Kategoriarkiv: Debatt

Dags att gå till elefantkyrkogården?

6 svar

Jag hoppas verkligen att jag kommer att förstå när det är dags att dra mig tillbaka och sätta mig under ett träd med mina sura tankar om hur världen utvecklas. Igår läste jag att barnläkaren Hugo Lagercrantz hade uttalat sig om att barn under tre år inte ska se på tv. Jag trodde att han var skändligen felciterad men sen hittade jag en intervju i Aktuellt där det visade sig att han hade sagt exakt allt det och lite till. Det kanske är taskigt att kritisera en så uppenbart frånsprungen gammal man men han ställde faktiskt upp i tv med sina groteska uttalanden. Mina huvudpunkter:

1. Har aldrig tidigare hört någon använda den där historien om bokens intåg i utbildningsväsendet så där! Att sensmoralen är att man ska vara rädd när man inför något nytt. Hur gick det till när han vände hela historien bak och fram?

2. Man ska akta sig för att romantisera sin egen barndom. ”Fjärilar ska ses i naturen, inte i en Ipad”. I den bästa av världar växer alla upp i Bullerbyn med kossor och fjärilar runt hörnet, vuxna som orkar och hinner se barnen, massor av kompisar, ingen som mobbas, långa sommarlov med frihet att utforska världen. Men det har aldrig varit så att alla barn haft en perfekt uppväxt, inte ens på den tiden när alla visste hur en ko luktar. Vi behöver alla medel för att ge barn stimulans och kunskap. Ett besök i naturen, ett ipad-spel där man lär sig hur djuren låter, en stund i knät. Listan kan göras hur lång som helst.

3. ”Pojkar ska skuggboxas och brottas – det tror jag är nyttigt”! Jag kommenterar inte ens den. Eller jo, jag måste! Varför skulle det vara särskilt nyttigt för pojkar att slåss? Lekslagsmål är ett bra sätt att dölja och bortförklara mobbning och det är ett perfekt sätt att hålla små pojkar inom en sexistisk ram som skadar både samhället och individerna. En person som uttalar sig så om pojkars och flickors olika behov ska inte företräda sitt yrke längre.

4. Varför skulle just surfplattan ta över den mänskliga kontakten? De vuxna som av olika skäl inte orkar med sina barn eller elever kommer att ta till vilka medel som helst för att slippa barnen ett tag. Och vilken teknik de väljer är egalt. Klart som fan att barn ska ha kontakt med människor, massor av kontakt. Men surfplattan eller tv:n är inte problemet. Den sociala utslagning som gör att några föräldrar inte orkar är ett problem. Den nedmontering av välfärden som gör att några lärare inte orkar med sitt jobb är ett problem. Den hets som gör att några föräldrar som har jobb ägnar sig för mycket åt jobbet och för lite åt barnen är ett problem. Den nybrutalitet som brer ut sig, som tillåter att barn behandlas som mindre värda är ett problem. För att ta några exempel på helt teknikoberoende hinder för barn att få ett bra liv.

5. Det är närmast kriminellt att slänga ur sig påståenden som att man kan se att de barn som tittar mycket på tv har ökad kriminalitet och sociala problem. Naturligtvis menar han inte att de barn som tittar mycket på tv drabbas av dessa problem men han la upp det som om det var så han menade. Kopplingen är, antar jag, att föräldrarna inte funnits där för sina barn och detta lett till en mängd saker: bland annat att barnen suttit mycket framför tv:n och att de senare har blivit kriminella och fått sociala problem. Han får fasen laxa upp forskningsresultat om det är nåt annat han menar!

Socialtjänsten ska möta unga online

Lämna ett svar

Ska du till Almedalen i år? Då tycker jag att du ska kliva upp tidigt på tisdagen och diskutera sociala medier och socialtjänsten med Surfa Lugnt och Fryshuset. 8-9 är det paneldebatt på Högskolan: Socialtjänsten ska möta unga online – men är sociala medier rätt forum?

Medverkande är Elza Dunkels, forskare kring unga och internet, Umeå Universitet. Helena Meyer, Nätvandrarsamordnare, Fryshuset. Pia Widegren, lärare/nätvandrare, Motala kommun. Karolina Markström, fältsekreterare/nätvandrare, Motala kommun. Marko Määttä moderator, Surfa Lugnt.

Blir kul, kom dit!

GPS-barn

Lämna ett svar

Blev intervjuad om övervakningssystem i en ny tidning, Magasinet Kvarter. Läs artikeln GPS-barn här. Sen såg jag att Nyhetsmorgon diskuterade samma ämne med en pappa och en dotter som använder systemet (och som nämnde tjänstens namn i tv…), en allmän barndebattör utan egentlig kunskap om ämnet och en barnpsykolog. Det var rätt skönt att höra psykologen diagnosticera de stackars vuxna vid bordet; kontrollbehov, obefogad oro… Och dessutom antyda att de borde söka hjälp istället för att skaffa tekniska prylar.

 

Debatt i Lund 24 april

1 svar

Den 24 april åker jag ner till Lund för att delta i Debatt i Lund, en satsning som går ut på att ”dra in fler forskare i samtidsdebatten, i möten med studenter och engagerad allmänhet, och samtidigt göra universitetet lite angelägnare, vassare, varmare och roligare”. Precis min grej med andra ord. Den här gången handlar debatten, eller samtalet snarare, om

Snärjd av nätet? Eller rustad för revolution? Internet är fritt men domineras av jättar som Google och Facebook. Vem garanterar individens integritet, vem slår vakt om demokratin? Gör de sociala medierna oss friare eller blir vi mer kontrollerade, fångade i nya normer och sociala roller?

Deltagarna är Marcin de Kaminski, Thore Husfeldt och Hanne Petersen. Debatten sänds direkt och finns kvar efteråt för den som inte kan vara på plats. Det verkar dock vara trevligt att sitta i publiken också, om jag förstår det. Samtalet förs på engelska och moderator är Andreas Ekström från Sydsvenskan som är aktuell med boken om Carola.

Plats: Café Athén, AF-borgen, Lundagård
Tid: 24 april kl 20.00
Baren öppnar kl 19.30

Vem får prata om säkerhet?

1 svar

I USA har det blossat upp en debatt kring en väldigt, väldigt mysko app. Girls around me heter den och den samlar data från Facebook och Foursquare och sammanställer den till en karta över kvinnor i närheten av den plats man befinner sig. Nej, det är inte ett skämt. För tillfället ska den vara nere men det intressanta är ju att det är möjligt att skapa en sån här applikation med hjälp av uppgifter vi lämnar ifrån oss. Och det måste naturligtvis diskuteras.

Det skumma med debatten kring just denna app är att den handlar om sexism i lika stor utsträckning som om teknik. Och på det sättet påminner den om olika diskussioner kring barns säkerhet. Kashmir Hill på Forbes menar att debatten har varit lika otäck som appen eftersom den har stereotypiserat kvinnor som sårbara och män som potentiella våldtäktsmän. Hon säger också att

“You’re too public with your digital data, ladies,” may be the new “your skirt was too short and you had it coming.”

Och så kan vi ju inte ha det. Precis som vi har diskussioner kring barns säkerhet på nätet som riskerar att landa i ett skuldbeläggande av barnen ifall något faktiskt skulle inträffa. ”Jag sa ju att du inte fick lägga ut bilder på nätet och kolla vad som hände!” eller skuldbelägga föräldrar ”Jaha, du har inte haft datorn i vardagsrummet/använt familjefilter/kollat igenom datorn med jämna mellanrum. Så ansvarslöst!”

Säkerhetsfrågor har med människosyn att göra. Det är viktigt att komma ihåg. Man får inte göra det enbart till en teknisk fråga. När frågor om internetsäkerhet reduceras till teknik dyker det upp lösningsförslag som inte är förenliga med en modern människosyn. Istället präglas de av sexism och childism; det är säkrast om dessa sårbara grupper inte till fullo utnyttjar nätets alla möjligheter, för sin egen skull. Och så uppstår råden att inte lämna ut personlig information på nätet, t ex.

Det är viktigt att diskutera teknisk säkerhet på nätet och de flesta av oss skulle på bra av en redig reality check. Men det betyder inte att vi får kringgå de viktiga demokratiska frågorna om allas lika värde. Alltså ska inte säkerhetsexperterna ha monopol på frågor om internetsäkerhet. Vi som arbetar med de här frågorna ur andra synvinklar; pedagogiska, sociologiska, psykologiska, sexologiska och allt vad det kan vara är extremt viktiga. Om vi inte är med och diskuterar är risken överhängande att vi offrar demokratiska värden för att vi låter skräcken för en oönskad teknisk utveckling ta över.

Vi som arbetar med den icke-tekniska delen av internetsäkerhet är lika mycket säkerhetsexperter. Det kanske är dags att vi börjar kalla oss det. Nya visitkort, kanske?

Viljan att göra något

Lämna ett svar

Just nu läser jag mängder av artiklar för att få till de sista delarna i en rapport om nätmobbning på uppdrag av Skolverket.

En av de lite perifera artiklar jag använder mig av för att teckna en bakgrund till vår förståelse av fenomenet mobbning via nätet – Technopanics, Threat Inflation, and the Danger of an Information Technology Precautionary Principle – är skriven av Adam Thierer som verkar vara en förkämpe för olika typer av frihet. Det gör ju att han har en agenda men det går faktiskt att läsa texten ändå för den är välskriven och han för en bra argumentation om viktiga och eftersatta frågor. Jag kommer förmodligen att återkomma många gånger till just den här artikeln men nu har jag lite bråttom och måste bara rafsa ner en reflektion. Det är också en typisk bloggtanke; jag kommer inte att kunna skriva den i någon forskningstext men den är inte mindre viktig för det.

På sidan 8 skriver Thierer:

During all panics, the public, media pundits, intellectuals, and policymakers articulate their desire to “do something” to rid society of the apparent menace, or at least tightly limit it. 

Det fick mig att förstå något om ett ganska vanligt fenomen. Jag har ingen koll på hur många gånger jag blivit kontaktad av organisationer som känner att det är dags att göra något. Många gånger har det blivit. Och då ska jag vara referensperson, styrelsemedlem, akademisk gisslan eller något liknande. Utöver dessa otaliga initiativ finns det naturligtvis en ännu större mängd som inte har haft den goda smaken att kontakta just mig. Ett av de senaste (men faktiskt inte det allra senaste) är Barn- och elevombudets initiativ för ett vänligare internet – Den goda internetarmén. Vällovligt, så klart! Men behövdes den? Har den gett några effekter utöver ytterst lite media? Hur är den tänkt att funka? Är det rätt grej att lägga energin på?

Jag har alltid känt mig lite misstänksam mot dessa satsningar. Några har ju varit rena bluffen; småskumma organisationer som vill få del av offentliga medel. I ett fall blev jag faktiskt kontaktad av en sorts sekt som värvade unga att arbeta åt dem. Men de allra flesta är reko personer och organisationer som vill väl, som vill använda sitt intellektuella kapital för att göra världen till en bättre plats. De känner att de måste ”do something”.

För mig var det nyttigt att läsa Thirers beskrivning av detta fenomen. Det gav mig lite distans och fick mig att förstå varför jag är så misstänksam mot satsningarna. Det kanske vore nyttigt om vi alla fick upp ögonen för önskan att göra något och att vi lär oss sätta in den i sitt rätta sammanhang – den är bara en del av en mediepanik. Inget mer.

Får man en önskan att göra något i den här bemärkelsen ska man alltså sätta sig ner och fundera på vad man håller på med.

Censur

1 svar

Då och då blir jag utsatt för påtryckningar; jag ska sluta skriva om något, jag ska inte svara si och så på intervjufrågor, jag ska inte säga vissa saker när jag är ute och föreläser. Ett par gånger har det handlat om rätt otäcka saker, där t ex myndighetspersoner och organisationer har försökt påverka min forskning, men oftast är det enskilda personer eller företag som tjänar pengar på skrämselpropaganda som hör av sig. De vill att jag ska nyansera mig lite – vilket då betyder att jag inte ska snacka skit om just dem. Jag har blivit hotad med polisanmälan, civilrättslig stämningsansökan, lite sånt där tomhotande. Det finns också en variant där man vill att jag ska ta bort tidigare inlägg i bloggen. Ett sådant kom idag. Jag brukar inte svara (ni vet: fighting on the internet is like…) men jag tänkte att det kan vara intressant för andra att se vilka mail jag får så jag svarar här i bloggen. Och lite ironiskt är det att detta mail kommer den 12 mars som är internationella dagen mot nätcensur. Mailet och mina svar:

Jag vill be dig ta bort xxx från 20xx. Jag vet inte vad du har haft för avsikt, men det underminerar min verksamhet och kostar mig många kunder och mycket pengar.

Då kan jag ju säga att det i stort sammanfattar min poäng med inlägget. Jag vill inte att någon ska fortsätta sprida irrläror om internets farlighet.

Många uppfattar dig som en auktoritet på området och tar intryck av dina åsikter. 

Det var ju roligt att höra. Verkligen! Då har jag uppnått ett viktigt mål med forskningen, om det finns folk som tar intryck och avstår från att anlita charlataner.

Allt fler söker på mitt namn och din länk  kommer nu upp som nr3 på google.

Oj, det var inte illa! Men då har jag ett tips i nya upplagan av min bok. Kommer ut sent i vår eller tidigt i höst.

En del refererar också till att de läst detta och avstått från mina tjänster. Jag har inte råd med detta och ber dig inse att inte kan vara till någon nytta för dig och direkt skada för mig.

Men då måste du skaffa en annan inkomstkälla, en som inte drar på sig den typ av kritik som jag utsätter dig för. Man måste leva så etiskt och lagligt som man kan och inte ägna sig åt verksamheter som skadar andra. Lycka till med det!

Och vad gäller att ta bort inlägg så kan jag tänka mig att göra det endast om det visar sig att jag har begått ett övertramp. Annars ska allt ligga kvar, för evigt om jag själv fick bestämma. Alla inlägg speglar den tid och det sammanhang de skrivits i och ska läsas på det sättet. Det inlägg som avses här är väldigt obehagligt för dig men inte på något sätt oetiskt. Din verksamhet måste nagelfaras precis som alla andras.

För det för helvete inte vidare!

2 svar

Nu är jag riktigt gnällig så den som vill behålla fredagskänslan kanske ska sluta läsa. Tänkte gnälla om något som de allra flesta får något fuktigt i blicken av och jag menar inte den nya prinsessan. Jag är lite störd över Skolverkets kampanj för att få fler lärare – För det vidare. Jag blir lite nervös av att skriva det här eftersom det är som att svära i kyrkan. Here goes:

Min kritik gäller inte de lärare som ställt upp och bloggat om att de gillar att vara lärare. Dessa lärare är fantastiska representanter för sitt yrke och de gör helt rätt i att berätta om vad som fick dem att välja denna väg och hur de tänker om yrket. Det kan till och med vara så att det vägleder en och annan till ett bra yrkesval. Min kritik gäller inte heller de tidigare elever (t ex Bill Skarsgård) som återvänder till sin skola och möter en lärare som betytt mycket för dem. Det är jättefint på alla sätt och vis. Det är stort att de har gjort filmerna och de personer som är med är fantastiskt fina och man blir glad att det finns lärare som kan betyda så mycket för elever. Jag älskar också den sidan av läraryrket, när man får ett mail från en tidigare elev med kvitto på att man gjorde gott. Men det är inte ett krav man kan ställa. Det är en bonus, inget annat. En lärare kan aldrig någonsin kan kräva att eleverna ska godkänna ens arbete, det är inte där det lyckade eller misslyckade ligger.

Min kritik gäller istället upplägget, att Skolverket använder känsloargument för att värva lärare. Läraryrket är omgärdat av så många idéer om dess särställning. Att läraryrket är ett kall, att man ska vara Florence Nightingale med en panna bakom örat. Strikt och bestämd men med en varm underton långt därinne ska man leda de unga rätt genom skolans kritdammiga skyttegravar. Fast de inte vet sitt eget bästa, fast de sparkar och skriker, ska man lugn och orubblig sticka den där sprutan i dem, spjälka det där benet utan bedövning eftersom man vet att de kommer att tacka en. Sen, när de vuxit upp och vet att om man inte hade varit den där hårda men rättvisa typen, hade de legat kvar i skyttegraven. Och det är naturligtvis bara skitsnack. Om man som tidigare elev till en sådan lärare är tacksam är det inget annat än stockholmssyndromet. Jag förstår det, jag har också varit där. Man är så glad att ha överlevt skolhelvetet att man kramar sin plågoande på skolavslutningen. Det är vanligt och förklarligt men det är inte friskt.

Skolan ska vara en professionell organisation som bygger sin verksamhet på vetenskaplig kunskap. Lärare ska se sig själva som yrkesmänniskor med en verksamhet som stöds av styrdokumenten, inte som räddaren i nöden som drivs av ett kall. Och jag vet att de lärare som figurerar i kampanjen är just sådana professionella lärare men de ges en känslomässig inramning. Exempelvis den film som inledde hela kampanjen, För det vidare, med sin klaustrofobiska blandning av skönmålning av skolgången och den vattenkammade paniken från The Wall. Det finns inte ett argument i den filmen som inte bygger på känslor.

En vettig kampanj hade istället innehållit försök till statushöjning av yrket. Den hade kunnat argumentera för bättre löner, bättre arbetsvillkor, för professionalisering av läraryrket. Faktum är att kampanjen i fråga motarbetar professionaliseringssträvandena med sitt känslopjunk.En vettig kampanj hade kunnat engagera utbildningsministern och andra som ofta uttalar sig negativt om skolan, fast i en annan roll; där de påpekar hur viktigt detta yrke är. Samtidigt ligger den i tiden, utan tvekan. När majoriteten av befolkningen (att döma av utbildningsministerns stora stöd) drömmer sig tillbaka till 50-talets skola är det ju inte konstigt att läraren ska drivas av ett kall och att skolkorridorerna i reklamfilmen fylls av välartade barn som vädjar till mig att bli deras lärare.

Skolan är en tragiskt statisk organisation som misslyckas med sitt uppdrag, år efter år, århundrade efter århundrade. Vi släpper ut barn med stämpeln icke godkänd, vi låter barn plågas av andra elever och av vuxna, vi tillåter att vissa ålderdomliga metoder används. Listan kan göras lång. Det självreproducerande systemet är svårt men inte omöjligt att göra något åt. Men det sista vi ska göra är väl att föra det vidare!

Speldebatten

Lämna ett svar

Mer om spel. Vi fick en rätt hetsig debatt om datorspel för några veckor sedan. Eller hetsig var kanske att ta i. Tre forskare vid Karolinska institutet gick ut i DN debatt med rätt allvarliga anklagelser mot Statens medieråds rapport om datorspel.

Statens medieråd ger i en nyligen publicerad rapport en gravt felaktig bild av forskningen om våldsamma datorspel. Den är ett hån mot flera decenniers seriös forskning.

Statens medieråd gick till motangrepp i en replik.

Datorspel är alldeles uppenbart en kulturyttring som betyder mycket för såväl barn och unga som för en del vuxna. Att det går att slå fast att forskningen hittills inte lyckats finna bevis för att våldsamma datorspel skulle leda till våldsamma spelare är inte att säga att det är fritt fram för allt.

Därefter har forskarna från KI fått ge ytterligare en replik och Statens medieråd fick gå ut på sin webb och avsluta med en kort sammanfattning av sin syn på det hela.

De tre forskarna vid Karolinska institutet (KI) framhärdar i en ”slutreplik” 18/1 på DN.se att Statens medieråds kartläggning av forskningen om våldsamma datorspels effekter på spelarna är felaktig. Statens medieråd välkomnar ett fortsatt samtal kring barns medieanvändning och har tidigare bjudit in dessa forskare att medverka i referensgruppen för rapporten, men de har avböjt. Vi är förvånade över tonläget i debatten. Detta höga tonläge gynnar inte någon. Vi värnar om samma barn. KI-forskarnas argument blir allt ihåligare, och det börjar bli tröttsamt att förklara vad som egentligen står i vår rapport eftersom vi hela tiden måste försvara oss mot medvetna eller omedvetna feltolkningar.

Statens medieråd ombildades nyligen och i samband med detta anställdes Ulf Dahquist som forskningsansvarig. Det har varit ett enormt lyft och bådar gott inför det fortsatta arbetet med att stötta unga i deras medieanvändning. Heja, Medierådet!

Och så kom en härligt ironisk elakhet på ledarsidan: Fiktivt våld gör forskare aggressiva.

Studentexamen urholkar lärandet

1 svar

Idag publicerar Sydsvenska Dagbladet en debattartikel som jag och några kollegor i utbildningesbranschen har skrivit, apropå Björklunds förslag om en ny studentexamen. Återger den i sin helhet nedan. Sydsvenskan har varit tidiga med att utnyttja internet på ett bra sätt. Bl a generarar de länkar i texterna så man kan se vad Sydis har skrivit om ämnet tidigare. Uppenbarligen har jag själv varit något av en följetång, kolla här (Särskilt förtjust i att jag uttalar mig under rubriken Ytterligare en bil kapad i Malmö).

Studentexamen urholkar lärandet

Att återinföra studentexamen är inget sätt att höja kunskapsnivån i skolan. Den sortens examination undergräver lärandet och missar dessutom elevernas kunskaper avseende viktiga kompetenser som samarbetsförmåga, analys, syntes och eget tänkande. Det skriver tio forskare och praktiker från skolans område.

Skolan debatteras i en mångfald olika sammanhang, även utanför utbildningsväsendet och den formella pedagogikens arenor. Därför vilar ett stort ansvar på utbildningsminister Jan Björklund (FP) när det gäller att bidra till att den offentliga debatten förankras i vetenskaplig kunskap om elever och lärande så att samtalet inte seglar iväg i otidsenliga diskussioner.

Det senaste förslaget från Björklund går ut på att återinföra en studentexamen som ska bedömas av externa lärare. Detta bland annat för att motverka betygsinflation; den senaste tiden har det rapporterats att skolorna har svårt att sätta likvärdiga betyg.

Vi är en grupp forskare och praktiker från skolans område som finner förslaget oroande. Ett centralt felslut i tankekedjan är dels att det går att centralisera bedömning och betygssättning och dels att återinförandet av en studentexamen skulle vara en progressiv lösning för att göra skolan relevant.

Det är bekymmersamt utbildningsministern söker bakåt i tiden efter lösningar och fastnar för en metod som avskaffades 1968. Björklund hade kunnat vända sig till en rad framstående och kompetenta personer som har som uppgift att studera hur vi fungerar i lärandesituationer och hitta lösningar på problem som rör lärande och utbildning. Redan då skulle vi kunna konstatera att det finns både intressanta och inte minst bättre alternativa former av examination än det gamla provet.

Erfarenheter från länder som länge praktiserat flitigt testande visar att det inte är en framgångsväg mot ökad måluppfyllelse – tvärtom. I länder som USA och Storbritannien omvärderas därför just nu den förda examenspolitiken, eftersom denna typ av standardiserat testande undergräver själva lärandet.

Det kan dessutom konstateras att tester generellt är bäst på att pröva minneskunskaper och att man därför missar elevens kunskaper avseende viktiga kompetenser som samarbetsförmåga, analys, syntes och eget tänkande. Sett i ljuset av denna utveckling framstår inte en återgång till ett examensprov som en framtidens framgångsväg för Sverige.

Svensk och internationell forskning har gett kunskap som vi inte hade 1968, när studentexamen avskaffades. Vi har kommit längre både när det gäller kunskap om människan och när det gäller kunskap om lärande. Vilket i sin tur betyder att vi kan hitta moderna lösningar på problem såsom hur man kan ge alla likvärdig utbildning, hur man kan motivera elever, hur man kan skilja ut vem som får gå vidare till vilken utbildning, etc.

Det är alldeles avgörande för ett utbildningssystem av kvalitet att detta baseras på en modern kunskapssyn, att det famnar demokratibegreppet och att det lyckas relevansgöra sitt innehåll så att den tänkta examen fungerar som en språngbräda mot ett yrkesliv.

Till detta kommer att skolan har två fundamentalt nya förutsättningar när det gäller hur det samhälle ser ut i vilket eleverna skall verka. Den första handlar om en ständigt ökande diversifiering när det gäller människors kvaliteter, egenskaper och resurser. En sådan önskad mångfald motverkas av en standardiserad examination.

Den andra förutsättningen bygger på att vi vill, och förväntas, ta ett allt större ansvar för våra egna liv och våra egna livsval. I skolan kallas detta för entreprenöriellt lärande och det står i diametral motsats till standardiserade och centraliserade kunskapsmål där både innehåll och metod antas vara fastställt.

Sverige vill självklart kunna visa upp en skola i världsklass. Med den tradition av respekt för unga vi har i landet och med de finansiella resurser som står till vårt förfogande är det naturligtvis pinsamt att vi hamnar så långt ner i alla mätningar.

Men det kan aldrig vara en lösning värdig en kunskapsnation att gå bakåt och återanvända metoder som utvecklades för en skola som inte längre är relevant för samhället.
Elza Dunkels, lektor, Umeå universitet

Patrik Hernwall, docent, Stockholms universitet

Fredrik Andersson, rektor, Ängelholms kommun

Troed Troedson, framtidsanalytiker, Paradigmmäklarna

Emma Rosén, gymnasielärare, Nacka kommun

Kristina Björn, kvalitetschef, Tänk om

Johan Nordlander, lektor, Umeå universitet

Daniel Lundqvist, skolledare, Nacka Kommun

Hans Renman, VD, Tänk om

Fredrik Svensson, Rektorsakademien utveckling