal och den visar egentligen bara på hur gammeldags nationella proven är, både till sin utformning och som idé. Det enda som skulle kunna rädda situationen är om tjänstemannen i fråga blir syndabock och Skolverket går ut och tar avstånd från hans agerande. Och tar tag i samtalet kring de nationella proven på allvar. Men som Elias själv säger har de haft sen i tisdags på sig och ingen har hört av sig.

elias

 

Stort grattis till den svenska skolan som har fostrat elever som Elias Giertz. Och ett stort STÅ PÅ DIG till Elias och hans familj.

 

Forskning och tårar och aktivism

Lämna ett svar

150_Grtinte_forska

Mitt jobb är alldeles outhärdligt ibland. När forskningen handlar om barn som far illa och när omgivningen vägrar att se. När barn som råkat illa ut används av vuxna som vill tjäna pengar, som vill vinna politiska poänger eller som bara inte ser barnet. Då händer det att jag måste stänga dörren på jobbet och sitta en stund och torka tårarna. Och jag inte orkar gå ut och fika efteråt heller, för det otäcka skapar nån sorts folkskygghet. Även om mina kollegor naturligtvis är helt oskyldiga till det jag gråter över, är det som att jag tycker illa om folk i allmänhet efter att ha konfronterats med allt det hemska som finns där ute.

Ett tag var jag inne på att inte fortsätta. Jag kan med lätthet styra om forskning och undervisning så att det handlar mer om lärandeaspekter av nätet än om sexuell exploatering, kränkande behandling och otrygghet på nätet. Och jag funderade på det, för att jag tänkte att jag inte kommer att orka ha det så här.

Men när jag fick tänka ett tag insåg jag att alla andra som jobbar med svåra frågor klarar det. Poliser, socialarbetare, vårdpersonal, domare som måste konfronteras med allt det hemska som finns där ute. De orkar ju. Någon måste orka. Och så tänkte jag på att de tårar jag fäller är en annan sorts tårar än de som barnen fäller. Barnens tårar kan uppvägas, kan vara viktiga, kan leda till något bättre, men bara om vi som är vuxna också orkar med att bli ledsna. Att undvika det svåra för att man inte orkar är självklart en monumentalt egoistisk handling. Så jag fick tänka om och hitta ett sätt att orka. Om inte jag gör just det här, kanske ingen gör det, tänkte jag.

Och därför fortsätter jag att envist hävda att det finns olika sätt att anlägga ett barnperspektiv, att fortsätta sätta mig in i vilka faror som finns för barn, att fortsätta vända på perspektiven för att se hur vi verkligen kan hjälpa. Jag balanserar utan att vingla mellan att vara forskare och aktivist.

Ett sätt att vara både forskare och aktivist är det jag och några kollegor har bollat under helgen och som lanseras imorgon, någonstans på internet. Håll utkik! Ett annat sätt är den öppna föreläsning jag planerar att hålla på onsdag, någonstans på internet. Håll utkik!

Här tänkte jag att det skulle passa med en covervideo men så hittade jag denna liveversion från 1969. Simon & Garfunkel presenterar låten som en av sina nya låtar. Hör hur unga deras röster ännu är. Och texten är naturligtvis det jag är ute efter. Gråt en stund, men sen är det dags att forska!

Ä men va fan, vi tar den andra också. Strax innan Johnny Cash dog spelade han in Bridge over Troubled Water med Fiona Apple som körar outhärdligt vackert. Johnny hade precis blivit änkling. Hans livskamrat June Carter dog bara ett halvår innan han själv dog och han slutförde inspelningen av detta sista album efter att hon gått bort.

 

Farliga säkerhetsråd

2 svar

Ikväll ska jag till Göteborg för att delta i Svt Debatt och prata om nätmobbning, apropå flickan i Kumla som tog sitt liv och där man snabbt misstänkte en koppling till nätmobbning. Nu har ämnet tagit en helt annan vändning och vi får se vilka som kommer att debattera. Idag meddelades nämligen att polisen misstänker att det var en 45-årig man som utgav sig för att vara född 1997 och inte en 15-årig pojke. Det enda jag tänker på nu är att vi absolut inte får drabbas av blind panik, som i citatet från Svt Nyheter:

– Det är ju ett fenomen just nu att unga trakasserar unga på internet utan att förstå vad det kan leda till. Det är bland annat därför vi valt att vara väldigt offensiva med information. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, sade Nylén.

För det första hoppas jag att citatet är publicerat ur sitt sammanhang. Annars är det högst anmärkningsvärt att prata om att unga trakasserar unga på internet, fast det just avslöjats att det var en vuxen. Om citatet är korrekt är det ändå inte någon chock för mig, så här ser det väldigt ofta ut när vi diskuterar obehagligheter på nätet; det pratas om att unga är förövarna. Men det är extra illa om det görs när man faktiskt avslöjat att det inte var en ung förövare. Det här är ett utslag av juvenism (se t ex ett tidigare inlägg), som bildar ett filter genom vilket vi betraktar världen. Samma sak hände efter händelserna i Bjästa; det satt folk i tv-sofforna och pratade om hur vi ska få unga att uppföra sig bättre på nätet, när tre av de centrala i hela händelsen, såsom tv-programmet skildrar den, var vuxna. Jag tänker då på rektorn, fritidsledaren och prästen. Ingen ropade efter att präster ska följa lagen.

Men även om citatet skulle vara taget ur sitt sammanhang är det allvarligt att Mats Nylén, som är kommunikationschef vid polisen i Örebro län, lite i en bisats lägger skulden på de unga offren. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, säger han. Läs det igen. Varför vill han varna? Vet han att det är farligt eller är det bara en gissning? Och vilka saker borde de inte lägga ut? Finns det en lista över vilka saker som är olämpliga? Eller finns det en lista över vad som är rent farligt att lägga ut? Eller kan man gruppera det lite lösare och säga att en viss typ av information ska man inte dela med sig? Isåfall skulle jag vilja se en sådan uppräkning och, allra viktigast, på vilka grunder den är sammanställd. Det finns nämligen ingen forskning som stöder att man skulle kunna upprätta sådana förteckningar.

Och här kommer vi till en av de poänger jag hoppas hinna göra i kvällens Svt Debatt: När man på det här sättet lägger skulden (eller ansvaret om ni inte gillar ordet skuld) på den unga nätanvändaren, då har man skapat en farligare situation än om man inte hade varnat alls. Om man ger sken av att det är offrets uppförande som avgör om hen ska bli utsatt eller inte (ja, ni har rätt – det här känns igen från kort-kjol-debatten) ökar risken enormt att hen inte vågar berätta för någon vad som hänt. Vi har ju nämligen signalerat tydligt att så där som du har gjort, det gör man bara inte.

Och om jag ska sammanfatta vad forskningen säger om säkerhet på nätet så är det enda sättet vi kan skydda våra barn att vi har en öppen kommunikationskanal mellan vuxna och barn. Om det finns någon vuxen som barn kan vända sig till när de oroar sig, minskar alltså risken att bli utsatt på nätet. Idag saknar många, kanske de flesta någon att prata med. De pratar kompisar men det är under förutsättning att de har kompisar de litar på. Vissa barn är helt ensamma med sin oro. Och en stor del av den oron har vi vuxna planterat hos dem.

Det är nu det avgörs om vi kan prata om detta på ett sätt som är förankrat i verklig kunskap om unga och nätet eller om vi kommer att prata om det med känslor, fördomar och gissningar som ledstjärnor.

 

Funderingar kring skandalbilden

Lämna ett svar

En skola i Luleå valsar runt i sociala medier, som vi brukar kalla det när en nyhet, som kanske inte ens är särskilt ny, får snabb spridning på nätet. Det handlar om en väggmålning på en personaltoalett, utförd av en elev förra året. Bilden är välgjord och jag hoppas att eleven i fråga fick bra betyg i bild. Problemet är att den är djupt sexistisk och att skolan aldrig borde ha tillåtit att den målades. Bilden stereotypiserar män och objektifierar kvinnor, något skolan har som uppgift att arbeta aktivt emot. Dessutom trivialiserar den sexuella övergrepp vilket är nog så allvarligt rent etiskt men förmodligen även olagligt. Det handlar alltså inte om huruvida det är möjligt att kika över båskanten, som rektor verkar tro.

Man borde ha tagit diskussionen med eleverna och förklarat att det som är ett roligt skämt mellan vänner inte alltid är det i offentligheten. Bilden är rolig, utan tvekan. På samma sätt som high schoolfilmer kan vara roliga; man flabbar lite skamset åt de unkna värderingar som skämten bygger på. Men det är något annat än en skolas värdegrundsarbete. En skola skulle aldrig visa en high schoolfilm utan att låta den följas av en diskussion om just värdegrund.

Det här har nämligen inget med humor att göra. Humor är väldigt individuellt och inget man kan fördöma. Däremot måste institutioner som en skola vara mycket tydlig med att inte legitimera brott mot diskrimineringslagen. Det är ju vanligt att humor bygger på just fördomar. Så här kan man säga: Man kan skratta åt blondinskämt med sina vänner om man gillar sånt men skolan kan inte sätta upp blondinskämt i klassrummen.

En ännu tristare sak är skolans hantering av det faktum att bilden fått uppmärksamhet i media. Bredvid målningen har man under rubriken Skolans kändaste målning satt upp citat från media, citat fån kommentarsfält och ”andra verk som fått uppmärksamhet i media och väckt debatt bland folk”. Under den rubriken tar man upp verk som Ecce Homo, Banksy – alltså verk som har fått uppmärksamhet för att de riktar udden mot rådande sjuka värderingar, inte för att de konserverar eller förstärker dessa. Det blir alltså ytterligare ett sätt att trivialisera det hela; det är väl inget att oroa sig för, folk har i alla tider irriterat sig på konst. Och dessutom, i rätt sammanhang hade bilden kunnat vara just kritik mot rådande sjuka värderingar. Nu har skolan dock effektivt tagit bort den tolkningsmöjligheten genom att klistra upp detta märkliga försvar bredvid bilden.

På väggen finns också något man kallar för Elevdemokrati, som  är en parodi på elevdemokrati och som väldigt smidigt lämpar över ansvaret på eleverna. (Jfr. Vaddå, hen tiggde ju om det! alternativt Jo men på den här arbetsplatsen är kvinnorna inte missnöjda med mindre lön.)

20130129_071030

Istället för att ta detta utmärkta tillfälle att diskutera värdegrund lämnar man hela ansvaret på eleverna. För att inte tala om den elev som gjorde väggmålningen, hen borde aldrig behövt utsättas för något av detta.

Att detta inte fått större spridning förrän nu kan tolkas som att det finns en sjuk tystnadskultur på skolan. Jag hoppas att det inte är så, att elever som protesterat har mötts av respekt snarare än referenser till Banksy. Vi får väl se under dagen om rektor tar tag i detta på ett vettigt sätt eller om hen bara är en ansvarslös vuxen som offrar barn för att klara sig själv.

Årets upplaga av debatten Sämre studenter

1 svar

Ett inlägg i den ständigt återkommande debatten om dagens unga och utbildning som jag skrivit tillsammans med med Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik. Tillsammans har vi över 30 års erfarenhet av att undervisa på universitet. Jag firar dessutom 25 år som lärare i år, 10 av dessa på högstadiet och gymnasiet, 15 år på universitet, 3 dagar på mellanstadiet.

I UNT skriver åtta universitetslärare om studenters språkkunskaper under rubriken Våra studenter kan inte svenska. I korthet går texten ut på att lärarna inte längre kan vara tysta avseende studenters kunskapsnivå. De ser det som att ”när de saknar redskapet för att ta till sig humanistisk vetenskap – språket – måste vi slå larm”. Med historisk precision dyker liknande utbrott upp; någon retar sig på utvecklingen i utbildningsväsendet och slår larm som det ofta kallas. Vi tycker att det finns två allvarliga fel med den här typen av resonemang.

Det första felet handlar om hur man analyserar utvecklingen.

Under en följd av år har vi som undervisar vid universitetet noterat sjunkande förkunskaper hos studenterna som kommer till oss från gymnasiet.

Vi undervisar också på universitet. Vi och andra med oss ser en annan utveckling som kanske inte betecknas ”sjunkande förkunskaper” utan förändrade förkunskaper. Inte alls bara gällande det man brukar kalla för stoff, alltså innehållslig kunskap, utan lika mycket handlar det om förändrade sätt att tänka, orientera sig, prioritera. Vi som tillhör den äldre generationen, som gick i skolan när man fortfarande fick hota och utdela straff, kan utan ansträngning irritera oss på dem som har vuxit upp med en större frihet, som fått utveckla kreativitet och självförtroende där vi lärde oss kopiera och vilja vara något vi ännu inte var. Det är lätt att förstå men icke desto mindre fel. Vi borde i stället fira segern att de som är födda på 80- och 90-talen är så fria i sitt sätt att tänka, prata och skriva. Att inte ge skolbarn en vettig utbildning är inte en konsekvens av ett sådant tänkande, tvärtom.

Det andra felet handlar om att vi som lärare måste ta ansvar för den utveckling som sker i samhället. Och det är skolan och universiteten oerhört dåliga på att göra. Vi har en tendens att skylla våra tillkortakommanden på antingen de unga eller utbildningssystemet. När det i själva verket oftast handlar om att det är vi inte har hängt med. Vi ska inte gå in i detalj på hur vi inte följer med i samhällsutvecklingen, det leder till en alltför lång text, men vi vill markera att det är viktigt att våra ungdomars utbildning utvecklas. Allt annat är djupt ahistoriskt och absurt; vi vill ju inte ha vare sig antiken eller 50-talet tillbaka, varför skulle vi då vilja ha 80-talet tillbaka? Och eftersom lärarna inte var nöjda då heller, så… osv.

Man kan också tänka sig att en lärare inte alltid behöver se övergripande strukturer i allt. När en student inte förstår hur man använder ett ord behöver det inte vara ett strukturellt fel; man kan kunna olika saker utan att ha en generellt låg kunskapsnivå. Det är viktigt att hålla i minnet att studenter på universitet är vuxna människor som ska ta sig igenom en utbildning på egen hand och att de satsar pengar på att få denna utbildning. Det är stor skillnad mot den i praktiken 12-åriga obligatoriska skolan. Om en student inte förstår ett ord måste hen kolla upp det. Och det betyder inte per automatik att skolan har misslyckats.

Ur vår utbildningspolitiska syn kommer också en syn på språket. Det innebär att i skolan och akademin bör språket i första hand vara ett verktyg för kommunikation och inte, som faktiskt implicit är andemeningen i artikeln, en socialt-hierarkisk markör vars primära syfte är att upprätthålla en struktur av typen ”vi (de äldre, utbildade och etablerade som vet) mot dem (de unga, ännu-ej-utbildade och oetablerade som inte vet)”.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.)

Denna syn på språket betyder att de exempel som används i debattartikeln alla faller platt. Alla med någon sorts språk förstår vad studenterna menar med ”gav födsel till” och ”menar på”. Att ”tar plats” har börjat användas som ”äger rum” är inget konstigt. Detta är en så kallad kalkering (från engelskan) och är ett exempel på ett uråldrigt språkligt fenomen som vi måste leva med. Vi kan gärna hålla emot så länge det går om det känns bättre men historien visar oss att språkutvecklingen vinner i längden och att alternativet är ett dött språk.

Sen kan vi inte annat än hålla med författarna om att det är viktigt att  få ”landets beslutsfattare att tilldela svenskundervisningen de resurser som behövs”. Men det ska vara relevant svenskundervisning, förankrad i samtiden. Skolsatsningar behövs oavbrutet så länge som skolan konserverar eller förstärker strukturella skillnader i samhället. Utbildning är den enda vägen ur diskriminering och stereotypisering men själva skolgången kan arbeta emot sådana mål om man inte gjort vettiga analyser.

Elza Dunkels, lektor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet

Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik, Umeå universitet

Inte bara tekniken utvecklas

Lämna ett svar

Igår gick den fantastiska och skrämmande dokumentären om West Memphis Three i Svt – Paradise Lost 3. I korthet handlar den om tre oskyldigt dömda pojkar som tvingats leva större delen av sina liv i fängelse medan den riktiga mördaren med största sannolikhet finns kvar i frihet. Men förutom att det är en gripande och upprörande historia om idioti och masspsykos, väldigt likt det som hände i Norden under samma tid, väl beskrivet av Jan Guillou i Häxornas försvarare, är det en berättelse om en förändrad människosyn.

Jag tror att detta är viktigt att ha med sig i alla diskussioner om utveckling – att vi ständigt utvecklas, att vår människosyn utvecklas. Utveckling av tankar är en väsentlig komponent i det vi kallar civilisation. Det vanligaste är att vi använder ordet civilisation som motsats till barbari, dvs att ett civiliserat samhälle vill öka kunskap och komma bort från fördomar, vill ge alla människor lika rättigheter, osv. Civilisation innebär således utveckling, det är inget som skapats en gång för alla utan som skapas av våra handlingar. Man kan säga att för varje generation kommer vi längre bort från barbariet; kunskapen ökar och fördomarna minskar, empatin ökar och rädslan för det främmande minskar.

I Paradise Lost blir det smärtsamt tydligt att samhället har utvecklats. Det är verkligen inte bara de tekniska förutsättningarna som blivit bättre, som ger utredarna möjlighet att spåra dna, leta likheter med andra brott, osv. Lika mycket har det skett en utveckling när det gäller människosyn. Rättegången mot de tre barnen 1993 är en uppvisning i den tidens okunskap och fördomar. Och i Sverige var vi inte ett dugg bättre. Vi hade samma typ av häxjakt mot allt det som samhället rätteligen avskyr och som man valde att se i varje hörn. Självutnämnda experter, pressande förhör med rädda barn, förutbestämda teorier som formar perceptionen, allt detta är ingredienser i dokumentären men också i våra svenska rättsskandaler som har med pedofili, satanism och barnamord att göra.

Vi kanske inte tror det men vi har kommit en lång bit på vägen sedan 90-talet. Det är inte möjligt att dra igång en häxjakt på samma sätt idag som det var då. Vilket inte betyder att vi kan luta oss tillbaka och tro att allt är bra. Tvärtom ska vi lära oss av historien. Vi har inte råd att drabbas av historisk minnesförlust årtionde efter årtionde.

Även om vi ska vara vaksamma är det viktigt att vi är medvetna om att inte bara tekniken förbättras, utan att även vi människor förbättras. Och det är något som kan användas som argument i en rad sammanhang. Vi kan t ex inte titta bakåt när det gäller skolan. Skolan på 50-talet, som tycks vara en idealskola för många som deltar i debatten, var anpassad för den människosyn som rådde då. Idag ser vi på människor i allmänhet och barn i synnerhet på ett annat sätt. Vi ser också på kunskap och lärande på ett annat sätt. Därför är det inte möjligt att återskapa skolan som den var när katedern stod där katedern ska stå och när eleverna tog av sig kepsen och svarade ”ja, magistern” på alla frågor.

Se gärna Paradise Lost 3 med dessa ögon, finns på Svt play 6 dagar till.

Det kanske faktiskt är en uppmaning att skriva på väggen

Lämna ett svar

I Umeå invigdes nyligen konstverket Lev! som bland annat består av texter av Sara Lidman. På marken har bokstäver som bildar orden ”Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det” lagts in i rostfritt stål. Denna del av konstverket tejpades över vid själva invigningen med hänvisning till att ”Folk med funktionshinder och annat kan ta det som att man ska skriva på väggen”. Politikerna tog beslutet att censurera delar av konstverket för att de var oroliga att citatet skulle tas som en uppmaning att klottra. Läs mer om det hela här. P4 Västerbotten har gjort ett fint bildspel där man kan se delar av verket.

Utan att vara insatt i Sara Lidmans författarskap tänker jag att det censurerade citatet skulle kunna tolkas som just precis det Umeås politiker oroar sig för. Vi kanske inte behöver gå omvägar och tolka citatet symboliskt; det kanske faktiskt är en uppmaning att skriva på väggen.  Om jag förstår saken rätt kämpade Sara Lidman för demokrati. Hon ville att periferin ska få plats i ett samhälle där centrum väldigt ofta är det enda som räknas.

Och Umeås politiker tillhör de i samhället som har talutrymme; de tillhör utan tvekan centrum. De har en arena från vilken de kan ropa ut sina idéer, sin frustration och sina åsikter. Men alla har inte den möjligheten. För några medborgare är väggar ett alternativ till politiskt engagemang som vi normalt ser det. Eller snarare, att skriva på väggar kan för vissa av oss vara politiskt engagemang. Det kan också vara vandalism, självklart är det så. Att skriva på väggen eller klottra på väggen kan vara två olika sätt att uttrycka samma sak. Det är svårt för en utomstående att bedöma om någon har vandaliserat eller förmedlat viktiga saker.

Jag är alltså inte säker på att vi behöver oroa oss för att citatet ska missuppfattas av sådana som inte är ”du eller jag” som Hans Lindberg lär ha sagt. Vi kanske ska se det som att både du och jag och de andra gör rätt i att tolka Sara Lidmans ord bokstavligen. Skriv på väggen, gör din röst hörd även om du inte tillhör de grupper i samhället som har en scen att tala ifrån. Citatet kan vara demokratiskt sprängstoff i en tid då icke-demokratiska krafter härjar.

Demokrati är att skapa utrymme för att få höra hur alla har det. Och ibland behöver vi använda väggar för att få höra.