Vi har noga undvikt traditionen att fira mors dag i vår familj. Det finns väl bara två sätt att tolka att vi har en mors dag; den ena är djupt sexistisk eftersom mors dag var den dagen då mor fick ledigt från hushållsarbetet och den andra är att det är en kommersiell dag som vill få oss att konsumera skräp som tårtor och blommor som vissnar på ett par dagar. Man skulle ju, om man är välvillig, tänka sig att dagen är till för att tänka lite extra på den person som kanske har fött fram en eller på annat sätt kommit att bli den man kallar sin mamma. I år väljer jag faktiskt den sistnämnda eftersom min mamma precis gick bort.

Det finns inga vettiga sätt att tackla att ens föräldrar dör. I mitt fall var det dessutom inte ett tänkbart alternativ att jag skulle vara utan föräldrar redan i 50-årsåldern. Min mamma och pappa var de yngsta föräldrarna under hela min uppväxt. Det här är ett kort som är taget när min lillasyster döps. Mamma är 21 och pappa är 22. Och nu är båda borta.

Mamma hade extremt många motgångar i sitt liv, redan när hon låg i mormors mage, och det finns ingen som kommer att skriva minnesord över henne i någon tidning. Det som finns att säga om en kvinna som kämpat så hårt mot så många problem låter sig inte formuleras i fina ord. Det vi barn fick av henne var spontanitet, humor även i de svartaste ögonblicken, intelligens, medmänsklighet och en storts klurighet som handlar om att inte alltid tolka saker som de ser ut på ytan. Men vi fick också utveckla hård hud och beredskap att klara motgångar. Vi fick lära oss den hårda vägen att prioritera, att inte göra som andra vill eftersom livet är så skört.

Trots att hon bara blev 71 år hann hon ta hand om alla barnbarnen när de var små. Det är egentligen mormor som har de bästa historierna från barnens uppväxt, hon hade tid och ork för alla åtta. Mamma kunde laga fantastisk mat från ingenting. När vi som barn tittade in i skafferiet och konstaterade att vi inte hade något att bjuda kompisarna på, stegade hon in och svängde ihop underbara rätter från detta ingenting. Hon kunde också skratta åt sig själv och berättade mer än gärna om dumheter hon gjort. Den generositeten tror jag är nyckeln till en bättre värld, där vi inte putsar på ytan utan delar med oss av att vi alla är människor med fel och brister.

Nu får du sova, mamma. Utan dåligt samvete, utan stress och oro, utan att andra ska tala om för dig hur det ska vara. Vi är kvar här och slåss mot det gubbvälde som stötte ut mormor och som offrade dig. Du har gjort ditt, nu fixar vi resten. Och jag tjatade på dig att du skulle skriva boken men jag tror att du vet att någon av oss någon gång kommer att skriva den fruktansvärda och fantastiska roman som var ditt liv. Och självklart ska Charles Aznavour sjunga för sig. Jag tycker fortfarande att den här versionen är supertöntig men just den här gången får du bestämma musiken.