I Borås har man nyligen instiftat ett sociala-medierpris som ska delas ut i samband med konferensen Mötesplats Sociala Medier. Första pristagare är Joakim Jardenberg. Det var ett bra val av juryn, tycker jag. Eftersom det är första gången priset ska delas ut är det en bra idé att välja en pionjär, för att markera att det här inte är något nytt fenomen och ge lite tyngd åt företeelsen sociala medier. Att välja någon som enbart är högaktuell och lite på gång så där, skickar fel signaler. Och då är det ju lysande att istället hitta en som både är pionjär och högaktuell. Also known as Joakim Jardenberg! Så här skriver man:
Den allra första mottagaren av Sparbanksstiftelsen Sjuhärads sociala medier-pris är Joakim Jardenberg, en digital profil som bland annat jobbar som rådgivare i internetfrågor åt flera stora företag.
Sociala medier-priset är ett nyinstiftat stipendium på 100 000 kronor som finansieras av Sparbanksstiftelsen Sjuhärad, och delas ut i samarbete med Högskolan i Borås och Borås Stad.
Priset delas ut på konferensen där Joakim Jardenberg kommer att vara en av huvudtalarna.
Hela programmet hittar du här. Ett ohyggligt intressant program, för övrigt också. Jag hade verkligen velat höra exakt varje talare. Inte ofta jag ser en så pass rakt igenom intressant talarlista. Kul dag för alla som är i Borås den 14 maj!
Nu börjar det närma sig. Om 14 dagar drar SETT 2013 igång. Settdagarna är Sveriges stora IT- och lärandemässa, motsvarigheten till brittiska BETT dit väldigt många svenskar ändå åker. Det är fantastiskt kul att vi har fått en egen sådan mässa eftersom vi dels har en massa duktigt folk här, dels har egna frågor att diskutera. Allt arbete kan inte skötas internationellt eftersom förutsättningarna är så olika.
Och det är naturligtvis fantastiskt kul att SETT ringer mig, eller facebookar om man ska vara ärlig, och frågar om jag vill prata. Om jag vill! Jag vill det så gärna så jag tackade ja till att prata båda dagarna, för att nå ut till så många som möjligt. Det ska bli så kul!
Det är tydligen för sent att köpa biljetter till föreläsningar och seminarier men man kan besöka själva mässan. Hoppas du har en biljett och att vi ses där! Kom gärna fram och prata om du ser mig, för jag kanske inte känner igen er alla när jag ser er.
För en läsare är det trist med såna här metaposter som bara handlar om själva bloggandet men det har förmodligen ett terapeutiskt syfte för bloggaren. Jag anslöt mig till Fredrik Wass utmaning Blogg 100 i januari. Jag var så tacksam för att bli inlurad i det här formatet – att blogga varje dag i 100 dagar. Det blev en nystart för bloggandet; jag har drivit den här bloggen i snart 10 år och i början publicerade jag något varje arbetsdag men de senaste åren har andra kanaler tagit över och bloggandet har glesats ut. Vilket är synd för bloggen är ett bra forum för en sån som jag, som behöver nå ut med forskningen och där allt inte ryms på 140 tecken.
Sen kom hela den här näthatsdebatten och rörde till det. Jag har knappt haft tid att andas och sen hade jag en resa inplanerad och där sken solen och det fanns champagne på hotellfrukosten och internet på hotellet var väldigt instabilt och när jag kom hem blev jag allvarligt sjuk och hamnade på sjukhus. Så ni kan lätt förstå att jag halkade rejält efter i bloggandet. Så nära målet! Det är tydligen bara en månad kvar för den som har bloggat varje dag sedan starten. Så nu ligger jag här i min soffhörna och kurerar mig och inser att valet står mellan att ge upp blogg-100-utmaningen och att blogga ikapp. Jag väljer det senare. Det kanske är fusk och jag kanske blir utfryst av gänget som faktiskt klarade utmaningen men jag är ju så dålig på att vara tyst! Så håll i er, för nu blir det åka av. Jag ligger många dagar efter så jag får bränna av flera ämnen om dagen, antar jag. Och så ska ni ju få lite musik och annat kulturellt också.
Och när jag ändå metapostar: tack alla som läser! Och delar! Jag gillar!
När det här publiceras befinner jag mig i värmen en vecka. Det har varit intensivt i flera veckor nu. Idag pratade jag med media fyra gånger, t ex. Vilket ju är ett lyxproblem; jag vill ju nå ut med min forskning. Vår satsning på Fråga forskarna; Unga online har fått enormt mycket uppmärksamhet och min öppna föreläsning Ungas säkerhet på nätet likaså. Se här vad Stefan Pålsson skriver i Ungas digitala delaktighet och säkerhet.
Och då känns det bra att jag och stora delar av min stora familj hade en resa inbokad. Så om ni behöver få tag i mig kan det ta tid innan jag svarar.
Igår höll jag en föreläsning på Google+ för att gå igenom viktiga frågor kring ungas personliga säkerhet på nätet. Jag hade ungefär 40 tittare när föreläsningen gick direkt men den går alltså att se i efterhand också. Sprid, dela, använd, hur mycket ni vill.
Idag kl 15 ger jag en öppen föreläsning om ungas säkerhet på nätet. Det är ett sätt att sammanfatta kritiken mot de okunniga uttalanden som gjorts i samband med näthatsdebatten och efter händelserna i Kumla. Jag ska försöka hålla det kort men vi får se hur det går med den saken.
Föreläsningen kan ses direkt eller i efterhand på Youtube. Om ni har frågor efteråt kan dessa ställas till mig på Net Nanny eller Facebookgruppen Vad gör unga på nätet? alternativt till mig och Marcin de Kaminski på Forskarna svarar; Unga online.
Vill någon diskutera eller fråga något före föreläsningen finns det ett event på Facebook.
Föreläsningen får spridas och användas i utbildningssammanhang. Ni får mer än gärna bädda in Youtubefilmen där den gör nytta, t ex på en skolas webbplats eller om du bloggar om de här frågorna. Nästa vecka kommer jag att följa upp föreläsningen med litteraturtips här på Nätkulturer och på Net Nanny.
Den senaste tidens diskussioner om näthat, nätmobbning och ungas utsatthet på nätet visar med tydlighet att det finns ett stort kunskapsglapp vad gäller unga och nätet. För att möta behovet av kunskap startar nu nätforskare från två svenska universitet en gemensam webbtjänst dit skolpersonal, föräldrar och andra kan vända sig med sina frågor.
Många av de tips och råd som hörts den senaste tiden ökar inte alls ungas säkerhet på nätet. Främst eftersom de ofta bygger på snabba reaktioner på något som upplevs som extremt obehagligt. Det är inte ovanligt att vuxna får huvuddelen av sin information om unga och nätet från media. När det så ofta främst rapporteras om hemska händelser kan det vara svårt att sortera informationen och det är lätt att få en snäv bild av läget. I den nya tjänsten, Fråga forskarna: Unga online, besvaras därför frågor rörande en mängd aspekter kring unga och nätet direkt av forskare utifrån ett vetenskapligt perspektiv.
– Det finns mycket som tyder på att de tips och råd rörande unga och nätet som ofta upprepas är utslag av en uppiskad stämning och att de skapar en farligare situation för barnen, säger Elza Dunkels. Vi vill därför förmedla kunskap grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet snarare än rädsla och oro.
– När nätet betraktas som skrämmande och farligt görs situationen svårare för de många barn och unga som spenderar en stor del av sitt liv online, menar Marcin de Kaminski. Det är viktigt att förklara Internet och förstå de processer som våra unga är en del av.
Elza Dunkels är lektor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet. Hennes forskning handlar bland annat om ungas personliga säkerhet på nätet. Hon har skrivit boken Vad gör unga på nätet? som ifrågasätter många av de invanda föreställningarna om unga och nätet.
Marcin de Kaminski är doktorand vid rättssociologiska enheten, Lunds universitet. Hans forskning fokuserar på sociala normer i unga nätkulturer. Han är verksam i forskargruppen Cybernormer och har där ett särskilt fokus på normkonflikter mellan nätet och vardagen bortom nätet.
”Fråga forskarna: Unga online” går att nå via forskarbloggarna www.kulturer.net, netnanny.wordpress.com och www.cybernormer.se och dessutom presenteras frågor och svar via Facebook (Fråga forskarna: Unga online) och Twitter (www.twitter.com/ungaonline). Förhoppningen är att frågelådan med tiden ska inkludera fler nätforskare och sammantaget generera en gedigen kunskapsdatabas.
Mitt jobb är alldeles outhärdligt ibland. När forskningen handlar om barn som far illa och när omgivningen vägrar att se. När barn som råkat illa ut används av vuxna som vill tjäna pengar, som vill vinna politiska poänger eller som bara inte ser barnet. Då händer det att jag måste stänga dörren på jobbet och sitta en stund och torka tårarna. Och jag inte orkar gå ut och fika efteråt heller, för det otäcka skapar nån sorts folkskygghet. Även om mina kollegor naturligtvis är helt oskyldiga till det jag gråter över, är det som att jag tycker illa om folk i allmänhet efter att ha konfronterats med allt det hemska som finns där ute.
Ett tag var jag inne på att inte fortsätta. Jag kan med lätthet styra om forskning och undervisning så att det handlar mer om lärandeaspekter av nätet än om sexuell exploatering, kränkande behandling och otrygghet på nätet. Och jag funderade på det, för att jag tänkte att jag inte kommer att orka ha det så här.
Men när jag fick tänka ett tag insåg jag att alla andra som jobbar med svåra frågor klarar det. Poliser, socialarbetare, vårdpersonal, domare som måste konfronteras med allt det hemska som finns där ute. De orkar ju. Någon måste orka. Och så tänkte jag på att de tårar jag fäller är en annan sorts tårar än de som barnen fäller. Barnens tårar kan uppvägas, kan vara viktiga, kan leda till något bättre, men bara om vi som är vuxna också orkar med att bli ledsna. Att undvika det svåra för att man inte orkar är självklart en monumentalt egoistisk handling. Så jag fick tänka om och hitta ett sätt att orka. Om inte jag gör just det här, kanske ingen gör det, tänkte jag.
Och därför fortsätter jag att envist hävda att det finns olika sätt att anlägga ett barnperspektiv, att fortsätta sätta mig in i vilka faror som finns för barn, att fortsätta vända på perspektiven för att se hur vi verkligen kan hjälpa. Jag balanserar utan att vingla mellan att vara forskare och aktivist.
Ett sätt att vara både forskare och aktivist är det jag och några kollegor har bollat under helgen och som lanseras imorgon, någonstans på internet. Håll utkik! Ett annat sätt är den öppna föreläsning jag planerar att hålla på onsdag, någonstans på internet. Håll utkik!
Här tänkte jag att det skulle passa med en covervideo men så hittade jag denna liveversion från 1969. Simon & Garfunkel presenterar låten som en av sina nya låtar. Hör hur unga deras röster ännu är. Och texten är naturligtvis det jag är ute efter. Gråt en stund, men sen är det dags att forska!
Ä men va fan, vi tar den andra också. Strax innan Johnny Cash dog spelade han in Bridge over Troubled Water med Fiona Apple som körar outhärdligt vackert. Johnny hade precis blivit änkling. Hans livskamrat June Carter dog bara ett halvår innan han själv dog och han slutförde inspelningen av detta sista album efter att hon gått bort.
Att återta kontrollen eller reappropriation är vårt sista tema i kapitlet om våra tramp stamps. Under förutsättning att man accepterar att kvinnor måste bidra med något – hemgiften – och att kvinnor ses som egendom, blir det viktigt att återta kontrollen. En sorts reclaim-rörelse fast för mer subtila saker än gator och natten som reclaim oftast handlar om. Vi vill återta kontrollen över våra kroppar i bemärkelsen vem som får tala om dem, på samma sätt som de flesta män äger rätten att tala om sina egna kroppar. Det kommer inte klagomål på mäns utseende i offentliga sammanhang på samma sätt som det gör om kvinnors.
Att återta betyder inte att vi vill förminska traditionellt kvinnlig attribut – tvärtom! Vi vill använda dem, som t ex en svanktatuering med en mans namn, för att skapa en mångfald av uttryck som alla är lika accepterade. Jämställdhet uppnås inte genom att traditionellt kvinnliga intressen och uttryck raderas, utan genom att de uppvärderas.
We do not wish to wash off the old meaning of the term tramp stamp and the culture of degrading women that comes with it; instead, we want to incorporate the tramp stamp into a context of equity, rendering it harmless and making it useless as a derogatory term. We tramp-stamp ourselves before someone else does, thereby disarming a possible harmful comment.
Nu blir det inga fler inlägg om just detta kapitel i Invisible Girl men jag kommer utan tvekan att återkomma till boken.
De senaste dagarna har det handlat mycket om mobbning och idag vill jag tipsa en låt som jag i alla fall tänker mig handlar om mobbning – Industri Royal med Bible Black. Årets Nobelpris i musik går till gitarristen vars solo förstärker känslan av att man bara vill gråta.
Nätkulturer 