Kategoriarkiv: Lärande

Trollkunskap

Tomtar och troll1

Ett exempel på digital kompetens är kunskap om troll och hur de fungerar. Nu gjorde jag direkt ett kardinalfel och kallade kunskap för kompetens. Så menar jag inte. Kunskap om troll är bara början; man måste veta att de finns och vad de gör. Sen kommer själva kompetensen – hur kan man tänka och agera kring troll?

Innan internet fanns behövde vi inte kunna så mycket om troll. Klart att det alltid funnits människor som tycker om att retas och driva folk in i situationer där man sen kan skratta åt dem, men sådana personer fick inte så stort handlingsutrymme före internet. Idag är det något man måste räkna med; att de som kommenterar eller lägger ut innehåll gör det bara för att ”provocera fram känslomässiga svar, gräl eller utdragna ofruktbara diskussioner”. Och med den kunskapen kan man alltså utveckla ett förhållningssätt för att lägga energi på rätt saker.

Om man bara nöjer sig med kunskapen om att troll existerar och är vanligt förekommande, är risken att man inte reagerar på sådant som är värt att reagera på. Ett exempel är ett omtalat självmord som direktsändes på Flashback och blev hett diskuterat efteråt, av många skäl. Förutom det fruktansvärda i att en människa tog sitt liv och gjorde det så offentligt, diskuterades det faktum att självmordet faktiskt hade en publik. Enligt uppgift ska flera personer ha bevittnat det hela utan att försöka hindra självmordet. Det fanns de som gjorde stora insatser för att försöka stoppa självmordet men det som diskuterades mest var att några faktiskt satt framför sin dator och hejade på det hela. Det finns många olika saker att säga om det, och alla de sakerna dök upp i debatten; den förråade samtiden, att unga idag inte förstår värdet av ett människoliv, och andra dumheter som inte har något som helst stöd i vetenskaplig kunskap om unga idag eller förr i tiden. Men det jag tar med mig som kunskap för framtiden av denna tragedi är att några av de som hejade på berättade efteråt att de trodde att självmordet var en bluff. Oavsett om det är en lam ursäkt eller inte, är det viktigt att vi lyssnar noga på den typen av resonemang.

Vi måste prata mer, vuxna som barn, om hur man hanterar situationer som denna. Om man misstänker att det inte är på riktigt, att det är en trollning man blir utsatt för, hur ska man agera då? Vi behöver prata om vad som är viktigast i en sån situation; är det att visa sig smart och kritisk och tydligt markera att man inte går på sånt knep? Eller är det viktigare att chansa på att situationen är på riktigt och agera som om den vore det, även om det kan innebära att man får stå där med skammen att ha blivit trollad?

En sådan situation har dykt upp i mitt arbete. Den frågetjänst, Unga online, som Marcin de Kaminski och jag startade för att ge vetenskapligt grundade svar på allmänhetens frågor om unga och nätet har kantrat en aning. Vi får nämligen rätt många frågor om mobbning, vilket vi ju inte är experter på. Jag ser inga problem med att svara dock, jag forskar om nätmobbning och jag är utbildad och erfaren lärare, vilket ger mig en rätt bra grund att stå på. Och jag gör bedömningen att om det är trollfrågor så får det vara så. Jag svarar som om det är ett barn som ställer ärliga frågor om en svår situation. Om någon sitter på andra sidan och skrattar, så får det vara så.

Digital kompetens i praktiken med andra ord. Jag vet att trollen finns och tar med det i beräkningen men jag väljer att riskera andras eventuella hån därför att det finns en chans att det är på riktigt. Vilket även illustrerar min tanke om att digital kompetens till stor del handlar om något så luddigt som livskunskap.

 

Digital kompetens

nyckel

Digital kompetens är en av EU:s nyckelkompetenser, alltså kompetens man behöver för att kunna leva ett bra liv. EU enades om en sorts ramar och sen ska varje medlemsland diskutera detaljerna. Ur Nyckelkompetenser för livslångt lärande – en europeisk referensram:

Alla medborgare behöver i våra dagar livslångt lärande. Vi behöver utveckla våra färdigheter och kompetenser hela livet igenom, inte bara för att kunna utnyttja vår personliga potential och aktivt delta i det samhälle vi lever i, utan också för att ha chans att lyckas på en arbetsmarknad i ständig förändring.

De åtta kompetenser man enades om från början är:

1. Kommunikation på modersmålet.
2. Kommunikation på främmande språk.
3. Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens.
4. Digital kompetens.
5. Lära att lära.
6. Social och medborgerlig kompetens.
7. Initiativförmåga och företagaranda.
8. Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer

Jag har redan från början hävdat att det är av yttersta vikt att vi ser kompetenserna inte som kunskaper eller enskilda färdigheter utan som något mer komplext. Annars är det lätt hänt att just digital kompetens ses som just färdigheter, eftersom det var så vi började introducera digital teknik i utbildningsväsen och vardag; teknikkurser, teknikprat, påpekanden om hur annorlunda allt är idag. Men om begreppet digital kompetens ska fyllas med något vettigt måste vi gå längre än så. Men tiden har gått och ingen pratar längre om att teknikkurser ska vara grunden för den digitala kompetensen. Men vad ska det vara istället?

Under veckan som kommer tänkte jag ta upp några av de idéer jag har om detta. Det är också de har sakerna jag kommer att ta upp när jag pratar på SETT på onsdag och torsdag. Imorgon börjar jag med trollkunskap.

Magisterexamen – Pedagogisk yrkesverksamhet 60 hp

fysikdiagram_och_formler-r2aa78298acd34d04aa248ffa792de046_fguxw_8byvr_512

På min institution, institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, kan man från och med i höst läsa en magisterexamen i pedagogisk yrkesverksamhet. Kursen vänder sig till dig som är lärare, förskollärare, fritidspedagog, studie- och yrkesvägledare, yrkeslärare eller har likvärdig utbildning. Läs mer och anmäl dig här.

SETT 2013

Nu börjar det närma sig. Om 14 dagar drar SETT 2013 igång. Settdagarna är Sveriges stora IT- och lärandemässa, motsvarigheten till brittiska BETT dit väldigt många svenskar ändå åker. Det är fantastiskt kul att vi har fått en egen sådan mässa eftersom vi dels har en massa duktigt folk här, dels har egna frågor att diskutera. Allt arbete kan inte skötas internationellt eftersom förutsättningarna är så olika.

Och det är naturligtvis fantastiskt kul att SETT ringer mig, eller facebookar om man ska vara ärlig, och frågar om jag vill prata. Om jag vill! Jag vill det så gärna så jag tackade ja till att prata båda dagarna, för att nå ut till så många som möjligt. Det ska bli så kul!

Det är tydligen för sent att köpa biljetter till föreläsningar och seminarier men man kan besöka själva mässan. Hoppas du har en biljett och att vi ses där! Kom gärna fram och prata om du ser mig, för jag kanske inte känner igen er alla när jag ser er.

Legal clinic i skolan

Juridikprofessorn Mårten Schultz har tagit initiativet till en legal clinic för internetfrågor. Han skriver bland annat

Jag har tagit initiativ till en svensk legal clinic, vad man på svenska kanske kan kalla för en juridikklinik, som bedrivs fristående från universitetets undervisande verksamhet. Det som är speciellt med detta initiativ är att den enbart skall ägnas åt Internetrelaterade kränkningar i vid bemärkelse. I stor utsträckning finns det redan ett regelverk för detta: det finns regler om hot, förtal, förolämpning, olaga förföljelse och otillåten hantering av personuppgifter. Problemet är att dessa regler i praktiken inte får ett effektivt skydd i Internetmiljön.

Tanken är att folk ska få hjälp av juridikstuderande, antingen direkt eller genom att slussas vidare.

Det här slog an något hos mig och jag hade chansen att diskutera den med lärarstuderande i fredags (jag är visserligen tjänstledig men fick hoppa in som vikarie för en kollega som fick barn mitt i kursen). I våra diskussioner kom vi fram till att detta kunde vara något för skolan också.

Så mitt förslag är nu att vi startar en legal clinic för nätfrågor på en skola, som ett samarbete mellan lärarstuderande och juridikstuderande. Detta ska vara ett folkbildningsprojekt i första hand, något som skiljer detta från Schultz initiativ. Det ska fungera som en instans man vänder sig till med frågor om rättigheter på nätet. Det kommer inte att finnas resurser att driva fall, utan snarare kunskap om hur man kan agera, när man bör gå vidare, vart man ska vända sig, etc. Frågorna kommer med största sannolikhet att handla om näthat på olika sätt, vad man får och inte får publicera, upphovsrättsliga frågor, osv. Självklart ska både elever och personal kunna använda sig av kliniken.

Som jag tänker mig är detta ett projekt, alltså något som genomförs under en kort tid. Det finns två mål med projektet:

  1. Att utbilda elever och personal i en viktig del av den digitala kompetensen; frågor om juridik och etik på nätet. 
  2. Att studera verksamheten under projektets gång och fundera ut hur man kan ta detta vidare.

Ett sätt att ta det vidare kan vara att man upptäcker det stora behovet och inrättar såna här kliniker på varje skola men mer troligt är att behovet bara finns under en övergångsperiod. Rent konkret kan det bli en skrift med de vanligaste frågorna. Folkbildning är hur som helst ett nyckelord.

Så nu är det bara att börja jobba. Jag kommer att bjuda in studenter som skriver examensarbeten att delta i arbetet. Jag måste också få någon intresserad på juristprogrammet. Och så måste det sökas pengar för att projektleda och publicera. Och du som läser är självklart välkommen att delta i arbetet, starta ett eget projekt, kommentera idéerna eller något annat.

 

Hur kan lärarutbildningarna anamma it bättre?

Idag har jag deltagit i Signatärsforum (som jag fortfarande inte vet riktigt vad det är) för att diskutera IT i lärarutbildningen. Det är ett av de märkligaste uppdrag jag fått; det går ut på att inleda en diskussion med ett par minuters presentation, gärna lätt provocerande. När jag skriver detta är jag fortfarande på flygplatsen i Umeå och har alltså inte pratat än. Men jag tänkte delge er mina anteckningar inför presentationen. Normalt skriver jag aldrig manus för en muntlig presentation. Jag tycker att det är oförskämt mot åhörarna att läsa innantill. Då kan man hellre dela ut ett papper och använda tiden på podiet till något vettigare. Men eftersom tiden är knapp och jag vill vrida ur det mesta ur mina 3 minuter bland beslutsfattare, valde jag att skriva ner mina tankar. Lägger dock inte ut det förrän efteråt.

Hur kan lärarutbildningarna anamma it bättre?

Jag ser tre huvudproblem;

För det första: Sverige var tidigt ute med it i lärarutbildningen, redan på 90-talet, men sedan dess har utvecklingen avstannat.  Att vi var tidigt ute och att vi är ett tekniktätt land kan vara en nackdel nu när vi ska fundera på varför it faktiskt inte fått något verkligt genomslag. Dels finns en risk att vi övervärderar det faktum att nästan hela befolkningen är uppkopplad, därför att uppkopplingstäthet inte per automatik betyder utveckling. Vi kan alltså inte lämna utvecklingen åt tiden. Dels finns en risk att vi är kvar i det gamla sättet att tänka på it som ett verktyg som alla andra. Den här verktygsmetaforen var nödvändig för att komma vidare från de första tankarna om it som ett eget ämne. It är ett verktyg som alla andra! ropade man. Men idag vet vi att it är mycket mer än ett verktyg. Det är även ett material, en katalysator, en arena där fler än bara de som har politisk makt kan uttrycka sig. På 90-talet handlade det också mycket om att påvisa de positiva effekterna av it i lärandemiljöer. Jag ser inga behov av att bevisa att lärandet blir bättre, högre, mer med it. Jag vill bara att vi ska erbjuda det bästa vi har till våra barn. Att de ska få smartare tankeverktyg än vad vi fick. När vi nu ändå har chansen.

För det andra är detta långt ifrån frågan om enskilda undervisningsmetoder. It är mycket större än så. Det här är istället frågan om vi vill ge skolan instrument och material för nya sätt att lära, nya sätt att tänka eller inte. Fortfarande, fast vi haft internet så länge, pratar vi om skola och lärande i gamla termer. Vi pratar om Pisaundersökningar och larmrapporter om att grundläggande kunskaper sjunker bland unga. Allt sådant går naturligtvis att leda i bevis, att unga av idag inte är som unga var förr. Samtidigt som den som vill anpassa sig själv och sin undervisning efter samtida förutsättningar kallas eldsjäl och ses som ett undantag. Det funkar inte. Vi måste bryta det mönstret. Det kan inte vara ok att inte använda it i sin undervisning, inte i skolan och inte på lärarutbildningen. Då får man syssla med något annat än dessa yrken.

För det tredje är detta en fråga om skolans plats i samhället. Skolan är en av våra viktigaste institutioner, säger vi ofta. Ja, fast för vem? Möjligen för samhället, i bemärkelsen alla vi som har makt och talutrymme. Men inte för alla individer i samhället. Det finns de som ser skolan som irrelevant och nedbrytande, som ett slöseri med tid. Det finns de som ser skolan som något man måste överleva. Det har också blivit tydligare för fler att skolan inte är i synk med samtiden. Ett exempel: när vi försöker lösa problemen med fusk genom att köpa dyra tekniska lösningar istället för att utnyttja lärares pedagogiska uppfinningsförmåga, då är det tydligt att vi inte har en pedagogisk agenda utan… något annat, jag vet inte riktigt vad. Att skola arbetskraften, kanske? Skolan är inte en viktig institution för alla och det är ett viktigt skäl att göra skolan mer relevant, att ta med skolan in i samtiden.

Sammanfattningsvis:

  • Vi behöver nationella direktiv som styr utvecklingen Tiden allena kommer inte att ordna så att it blir en vettig del av skolan.
  • Det måste vara ett krav att man som lärare eller lärarutbildare använder sig av de tankeverktyg som samtida medier skapar.
  • Vi måste arbeta för att det organiserade utbildningsväsendet ska bli en viktig del av samhället.

Årets upplaga av debatten Sämre studenter

Ett inlägg i den ständigt återkommande debatten om dagens unga och utbildning som jag skrivit tillsammans med med Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik. Tillsammans har vi över 30 års erfarenhet av att undervisa på universitet. Jag firar dessutom 25 år som lärare i år, 10 av dessa på högstadiet och gymnasiet, 15 år på universitet, 3 dagar på mellanstadiet.

I UNT skriver åtta universitetslärare om studenters språkkunskaper under rubriken Våra studenter kan inte svenska. I korthet går texten ut på att lärarna inte längre kan vara tysta avseende studenters kunskapsnivå. De ser det som att ”när de saknar redskapet för att ta till sig humanistisk vetenskap – språket – måste vi slå larm”. Med historisk precision dyker liknande utbrott upp; någon retar sig på utvecklingen i utbildningsväsendet och slår larm som det ofta kallas. Vi tycker att det finns två allvarliga fel med den här typen av resonemang.

Det första felet handlar om hur man analyserar utvecklingen.

Under en följd av år har vi som undervisar vid universitetet noterat sjunkande förkunskaper hos studenterna som kommer till oss från gymnasiet.

Vi undervisar också på universitet. Vi och andra med oss ser en annan utveckling som kanske inte betecknas ”sjunkande förkunskaper” utan förändrade förkunskaper. Inte alls bara gällande det man brukar kalla för stoff, alltså innehållslig kunskap, utan lika mycket handlar det om förändrade sätt att tänka, orientera sig, prioritera. Vi som tillhör den äldre generationen, som gick i skolan när man fortfarande fick hota och utdela straff, kan utan ansträngning irritera oss på dem som har vuxit upp med en större frihet, som fått utveckla kreativitet och självförtroende där vi lärde oss kopiera och vilja vara något vi ännu inte var. Det är lätt att förstå men icke desto mindre fel. Vi borde i stället fira segern att de som är födda på 80- och 90-talen är så fria i sitt sätt att tänka, prata och skriva. Att inte ge skolbarn en vettig utbildning är inte en konsekvens av ett sådant tänkande, tvärtom.

Det andra felet handlar om att vi som lärare måste ta ansvar för den utveckling som sker i samhället. Och det är skolan och universiteten oerhört dåliga på att göra. Vi har en tendens att skylla våra tillkortakommanden på antingen de unga eller utbildningssystemet. När det i själva verket oftast handlar om att det är vi inte har hängt med. Vi ska inte gå in i detalj på hur vi inte följer med i samhällsutvecklingen, det leder till en alltför lång text, men vi vill markera att det är viktigt att våra ungdomars utbildning utvecklas. Allt annat är djupt ahistoriskt och absurt; vi vill ju inte ha vare sig antiken eller 50-talet tillbaka, varför skulle vi då vilja ha 80-talet tillbaka? Och eftersom lärarna inte var nöjda då heller, så… osv.

Man kan också tänka sig att en lärare inte alltid behöver se övergripande strukturer i allt. När en student inte förstår hur man använder ett ord behöver det inte vara ett strukturellt fel; man kan kunna olika saker utan att ha en generellt låg kunskapsnivå. Det är viktigt att hålla i minnet att studenter på universitet är vuxna människor som ska ta sig igenom en utbildning på egen hand och att de satsar pengar på att få denna utbildning. Det är stor skillnad mot den i praktiken 12-åriga obligatoriska skolan. Om en student inte förstår ett ord måste hen kolla upp det. Och det betyder inte per automatik att skolan har misslyckats.

Ur vår utbildningspolitiska syn kommer också en syn på språket. Det innebär att i skolan och akademin bör språket i första hand vara ett verktyg för kommunikation och inte, som faktiskt implicit är andemeningen i artikeln, en socialt-hierarkisk markör vars primära syfte är att upprätthålla en struktur av typen ”vi (de äldre, utbildade och etablerade som vet) mot dem (de unga, ännu-ej-utbildade och oetablerade som inte vet)”.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.)

Denna syn på språket betyder att de exempel som används i debattartikeln alla faller platt. Alla med någon sorts språk förstår vad studenterna menar med ”gav födsel till” och ”menar på”. Att ”tar plats” har börjat användas som ”äger rum” är inget konstigt. Detta är en så kallad kalkering (från engelskan) och är ett exempel på ett uråldrigt språkligt fenomen som vi måste leva med. Vi kan gärna hålla emot så länge det går om det känns bättre men historien visar oss att språkutvecklingen vinner i längden och att alternativet är ett dött språk.

Sen kan vi inte annat än hålla med författarna om att det är viktigt att  få ”landets beslutsfattare att tilldela svenskundervisningen de resurser som behövs”. Men det ska vara relevant svenskundervisning, förankrad i samtiden. Skolsatsningar behövs oavbrutet så länge som skolan konserverar eller förstärker strukturella skillnader i samhället. Utbildning är den enda vägen ur diskriminering och stereotypisering men själva skolgången kan arbeta emot sådana mål om man inte gjort vettiga analyser.

Elza Dunkels, lektor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet

Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik, Umeå universitet

Inte bara tekniken utvecklas

Igår gick den fantastiska och skrämmande dokumentären om West Memphis Three i Svt – Paradise Lost 3. I korthet handlar den om tre oskyldigt dömda pojkar som tvingats leva större delen av sina liv i fängelse medan den riktiga mördaren med största sannolikhet finns kvar i frihet. Men förutom att det är en gripande och upprörande historia om idioti och masspsykos, väldigt likt det som hände i Norden under samma tid, väl beskrivet av Jan Guillou i Häxornas försvarare, är det en berättelse om en förändrad människosyn.

Jag tror att detta är viktigt att ha med sig i alla diskussioner om utveckling – att vi ständigt utvecklas, att vår människosyn utvecklas. Utveckling av tankar är en väsentlig komponent i det vi kallar civilisation. Det vanligaste är att vi använder ordet civilisation som motsats till barbari, dvs att ett civiliserat samhälle vill öka kunskap och komma bort från fördomar, vill ge alla människor lika rättigheter, osv. Civilisation innebär således utveckling, det är inget som skapats en gång för alla utan som skapas av våra handlingar. Man kan säga att för varje generation kommer vi längre bort från barbariet; kunskapen ökar och fördomarna minskar, empatin ökar och rädslan för det främmande minskar.

I Paradise Lost blir det smärtsamt tydligt att samhället har utvecklats. Det är verkligen inte bara de tekniska förutsättningarna som blivit bättre, som ger utredarna möjlighet att spåra dna, leta likheter med andra brott, osv. Lika mycket har det skett en utveckling när det gäller människosyn. Rättegången mot de tre barnen 1993 är en uppvisning i den tidens okunskap och fördomar. Och i Sverige var vi inte ett dugg bättre. Vi hade samma typ av häxjakt mot allt det som samhället rätteligen avskyr och som man valde att se i varje hörn. Självutnämnda experter, pressande förhör med rädda barn, förutbestämda teorier som formar perceptionen, allt detta är ingredienser i dokumentären men också i våra svenska rättsskandaler som har med pedofili, satanism och barnamord att göra.

Vi kanske inte tror det men vi har kommit en lång bit på vägen sedan 90-talet. Det är inte möjligt att dra igång en häxjakt på samma sätt idag som det var då. Vilket inte betyder att vi kan luta oss tillbaka och tro att allt är bra. Tvärtom ska vi lära oss av historien. Vi har inte råd att drabbas av historisk minnesförlust årtionde efter årtionde.

Även om vi ska vara vaksamma är det viktigt att vi är medvetna om att inte bara tekniken förbättras, utan att även vi människor förbättras. Och det är något som kan användas som argument i en rad sammanhang. Vi kan t ex inte titta bakåt när det gäller skolan. Skolan på 50-talet, som tycks vara en idealskola för många som deltar i debatten, var anpassad för den människosyn som rådde då. Idag ser vi på människor i allmänhet och barn i synnerhet på ett annat sätt. Vi ser också på kunskap och lärande på ett annat sätt. Därför är det inte möjligt att återskapa skolan som den var när katedern stod där katedern ska stå och när eleverna tog av sig kepsen och svarade ”ja, magistern” på alla frågor.

Se gärna Paradise Lost 3 med dessa ögon, finns på Svt play 6 dagar till.

Skolböcker – vem gillar dem?

Det är konstigt att det har tagit så lång tid (jag skrev om det för 2 år sedan, t ex) men nu finns det en kommun som satsar på att tänka taktiskt omkring skolböcker. DN rapporterar idag om Sollentuna som tänker låta surfplattor komplettera skolböcker. Inte en dag för tidigt. Vem gillar egentligen skolböcker? Nån måste det ju vara eftersom det har tagit så lång tid. De är för gamla, de representerar en gammal syn på lärande och kunskap, de kostar pengar. Ändå finns det en ganska stark lobby för dessa lite småsnuskiga gamla tummade reliker från en svunnen tid. Mysko.

Men nu är det en stor dag, när jag får citera ansvarig skolpolitiker. Vem trodde att denna dag skulle komma?

Sollentuna har beslutat att ha ett öppet internet och diskutera med eleverna vad som är lämpligt eller inte, i stället för att låsa vissa sidor.

– Vi har valt att inte stänga internet, det är ju inte stängt någon annanstans. Det är bättre att skolan lär barnen att hantera det. Vi har tydliga regler, som att man inte får surfa på porrsidor eller använda Facebook på lektionstid. De som inte följer regelverket kan bli av med sina datorer, säger Maria Stockhaus.

Är det sant? Nu är det dags att fira! Sen frågar DN:

Det faktum att barn i dag tillbringar för mycket tid vid datorer, åtminstone om man frågar föräldrarna, hur ser ni på det?

– Det är inget vi har diskuterat. Det handlar om ett vuxenansvar att se till att barnen inte sitter med datorerna hela tiden, säger Maria Stockhaus.

Grattis, alla skolbarn i Sollentuna!