Kategoriarkiv: #blogg100

Skräckföreläsare

Igår hade vi en väldigt märklig diskussion på Twitter. Innehållet var viktigt men formatet märkligt. Man har ju 140 tecken på sig när man twittrar. Om man skriver till en person räknas hens namn in i dessa tecken och om fler hakar på rasslar det iväg och man kan till slut ha 50 tecken på sig att skriva något vettigt. Och hur mycket norrlänning jag än är och hur mycket skogshuggarprosa jag än brukar skriva så räcker det inte för denna viktiga fråga. Därför flyttar jag mina tankar om detta till bloggen – detta utmärkta forum för funderingar längre än en tweet, kortare än en bok.

Diskussionen gällde skräckföreläsare – folk som åker runt i landets skolor och föreläser om faror på nätet. Det finns ett flertal sådana och jag tänker inte nämna några särskilda, mest för att jag inte har tid att ta deras hot om stämning som alltid kommer när jag har skrivit om dem.

Från början var min utgångspunkt att de ändå vill väl men så småningom har jag kommit att ifrågasätta den tanken – välvilja räcker inte alltid. De föreläsare jag har hört har tvärtom dolt det onda de skapar i en sörja av välvilja vilket gör det än mer förrädiskt. Jag väljer alltså bort parametern välvilja och tittar på dessa föreläsare för vad de gör, oavsett avsikt.

Standardupplägget för skräckföreläsningar är en rad anekdoter som ska illustrera vilka faror som finns på nätet. Dessa anekdoter är inte sällan exotiserande, alltså historier som förstärker uppfattningen att det finns ett vi och ett dom – vuxna och unga. Barn som zappar mellan tv-program, läser läxor, lyssnar på musik och chattar samtidigt är en klassiker. Det är viktigt för retoriken i dessa föreläsningar att etablera bilen av dagens unga som något väsentligt annorlunda.

En annan viktig del av skräckföreläsningar är att de inte bygger på vetenskaplig kunskap om unga och nätet utan baseras på antaganden och gissningar. Ofta har dessa föreläsare själva surfat runt och samlat upprörande bilder eller i chattar utgett sig för att vara barn och detta får sedan vara deras kunskapsbas. Denna typ av utforskning av nätet var väldigt vanlig på 90-talet då man ibland som vuxen kunde få uppmaningen att göra sånt här själv för att se vilka vidrigheter som fanns. Idag har vi kommit betydligt längre och det finns forskning att luta sig mot istället för denna typ av egen datainsamling. Vi har också förstått att det är djupt oetiskt att utge sig för att vara någon annan i en chatt oavsett vilka bevekelsegrunder man har. Lika oetiskt anser jag att insamlandet och uppvisandet av bilder och statusuppdateringar är.

Efter att ha gått igenom alla stadier som funnits avseende säkerhet för unga på nätet (jag har forskat om detta i 15 år) är jag förvånad att dessa skräckföreläsare fortfarande har en marknad. Att det finns folk som fortfarande tror att det de har att säga skyddar barn. Det var en viktig lärdom av gårdagens twitterdiskussion; att föreläsarna finns kvar och att det finns skolor som tror att de behövs. Det är ett ohyggligt underbetyg till alla oss som jobbar professionellt med de här frågorna. Hur i hela friden har vi misslyckats med att föra ut budskapet? Vi har haft 15 år på oss! Många av oss har ju faktiskt turnerat land och rike runt i så många år med ett budskap som går rakt emot skräckföreläsarna. Och ändå finns de kvar!

Så vad är problemet? Är det inte bra att föräldrar och personal får upp ögonen för allt det onda som finns på nätet? Hur ska de annars kunna skydda barn?

Svaret handlar om riskbedömning. Hur värderar vi olika risker i förhållande till varandra? Det skräckföreläsarna berättar om är inte det som barn i allmänhet råkar ut för. De berättar om de allra, allra sjukaste uttrycken, tolkade på det allra, allra mest negativa sättet. Och då får ju åhörarna inte en relevant bild av ungas vardag på nätet. Istället blir de rädda och oroliga, helt rättmätigt. Om det var så att alla barn ständigt är utsatta för oerhörda risker på nätet skulle det kanske vara bra att skrämmas. Då kunde de vuxna vara alerta och agera kraftfullt. Men nu vet vi, genom forskning och genom filosofiska resonemang, att så inte är fallet. Vi vet med säkerhet att de allra flesta barn hanterar sin nätanvändning på ett bra sätt. Vilket inte betyder att alla barn mår bra men att nätet inte är den farliga faktorn för de allra flesta barn. Vi vet t ex att barn som far illa utanför nätet är utsatta för större risk på nätet. Inte förvånande men nyttigt att veta. Då vet vi att det viktigaste arbetet gör vi utanför nätet, genom att fördela samhällets resurser så att alla barn får samma chanser, att alla barn har något vuxen de kan lita på.

En vuxen idag har, genom sin livserfarenhet inte minst, all kunskap som behövs för att skydda barn på nätet. De behöver inte gå en kurs, höra på en föreläsning eller läsa en bok för att kunna vara den stöttande vuxna som barn behöver för att bättre klara sin nätvardag. Och pratar vi om professionella – lärare, skolledare, elevvårdspersonal och andra – då har vi även den professionella dimensionen. De har utan tvekan all kunskap de redan behöver. Problemet för både föräldrar och personal är att många saknar självförtroendet – de vet inte om att de redan kan. Många, många har gått på retoriken kring nätet – att det handlar om teknik, att det är något fundamentalt annorlunda, att barnen idag är utsatta som aldrig förr. Det är helt enkelt inte sant.

Vuxna idag behöver bortse från den tekniska dimensionen av nätet och förstå att det är mänskliga problem vi står inför. När man börjar tänka så inser de flesta att de redan har vad som krävs. Och i den mån man saknar något ska man självklart ta hjälp av de unga man oroar sig för; fråga och vara nyfiken utan att vara fördömande.

Suck, jag skulle ju skriva kortare än en bok. Får ta vid en annan dag.

Motstrategi # 3: Läs inte allt

don't read this

Igår skrev jag om motstrategin att fokusera på det positiva och negligera det negativa. Dagens strategi är lite inne på samma linje, alltså en personlig strategi för att navigera på nätet.

Jag brukar tänka att nätet är ett erbjudande att läsa varandras tankar. Det finns så stora möjligheter att hitta information om andra, att läsa folks ganska öppenhjärtliga tankar och att lägga ihop ett och ett med hjälp av den information vi helt frivilligt delar med oss, att situationen kan liknas vid att kunna läsa andras tankar.

I teorin skulle ju det vara kul; att kunna tjuvlyssna på vad folk tänker. Men i praktiken skulle man nog tröttna ganska fort. Ganska snart skulle man höra tankar som man inte mår bra av att höra.

Så det bästa vi gör är att inte ta nätets erbjudande om att läsa varandras tankar. Att låta nyfikenheten stanna vid en tanke och inte agera på den. För de flesta av oss handlar det om enkla saker som att inte klicka på länkar i vad som kan antas vara spam, att inte googla folk till höger och vänster, inte läsa okänt folks Facebook även om de har en öppen profil och såna saker som inte är så svårt att följa. För andra som är ute och rör sig mer på nätet kan det handla om att inte följa alla länkar när man ego-googlar. Om man misstänker att det står något som man inte orkar med att läsa, så läser man inte.

Återigen vill jag poängtera, eftersom delar av näthatsdebatten har handlat om att missuppfatta andras utgångspunkter, att detta är en personlig överlevnadsstrategi och inte ett sätt att ge upp hela frågan och låta hatarna ta över världen. Den här strategin är tänkt att fungera på den personliga nivån medan man på samhälls-, företags- eller skolnivåerna måste arbeta på andra sätt.

Det är inte heller ett sätt att skuldbelägga offren, typ kort-kjol-skylla-sig-själv. Den som blir utsatt för hat och hot har självklart alla rättigheter på sin sida oavsett om hen läser allt som skrivs eller inte. Nog med disclaimers.

 

Motstrategi #2: Fokusera på kärleken

Den här motstrategin är mer personlig än den förra. Den här handlar om hur man som person kan tänka och agera i förhållande till hat på nätet. En inspirationskälla till den här strategin har varit komikern William Spetz. Vi träffades när Svt ville att vi skulle prata om nätet i programmet Gokväll. Det visade sig att vi kommit fram till många liknande tankar när det gäller förhållningssätt. Tyvärr finns inte avsnittet kvar på Svt play, det sändes 5 september och låg bara kvar en månad. William berättade att han fokuserar på de positiva kommentarer han får istället för att bry sig om de negativa.

Eftersom nu nätet med sina inbyggda egenskaper och erbjudanden gör att vi användare öppnar oss för varandra på ett sätt som vi inte gör i rummet, måste vi hitta sätt att förhålla oss till de praktiker detta medför. Vi kan exempelvis träna oss i att räkna till 10 innan vi säger något, vilket då blir en strategi för att göra nätet till en bättre plats; om färre säger dumheter blir det trevligare. Det är naturligtvis en bra idé men den räcker inte långt. Även om jag bara är jättetrevlig hela tiden kommer en massa andra användare fortsätta skriva dumheter och hur länge ska jag vänta på att nätet blir en bättre plats? Och där kommer kärleksstrategin in. Öppenheten gör ju att vi säger trevligare saker också, inte bara elakare. Om man som personlig strategi väljer att koncentrera sig på den trevliga sidan är chansen större att man får ett bra liv på nätet. Det flödar så mycket kärlek i mötesplatser på nätet att det vore dumt att inte ta vara på den.

Det här är inget som kommer av sig självt, det är något man måste träna sig i. De flesta människor hör negativa kommentarer bättre än positiva vilket betyder att det krävs ett aktivt ställningstagande för att låta de positiva vara viktigare. Och barn behöver hjälp med att utveckla ett sådant förhållningssätt.

Den här strategin kan lätt missuppfattas. Jag märkte det i debatten kring näthat (oj, så snabbt den var över!) att många valde att missuppfatta pratet om nätkärlek som ett sätt att förminska det allvarliga i hat och hot. Så är det definitivt inte. Att fokusera på kärleken är inte ett sätt att smita undan från ansvar. Vi ska alla aktivt bekämpa hat och hot, genom att bemöta, genom att synliggöra, genom att lagföra. Men samtidigt måste var och en hitta en strategi för att klara sitt eget liv. Och för vissa innebär det fruktansvärda saker som att inte kunna gå igenom sin post själv, att leva på hemlig ort och att ständigt tänka på vilken väg de går till och från jobbet. Men för de flesta av oss räcker det att hitta ett sätt att navigera i träsket – att fokusera på kärleken.

Man kan också behöva tänka på att vi alla är individer. Denna strategi kommer inte att funka för alla. Exempelvis har det visat sig att vi uppfattar negativa och positiva kommentarer om oss själva väldigt, väldigt olika. Så det får inte bli en norm att ignorera det onda eller en flyktväg för exempelvis skolan att säga: fokusera på kärleken så ska du se att det blir bättre!

Nästa strategi är uppbyggd på samma tema men med en lite annan vinkel. Kommer imorgon om inget viktigare inträffar. Som en journalist på en kvällstidning sa till mig en gång: Artikeln publiceras i morgondagens tidning. Ja, om inte Kikki Danielsson kör rattfull förstås.

Little Sweden

Igår firade vi min vän Camilla Hällgrens födelsedag med en storartad fest så idag är jag lite uppfylld av denna kreativa kvinna. Och då passar det bra att dela med sig av hennes unika konstprojekt Little Sweden. Camilla är forskare och konstnär och i Little Sweden kombinerar hon dessa karriärer. Hon fotograferar pyttesmå figurer i tablåer med teman från den forskning hon bedriver. De handlar om makt, kön, identitet och livet i stort, eller snarare smått. Jag gillar bilderna för att de har så många dimensioner; man kan ha dem på väggen bara för att de är så vackra men det finns alltid något mer att läsa in i dem och konstnären skriver oss aldrig på näsan. Bilden speglas i den som tittar på den och blir djupare tack vare vars och ens egna erfarenheter. Och bildtexterna är något särskilt.

Här är mitt placeringskort från igår, där Camilla hade satt fast en liten figur åt oss var. Där ser man hur små figurerna är.

bild

Min stora favorit är förstås den jag fick i 50-årspresent – For small people, 50 might seem a lot.

Vad är en våldtäkt? Vad säger lagen?

Vilka rättigheter har den utsatta under en rättegång? Advokat Elisabeth Massi Fritz har varit målsägandebiträde i flera uppmärksammade våldtäktsrättegångar. Här är en filmad föreläsning om lagen och våldtäkt. Den är långt, en och en halv timme, men värd varenda minut. Det finns många kunskapsluckor när det gäller de här frågorna och jag tycker att Massi Fritz är duktig på ett reda ut det krångliga samtidigt som hon tydligt tar offrens ställning.

Elisabeth Massi Fritz föreläsning Vad är en våldtäkt? Vad säger lagen?

 

Vem stöttar den som vågar sig ut i debatten?

I Umeå universitets debattforum Åsikten har Anne Grönlund skrivit om riskerna med att ge sig ut i debatten och vem som kommer att stå bakom en forskare som väljer att ta den tredje uppgiften på allvar. Så här skriver Anne:

Som forskare vill jag bygga broar mellan vetenskap och vardag. Jag ser det som självklart att rapportera till de skattebetalare som står för min lön. Så jag låter mig intervjuas, jag håller föredrag och sitter i paneler och jag skriver populärvetenskap.

Hon påpekar att när vi ger oss ut på detta sätt riskerar vi att hamna i sammanhang som vi inte riktigt har koll på. Och det finns ett till problem med den tredje uppgiften, eller samverkan som det kallas numera:

Universitetsledningar pratar mycket om att samverka med samhället, men talar de till mig? Räknas det jag gör alls som samverkan? Populärvetenskap väger lätt när vi räknar våra publiceringar och just inget alls i lönekuvertet. Och det moraliska stödet? På Umu:s hemsida följs rubriken Samverkan av formuleringar om att ”bidra till tillväxt” och att ”skapa nya produkter, tjänster och idéer.”

Men jag vill inte kränga varor; jag vill bidra till demokrati. Sprida kunskap som inkluderar så många som möjligt i en seriös debatt. Som motverkar masspsykos och järnrörsmakt. Och kanske näthat, om det är uttryck för en tillitskris i ett samhälle där eliten inte lyssnar. Som samhällsforskare vill jag inte tillhöra den eliten; jag vill ha örat mot marken och ansiktet mot vinden.

Jag hoppas precis som Anne att det finns utrymme för detta viktiga arbete – det som motverkar masspsykos och järnrörsmakt.

Ett gott liv för barn och unga!

Folkhälsoenheten i Kronoberg inbjuder till konferensen

Ett gott liv för barn och unga!

Onsdag 13 mars 8-16.30 på Elite Stadshotell, Kungsgatan 6 i Växjö.

Dagen kommer att behandla ämnen som sexualitet, alkohol, dataanvändning och psykisk hälsa. Den vänder sig till dig som jobbar med eller för barn. Se programmet här: Inbjudan till konferens förlängd .

Anmälan görs här, senast den 1 mars: Anmälan ett gott liv för barn och unga – Förlängd

Kostnad: Konferensen kostar 500kr exkl. moms. I avgiften ingår både fika och lunch.

Vid eventuella frågor kontakta folkhälsoutvecklare Rebecka Moding på rebecka.moding@ltkronoberg.se

www.ltkronoberg.se/folkhalsa

Program

08:00 – 08:30 Registrering

08:30 – 08:40 Inledning, Eva Pettersson Lindberg, Folkhälsochef, Landstinget Kronoberg.

08:40 – 10:00 Tonårshjärnans riskabla förvandling – konsekvenser för tankar, känslor och beteende, Åke Pålshammar, Senioruniversitetslektor i psykologi vid Institutionen för psykologi, Uppsala universitet.

10:00 – 10:30 Fika

10:30 – 11:45 Vad gör unga på nätet? Elza Dunkels, Lektor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet.

11:45 – 12:15 Kärleken är fri – eller är den verkligen det? Sara Mühling, arbetar som nationell samordnare för projektet Det handlar om kärlek på Rädda Barnens Riksförbund.

12:15 – 13:15 Lunch

13:15 – 14:30 Mellan sexdebut och samlagsdebut. Om det sexuella erfarenhetsinsamlandet, Olle Waller, Sexualupplysare, handläggare och utbildare på Lafa – Enheten för sexualitet och hälsa, Stockholms läns landsting.

14:30 – 15:00 Fika

15:00 – 16:30 Om längtanshålet – och känsliga människor, Hillevi Wahl, journalist och författare.

16:20 – 16:30 Avslutning

#1: Googlehygien

Här kommer det första av mina utlovade strategier för att hantera nätet. De är inte särskilt framtagna för företeelsen näthat, utan har vuxit fram i samtal med unga om deras näthantering. Strategierna funkar naturligtvis inte bara för unga.

Den första strategin handlar om att sköta sin googlehygien; att vara medveten om hur sökning fungerar och tänka på sökmotorerna som en arena. Första gången jag skrev om detta var hösten 2011, då jag gästbloggade om nätmobbning på forskning.se (och lite mer här på Nätkulturer). Jag tror inte att nätanvändningen har förändrats så pass mycket att denna strategi har blivit urmodig.

Att egogoogla – att söka på sitt namn eller sin organisation – är viktigt. Dels för att man ska få veta vad som finns att hitta, dels för att få möjlighet att styra bilden av sig själv. På samma sätt kan en organisation söka på sina nyckelord för att se ungefär hur träffbilden ser ut. Om man exempelvis arbetar med ungas psykiska hälsa kan det vara bra att regelbundet söka på ord som har med sådant att göra. Då bildar man sig en uppfattning om hur det ser ut när en ung människa vill hitta information om psykisk hälsa eller ohälsa. Och sen kommer den viktiga frågan: vad gör vi nu? Och där är mitt förslag att man försöker vara väldigt aktiv på nätet; twittra, blogga, facebooka, lägga ut bilder och texter som man själv kan stå för. Det blir ett sätt att utnyttja det faktum att de flesta inte läser fler än de första få träffarna i en träfflista. Den som är väldigt aktiv på nätet har större chans att hamna högt upp i söklistorna med just sitt eget innehåll. I bästa fall hamnar den som söker på ordet självmord på vettig information om vart man kan vända sig om man funderar på sånt och inte på en tråd om hur man bäst tar sitt liv.

Man kan naturligtvis välja att försöka jaga bort det man upplever som dåligt innehåll – en för övrigt vanlig strategi när det gäller just ungas psykiska hälsa. Men googlehygienstrategin är egentligen tänkt om en motvikt eller alternativ till att försöka få bort saker från nätet. Man kan alltid arbeta på flera nivåer samtidigt och använda båda men fokus bör ligga på att vara proaktiv och lägga ut innehåll snarare än att defensivt försöka få bort innehåll. Vi kommer aldrig kunna rensa nätet från otrevligheter men vi kan fylla på med trevligheter så att det oönskade hamnar långt, långt ner.

 

Legal clinic i skolan

Juridikprofessorn Mårten Schultz har tagit initiativet till en legal clinic för internetfrågor. Han skriver bland annat

Jag har tagit initiativ till en svensk legal clinic, vad man på svenska kanske kan kalla för en juridikklinik, som bedrivs fristående från universitetets undervisande verksamhet. Det som är speciellt med detta initiativ är att den enbart skall ägnas åt Internetrelaterade kränkningar i vid bemärkelse. I stor utsträckning finns det redan ett regelverk för detta: det finns regler om hot, förtal, förolämpning, olaga förföljelse och otillåten hantering av personuppgifter. Problemet är att dessa regler i praktiken inte får ett effektivt skydd i Internetmiljön.

Tanken är att folk ska få hjälp av juridikstuderande, antingen direkt eller genom att slussas vidare.

Det här slog an något hos mig och jag hade chansen att diskutera den med lärarstuderande i fredags (jag är visserligen tjänstledig men fick hoppa in som vikarie för en kollega som fick barn mitt i kursen). I våra diskussioner kom vi fram till att detta kunde vara något för skolan också.

Så mitt förslag är nu att vi startar en legal clinic för nätfrågor på en skola, som ett samarbete mellan lärarstuderande och juridikstuderande. Detta ska vara ett folkbildningsprojekt i första hand, något som skiljer detta från Schultz initiativ. Det ska fungera som en instans man vänder sig till med frågor om rättigheter på nätet. Det kommer inte att finnas resurser att driva fall, utan snarare kunskap om hur man kan agera, när man bör gå vidare, vart man ska vända sig, etc. Frågorna kommer med största sannolikhet att handla om näthat på olika sätt, vad man får och inte får publicera, upphovsrättsliga frågor, osv. Självklart ska både elever och personal kunna använda sig av kliniken.

Som jag tänker mig är detta ett projekt, alltså något som genomförs under en kort tid. Det finns två mål med projektet:

  1. Att utbilda elever och personal i en viktig del av den digitala kompetensen; frågor om juridik och etik på nätet. 
  2. Att studera verksamheten under projektets gång och fundera ut hur man kan ta detta vidare.

Ett sätt att ta det vidare kan vara att man upptäcker det stora behovet och inrättar såna här kliniker på varje skola men mer troligt är att behovet bara finns under en övergångsperiod. Rent konkret kan det bli en skrift med de vanligaste frågorna. Folkbildning är hur som helst ett nyckelord.

Så nu är det bara att börja jobba. Jag kommer att bjuda in studenter som skriver examensarbeten att delta i arbetet. Jag måste också få någon intresserad på juristprogrammet. Och så måste det sökas pengar för att projektleda och publicera. Och du som läser är självklart välkommen att delta i arbetet, starta ett eget projekt, kommentera idéerna eller något annat.