Idag är jag i Oslo, på skolledarkonferensen Skolen i digital utvikling. Därför tänkte jag passa på att påminna om att Annakarin Nybergs och min bok om näthat och passar därför på att påminna om att den finns för fri nedladdning även på norska: Netthets – strategier og tilnaerminger.
Juristerna Hanna Kjellman och Didrik Värmon poddar om integritetsfrågor och i senaste avsnittet fick jag gästa dem för att prata om barns och ungas rätt till integritet.
Jag har samlat alla poddar jag varit gäst i på en sida, ifall du vill lyssna.
Mitt i skrivandet av förra inlägget fick jag beskedet att jag är en av fyra som har chansen att få priset Årets nätängel! Allmänheten har fått nominera och sedan har en jury valt ut fyra som får gå på gala 18/11 och nervöst sitta peta i maten, slitas mellan ”nä, de andra är så himla bra, nån annan får det” och ”fast det kan ändå bli jag, jag är ändå i final”. Och jag är en av de lyckliga! Det är ett väldigt fint gäng jag får partaja med, oavsett vem av oss som vinner.
Så här skriver juryn om mig:
Elza Dunkels har jobbat med frågor som rör näthat och allmänt vett och etikett på nätet längre än de flesta av oss faktiskt varit uppkopplade. En sann pionjär på området som alltid lutar sig mot forskning och fakta i allt som rör nätkultur i stort. Med sitt fokus på ungdomar och nätet har hon en central roll i att forma ett bättre internet för alla.
Nyheter 24 gjorde en intervju med mig:
Grattis! Hur känns det att vara en av de nominerade?
”Det är helt fantastiskt! Jag har inte hunnit smälta det ännu, jag är mest bara glad och förvirrad. Jag? Nominerad till Årets Nätängel? Sen är jag en sån där tönt som inte gillar att tävla, så jag tycker att jag är vinnare redan nu. En nominering, att vara en av fyra finalister, det är ett förstapris om ni frågar mig!”
Varför tycker du att det är viktigt att sprida #mernätkärlek?
”Hatet på nätet gör så mycket skada. Det äter sig in i människors mående och i alla de demokratiska rum och processer som vi har kämpat oss till. Kvinnor har fått rösträtt, men nu tystas kvinnor på grund av näthat, som ett exempel. Allt detta hat kan inte uppvägas av nätkärlek men de kärleksfulla uttrycken kan skapa ett klimat där vi kan återta allas lika värde och rättigheter, steg för steg. Sen tycker jag också att det är viktigt att vi pratar mer om all den kärlek och osjälviskhet som flödar på mötesplatser på nätet. Det blir lätt ett alltför stort fokus på näthat och risken är då att nätet i sig får skulden och att den enorma demokratiska potential som nätet ändå innebär förminskas. Nätkärlek, oavsett om vi menar enkla saker som att klicka på hjärtat under ett inlägg eller oerhörda saker som att faktiskt rädda någons liv, eller allt däremellan, är en kraft som vi ska ta vara på, som vi ska skapa system för att utnyttja för att öka alla människors möjligheter att ha ett bra liv.”
Det är många som är arga nu, när det gäller frågor som rör skolan. Den vreden har ett pris. Den gör att energi som hade behövts till eleverna istället läggs på ordväxlingar, meningslöst debatterande och ilskna påhopp. Det är naturligtvis inte ok att lägga resurser på konflikter mellan vuxna, på bekostnad av barn. Samtidigt är det ett svårgreppbart pris som inte låter sig konkretiseras så lätt, mer än att det urholkar barns tillit och fortplantar sig genom generationer.
Vreden har också ett annat pris. Den orsakar tystnad. Det är lite lättare att prata konkret om det priset, eftersom det får omedelbara, mätbara effekter. Vreden hos en del som hör mig prata eller läser det jag skriver kostar mig nattsömn, lugn, trygghet, aptit, lust, ork. Så ursäkta om jag kräks framför era ögon, men här kommer det jag skulle vilja säga men aldrig vågar.
Mitt liv blir lite sämre därför att du tycker att jag är irriterande. Såpass irriterande att du måste berätta det för mig. Jag är den första att erkänna att jag kan vara lite för mycket, lite för ofta och lite för energiskt. Men varför måste du säga det till mig? Ring en vän! Viska till din bänkgranne under föreläsningen! Skicka nidbilder av mig på små lappar till dina kollegor, jag kunde inte bry mig mindre! Tanken är fri, luften är fri, säg vad du vill, men säg det inte till mig!
När du kommer med dina arga påhopp (ofta förklädda till frågor, för övrigt) krymper mitt livsutrymme. Jag kanske verkar stark, glad och nästan äckligt positiv till digitalisering, men allt är inte alltid som det verkar. Du har nog också tillfällen då du döljer hur det egentligen känns. Det har iallafall jag. Ibland, när jag har varit i vredens närhet lite för mycket, kan jag ha såna tillfällen varje dag. Ibland exakt hela dagen, från det förbannade ögonblick då jag vaknar till det välsignade då jag somnar. Varje morgon får jag kriga mig upp ur sängen och tvinga mig att göra det som nyss var så enkelt och okomplicerat. Det du sa var väl inte särskilt ilsket, tänker du. Men tillsammans med alla de andras vrede, får din vrede ett väldigt högt pris.
Äsch, jag vet inte. Jag ville nog bara tala om för dig att jag också är människa.
Vecka 44 är den stora lärarfortbildningsveckan och i år är två av mina föreläsningar öppna och gratis för allmänheten. Dela gärna till någon som du tycker behöver lite motvikt mot skräckpropagandan.
Kl 18 på Futura
Kommunen har en inbjudan för dig som inte använder Facebook.
Kl 12.30-14 i Aula Nordica
Umeå universitet har en inbjudan för dig som inte använder Facebook. Hela programmet som Umeå universitet erbjuder skolorna vecka 44 2019 här: Kunskapsveckan. Min föreläsning finns på s 29.
Margareta Rönnberg, professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barnkultur och medier, har läst två av de mest alarmistiska böckerna om skärmar och sen gjort en ambitiös forskningsöversikt som debunkar många av deras påståenden. Allt detta fantastiska arbete ger hon oss i tre inlägg i sin forskningsblogg Barnisten. Nu finns hennes blogginlägg sammanställda till en artikel, som du kan läsa på skärm, skriva ut och dela. Margareta är en fantastiskt skarp forskare och en mycket tydlig förmedlare av barns perspektiv, så vi kan bara tacka för hennes hårda arbete och dela, dela, dela!
Artikeln är licensierad under CC-BY 2.5 SE. Referera som: Rönnberg, Margareta (2019) Vad säger forskningen om barn, tonåringar och ”skärmar”? Länkar till referenser finns i inläggen på Barnisten.
Om skärmtid: Skolläkaren vet inte vad hon pratar om! och Små barn ska inte använda surfplattor.
Om mobilförbud: Sluta svamla om mobilerna
Om förskolebarns lek: Stötta barnens lek med figurer
Under september har jag ett samarbete med Bredband 2, där de hjälper mig att nå ut med min forskning. Först ut var en intervju där jag påstod att det är 30 år kvar tills vi fullt ut har accepterat digitaliseringen.
Därefter ska jag skriva om några aktuella ämnen i tre blogginlägg. Det första finns ute redan nu och handlar om hur vi kan skydda barn på nätet.
Den 27 september kommer jag att livesända från Bredband 2:s Facebooksida. Kl 11.30 börjar jag svara på frågor, som man kan skicka in redan nu eller ställa direkt under livesändningen. Missa inte detta! Passa på att fråga eller tipsa nån i din närhet som har oroliga funderingar kring barn och digitalisering.
Vill du ställa en fråga till mig? Skriv din fråga som en kommentar under något av inläggen på Bredband2:s Facebook eller Instagram , så samlar vi ihop dem och sen svarar jag på så många jag hinner.
Vilka frågor kommer att dyka upp? En kvalificerad gissning är att det blir många frågor om ämnen som jag redan skrivit en del om:
Nedanstående är en debattartikel publicerad på SVT Opinion 6/9 2019.
Den nya läroplanen för förskolan ger yngre barn rätt till digitala verktyg, något som har blivit omdiskuterat. Kanske är det är svårt att få ihop bilden av ett litet barn och de negativa sidor av skärmanvändning som allt oftare lyfts fram.
Här tror jag att det är viktigt att titta på vad förskolebarn faktiskt gör med skärmar. Yngre barn använder skärmar främst för att lära, roa sig och ibland även interagera med andra, till exempel samtala med en släkting som bor långt ifrån.
Det är alltså inga konstigheter som yngre barn ska ges tillgång till i förskolan. Digitaliseringen av förskolan handlar inte om att plattor ska ta över pedagogernas roll eller att lek ska ersättas av swipande och youtubande.
Istället handlar det om att ge förskolan nya eller kompletterande vägar att närma sig de mål som förskolan har. Det kan innebära att vuxna och barn tillsammans utforskar hur digitala verktyg kan användas, men också när plattor inte tillför något till leken och lärandet.
Skolverket har formulerat hur digital kompetens ska finnas med från förskolan och uppåt. Barn behöver förstå digitaliseringens påverkan på samhället, kunna använda och förstå digitala medier, ha ett kritiskt förhållningssätt och kunna lösa problem.
Det kan låta avancerat för en ettåring men målen är tänkta att anpassas efter kunskaps- och utvecklingsnivå.
I förskolan kan ”lösa ett problem” vara något så enkelt som att ropa på en vuxen om något går fel. Att våga fråga eller larma är nämligen en viktig del av den digitala kompetens som varje barn har rätt till.
Forskning visar att många barn inte vill involvera vuxna vid digitala problem. Dels är förtroendet för vuxnas förmåga att hjälpa låg, dels vill barn inte göra vuxna oroliga eller ledsna.
Det är djupt olyckligt att många barn tänker så, när forskning visar att de tryggaste barnen är de som har förtroende för vuxna och vågar berätta när problem uppstår på nätet. Att på ett tidigt stadium lära barn att vuxna är intresserade av dialog är därför helt avgörande.
WHO antog nyligen riktlinjer för att få bukt med barns stillasittande. Man pekade då ut skärmtid som en tänkbar orsak och valde att, helt utan stöd i forskning, ge rekommendationer om skärmtid för barn under 5 år.
Det är minst sagt märkligt att ge rekommendationer som i princip är plockade ur luften, men kan ses som ett uttryck för de senaste årens emotionella debatt om barn och skärmar.
Skärmtid är egentligen ett meningslöst begrepp då det bara beskriver den tid som skärmen används, inte vad den används till.
Skärmtid kan alltså betyda skolarbete, videosamtal med familjen, att kolla fakta, organiserat näthat, porrsurfning och hackade konton. Det är ett så omfattande begrepp att det blir intetsägande.
Det som verkligen spelar roll för välbefinnandet är om aktiviteterna passar barnets intressen och utvecklingsnivå.
Vi är djupt inne i digitaliseringen, oavsett vad vi tycker om det. Alla medborgare behöver kunskaper och färdigheter för att hantera stora och snabba förändringar. Det är hög tid att även yngre barn får tillgång till digital kompetens. Att lära sig hantera skärmar är inte konstigare än att lära sig klippa med en trubbig sax, eller att konfronteras med trafiken under en vuxens överinseende.
Barn som får träna på något blir bättre på att hantera det, både i samtiden och i framtiden.
Barn som skyddas från allt som kan innebära minsta risk får aldrig chansen att utveckla förhållningssätt och strategier för att hantera det de möter. Det är den viktigaste anledningen till att yngre barn har rätt till mer skärmtid.
Idag regnar det böcker om skärmtid. Tyvärr är det mesta inriktat på att varna oss för farorna, vilket är djupt olyckligt. Det vore mer konstruktivt att se digitaliseringen som ett faktum och börja titta på hur vi kan förhålla oss till det för att få ut maximalt av fördelarna men slippa nackdelarna. Väldigt få av böckerna baserar sig på forskning och väldigt mycket utgår från deras författarens egna erfarenheter. ”Det vet man ju själv” är en sån sak som man kan kosta på sig att säga vid fikabordet men inte som forskare, inte ens i en populärvetenskaplig text. För det som händer då, är att man fejkar bekräftelse på läsarens egna tolkningar av sina personliga upplevelser. De tolkningarna kan självklart vara alldeles rimliga, men de kan också vara helt uppåt väggarna. Som i bilden nedan.
Den som känner sig dålig därför att det pågår en utbyggnad av 5G, har självklart inte rätt, men vi människor har en högt utvecklad förmåga att lägga pussel även med bitar som inte passar. Vår hjärna tycks vara så motiverad att förstå världen, att det inte spelar så stor roll om vi måste fila ner kanterna på pusselbitarna för att få dem att passa in.
Så det gäller att avslöja retoriska grepp som ”det vet man ju själv” och ställa sig frågan om det verkligen finns belägg för det eller om det handlar om att någon tolkar in sådant som inte finns i det de ser.
Det borde också vara allmänbildning att känna igen en vandringssägen, som bilden ovan är ett skolexempel på.
Ett annat retoriskt grepp som är vanligt när det kommer till digitaliseringen (även extremt vanliga hos rasister, sexister, transhatare, funkhatare, osv) är disclaimers, som t ex ”Jag är inte emot digitalisering, men…” En disclaimer läggs ofta in för att dölja talarens verkliga agenda. Hen låter då nyanserad och rimlig, till skillnad från teknikkramarna. Det blir ett sätt att undvika att bli avfärdad som bakåtsträvare och teknikhatare. Jfr ”jag är inte rasist, men…” och ”några av mina bästa vänner är bögar, men…”. Det som följer efter en disclaimer är raka motsatsen, men det budskapet mildras av att talaren först slår fast att hen inte är emot digitaliseringen.
Sen är det självklart inget fel på hjärnforskare, men… (nej förlåt, jag kunde inte låta bli) … vi måste börja prata om VAD olika forskare är experter på. Jag är docent vid ett välrenommerat universitet, men jag skulle aldrig våga uttala mig om säkerhet på oljeriggar i Nordatlanten, eftersom jag forskar inom ämnet pedagogiskt arbete. Den som är hjärnforskare kan mycket väl vara expert på barns och ungas nätanvändning men behöver inte vara det. Jag däremot är expert på just det och då kan jag uttala mig i sådana frågor. Vilket såklart inte betyder att jag kan allt och vet allt, men tillräckligt mycket för att veta var jag ska leta för att hitta sådant jag inte vet.
Vi som utsätts för forskning och populärvetenskap måste sätta den i ett rimligare sammanhang, t ex genom att se på den med teknikhistorien som bakgrund eller granska deras argument utifrån ett barnrättsperspektiv. Jag har skrivit om det lite mer utförligt i mina böcker men också i Järnvägssjuka och skärmtid och En mörk eller ljus berättelse om nätet och den filmade föreläsningen Förbud och filter – digital kompetens i skolan.
Är du en av alla som använder Wikipedia? Då tycker jag att du ska bli medlem i Wikimedia Sverige. Det är nämligen vi som driver svenska Wikipedia (och en himla massa andra projekt som stödjer fri kunskap). Wikimedia Sverige är en lokal, juridiskt obunden stödförening till Wikimedia Foundation, som driver några av världens största fria kunskapskällor, inklusive Wikipedia, Wikidata och Wikimedia Commons. Jag sitter i styrelsen sedan 2016, här kan du läsa mer om hur Wikimedia Sverige är uppbyggt och vilka projekt vi driver.
Just nu pågår Wikimania, en konferens som samlar folk från hela världen för att hylla, diskutera, ventilera och utveckla fri kunskap. I år fick Wikimedia Sverige den stora äran att arrangera Wikimania. Så just nu befinner jag mig i en kokkittel av projekt, som alla har som mål att alla människor ska ha fri tillgång till mänsklighetens samlade kunskap.
Nätkulturer 