Kategoriarkiv: Genus

Hemgift

Lämna ett svar

Detta är en fortsättning på gårdagens inlägg om Wayne 4 Ever.

untitled

Hemgift eller offerings är vårt sätt att beskriva hur kvinnor ytterst sällan får vara något endast i egenskap av sig själv. En flicka eller kvinna behöver alltid tillföra något till ett sammanhang för att få vara med. Kvinnliga chefer tillför en mjukare ledningsstil. Det vore bra om du kom med för vi har så få kvinnor. Du kan väl sitta mellan pojkarna så blir det mindre bråk. Det tillför ju lite kvinnlig fägring. Så här skriver vi i kapitlet:

An interesting example is the explosion of young female bloggers in the mid 2010’s. This phenomenon may be seen as quite harmless but instead it attracted a lot of attention, from the public and from media. In most cases this was negative attention, implying that these young women were not contributing to society. Instead, the bloggers are accused of dispersing meaningless messages to their readers and in some cases even strengthening sexist structures (Soxbo, 2010). These young women are thus expected to contribute to society while their male peers to a higher extent can use their youth to experiment and play, with no requirement for actual contribution or productivity. 

Vi behöver alltså bidra med något, vi måste ha med oss en hemgift annars blir det ingen affär.

Imorgon fortsätter jag med egendom.

 

Avprogrammering

Lämna ett svar

Detta är en fortsättning på gårdagens inlägg om Wayne 4 Ever.

askungen

Avprogrammering eller deprogramming är vårt sätt att tala om att sexismen är något vi har badat i sedan födseln och inget man tar sig ur i en handvändning. Termen har vi lånat från forskning om destruktiva sekter, där man ofta försöker avprogrammera avhoppare. Och precis som avhoppare från en sekt behöver avprogrammeras under lång tid, behöver alla som vill bryta sig loss från sexistiskt tänkande och handlande använda mängder av olika metoder under lång tid. Det räcker inte att läsa boken, även om det kan vara en bra början.

 

The first theme, deprogramming, is used to call attention to the immersiveness of sexist values; we need to complement research and theoretical discussions with sources just as immersive as sexism itself. Using our bodies to act on the subject and to take control over a process that is normally reserved for men, we hope to take one step further in the deprogramming process. 

Att förändra våra kroppar för alltid blir vårt sätt att skapa ett liknande bad som det vi har varit nersjunkna i sedan födseln, fast ett som skickar omvända signaler. Precis som att sexismen omfamnar oss i varje ögonblick har vi denna ständiga påminnelse på våra kroppar. Och så snart tatueringen syns, i vårt bokkapitel eller på badhuset till exempel, delar vi även denna påminnelse med andra.

Imorgon fortsätter jag med hemgift.

Wayne 4 Ever

Lämna ett svar

wayne_4_ever

Min dotter Maya Dunkels och jag skrev ett kapitel i antologin Invisible Girl, som finns utgiven som pdf-bok och som snart kommer även som pappersbok. Vårt kapitel heter Wayne 4 Ever – I trampstamp myself before someone else does och handlar om hur vi gjorde varsin svanktatuering med orden Wayne 4 Ever och varför vi gjorde det. det hela började för fler år sedan:

June 2009. A man and a woman in their early twenties walk into a tattoo parlor in Camden, London. They tell the receptionist that the woman would like a tattoo on her lower back, with the text Wayne 4 Ever. The woman seems happy and slightly nervous and says: “Isn’t it strange that a guy won’t pay for clothes and stuff you want, but if you tell him you want to get a tattoo with his name on, then he’s willing to pay for it!”

The boyfriend is not allowed into the tattoo room, so he stays in the waiting room and makes some phone calls. Each phone call is pretty much the same; he tells his friends that he and his girl friend had had a few drinks and now they are in a tattoo parlor because she wants to get a tattoo with his name on it – a tramp stamp.

Vi bestämde oss redan den dagen för att det var en bra idé att vi själva skulle skaffa en svanktatuering. För att sammanfatta helt kort hur vi tänkte kan man säga att det är ett sätt att skapa systerskap istället för konflikt men också ett sätt att desarmera idén om en svanktatuering med ett mansnamn. Att dessutom skriva om det hela ser vi som ett sätt att hitta terminologi för att kunna prata om kvinnors kroppar och vem som har rätt att tala om dem. I en mening: Hur kan det komma sig att termen tramp stamp har sådan laddning, utan att vi behöver säga mer än dessa två ord?

The tattooing of our bodies is a way of addressing suppressing mechanisms of sexist, or normal, society. The mechanisms are systematic factors that we have encountered as girls and women but that we had not talked about with anyone, in some cases because we lacked the terminology. The following is an attempt to put these mechanisms into words and as a starting point we have chosen the terms deprogramming, offerings, property, and reappropriation.

Resten av veckan tänkte jag gå igenom hur vi tänker oss de här fyra termerna: avprogrammering, hemgift, egendom och återtagande.

 

Internetsäkerhet – hur mår unga kvinnor på nätet?

Lämna ett svar

Genom projektet Sociala skillnader i kvinnors hälsa där jag ingår i referensgruppen har jag blivit engagerad att prata om nätaspekter av unga kvinnors hälsa i Göteborg den 7 mars 13-14.30. Seminariet är gratis, man bjuder på fika och tanken är att vi ska diskutera, inte bara höra mig prata. Om du är i Göteborg den dagen tycker jag att du ska komma. Skicka anmälan via e-post till info@kvinnorkan.se

Seminarium: Internetsäkerhet – hur mår unga kvinnor på nätet?

KvinnorKan uppmärksammar unga kvinnors utsatthet på internet med föredrag av Elza Dunkels, lektor och internetforskare vid Umeå universitet, författare till bland annat Invisible girl, Hur farligt är internet, Young people and online risk.

Massmedierna fylls av larmrapporter och varningar kring nätmobbning och sexuella övergrepp. Hur ska man förhålla sig till ungas nätanvändning? Vilka krav är rimliga att ställa? Vilka regler ska gälla?

Elza Dunkels, lärarutbildare och forskare vid Umeå universitet, beskriver vad unga kvinnor gör på nätet. 

Elza resonerar även kring möjliga risker och hur vi bäst hanterar dem, dessutom ger hon också tips och råd kring hur vi kan överbrygga kunskapsavståndet mellan generationerna.

7 mars   kl 13-14:30   Föredrag – fika – diskussion – kunskapsutbyte

Aulan Nordic School of Public Health

Fredrik Bloms väg 25, Nya Varvet  i Göteborg

Anmälan

Ingen avgift men anmälan önskas, fika ingår.

Skicka anmälan via e-post till info@kvinnorkan.se

Spårvagn nr 11 (mot Saltholmen) till Nya Varvet. Restid 30 minuter, därefter 10 minuters promenad längs Nya Varvsallén.
Spårvagn nr 9 till Kungssten (sista hållplats), därefter 15 minuters promenad längs Långedragsvägen och Nya Varvsallén.
Buss 91 från Nils Ericson-terminalen vid Centralstationen till Rengatan, därefter 5 min promenad.
För mer information om kollektivtrafiken och tidtabeller besök Västtrafiks webbplats.

Dags att gå till elefantkyrkogården?

6 svar

Jag hoppas verkligen att jag kommer att förstå när det är dags att dra mig tillbaka och sätta mig under ett träd med mina sura tankar om hur världen utvecklas. Igår läste jag att barnläkaren Hugo Lagercrantz hade uttalat sig om att barn under tre år inte ska se på tv. Jag trodde att han var skändligen felciterad men sen hittade jag en intervju i Aktuellt där det visade sig att han hade sagt exakt allt det och lite till. Det kanske är taskigt att kritisera en så uppenbart frånsprungen gammal man men han ställde faktiskt upp i tv med sina groteska uttalanden. Mina huvudpunkter:

1. Har aldrig tidigare hört någon använda den där historien om bokens intåg i utbildningsväsendet så där! Att sensmoralen är att man ska vara rädd när man inför något nytt. Hur gick det till när han vände hela historien bak och fram?

2. Man ska akta sig för att romantisera sin egen barndom. ”Fjärilar ska ses i naturen, inte i en Ipad”. I den bästa av världar växer alla upp i Bullerbyn med kossor och fjärilar runt hörnet, vuxna som orkar och hinner se barnen, massor av kompisar, ingen som mobbas, långa sommarlov med frihet att utforska världen. Men det har aldrig varit så att alla barn haft en perfekt uppväxt, inte ens på den tiden när alla visste hur en ko luktar. Vi behöver alla medel för att ge barn stimulans och kunskap. Ett besök i naturen, ett ipad-spel där man lär sig hur djuren låter, en stund i knät. Listan kan göras hur lång som helst.

3. ”Pojkar ska skuggboxas och brottas – det tror jag är nyttigt”! Jag kommenterar inte ens den. Eller jo, jag måste! Varför skulle det vara särskilt nyttigt för pojkar att slåss? Lekslagsmål är ett bra sätt att dölja och bortförklara mobbning och det är ett perfekt sätt att hålla små pojkar inom en sexistisk ram som skadar både samhället och individerna. En person som uttalar sig så om pojkars och flickors olika behov ska inte företräda sitt yrke längre.

4. Varför skulle just surfplattan ta över den mänskliga kontakten? De vuxna som av olika skäl inte orkar med sina barn eller elever kommer att ta till vilka medel som helst för att slippa barnen ett tag. Och vilken teknik de väljer är egalt. Klart som fan att barn ska ha kontakt med människor, massor av kontakt. Men surfplattan eller tv:n är inte problemet. Den sociala utslagning som gör att några föräldrar inte orkar är ett problem. Den nedmontering av välfärden som gör att några lärare inte orkar med sitt jobb är ett problem. Den hets som gör att några föräldrar som har jobb ägnar sig för mycket åt jobbet och för lite åt barnen är ett problem. Den nybrutalitet som brer ut sig, som tillåter att barn behandlas som mindre värda är ett problem. För att ta några exempel på helt teknikoberoende hinder för barn att få ett bra liv.

5. Det är närmast kriminellt att slänga ur sig påståenden som att man kan se att de barn som tittar mycket på tv har ökad kriminalitet och sociala problem. Naturligtvis menar han inte att de barn som tittar mycket på tv drabbas av dessa problem men han la upp det som om det var så han menade. Kopplingen är, antar jag, att föräldrarna inte funnits där för sina barn och detta lett till en mängd saker: bland annat att barnen suttit mycket framför tv:n och att de senare har blivit kriminella och fått sociala problem. Han får fasen laxa upp forskningsresultat om det är nåt annat han menar!

Invisible Girl snart synlig!

Lämna ett svar

Nu är det bara en fråga om dagar innan vi kan visa upp vårt hjärtebarn Invisible Girl. Den 7 juni släpper vi vår bok Invisible Girl, en antologi där forskare och konstnärer från hela världen lägger pusselbitar för att få den osynliga flickan att framträda. Själva boken är en elektronisk publikation, utgiven av Umeå universitet. Just nu arbetar tryckeriet för fullt för att den ska hinna korrekturläsas och vara klar till den 7 juni.

Någonstans mitt i redaktionsprocessen började vi inse att det är ett unikt material vi fått att förvalta och det kändes fel att bara släppa boken och sen hoppas att folk skulle läsa den. Vi ville göra något mer och en avslutande konferens började ta form i våra huvuden. Så nu har 15 av författarna och konstnärerna bokat biljetter och hotellrum och kommer att vara i Umeå den 7 juni för att berätta om sitt kapitel och träffas och förhoppningsvis smida planer för en fortsättning.

Konferensen är öppen för allmänheten och går av stapeln på Bildmuseet, som ligger naturskönt vid Umeälven. Vi kommer att presentera framför en jätteskärm med älven som fond. På kvällen bjuder Umeå universitet på mingelfest med musik och mat. Läs mer om konferensen här. Har du chansen att vara med bör du utan tvekan ta den. Det är fantastiska projekt som presenteras, och då är ju inte ens alla författare och konstnärer på plats. Inte minst är jag stolt över mitt eget bidrag som jag skrivit tillsammans med min dotter Maya Dunkels – Wayne 4 Ever – I Tramp-Stamp Myself before Someone Else does.

Jag återkommer naturligtvis med information om hur man får tag i boken.

Att vara en förebild

2 svar

Blev lite hastigt intervjuad om en sak jag gått och grubblat på ett par dagar. Läs artikeln i Nyheter 24. Det handlar om den lilla konflikt som blossat upp mellan Isabella Löwegrip och Quetzala Blanco. Egentligen kan jag inget om just denna konflikt men den speglar en större, mycket viktig fråga; vad är en god förebild?

I den gamla världen, där jag och många med mig växte upp, var det tydligt vem som var en bra förebild. Det var den som levde och förespråkade ett rent, lagligt och förnöjsamt liv. Lite som Löwengrip menar i den föreliggande konflikten. Det är en rimlig tanke; att om man bara ser glada och peppade människor påverkas man själv i samma riktning. Samtidigt är det en lite förlegad bild av hur påverkan sker. Med reservation för att jag varken är psykolog eller medievetare vågar jag påstå att vi inte längre har en så enkelspårig bild av vad påverkan är. Vi tror inte enbart på de behavioristiska teorierna längre. Karin Boye, Anna-Maria Lenngren, Wolfgang Goethe är alla exempel på folk som anklagats för att ha påverkat sina läsare negativt genom att de romantiserat döden och lidandet. Och det är klart att det framstår som en galet enkelspårig analys, att tro att påverkan sker så rakt och tydligt. Dessutom har vi idag en typ av användargenererat innehåll som ingen tidigare generation har haft att förhålla sig till.

Det skulle alltså kunna vara så att en god förebild är någon som Blanco istället; någon som vågar säga som det är. Och inte bara hur det borde vara. Det är klart att de flesta av oss vill att våra barn ska växa upp till äppelkindade entreprenörer med många vänner och en ljus framtid. Men vi kan också erkänna att alla inte har det så. Vi kan behöva spegla en annan verklighet, inte minst för att den som inte känner igen sig i entreprenöriell anda och en ständigt närvarande positiv livssyn.

Själv älskar jag serien The Osbournes som så tydligt skildrar en dysfunktionell familj där det ändå finns ögonblick av kärlek och gemenskap. Det är en skön kontrast till cupcakebak, baby-yoga, egentid, kvalitetstid och annat som familjen idag gödslas med. När familjen Osbourne skriker åt varandra blir jag en bättre mamma, inte för att jag är båttre än dem, utan för att jag känner igen mig i vissa delar och kan ta hjälp av de känslorna.

Det här handlar inte om att det är fel att vilja vara en förebild för unga. Det handlar om att ingen kan kräva av någon annan att de ska vara en klassisk god förebild. Jag är den första att försvara Löwengrips rätt att vara som hon är och jag kan definitivt se att hon kan peppa och stötta flickor, både de som har det svårt och de som har det lätt. Men lika starkt vill jag försvara Blancos rätt att skriva som det är. Och jag vill att vi erkänner att det finns olika  typer av förebilder.

Och, don’t get me started on genusaspekten av det hela. Blanco påpekar en mycket viktig sak: det är bara flickor och kvinnor som anses vara förebilder. Män ses som individer. Och det kan vi ju inte acceptera.

Genusforskning

Lämna ett svar

När man inte förstår något finns det stor risk att man blir aggressiv. Det gäller de flesta av oss även om objekten för förvirringen varierar. Kön är en av de saker som vi vill ha koll på. Väldigt många av oss reagerar med förvirring när vi inte kan fastställa kön på en person, några av oss reagerar dessutom med aggression. Ett exempel: I årets omgång av Big Brother finns en transsexuell kvinna bland deltagarna. Det har skapat, helt planenligt förstås, många delikata situationer i huset och diskussioner i tv-sofforna. Själv skäms jag lite för att jag envisas med att påpeka att hon verkligen inte ser ut som en kille som blivit tjej varje gång jag pratar om henne. Trots att jag verkligen, verkligen tycker att det är en icke-fråga vilket kön hon har nu eller vilket kön hon hade när hon föddes, måste jag bekräfta hennes val genom att upprepa att könsbytet blev lyckat. Lyckat utifrån vems värderingar? Längre än så har jag alltså inte kommit.

En annan könsfråga som skapar förvirring och aggressioner är den om en könsmaktsordning. Härom dagen blev jag och mina kollegor upphöjda till genusforskare av en sån här knasboll som gjort det till sin grej att kritisera allt som har genus som prefix. Men det var lite kul samtidigt eftersom vi har haft svårt att bli antagna i genusforskarkollektivet på vår arbetsplats. Men nu kan jag alltså fritt använda epitetet.

Sen hittade jag via Mats Olsson ytterligare en sån här rörig person som vill kritisera teorin om en könsmaktsordning. Han är om möjligt ännu rörigare än grabbarna på Genusnytt eftersom han inte verkar vara påläst. Istället väljer han att referera lite allmänt till sånt han har hört att folk sagt. I vissa fall låter han dessa uttalanden om könsmaktsordning tala mot varandra och därmed är saken bevisad: denna teori kan inte stämma eftersom de olika argumenten talar mot varandra. Genidrag! Eftersom han inte hänvisar till några källor finns det ingen som kan argumentera emot den här soppan. Om nu inte de personer han har hört säga något råkar läsa och känna igen sig…

Det här är en liten kultur för sig, där de redan frälsta peppar varandra med sjuka exempel på vad våra skattepengar används till. Det fungerar väl som vilket sekt som helst kan jag tänka mig. Alla människor behöver bekräftelse och när man får det stannar man kvar till varje pris även om det innebär att göra våld på logiskt tänkande. Och det är inget jag vill kritisera i sig. Det är bra att få bekräftelse men det bästa vore om vi alla kan få det överallt. Om samhället vore så öppet och tillåtande att alla fick plats och därmed bekräftelse skulle vi inte få såna här skruvade grupperingar. Det är lika bra att påpeka det redan nu så slipper vi diskutera det i kommentarsfältet: det är naturligtvis lika vanligt med sekter som bildas kring det motsatta. Många grupper som vill utforska könsmaktsordningen hamnar i en återvändsgränd där deltagarna bara vittnar om oförrätter och inte kommer vidare därför att gruppen sluter sig mer och mer. Alla som arbetar mot sexism hamnar dock inte i den situationen.

Det var en kul utflykt att läsa och kommentera i dessa skyttegravar men det leder dessvärre inte någonvart. Det är verkligen som att ställa upp på en paneldebatt anordnad av en sekt; man kommer inte att nå fram med ett enda budskap. Så nu vänder jag dem ryggen och kollar på Big Brother som kvällsnöje istället.