Det är viktigt och utvecklande att ha tråkigt ibland

Lämna ett svar

Jag tänkte skriva några inlägg om floskler som kan behöva problematiseras. Det är sådant jag stöter på i samtalet kring unga och nätet och som sägs som om det vore sanningar. Den första floskeln dök upp på Twitter idag men är ingalunda ny:

Det är viktigt och utvecklande att ha tråkigt ibland

I en artikel i Sydsvenska Dagbladet menar utbildningsforskaren Teresa Belton att det är bra för kreativiteten att ha tråkigt. Hon radar upp exempel på extremt kreativa personer som säger att tråkighet har varit bra för deras skapande; författare, konstnärer och skådespelare. Alla namngivna och med sin speciella historia om hur trist de hade det när de var små eller sjuka och hur de nu är superkreativa. Det är roligt att läsa och det är fina illustrationer av hur vissa människor kan anpassa sig, orma sig ur oönskade situationer, klara det omöjliga som det kan tyckas. Historien är full av dessa berättelser och vi älskar att höra dem. Så långt är jag med, men Beltons slutsats, som hon delar med många, behöver problematiseras. Vet vi att tråkighet är bra för kreativiteten? Det vi vet är att dessa personer tillskriver sina briljanta idéer perioder av uttråkning. Punkt. Vi vet inte om det är generellt. Att dra slutsatsen att det är nyttigt att ha tråkigt utifrån ett antal berättelser av detta slag kallas för att använda sig av anekdotiska bevis och är lika orimligt som att säga att rökning inte är farligt för att man känner en gammal gubbe som blev 112 år och som började röka när han var 9 år.

Det kan vara så att det är nyttigt att ha tråkigt men det kan lika gärna vara så att det är förödande för hjärnan att ha tråkigt men att vissa individer klarar detta bättre genom att de lyckas ta vara på tristessen och aktivera hjärnan till sådant som vi uppfattar som nyttigt.

Det hela landar i att våra tankar kring frågan styrs av våra värderingar. Om vi omfattar idén om att allt var bättre förr och att dagens samhälle inte kan leda till något bra, är det lätt att tolka utvecklingen kontra historien på just det sätt Belton gör; dagens barn har ju aldrig en tråkig stund, det kan väl inte vara bra? Och så skenar tankarna iväg.

Även barn är olika. Det finns barn som fantiserar ihop en hel värld av kottar och en vattenpöl men det finns också barn som blir handlingsförlamade och inte ser annat än kottar och en pöl. Det finns barn som kommer på de mest fantastiska idéer hela tiden och det finns de som måste ha hjälp och peppning för att få något gjort. Det finns barn som klarar att sitta av extremt tråkiga lektioner i skolan för att deras hjärna går på högvarv ändå och det finns de som bryts ner av tristessen och skadas för livet av att deras hjärna inte får arbeta med något vettigt.

Dessutom är det ett ociviliserat sätt att prata om andra, oftast barn, på detta nedvärderade sätt.

Det var min första floskel. Det kommer mer under hösten.

Digitaliseringen i skolan – krävs en nationell strategi?

Lämna ett svar

I juli var jag nere på Gotland för Almedalsveckan. Det är tredje året jag är med och pratar om mina frågor. Första året sa jag som avslutning på ett seminarium att min förhoppning inför framtiden var att vi inte skulle stå här igen nästa år och älta samma saker. Nu blir det inte riktigt så, utan samma farhågor och funderingar är lika aktuella år efter år. Oavsett det har varje seminarium varit givande, åtminstone för mig själv.

Min främsta poäng under det här seminariet var att skolministern måste leda utvecklingen i skola och lärarutbildning. Vi fokuserar alltför mycket på hur långt vi har kommit idag, inte de delar av utbildningsväsendet som halkar efter. Och där behöver skolministern peka med hela handen.

Se hela seminariet på Lärarkanalen. Och den uppmärksamma tittaren ser att de små runda blåmärken mina små barnbarn har nypit fram på mina armar matchar klänningen perfekt. Jag lämnar inget år slumpen!

 

Uppdaterade gratisresurser

Lämna ett svar

I våras sammanställde jag en lista över gratis resurser för utbildningar om unga och nätet. Nu har jag uppdaterat den lite. Hör av dig om du har fler tips så lägger jag ut en ny lista i höst.

Utbildningsmaterial för yngre

Statens medieråd: Nosa på nätet – ett utbildningspaket för yngre barn. Tanken är att utveckla ett allmänt kritiskt förhållningssätt snarare än att träna sig i specifika nätbeteenden.

Statens medieråd: Jag ❤ internet – ett utbildningsmaterial för barn i mellanstadieåldern. Här har jag lite kritik. Det är ett bra material men de envisas med rådet att inte använda sitt riktiga namn på nätet. Farligt och dumt! I övrigt är det ett väl genomarbetat material. Jag skulle dock vilja uppmana den lärare som ska använda det att vara uppmärksam på ifall eleverna svarar som de tror att de borde svara. Många barn är lika påverkade av medierapporteringen och debatten om unga och nätet som deras vuxna och vet ungefär hur vi förväntar oss att de ska säga. Försök visa att de får tänka fritt kring de här frågorna, så får alla ut mer av övningarna.

Ungdomsstyrelsen: Ses offline? – ett metodmaterial för dig som arbetar på högstadiet eller gymnasiet, i fritidsverksamheter eller ungdomsorganisationer.

Internetfonden: Unga och Internet – en guide för lärare och föräldrar som tar upp ett antal vanliga scenarier som kan inträffa på skolan, i hemmet eller i kompiskretsen. Till varje fallbeskrivning hör ett antal frågeställningaroch reflektioner från en expertpanel. (Den här tar jag upp även bland vuxenböckerna eftersom den både innehåller viktig kunskap för vuxna och konkreta tips på arbete med elever).

Informationsmaterial för vuxna

Elza Dunkels: Råd till vuxna – tips till dig som har unga nätanvändare i din närhet.

Internetfonden: Unga och Internet – en guide för lärare och föräldrar som tar upp ett antal vanliga scenarier som kan inträffa på skolan, i hemmet eller i kompiskretsen. Till varje fallbeskrivning hör ett antal frågeställningaroch reflektioner från en expertpanel.

Net Nanny svarar på dina frågor – en frågelåda om unga och nätet, där Elza Dunkels besvarar frågorna utifrån aktuell forskning. Du kan ställa frågor anonymt och få svar i bloggen eller personligen via mail.

Statens medieråd: Våldsamma datorspel och aggression – en översikt av forskningen 2000–2011. En sammanfattning av vad forskningen säger om våldsamma datorspel och aggression.

Ungdomsstyrelsen: Utsatt – en sammanfattning av de viktigaste resultaten ur rapporten Se mig, Ungdomsstyrelsens ungdomsenkät 2012 samt myndighetens erfarenheter av regeringsuppdraget kring sexuell exploatering av unga via nätet.

Internetfonden: Copyright – Copyleft – förklarar vad upphovsrätt är och hur den påverkar skapande och kommunikation, samt att hjälpa den som vill använda sig av upphovsrättslicenser. Här förklaras hur öppna licenser kan användas för att hjälpa skapande människor att dela med sig av sina alster.

Internetfonden: Källkritik på Internet – en guide för att navigera på nätet. För att kunna värdera trovärdigheten hos informationen på nätet behövs verktyg och även grundläggande kunskaper om hur webben fungerar. Oavsett om du gör research för ett skolarbete, surfar för nöjes skull eller arbetar med informationsinhämtning finns det metoder att tillgå i sökandet efter fakta och sanningar på nätet. Guiden tar upp allt från traditionell källkritik till hur du spårar upp nättjänsters geografiska hemvist.

Joakim Jardenberg: Får jag fotografera dig naken? – fem frågor på tal om näthat. Resurs för att förstå upphovsrätt och annat relaterat på nätet. Diskussionsmaterial.

Dela! – ett nätverk för alla som är intresserade av att dela idéer, frågor och erfarenheter om skola, utbildning och lärande.

Inkvotering av alla!

Lämna ett svar

Jag tror att det blir en liten serie om genus nu under sommaren. Om jag känner för att sitta och skriva.

Här är iallafall den första delen, om kvinnor och akademin, inspirerad av dagens Brännpunkt i SvD om hur systemet med föräldraförsäkring missgynnar kvinnliga forskare. Det är naturligtvis bara en liten kugge i det stora missgynnande systemet, och det är bra att någon påpekar dessa missförhållanden. De måste upp till ytan för att kunna förändras. Det är ju ändå så att alla dessa små, små skillnader i hur män och kvinnor behandlas sammantaget blir rätt stora.

Det är inte så farligt att inte få stöd under en graviditet och få full föräldrapenning. Det är inte så farligt att inte komma till tals på ett möte även om en försöker. Det är inte så farligt att få kommentarer om att kvinnor är mindre produktiva än män pga mammaledighet, även om en vet att det inte är sant. Det är inte så farligt att få lite mindre lön än den där mediokra manliga kollegan även om en vet att ens egna insatser är så mycket bättre. Men sammantaget blir det farligt.

Alla dessa små hinder samlar ihop sig till ett ohyggligt stort hinder. Jag misstänker att de flesta kvinnor har fått kämpa det dubbla jämfört med män för att nå sin position, oavsett om det gäller studier, arbete eller fritidsaktiviteter. Just för att de små hindren samlar sig på hög. Och för att de små hindren är lite löjliga att klaga på. Vad spelar det för roll om du har några hundralappar mindre än Lars-Göran? Är det den viktigaste saken i livet? Nej naturligtvis inte. Och de små, små skillnaderna samlas på hög.

För mig har det periodvis varit fullkomligt bedövande att tänka på det här. Jag blir alldeles matt när jag tänker på att jag har disputerat. Det är ett sånt ohyggligt jobb, en sån utmaning för hjärnan, för självförtroendet. Det kräver sådan logistik, sådant taktiskt tänkande. Och en enorm arbetsinsats. Och jag fick baxa mig igenom det utan den peppning en manlig doktorand får från sin arbetsgivare och sina kollegor. Det är bra jobbat!

I vår familj har vi den lite roliga möjligheten att jämföra två fall: en man och en kvinna, som gick igenom grundutbildning och forskarutbildning ungefär samtidigt och med exakt lika många barn (samma barn, lustigt nog). Och det har varit några vansinniga skillnader i hur vi har bemötts under åren. Några nedslag:

En dag när vi var unga och fattiga kom min man hem från universitetet och hade med sig ett paket kaffe och ett paket sockerbitar. Som han fått av sekreteraren på institutionen med hänvisning till att det blivit över från ett möte och att han som har så många barn säkert behövde det.

När jag var rätt nybliven mamma, utan vettig föräldrapeng, tänkte jag läsa en kurs för att försörja mig. Studievägledaren tittade mig i ögonen och sa: har inte du just fått barn? Jo, svarade jag stolt och glatt. – Men då borde du passa på att vara hemma och njuta av den tiden istället för att plugga. De här åren går så fort.

Den typen av väldigt skilda historier kan ni få höra en hel kväll hemma hos oss. Jag kan inte låta bli att dra en till, kanske den värsta:

De första åren på det jobb jag har nu var våra barn så små att de gick på dagis och fritids. Varannan dag var det min tur att hämta så jobbdagarna var rätt korta då. De andra dagarna ville jag ju ändå komma hem och äta middag med familjen så jag tillhörde inte gänget som beställde pizza till jobbet och satt kvar till 9 på kvällen. Efter ett tag visade det sig att många möten om vem som skulle ta vilken kurs försiggick på kvällarna, när jag hade gått hem för länge sen. Så på morgonen fanns det bara kvar de där kurserna ingen ville ha: filhantering och filhantering för livrädda. Bildhantering och webbdesign var redan paxade. Och vid utvecklingssamtal fick jag således höra att jag inte kunde räkna med någon vidare löneökning eftersom jag bara håller i de enklaste kurserna. Ett autentiskt citat: Du får tänka på att det finns många som du men bara en Lars-Göran. (Lars-Göran heter något annat på riktigt)

Under samma tid fick min man få upp sin lön med hänvisning till att han har så många barn att försörja.

Och för att ingen ska missförstå mig: jag älskar den här inkvoteringen och stöttningen av män, som både män och kvinnor är så bra på. Jag älskar sekreteraren som skickade med kaffe och socker till den fattiga doktoranden! Jag älskar chefen som gick med på löneökning eftersom försörjningsbördan faktiskt ligger till grund för att en vill ha upp sin lön! Och jag älskar alla de där små signalerna som skickas till män: dig ska vi satsa på, du duger, du har en plats i världen, du är snygg vad du än har på dig och hur du än sköter din kropp, du säger de mest fantastiska saker och dina skämt är så roliga!

Det är underbart! Det är så vi ska behandla våra medmänniskor. Jag har bara ett enda, anspråkslöst krav: att inkvoteringen och stöttningen ska gälla både män och kvinnor.

 

Invisible Boy

Lämna ett svar

 

Ganska precis ett år efter att Gun-Marie Frånberg, Camilla Hällgren och jag avslutade det fantastiska projektet Invisible Girl, lanserar vi vår nya idé Invisible Boy. Att det blev en pojke har inget med rättvisa att göra. Istället blev det så tydligt för oss när vi satt och utvärderade osynliga flickan att det finns pojkar och män att beskriva med en liknande ansats. I vårt avslutande tal på konferensen Invisible Girl sa vi bland annat:

The Invisible Girl project was underpinned by the assumption that we live in a sexist society, where girls and women are underprivileged, stereotyped and discriminated. However, this does not mean that men in general suppress women or that men and boys in general are privileged. The sexist power structure seems to have negative consequences for both sexes. Men generally have a shorter life expectancy than women; boys can be noted to under-achieve in certain school subjects, boys who are sexually abused and boys with eating disorders are made invisible.

Och trots att vi tittade varandra i ögonen och lovade att aldrig mer dra igång ett sånt här stort projekt utan finansiering eller stöd uppifrån, infann sig tvånget, eller projekttourettes som vi kallar det, att gå vidare, att rida på den positiva energin som kommer från att lyckas med ett underifrånprojekt. Och idag är vi redo att lansera Invisible Boy. Vi bjuder in forskare och konstnärer på alla nivåer att beskriva den osynliga pojken. I det förra projektet antog vi bidrag från nästan alla jordens kontinenter, om skiftande teman som tonårsmammor, homosexuella i traditionella samhällen, kvinnor i akademin och vikten av hela och rena underkläder. Vi antog bidrag i olika format som forskningsrapporter, sagor, tecknade serier och en film.  Vi antog bidrag från arbetslösa, ensamstående mammor utan akademisk utbildning, kämpande konstnärer och professorer. Vi sökte kritiska, avvikande röster och vi fann dem. Och vi vill göra det igen!

Vi är alltså genuint intresserade av just din berättelse om den osynliga pojken. Ta chansen att beskriva honom för oss! Kanske blir du en av de som får vara med i vår bok nästa år. Och det vill du! Allt vi gör är nämligen roligt. Det är vår princip. Livet är för kort för att ha tråkigt. Inte ens på jobbet har vi tid att ha det småtrist. Och om du inte har en berättelse, känner du säkert någon som har det. Sprid gärna detta call for participation.

Bilden i callet är skapad för just det här projektet av Camilla Hällgren, Little Sweden Art.

 

Almedalen

Lämna ett svar

Första veckan i juli samlas stora delar av – vad ska vi kalla det? – opinionsbildare i Visby för att framföra sina olika budskap under politikerveckan. De senaste två åren har jag varit där och pratat om unga och nätet och så även i år. Jag kommer att medverka i två seminarier.

Det första är på tisdagen, Digitaliseringen i skolan – krävs en nationell strategi? arrangerat av Lärarförbundet. Där kommer jag att prata med Jan Gulliksen, ordförande Digitaliseringskommissionen samt professor i Människa-datorinteraktion vid KTH, Paula Örn, 1:e vice ordförande kommunstyrelsen, Ale kommun, Maria Stockhaus, ordförande Barn- och ungdomsnämnden i Sollentuna kommun samt ordförande SKL:s utbildningsberedning, Frida Edman, marknadschef, Lin Education. Eva-Lis Sirén, ordförande, Lärarförbundet och Fredrik Svensson, Rektorsakademien Utveckling som är moderator. Så här beskrivs seminariet:

Digital kompetens är en av framtidens nyckelkompetenser och är avgörande i en modern och likvärdig skola. Stora satsningar på digitala verktyg görs i många skolor. Men skillnaderna är stora mellan kommunernas ambitioner. Krävs en nationell strategi för det digitala lärandet i skolan?

Sen är jag med på onsdagen i ett seminarium arrangerat av Fryshuset: Ingen rädder för nätet här. Där ska jag prata med Helena Meyer, föreläsare och debattör, verksamhetsansvarig Fryshusets Nätvandrare och Johnny Lindqvist, Surfa Lugnt om:

När tragiska händelser inträffar i anknytning till Internet får det ofta stort genomslag i media, exempelvis upploppen utanför Plusgymnasiet i Göteborg. Benämningen ”näthat” har blivit ett nytt ord i var mans vokabulär, men är hat och kränkningar verkligen något som har kommit med Internet?

Om du är i Almedalen kanske vi ses. Det är väldigt ensamt bland alla människor den där veckan, så jag hoppas att du hejar på mig om du ser mig.

 

Demonisera inte de ungas nätkultur

1 svar

Jag och min man skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet 8 juni:

I svallvågorna efter näthatsdebatten och i samband med den nu aktuella instagramrättegången förs ett märkligt offentligt samtal om ungdomskulturen på nätet. Den framställs som djupt destruktiv och hatisk, till skillnad från ungdomskulturen innan internet. Det här bekymrar oss på flera, lite paradoxala, sätt eftersom vi tycker oss skönja både en risk för trivialisering och demonisering av ungas situation.

När man pratar om uttryck för hat på nätet pratar man sällan om bakomliggande orsaker. Man pratar mer om de tekniska förutsättningarna för dessa uttryck. Internets förmåga att locka fram starka formuleringar är visserligen väl dokumenterad men detta räcker inte som förklaring till det som nu sker. Hatet måste också ha sitt ursprung någonstans. Kvinnohat, flickförakt och främlingsfientlighet fanns redan före internet och har bara hittat nya arenor. Extremt effektiva arenor, vilket möjligen har förstärkt hatet, eller kanske bara gjort det mer synligt än förut. Oavsett hur man vill betrakta hat och hot på nätet ligger ändå urgamla maktstrukturer till grund för hatet. Och när fokus hamnar på de nya uttrycken för hatet, riskerar vi att trivialisera dess strukturella jordmån.  När vi så tydligt lyfter fram modaliteten internet framför hatets innehåll, missar vi att flickor i alla tider har förfördelats och utsatts för sexuella kränkningar, att rasismen frodats i alla åldrar och samhällsskikt. Vi missar att prata om de bakomliggande orsakerna genom att trivialisera det som varit. Och att trivialisera det som varit leder knappast framåt, till en lösning.

Dessutom finns det en risk för demonisering av samtida uttryck. Vi vet sedan tidigare att ungdomskultur är svårt att förstå sig på; uttrycken ser annorlunda ut än de man är van vid, språket har förändrats, samtalsämnen likaså. Det som inte gick för sig att tala om under tidigare generationer, är rumsrent och acceptabelt i dag, vilket kan upplevas som hotfullt för den som börjar bli äldre. Det innebär att det finns en risk att vi demoniserar samtiden på ett sätt som vi inte har täckning för. Vi vet inte om det är farligare att vara ung idag. Vi vet inte om tonen är råare idag. Vi vet inte om fler utsätts. Vi kanske bara har fått syn på saker bättre genom att internet för upp dem till ytan. En instagramrättegång skulle inte ha kunnat komma till stånd på 1970-talet eftersom den tidens kränkningar inte fanns dokumenterade. De existerade bara i ögonblicket och bara mellan offer och förövare.

Som det offentliga samtalet förs finns en uppenbar risk att näthatarna görs till folkdemoner och att samhällsresurser läggs på häxjakt. Det finns redan ett regeringsuppdrag att skapa en attitydkampanj vars mål är att stävja näthat. Det vi i stället bör prata om är hur vi ska förhålla oss till det som verkligen är nytt. Hur ska vi tänka kring det faktum att en kränkning på nätet innebär sin egen dokumentation? Hur ska vi förhålla oss till de förstärkta uttrycken på nätet? Vad behöver vuxna och unga tänka på vid interaktion över nätet? Vi bör släppa diskussionen om på vilket sätt rasism, sexuella kränkningar och hat levereras och i större utsträckning koncentrera oss på de strukturella orsakerna och bevekelsegrunderna för dessa företeelser.

Att tala om hur saker var innan vi fick internet är inte lätt. Vi kan inte veta vad som verkligen har förändrats. Det kan på ytan se ut som om tonen är råare eller hatet är mer omfattande men det är inget vi kan fastställa statistiskt. För vissa kan det upplevas som mer hatiskt, som något vi inte känner igen från vår egen ungdom. För andra kan det vara exakt så där det kändes innan internet. Det finns alltså inte endast ett sätt att se på saken, det finns många olika före och efter internet.

Objekten skiftar men jakten på folkdemoner fortgår. Attitydkampanjer och rop på nya lagar gällande näthat ger i bästa fall kortsiktiga lösningar. I sämsta fall tar det fokus från de strukturella problem som utgör grunden för hatet.

Elza Dunkels, nätforskare vid Umeå universitet

Johan Nordlander, språkvetare vid Umeå universitet

 

Näthat och nätkärlek – om hat, kärlek och mobbning på nätet

Lämna ett svar

I höst kommer äntligen min forskningsöversikt om nätmobbning ut. Det har varit en otroligt lång process där Skolverket har granskat och ändrat och granskat igen. Och igår fick jag besked att nu är det äntligen dags… för den sista granskningen! Så i höst ska det bli offentligt. Och då tycker jag att det är dags att föreläsa om det hela. Lite har jag redan testat på er som hört mig det sista halvåret men en hel del nytt kommer ifrån själva rapporten.

Så är ni intresserade av de här frågorna kan ni skicka en förfrågan till bokning@kulturer.net eller gå in på www.kulturer.net/forelasningar och fylla i ett formulär så kontaktar vi dig.

Kort beskrivning av föreläsningen:

Näthat och nätmobbning har fått stort utrymme i media, medan den vänskapliga kärlek som flödar inte fått lika stor uppmärksmahet. Det finns förklaringar till att uttrycken på nätet blir så starka, både i positiv och negativ riktning. Några av dem diskuteras i föreläsningen som också ger praktiska råd för att hantera hat och kränkningar på nätet. Föreläsningen baseras på den forskningsöversikt om kränkande behandling på nätet som jag skrivit på uppdrag av Skolverket – Finns nätmobbning? ges ut av Skolverket under hösten 2013.

Mammor

1 svar

581276_10150882488373907_1219754256_n

Eftersom jag tycker att mors dag är en sån idiotisk sak om man vill få bort patriarkala strukturer tänker jag inte fira dagen men mina tankar går ändå till alla mammor en sån här dag. Det kan inte hjälpas. Jag blev nyligen både mormor och farmor och tänker ofta på hur fantastiska mammorna till dessa små är. Jag hade faktiskt glömt bort hur tufft det är att vänta och få barn. Och då menar jag inte de fysiska umbärandena, utan omgivningens krav. Man ska sluta röka, man får inte dricka, man får inte bli för tjock, man får inte vara för smal. Är man för snygg blir folk avundsjuka, går man i mjukisar och en för stor t-shirt har man släppt allt. Folk har rätt att klappa en på magen, som ju ändå måste anses vara en rätt intim del av kroppen. Folk tycker sig ha rätt att ha åsikter om hur mamman ska föda och hur barnet sedan ska få i sig näring. Varje beslut hos en blivande mamma är politiskt, aldrig personligt. Och ändå måste det vara det mest personliga man kan göra, att upplåta sin kropp till ett nytt litet liv. Folk har åsikter om saker som i andra fall skulle anses vara väldigt personliga ställningstaganden för den eller de som ska få barn.

Här kan det vara på sin plats att säga att jag är full av beundran för alla pappor som tar ansvar för sina barn också. Och de blir bara fler och fler. När jag fick mina barn var de inte alls lika många. Jag fick barn med en av dem som ville bli pappa på riktigt, som har delat allt med mig, men runt omkring oss fanns det pappor som levde sina liv som om det inte kommit in något nytt i deras liv. Idag är det många, många fler som är pappor på riktigt. Men det finns en skillnad mellan mammor och pappor; pappor behöver inte bombarderas med goda råd hela tiden, om sina kroppar och om ditt uppförande. Ja, det händer ju att pappor får opåkallade råd från kända och okända om hur de ska sköta sina barn. Och att de får uppmuntrande tillrop för att de är så fina att de tar hand om sina barn. Så vi har lång väg att gå innan mammor och pappor får samma behandling.

Men idag skulle jag vilja skicka mina varmaste tankar till alla starka mammor, som klarar av att föda och knyta an till sitt barn, som kämpar sig igenom amning och sen lyckas sluta amma, just när det börjar gå bra. Till alla mammor som har svårt att knyta an till sitt barn. Till alla mammor och pappor som flaskmatar, som lär barnen äta fast mat tidigt eller jättesent. Till alla som lyckas få sitt barn att sova hela natten och till alla som vankar omkring eller kör runt i bilen i panik. Till alla som har sitt barn sovandes i egen säng och alla som ger upp och sover i en stor hög tillsammans. Till alla som laddar ner babyappar för att få en liten stund själv och alla som läser sina barn till sömns varje natt. Till alla som orkar och inte orkar. Till alla som tar hand om andras barn och som blivit mammor på andra sätt än genom att föda dem.

På sätt och vis är det ett jobb man gör när man väntar barn. Utan nya barn skulle  landet, samhället och mänskligheten försvinna, så på ett vis kan man säga att alla mammor gör en insats för sitt land, samhället eller mänskligheten. Men samtidigt är det inte ett jobb utan ett personligt öde, frivilligt eller ofrivilligt. Och det betyder att mammor inte är underställda sitt land, samhället eller mänskligheten. Däremot måste alla vi andra ska göra allt för att stötta föräldrar. Men på deras villkor. Vi har inte rätt att dra till med (förmodligen påhittade) kinesiska ordspråk som att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn och sen kliva in i någons personliga sfär. Det är vänligt av byn att hjälpa till där det behövs men byn har inte rätt att ingripa mot föräldrarnas vilja.

Köp inte tårtor och blommor. Uppmärksamma mammor och pappor på allvar varje dag istället.

E-bok: Vad gör unga på nätet?

Lämna ett svar

Nu finns äntligen Vad gör unga på nätet? som e-bok. Perfekt för den som inte vill vänta på att få pappersboken i brevlådan eller som hellre läser på skärm. Billigare, dessutom. Här kan du för övrigt provläsa lite ur pappersboken.

Här kan du köpa den:

Cdon 199:-

Adlibris 181:-

Bokus 184:-

Addbooks 181:-

Bokia 179:-

Eller varför inte låna boken på ett bibliotek?