Lilla Gumman som i normala fall skriver om prylar har i ett par dagar ägnat sig åt barnfrågor. Dels i inlägget Barn och sociala medier, dels i Våra barns liv på nätet. Ni som följer Net Nanny vet att jag säger nästan precis tvärtom och jag tänkte ägna några inlägg åt att förklara varför.

När det gäller åldersgränser, som jag kommenterat tidigare, tycker jag inte att argumentet ”en åldersgräns är en åldersgräns” håller. Det är enorm skillnad mellan Systembolagets åldersgräns och Facebooks åldersgräns. Den ena är lagstadgad, den andra satt av aktören själv. Det är rimligt att anta att de väljer att ha åldersgränsen 13 för att hålla ryggen fri, för att slippa kritik för bristande övervakning av aktiviteter på mötesplatsen. Det är ju ett vanligt knep, att lägga in begränsningar för att markera att man inte tar ansvar för delar av verksamheten. Självklart är denna åldersgräns ett resultat av debatten i USA som är mycket mindre informerad än den är här i Sverige. Trots att jag brukar klaga på att vi inte har kommit någonvart på 15 år, har vi kommit längre än många andra länder. Det betyder alltså att åldersgränsen på t ex Facebook är att betrakta som en friskrivning av en kommersiell aktör. Åldersgränsen på Systembolaget är inskriven i lagen av folkhälsoskäl som i princip ingen emotsäger. Mycket stor skillnad. Det är också något man kan diskutera med sina barn utan att riskera att de blir kriminella.

Generellt kan man säga att det inte går att sätta åldersgränser på barnens nätanvändning. (Här ska jag erkänna att jag lekte med tanken att á la 90-tal sätta ihop en lista över vad man får göra i en viss ålder och hur länge man bör få hålla på men jag insåg att ironin skulle kunna gå någon förbi och att risken var stor att listan skulle cirkulera som något forskningen säger.) Poängen jag vill göra är att det är lätt att önska sig en lista, något konkret att hålla sig till. Det märker jag på de frågor jag får till Net Nanny och när föräldrar hör av sig efter föräldramöten; förtvivlade för att mötet enats om gemensamma regler för alla barn. Det är klart att det enklaste vore att ha regler att hålla sig till, konkreta listor med tider och aktiviteter som är ok. Det kommer aldrig att hända, tyvärr. Vi kommer aldrig att kunna skapa listor som fungerar för alla barn i en viss ålder. Inte ens om vi skulle nöja oss med att säga att den här listan gäller de flesta barnen i den här åldern. Nätanvändning är så individuellt att man får likna det vid användning av andra infrastrukturella element som vägar och vattendrag i det här avseendet. Det finns helt klart faror men det går att hjälpa barnen navigera så att de är rimligt säkra och ändå får behålla den sociala dimensionen av livet som denna infrastruktur kan ge dem.

Självklart menar jag inte att man av slapphet ska säga ok då till allt barnen tjatar om. Det kan vara en bra diskussion att problematisera det där om att alla andra får ju, både för barnen och de vuxna i familjen. Och självklart ska man säga nej om man verkligen anser att det är till mer skada än nytta för barnen. Däremot ska argumentet inte vara att det finns en åldersgräns, för det gör det inte i verklig bemärkelse. Lika lite som det finns för spel; PEGI t ex är en rekommendation eller guide som ska ge vuxna vägledning avseende spelens innehåll ifall de själva inte spelar spel. Precis som Systembolagets tips på vilken dryck som passar till vilken mat; det är inte några fastlagda regler utan bara tips från dem som har fördjupat sig mer än de flesta hinner med. Det är viktigt att komma ihåg att dessa rekommendationer bygger på värderingar och du som vuxen måste alltså dela dessa värderingar eller göra din egen bedömning. Det här är något jag kommer att komma in på när det gäller filter i ett senare  inlägg.

Så min rekommendation, som alltså baserar sig på min egen och andras forskning om ungas nätanvändning, är att du som förälder med gott samvete kan bestämma vad barnen ska få göra. Den bedömningen ska du basera på din kunskap om barnet och din kunskap om det barnet efterfrågar att få göra. Man kan följa rekommendationer men då gäller det att veta vem som utfärdat rekommendationen och på vilka grunder. Klassisk källkritik med andra ord. Och att ständigt påminna sig själv om att alla barn inte passar in i samma mall. Behandla barnen orättvist, det är det rättvisaste du kan göra. Läs mer i mina råd till vuxna (pdf som mer än gärna får spridas) där jag bland annat skriver

Var orättvis. Varje barn har rätt att bedömas utifrån sin unika situation och inte utifrån fastlagda regler. Det ena barnet mår kanske bra av att någon avbryter datoranvändandet ofta medan ett annat barn mår bra av att använda datorn mycket. Rättvisa är inte att behandla alla lika, rättvisa är att titta ett barn i ögonen och se hur det mår. Och därefter våga agera vuxet utifrån vad man ser.

De närmaste dagarna kommer inlägg om filter, tid vid datorn, föräldramanuset, identitetsarbete och säkert en hel del annat.

Dead Social är en tjänst som låter dig skicka ut ett förvalt meddelande efter att du är död. En sista hälsning kanske? Än så länge kan man tydligen bara registrera sig så det kanske aldrig blir något av det hela.

Det här hittade jag hos Bryan Alexander, amerikansk forskare som driver bloggen Infocult. Hans huvudsakliga intresse är det han kallar uncanny informatics, alltså teknik som har en lite läskig, gotisk sida. Mycket intressant och underhållande!

Igår skrev jag om motstrategin att fokusera på det positiva och negligera det negativa. Dagens strategi är lite inne på samma linje, alltså en personlig strategi för att navigera på nätet.

Jag brukar tänka att nätet är ett erbjudande att läsa varandras tankar. Det finns så stora möjligheter att hitta information om andra, att läsa folks ganska öppenhjärtliga tankar och att lägga ihop ett och ett med hjälp av den information vi helt frivilligt delar med oss, att situationen kan liknas vid att kunna läsa andras tankar.

I teorin skulle ju det vara kul; att kunna tjuvlyssna på vad folk tänker. Men i praktiken skulle man nog tröttna ganska fort. Ganska snart skulle man höra tankar som man inte mår bra av att höra.

Så det bästa vi gör är att inte ta nätets erbjudande om att läsa varandras tankar. Att låta nyfikenheten stanna vid en tanke och inte agera på den. För de flesta av oss handlar det om enkla saker som att inte klicka på länkar i vad som kan antas vara spam, att inte googla folk till höger och vänster, inte läsa okänt folks Facebook även om de har en öppen profil och såna saker som inte är så svårt att följa. För andra som är ute och rör sig mer på nätet kan det handla om att inte följa alla länkar när man ego-googlar. Om man misstänker att det står något som man inte orkar med att läsa, så läser man inte.

Återigen vill jag poängtera, eftersom delar av näthatsdebatten har handlat om att missuppfatta andras utgångspunkter, att detta är en personlig överlevnadsstrategi och inte ett sätt att ge upp hela frågan och låta hatarna ta över världen. Den här strategin är tänkt att fungera på den personliga nivån medan man på samhälls-, företags- eller skolnivåerna måste arbeta på andra sätt.

Det är inte heller ett sätt att skuldbelägga offren, typ kort-kjol-skylla-sig-själv. Den som blir utsatt för hat och hot har självklart alla rättigheter på sin sida oavsett om hen läser allt som skrivs eller inte. Nog med disclaimers.

Den här motstrategin är mer personlig än den förra. Den här handlar om hur man som person kan tänka och agera i förhållande till hat på nätet. En inspirationskälla till den här strategin har varit komikern William Spetz. Vi träffades när Svt ville att vi skulle prata om nätet i programmet Gokväll. Det visade sig att vi kommit fram till många liknande tankar när det gäller förhållningssätt. Tyvärr finns inte avsnittet kvar på Svt play, det sändes 5 september och låg bara kvar en månad. William berättade att han fokuserar på de positiva kommentarer han får istället för att bry sig om de negativa.

Eftersom nu nätet med sina inbyggda egenskaper och erbjudanden gör att vi användare öppnar oss för varandra på ett sätt som vi inte gör i rummet, måste vi hitta sätt att förhålla oss till de praktiker detta medför. Vi kan exempelvis träna oss i att räkna till 10 innan vi säger något, vilket då blir en strategi för att göra nätet till en bättre plats; om färre säger dumheter blir det trevligare. Det är naturligtvis en bra idé men den räcker inte långt. Även om jag bara är jättetrevlig hela tiden kommer en massa andra användare fortsätta skriva dumheter och hur länge ska jag vänta på att nätet blir en bättre plats? Och där kommer kärleksstrategin in. Öppenheten gör ju att vi säger trevligare saker också, inte bara elakare. Om man som personlig strategi väljer att koncentrera sig på den trevliga sidan är chansen större att man får ett bra liv på nätet. Det flödar så mycket kärlek i mötesplatser på nätet att det vore dumt att inte ta vara på den.

Det här är inget som kommer av sig självt, det är något man måste träna sig i. De flesta människor hör negativa kommentarer bättre än positiva vilket betyder att det krävs ett aktivt ställningstagande för att låta de positiva vara viktigare. Och barn behöver hjälp med att utveckla ett sådant förhållningssätt.

Den här strategin kan lätt missuppfattas. Jag märkte det i debatten kring näthat (oj, så snabbt den var över!) att många valde att missuppfatta pratet om nätkärlek som ett sätt att förminska det allvarliga i hat och hot. Så är det definitivt inte. Att fokusera på kärleken är inte ett sätt att smita undan från ansvar. Vi ska alla aktivt bekämpa hat och hot, genom att bemöta, genom att synliggöra, genom att lagföra. Men samtidigt måste var och en hitta en strategi för att klara sitt eget liv. Och för vissa innebär det fruktansvärda saker som att inte kunna gå igenom sin post själv, att leva på hemlig ort och att ständigt tänka på vilken väg de går till och från jobbet. Men för de flesta av oss räcker det att hitta ett sätt att navigera i träsket – att fokusera på kärleken.

Man kan också behöva tänka på att vi alla är individer. Denna strategi kommer inte att funka för alla. Exempelvis har det visat sig att vi uppfattar negativa och positiva kommentarer om oss själva väldigt, väldigt olika. Så det får inte bli en norm att ignorera det onda eller en flyktväg för exempelvis skolan att säga: fokusera på kärleken så ska du se att det blir bättre!

Nästa strategi är uppbyggd på samma tema men med en lite annan vinkel. Kommer imorgon om inget viktigare inträffar. Som en journalist på en kvällstidning sa till mig en gång: Artikeln publiceras i morgondagens tidning. Ja, om inte Kikki Danielsson kör rattfull förstås.